Arsenal 2 – 1 Fulham – 2003.02.01

[Onsdag 29/1-03]
Då var man på väg igen, stereon på skön volym och en bra marschfart mot Skavsta. För en gångs skull i god tid för att kunna se handbollsmatchen i VM innan planet skulle lyfta. Icke! Bra planering om det inte vore för att det inte fanns någon TV på flygplatsen som de kunde upplåta till att visa matchen – grymt fin servicekänsla! Nåja, ett par snabba pils och lite detaljplanering av dagarna i London fick ändå tiden att passera snabbt och inom kort trakasserade vi flygvärdinnorna i våra ivriga försök att få mer i våra glas.

Börjar tro att man uppdaterat sina styrsystem inom RyanAir då vi dunsade ner på Stanstead innan utlovad ankomsttid, något jag hört från flera bekanta att det händer lite titt som tätt. Hoppas den trenden fortsätter. Biljetterna till tåget in mot London var redan ordnade från Sverige så det var bara att hoppa ombord och avvakta ankomsten till Liverpool Street. Taxi till hotellet och en ”nattaöl” i baren och sen bums i bingen. Vi visste att morgondagen skulle bli både lång och hektisk, så all vila vi kunde få var välkommen.

[Torsdag 30/1-03]

Upp i ottan (kändes i alla fall så) för lite frukost, dock normal frukost inte den engelska middags versionen av frukost. Efter att magen fått sitt så styrde vi kosan mot Victoria Station för att leta rätt på ett tåg via Clapham Junction, och väl i Clapham började det gå snett. Vi lärde oss den hårda vägen att man bör inte bara gå ombord på rätt tåg utan även dubbelkolla att det stannar där man vill gå av. Efter att ha åkt till tågets ändstation och vänt så ankom vi till slut till Motspur Park Station. En kort promenad ledde oss fram till skylten som förkunnade att vi kommit rätt – Motspur Park. Livet var nu underbart, vi hade hittat rätt, himlen var blå och januari solen värmde gott på kinderna. Väl framme vid den bevakade entrén blev vi ombedda att vänta då laget fortfarande tränade och varken vi eller journalisterna från Sky, BBC, The Independent m.fl fick tillträde innan Tigana var klar med sin (förmodade) utskällning efter förnedringen dagen innan (Man C 4-1). Till slut kom det dock en galant blondin och bad oss stiga på och visade oss till pressrummet. Ny väntan!

Det kändes inte som klubben organisation var direkt samspelt och folk sprang omkring som ”yra höns”. Efter en stund lämnade jag lokalen för att se om det var ok att ta lite bilder av klubbhus, ”lufttältet” etc. Detta var inga problem när jag förklarade var bilderna skulle publiceras, det visade sig att man i alla fall lyckats få ut informationen att ”the Swede” skulle komma på besök. Detta samtal ledde till att man bad Carmelo Misfud komma ner till pressrummet och presentera sig, det var just Carmelo som jag växlat e-mails med under en period. Han beklagade att allt var försenat, men meddelade att presskonferensen snart skulle starta och efter det skulle jag, som tidigare utlovat, få chans att träffa Bjarne Goldbaek och Gerry Peyton.

Dags att starta presskonferensen och först ut var Sylvain Legwinski. En ovanligt lågmäld Leggy tog plats vid bordet och svarade undvikande på de flesta frågor, det verkar som han lärt sig att hantera engelsk press bättre nu än när han först kom till klubben. Det enda uppseendeväckande som framkom under hans utfrågning var intrycket att Tigana ”hängt ut” honom som en stor anledning till förlusten mot Man City. Tror dock att det intrycket beror mer på språkförbistring än fakta.

Next up Boa Morte! Den gode Luis släntrade nonchalant in i lokalen och avväpnade alla med sitt leende. I detta skede kom Carmelo inrusande och hämtade mig för att träffa Bjarne, så vad som sades under utfrågningen av LBM har jag tyvärr ingen aning om.

Bjarne stod just utanför lokalen och blev intervjuad av BBC. En mycket intressant intervju som handlade om de förändrade ekonomiska förutsättningarna inom dagens elitfotboll. Bjarne gav ett extremt intelligent intryck och drog såväl paralleller till näringslivet som anekdoter från sin tid som proffs. Framför allt underströk han sin period i Schalke 04 då spelarna ibland inte kunde få ut sina löner förrän de spelat sina hemmamatcher. Snacka om dåligt cash-flow. Efter den avslutade intervjun stod det klart att anledningen till vårt besök inte kommunicerats till Bjarne som redan bokat upp sig på annat håll. Bjarne tog sig dock ett par minuter och pratade med oss och var glatt överraskad över att det finns fans ända borta i Sverige. Han kände dock till våra Norska vänners existens, är det du som är skyldig Christer? Fulhams danske viking fick i alla fall adressen till SWO och bad mig framföra en hälsning till alla fans i Skandinavien.

[En liten parantes. När vi stod och pratade med Bjarne så kom Luis Saha lunkandes förbi och när han kom inom syhåll för de människor som stod utanför grindarna på Motspur Park hördes en klar ljus kvinnostämma -”Luis, I love you! I want to have your baby.” Ska vi anta att det inte är några problem för Saha att hitta damsällskap i London?]

När vi väl kom tillbaka in i pressrummet var utfrågningen av LBM i princip över så det var bara att vänta på att Gerry Peyton skulle dyka upp. Igen blev det ett bakslag, Carmelo dök upp och beklagade att vi var tvungna att vänta minst en timme till för att kunna träffa Gerry. Han hade blivit kallad till ett ”krismöte” av Tigana. Då vi hade ärenden att uträtta på annat håll fanns det inte utrymme för att stanna en extra timma så vi kom överens om att intervjun får ske över telefon i framtiden. Så håll tummarna för att vi snart ska kunna presentera en exklusiv intervju med vår målvaktstränare.

Som jag nämnde ovan var vädret underbart när vi anlände till träningsanläggningen. Så var icke fallet när vi skulle ta oss tillbaka till stationen, nu var det snöstorm(!).

Ganska bisarr känsla att gå längs en väg där tomterna är prydda med palmer i sidledes piskande snö. Sällan har det varit så skönt att komma in i en pub som efter den promenaden. Puben The Earl Beatty var ett riktigt Fulham-hak. Överkomliga priser och väggar bakom baren klädda med Fulham memorbilia gjorde att ölen var ännu godare än väntat. Ett par öl och lite pilkastning gjorde att vi fick upp värmen igen och styrde kosan mot SW6.

Som vanligt skrek plånboken efter nåd under besöket i Fulham shopen, men det vara bara att slå dövörat till och glatt fylla kassarna med videos, CD, böcker, tröja etc. Nu hade våra fötter fått nog så en stunds vila på The Golden Lion var precis vad vi behövde. Efter en kortare vätskekontroll satte vi kurs mot hotellet för en stunds vila och klädbyte. Vi visste redan innan vi lämnade Sverige att Torsdagen skulle bli hektisk, så tiden på hotellet blev kortare än planerat då det snart var dags att pallra sig ut till Hammersmith Town Hall för att delta i Back to the Cottage-mötet.

Efter många tunnelbanebyten så var vi dock på plats och mötet kunde ta sin början. Mitt ressällskap lämnade dock lokalen tidigt för att möta upp en polare på en pub i närheten. Jag valde dock att stanna ett slag för att möta upp med dem senare. Om inte annat än för att få träffa SWO’s skribent Daniel Crawford som skulle finnas på plats. Snöstormen i London orsakade tyvärr en hel del problem denna Torsdag vilket medförde att en del gästtalare inte kunde ta sig till mötet och att Daniel blev något försenad. Mötet kändes väldigt styltat och de politiker som uttalade sitt stöd för kampen att flytta hem höll brandtal som bara kändes som röstfiske. Nåväl, Daniel dök tillslut upp och vi hann byta några korta ord innan jag gav mig ut i snön igen för att leta reda på de andra.

Kvällen fördrevs i glada vänners lag på diverse pubar och avslutades på en sylta vid Haymarket. Trångt, men trevligt ställe och mycket kvinnlig fägring. Tidigt på fredagsmorgonen var man dock tillbaka i sin säng.

[Fredag 31/1-03]
Då mitt resesällskap av någon outgrundlig anledning är en Millwall supporter så var det dags för honom att få bestämma dagens agenda eftersom jag fått min vilja igenom dagen innan. Efter en fascinerande promenad genom Bermondsey var vi framme vid den beryktade The Den. Jag kan lugnt påstå att det är en väldig skillnad på området vår klubb kommer ifrån och de sydöstra delarna av London, ruffigt var ordet som slog mig gång efter annan. Dock väldigt genuint på något vis. Väl framme vid arenan var det dags för ett besök i deras souvenirbutik, kul utbud men inget för en supporter till någon annan klubb. Nu morrade telefonen i fickan och det visade sig vara den trogne forum besökaren M.M som undrade om vi skulle ses över en lunch. Givetvis hade det varit trevligt om jag fortfarande varit kvar i de civiliserade delarna av London, men vi får helt enkelt ta lunchen vid nästa besök.

Efter rundvisning av arenan och en promenad via The Old Den, åkte vi mot Gatwick för att möta upp en del gäster som skulle resa till London på fotbollsresa i Nickes.coms’ regi. Snabb transfer till West Ham United hotell och incheckning av gästerna gick smidigt, men återresan till centrala London tog låååång tid.

Kvällen fördrevs i än en gång i centrala Londons nöjeskvarter.

[Lördag 01/2-03]
Matchdag!
Åhh, känslan att vakna upp på en matchdag, förväntningarna, oron, spänningen, allt detta i kombination får en att känna sig som en tonåring igen. Nyvaken ignorerade jag hotellets sunkiga ”Full English” och knatade runt hörnet för en Mocha-Frappuchino och en Croissant på Starbucks – en betydligt mycket bättre start på dagen. När jag väl kom tillbaka till hotellet var det dags att stämma av dagens aktiviteter med resesällskap och vänner. Telefonen gick varm och snart var mötesplats bestämd med Neal Garnett (Ja, det är han som är vårt senaste tillskott på SWO) för en inför match pilsner och när jag styrde kosan mot norra London försvann övriga mot sina respektive destinationer.

Puben vi skulle mötas på hette The Nag’s Head och ligger vid Angels-tunnelbane station. Efter att ha lusläst sporten i minst tre olika tidningar dök Neal upp, med sin bror och syster i släptåg. Några snabba öl och introduktioner senare stoppade vi en taxi för färd mot Highbury. Då chauffören var en Gunners fan (tror vi) släpptes vi av på helt fel sida av arenan mot vad vi bett om. Nåja, för min del som inte tidigare besökt Highbury var det bara trevligt att promenera runt arenan.

Väl inne konstaterade vi att Fulham hade (med våra mått mätt) mycket supportrar på plats, ca 4,000 sades det. Att Highbury något sarkastiskt kallas för The Library bland Engelska supportrar fick ganska snabbt sin förklaring, det var knöpp tyst från de röd-vita fansen. Den sång som ekade allt som oftast från oss stiliga killar i vitt och svart var nog -”Shall we sing a song for you?”. Den enda gången det dånade inne på arenan var när Pires punkterade matchen i den 93:e minuten med sitt 2-1 mål. Trist, jag hade hoppats på bättre stämning på de engelska mästarnas hemmaplan. Matchen var trots förlusten ett stort fall framåt från matchen på Maine Road tre dagar tidigare.

Efter matchen gjorde vi några snabba besök på olika Arsenalpubar där jag måste tillstå att hemmafansen var otroligt trevliga och gästfria. Det är dock inte så kul att behöva smälta en förlust i samma lokal som andra firar sin vinst så vi valde att avrunda på samma pub som vi startade i Angel.

Totalt sett en bra dag i goda vänners lag, jag hade i ärlighetens namn inte trott att vi skulle ta poäng på Highbury så besvikelsen la sig relativt snabbt. Jag sa adjö till Neal och hans syskon och drog mig tillbaka till hotellet för att förbereda mig för kvällens aktiviteter.

[Söndag 02/2-03]
Matchdag (igen)!
Nu var det inte lika skönt att vakna upp, dels var det ju visserligen matchdag, men inte för ”mitt” lag och dels var vi nu tvungna att checka ut från vårt hotell och flytta till West Ham United Hotell låååångt utanför city. Vi tog oss dock ut mot Upton Park i god tid för att möta upp gästerna från Nickes Resor och ladda upp gemensamt med dem innan matchen. Matchen var en intetsägande historia som Liverpool vann med 3-0 utan att imponera. Det bästa med besöket var att få se ytterliggare en arena som varit ett svart hål, här var stämmningen något bättre än på Highbury, men ändå inte så bra som jag förväntat mig. En eloge till Liverpoolfansen som höll igång bra, visserligen lätt när laget har medvind.

Kvällen fördrevs med en match på TV och lite pubcrwal. Men det bestående minnet är ändå den underbara kycklingkebab som fick fungera som middag.

[Måndag 03/2-03]
Dags för hemresa, och för en gångs skull var det skönt att veta att man snart skulle lämna London och dess avgaser. Visserligen är man säkert snart tillbaka, men för denna gång var det bra.

Det enda vi planerat in under dagen var ett besök på SportPages för att fylla på bokhyllan. Tyvärr verkade kommunikationen mellan England och Sverige fungera dåligt denna dag, inget av mina kort ville fungera trots att jag visste att det fanns pengar på dem. Det blev då inga fler böcker denna gång. *suck*

En händelselös hemresa senare var vi åter på svensk mark, eller snö! I England hade man gnällt om snöstorm då nederbörden var ca 2 cm, det var något mer i Nyköping om man säger så. Bilresan tog således lite längre tid än vanligt till Stockholm, men framåt midnatt låg man i alla fall i sin säng. Tolv timmar senare stod man på Arlanda för vidare färd mot Hamburg och Rom.

Come on you Whites!