Djävla Ryan Air! -2006.11.25

Historien om hur ett uselt flygbolag kan få klä skott för all ondska här i världen [eller storyn om killarna som stack till England, men kom tillbaka från himlen].

Lördag 25/11-2006
Huh, vart är jag? Ögonen öppnades innan hjärnan värmt upp och jag förstod inte varför jag var vaken. Det var ju tidigt, och klockan hade inte ens ringt. När hjärnan väl gick igång så insåg jag att jag hade haft tur i detta oförklarliga uppvaknande – jag hade ställt klockan fel men skulle nu ändå hinna till Nyköping i tid. *puh*

Snabb dusch, lite kaffe i en mugg med i bilen och iväg för att hämta farsgubben. Resan till Nyköping går smärtfritt och snart har vi passerat passkontrollen och slagit oss ner i avgångshallen. Bara 50 min till avgång. Precis när vi reser oss för att ta oss till gaten så kommer ett högtalarutrop. –”Ryan Airs flight till London är försenad på grund av tekniska problem.” Jahaja, tänkte man, det var ju typiskt. Nåja ngn timme sen kan man väl bli vi har ju gott om tid. –”Ny avgångstid 15.05!” – VA FAN?! Insåg till min fasa att vi skulle komma att missa matchen.

Krigsråd! Vad gör vi nu? Jag och farsan stormade upp till servicedisken för att avkräva personalen lite mer utförliga svar. Efter idogt köande och en satans massa folk som inte förstår grunderna i hur en kö fungerar (sluta trängs!) kom vi i alla fram till den unga damen bakom disken. Det framstod direkt att hon inte visste mycket, kunde mycket eller ens fick ta beslut om mycket. Istället för att slösa tid på henne så krävde vi att få prata med hennes chef på studs. Hon visste mer men kunde inte på något vis hjälpa oss med mer än att hon satte upp oss på plats 13 och 14 på väntelistan på 10-planet.

I lägen som detta gäller det att fokusera på det som är viktigt. Vi sköt alla planer på hur vi skulle kompenseras av Ryan Air på framtiden och satte oss i bilen mot ”centrala” (nåja) Nyköping för att låna Internetterminalen på IBIS-hotellet där. (normalt hade detta kunna skötas på en flygplats, men alla terminaler på Skavsta var trasiga – Bra jobbat Skavsta/Ryan Air!). Vi kollade snabbt upp BA och SAS flighter till London, det fanns plats och vi skulle med nöd och näppe hinna i tid. Problemet var kostnaden. 8.000:- för två enkla biljetter? Vi insåg att just i den stunden så var det värt det och får skicka räkningen till Ryan Air i efterhand. Snabb bokning online och sen köra hela vägen tillbaka till Stockholm och sen vidare till Arlanda.

Vi dumpade bilen på långtidsparkeringen och slogs då av dilemmat att nu skulle bilen vara 16 mil ifrån Skavsta när vi kommer hem. Nåja, det problemet får lösas senare. Just nu var det viktigare att få checka in och lugna ner sig med en pilsner i baren (ja det var fortfarande tidigt, men vi hade ju trots allt varit på ”resande” fot i 6,5 timmar utan att kommit längre än 2,5 mil hemifrån.

Efter någon pils och en massa svordomar och ondgörande över Ryan Air bordade vi planet. Jag har rest så mycket med Ryan Air de sista åren att jag nästan glömt hur trevligt det är att flyga med ett riktigt bolag. Grym service, god mat och sköna säten. Inga likheter med Ryan Airs boskapstransporter alls.

Vi tog mark i tid på Heathrow och då vi inte checkat in något bagage alls så kunde vi rusa rakt ut till taxikön. Vi gav adressen till vår favoritpub The Golden Lion och satte fart ut mot M4:an. Då detta var en riktig Tyko Brahe-dag så fastnade vi ju självfallet i köer direkt. Vi insåg att det skulle bli på håret om vi skulle hinna fram i tid så jag ringde vår gode vän Paul och bad honom lämna in biljetterna i kassan på arenan så att han inte skulle behöva stå och vänta på oss. Väl framme på pubben fick det bli en snabb öl, en kram till vår ”landlady” Ann och dumpa väskorna med personalen. Mot Craven Cottage!

Precis på väg in på arenan hör vi en stark reaktion från publiken. Domaren har precis pekat på straffpunkten och visat ut Ian Pearce. Innan vi hinner upp för trapporna på Hammy End ligger bollen i mål. FAN! Ingenting gick rätt denna dag. Det skulle visa sig att vi missat matchens ända mål och fick se en ganska trist historia där Fulham vägrade vika ner sig trots numerärt underläge. Fulham skapade de flesta av de chanser matchen hade, men fick inte in boll uslingen i mål. Reading spelade smart och bevakade sin ledning men Fulham ska ha cred för sin inställning och ”never say die” attityd.

Efter en dag fylld av motgångar släpade vi oss tillbaka till the Lion för att dränka våra sorger i glada (glada?! Jo tjena!) vänners lag. Kvällen blev dock väldigt kul och trevlig och klockan var över midnatt innan vi stoppade en taxi och åkte upp till Hilton London Metropole för att dyka i säng.

Söndag 26/11-2006
*pust, suck, stön*
Usch vad jobbigt det är att vakna ibland. Sviterna av en alltför lång och händelserik dag med en del pilsner som kronan på verket hade satt sina spår. Man mådde bra, men ville nästan slå room service en signal och fråga om de hade två domkrafter till mina ögonlock.

En av fördelarna med att bo på (riktiga) hotell kontra B&B är frukosten. Trots att jag avskyr den bedrövliga ursäkten som engelsmännen kallar frukost så finns det i alla fall alternativ till detta på de internationella hotellen. Så medan farsgubben tryckte i sig bönor, skumma korvar, flottyrkokta ägg m.m. Så höll jag tillgodo med toast, juice, lankigt kaffe och yoghurt. Inte mycket men det fick en i alla fall att piggna till något.

Söndagen var den enda dag som vi inte bokat upp något i förväg. Vi hade en förhoppning om att kanske kunna få loss ett par biljetter till Spurs-Wigan via bekanta i THSS, men den planen gick i stöpet. Vi kände oss också så pass risiga att vi inte var sugna på att åka upp till Seven Sisters på chans. Det fick helt enkelt bli ManUre-Bloo poo på Sky Sport istället. Ett ganska ok substitut ändå.

Dagen inleddes med en promenad ner längs Edgware Road till Marble Arch och sen strosade vi vidare längs Oxford Street och skrattade åt stressade människor och lustigt klädda turister. Vi letade oss ner till Carnaby Street, köpte några tidningar och letade upp en pub för lite förfriskningar samt lugn och ro. Tji fick vi! Dels var pubben betydligt mer livlig än vid vårt senaste besök och dels var det ett gäng svenska grabbar som inte använde det lilla alfabetet. Besöket här blev kort!

Då vi hade valt att se matchen på Sky så stod vi inför valet att återvända ner till Golden Lion och se matchen där eller leta upp en trevlig pub på närmare håll. Vi valde det senare efter att snabbt intagit lite lunch på en Subway längs vägen. Det tog oss 2 timmars promenad och ett 20-tal pubbar (nej vi var inte inne och drack pils på alla dessa innan vi hittade The Allsop Arms. The Allsop fick bli vår matchbas, den hade allt ifrån bra TV’s, bra bar urval och hör och häpna, med Engelska mått mätt, galanta damer bakom baren! Pubben var halvfull 10 minuter innan kick off, sen smällde det till och blev tokfullt. Alla vet ju hur matchen gick så det ordar vi inte om här.

Dagen avslutades i hotellets restaurang med lite gott vin och grillad oxfilé, en rätt ok avslutning på dagen. Man var tidigt i säng och det dröjde inte länge innan man sveptes bort av John Blund.

Måndag 27/11-2006
Nu kändes det bättre, man var utvilad och redo för nya äventyr.

Vi avslutade snabbt en frukost, checkade ut och gick iväg för att ta tuben till Victoria Station. Väl nere vid Victoria skulle vi möta upp Magnus som hade rest över från Uppsala denna morgon för att ackompanjera oss under resten av resan. Magnus är Fulham fan precis som oss andra men han har också en ”soft spot” för Wolverhampton Wolves, så när han via forumet ”hörde” att jag planerat in ett besök i ”the black country” så hörde han av sig och ville följa med.

I väntan på att vår buss skulle styra kosan norrut hade vi mycket att prata om. Tiden gick fort och vips så var det dags att åka. Resan mot Birmingham gick någorlunda snabbt och fördrevs med lite sömn, småprat och insupandet av den Engelska landsbygden.

Väl framme på Digbeth Station i Birmingham så skulle man hitta rätt också. Då det var både farsgubbens och Magnus första besök i Brum, samt att det var nästan 7 år sedan mitt senaste var det lika bra att fråga sig fram. Efter lite hjälp av lokalbefolkningen samt en rask promenad så kände jag igen mig. Men vad hjälpte det? Det var bara att stövla in på turist informationen och fråga. Dels var mitt minne sämre än jag trott, men jag hade också vid mitt senaste besök förväxlat NEC (Norra Europas största mässområde) och stadens Operahus, vilket innebar att vårt hotell inte alls låg centralt och fint som jag trodde. Vi var 2,5 mil fel, vårt hotell låg på flygplatsen Birmingham International. Tillslut fann vi hotellet och kunde checka in och dumpa vårt bagage. Vi hade inte mycket tid på oss så vi tog oss raskt tillbaka till tåget och åkte in till stan igen. Väl där bytte vi till tåget mot Nottingham.

Efter en tågresa ståendes, med låsta bromsar och annat strul kunde vi i alla fall kliva av på perrongen vid målet för vår resa – Burton-upon-Trent. Skälet till vårt besök i denna avkrok var kvällens toppmöte (nåja) i the Conference mellan Burtons stolthet, Burton Albion FC och vår vän Daniel Crawfords adopterade lag Exeter City FC.

Tillskillnad från många andra gånger man kommit till nya småstäder i England så hittade vi ganska omgående en skylt som indikerade vart vi skulle gå. Vi hade lite missöden till trots tid för att slinka in på en pub längs vägen för att styrka oss med den lokala häxbrygden – Burton-Bridge-Bitter! Oh, vilken öl, gudasänd. Nästan så man skulle begära att få importlicensen till gamla Svedala. Pubben var också någonting extra. Helt ny öppnat (12 dagar tidigare om jag minns rätt) och med en sobert enkel stil.

Efter vår styrketår fortsatte vi traska längs Derby Road mot Burton Albions hem – Pirelli Stadium. Derby Road var nästan löjligt lång och det tog betydligt längre tid än vad man kunde tro när man hela tiden hade arenans belysning i blickfånget. Väl där var det dags att bli imponerad, den fasad på arenan som mötte oss liknade mer en arena långt upp i serie systemet och inte hemmet för ett semi-proffisionellt lag.

Ett snabbt besök i club shoppen för att kolla utbudet, och sen in på arenan. Inte helt billigt om man sätter prislappen i relation till nivån laget spelar, men £14 kunde man väl leva med. Väl innanför vändkorsen så möttes vi av både trevliga ”locals” så väl som en otroligt fräsch snack bar för att vara i England. Det skulle visa sig att arenan bara har stått klar i ett drygt år och detta är klubbens andra säsong sedan ombyggnaden – det märktes.

Matchen tog oss tillbaka till 70-talet. Dels för att 3/4 av arenan var ståplats men framförallt baserat på spelet. Tempot var högt, straxt under allsvenskt, men kunnandet hos spelarna låg väl kring svensk division två, så antalet felpass var rätt högt. Stämningen var inte dum alls, dels en proper hemmaklack som höll igång nästan konstant matchen igenom. Även Exeter hade avståndet till trots fått med sig ca 150 pers till sin sektion. Hemmalagets Burton Boys var dock de enda som fick jubla denna kväll då man i matchens 29:e minut gjorde aftonens enda mål. Utöver stämningen var hemmalagets maskot den stora behållningen, Billy Brewer var sanslöst ful men underhållande.

Under den andra halvleken öppnade sig himlen och regnet vräkte ner. Det borgade inte för en trevlig promenad tillbaka till stationen alls. Jag smet in och investerade i en Brewers mössa eftersom regnet hade fått temperaturen att dala. Trots regntäta jackor var vi rätt blöta när vi återvände till den ovan nämnda pubben för en ”post-match” pint. När vi sedan fortsatte vår promenad visade det sig att vi missat vårt tåg med 7 minuter. Nästa skulle gå 45 minuter senare. Trots kylan så valde vi att vänta på perrongen, ett dumt beslut skulle det visa sig då tåget sedermera var 25 minuter försenat. Vi fick dock sällskap av en drogad och förvirrad Geordie fram tills han gick och la sig för att sova i en hiss och blev utslängd från stationen.

Väl tillbaka i Brum så gick inga anslutningståg så det fick bli taxi tillbaka till Hilton igen.

Zzzzzz

Tisdag 28/11-2006
Frukost i lugn och ro på ett i övrigt kaotiskt hotell. Affärsklädda människor for runt som vilsna hönor i hela lobbyplanet, men till frukostmatsalen kom de som tur var aldrig. Vi valde dock att lämna hotellet så snart vi kunde för att styra kosan mot Wolverhampton.

Denna tågresa gick hur smidigt som helst och utan missöden. Snart stod vi på en liten sliten ”central station” i Wolverhampton. Man insåg rätt snabbt att staden inte var massiv i storlek, men en blick på kartan visade i alla fall att den var stor nog att rättfärdiga en taxi till hotellet.

£4 senare så var vi på plats på The Connaught Hotel och fick vårt sprillans nya hotellrum. Vi var de allra första gästerna som bodde i detta rum efter renoveringen. Rummet var så nytt att tavlorna inte var uppsatta vid incheckning och det doftade fortfarande nymålat. Trots ett fint rum så ville vi inte slösa tid på hotellet utan gav oss ut på upptäcksfärd på byn.

Vi hade från taxin sett Bank’s bryggeriet och begav oss dit med förhoppning om att kunna få en rundtur av faciliteterna. Ironiskt nog har de inga rundturer på detta bryggeri utan dessa har de bara i deras lokaler i ——– Burton-upon-Trent! Nåja, då får vi i alla fall ett skäl att morsa på Billy Brewer igen.

Vi valde då det näst bästa alternativet och gick till pubben vägg i vägg för att prova de lokala brygderna och äta lunch. Efter att Magnus ätit sin egen vikt i friterad mat så drog vi vidare mot stadskärnan. Vi fönstershoppade lite och spenderade en bra stund i stadens stolthets souvenirshop. Nu värkte benen och vi tog en taxi tillbaka till hotellet för en stunds vila innan det var dags att promenera ner till Molineux.

Vi styrde först kosan mot en pub vi fått tips om av Swede Wolves. Förmodligen det enda hak som har ”Bandy-Kaffe” på menyn i centrala England Pubben var dock stängd, kanske ägaren var på väg till samma match som vi?

En sak som kan sägas om denna stad är att det är väldigt väl skyltat. Trots detta lyckades vi gå fel mot arenan. När vi väl hittade rätt insåg vi att vi missat en stor arena med bara ett par hundra meter. Väl framme möttes vi av en imponerande syn, en väl upplyst arenafasad och massor med fans som strök omkring redan två timmar innan kick-off. Vi fann en pub med utsikt över arenan som till på köpet visade en kavalkad av klassiska FA-cuper. Pubben var dock tom förutom oss och 2-3 andra och man började ju undra vad som var på gång – vart var alla?

Självfallet så var det vi som var vimsiga och inte höll koll på matchstart. Vi låg en timme före resten av Wolverhampton och fick massor med bonustid att dricka pils och ha trevligt. Medan pubben så sakteliga fylldes med fler och fler hemmafans så njöt vi av en kavalkad av märkliga matcher från FA-cupen genom åren. Vi fick snart sällskap av en hel del folk kring vårt bord och jag måste säga att lokalbefolkningen var väldigt reserverade utan att för den skull vara otrevliga. En dryg timme efter att vi kommit till pubben drog vi oss ut i Novembermörkret igen för att leta rätt på ”ticket office”.

Detta var enkelt, bara att gå rakt mot arenan så låg det där. Efter lite köande så hade vi ordnat våra tre plåtar, på rekommenderad läktare (vi ville helst sitta bland de mer högljudda fansen). När vi ordnat våra entrépass så började vi knata runt arenan för att hitta vårt vändkors. På denna lilla promenad besökte vi arenabutiken en snabbt och jag gick och klurade på vart den berömda väggen som Liverpools fans en gång slagit ner och ”plankat” in igenom kunde vara. Konstaterade att den nog inte finns kvar efter alla ombyggnader som skett på arenan genom åren.

Så snart vi kommit in på Molineux så insåg man att stommen på denna arena är riktigt gammal, blandningen av byggnadslösningar och stilar på arkitektur var påfallande. Känslan av att befinna sig i en labyrint under läktaren var strak, men till skillnad från på så många andra arenor så verkade publiken ha bra koll på hur man bör bete sig och röra sig i en folkmassa. Väl framme vid vår trappa så kändes det som om arenan öppnade upp sig och sög oss in på läktaren. Det första intrycket var maffigt och imponerade, speciellt om man betänker att vi var på besök hos en mittenklubb i Cola-ligan (det är ju sparsamt med säsonger i PL för vargarna).

Efter en närmare titt så var jag inte lika imponerad. Stilen på arenan är schysst och man såg i alla fall bra ifrån vår position, kortsidan till trots, men ju längre tid vi var där desto starkare kändes likheterna med Borås Arena som IF Ellos huserar på. Samma sak i Borås som i Wolverhampton, man har valt sniklösningar, offrat benutrymme och tagit genvägar. Missförstå mig rätt, arenan är helt ok men i både Wolvesfallet så väl som Elfsborg så hade jag högre förväntningar efter alla lovord man hört och läst.

Själva matchen var inte mycket att skriva hem om, så jag låter er som vill ta del av Truls Månsons rapport från den matchen.

Kan dock vara av intresse att nämna att kaoset kring att få sig en halvtidspils var enormt, men det verkade till slut som om alla törstiga fick sig en plast-muggs-pils i alla fall. Personligen kändes det som att befinna sig i Tokyos tunnelbana under rusningstid.

Efter matchen var man genomfrusen, och hungrig och vi var bland de första som lämnade läktaren efter slutsignalen. I samma veva fick man dock ett smakprov på att precis samma typ av snorungar som vi hittar på svenska arenor fortfarande finns i England. En grupp på ca 10 stycken burburry beklädda grabbar i övre tonåren drog ner sina kepsar och upp sina halsdukar i ett försök till maskering och började skrika okvädesord. På sin promenad ut från arenan så klottrade de en del, slog sönder en övervakningskamera, välte ett par papperskorgar m.m. Vakterna rusade efter men jag vet inte om de fick fatt på någon av dem. Trist att se detta igen, men det kanske är vanligare i CCC än PL, speciellt som antalet vakter, poliser och matchvärdar verkar vara mycket färre i denna division. MEN, tillstås ska ju att vi inte såg något bråk utan ”bara” meningslös vandalism.

Väl ute på gatan så var det dags för en ”flottburgare” med ost och lök. Mmmm, den satt där den skulle och är lätt en av de godare som jag fått på någon arena i England.

Ett kortare pubbesök fick runda av dagen, vi var både trötta och frusna när vi till slut somnade in i målarfärgsångorna på hotellet någon timme senare.

Onsdag 29/11-2006
*yawn*
Dags att vakna igen, gud så surt! Nog för att jag gillar att resa, men i mitt tycke är det inte resandet i sig som är charmigt utan destinationen. Med andra ord var det inte någon större entusiasm från min sida att gå ur sängen för taxi till stationen/tåg till Birmingham/promenad genom stan (men frukost paus)/buss till London. Men med tanke på att vi framåt kvällen skulle få njuta av FFC-Arsenal så återkom motivationen ganska snabbt.

Efter en relativt händelselös resa, som i och för sig tog sin lilla tid, stod vi åter på bekant mark i centrala London. Det är i detta skede som farsan inser att hans jacka ligger kvar på bussen och vår planering får rucka lite på sig. Efter lite detektivarbete så får vi i alla fall redo på att vår buss redan åkt vidare, men att jackan är upphittad och finns ombord. Detta ledde till att vi for till Swifthouse och checkade in för att fördriva lite tid innan bussen skulle vara tillbaka på Victoria Station.

Vi delade upp oss, och då farsan gav sig av på ”jack-jakt” så styrde jag och Magnus kosan mot SW6. Vi hade gjort upp om att återsamlas på the Lion i SW6. Jag och Magnus kom dit betydligt före farsan av naturliga skäl, men till slut dök han i alla fall upp. Vi fokuserade på ett par pints och lite mer detaljplanering av dagen när herrarna vid bordet brevid bryter in på Halländska. Och vips hade vi stiftat bekantskap med ännu fler (för oss) okända svenska Fulhamfans

Efter en stunds historieutbyte och några fler öl så skiljdes vi åt och lovade att vi skulle hålla ögonen öppna efter varandra till kvällens återsamling på puben. Vi drack ur och styrde våra steg till Fulhamshoppen runt hörnet för att bränna lite pengar. Som vanligt fick man lägga band på sig för att inte skuldsätta sig i sin iver över trevliga kläder, böcker och annat smått och gott.

Som vanligt när man har trevligt så går tiden fort och det var snart dags att ta en tur förbi pensionatet och dumpa våra påsar och ta en ”raggardusch”. Detta var snabbt ordnat och vi satte sikte mot Golden Lion för andra gången på kort tid.

Förändringen var total! När vi återvände till pubben var det tjockt med folk, och vi välkomnades med glada tillrop från både personal så väl som gäster. Det tog inte heller lång stund innan vi hittade våra svenska vänner i de inre regionerna av puben. På plats fanns JohnF, Holgersson, Matte S m.fl. Tre andra svenskar satt i en av sofforna och skulle på matchen, de visade sig dock inte vara Fulham fans. De var däremot spelare ifrån Mjällbys A-lag i Superettan. En av dem var till och med känd för mig, Simon Sjöhage, och han var på väg till Hammarby för en massa år sedan. Han hamnade dock i GAIS något jag tvingade honom att förklara varför. De andra två var tydligen bekanta till Magnus då han stött på dem som spelare i motståndarlag i de yngre åldrarna.

Nu började pubben (läs vi + lite annat löst folk) sjunga upp, ölen flödade och en hel hoper med fans ville få sina foton tagna med FFC Sweden flaggan i bakgrunden. Efter någon timmas uppvärmning så beslöt vi oss för att ta promenaden bort mot arenan. Vi bestämde att alla som kunde/ville skulle återsamlas på the Lion efter matchen.

Som ni säkert vet så fick vi uppleva något riktigt stort denna afton. Arsenal var ett av få lag som vi aldrig slagit i Premier League, samt en klubb vi inte slagit i en tävlingsmatch på över 30 år. Nu slog vi dem inte bara, vi spelade dem av banan i perioder och segern var rättvis men borde kanske ha varit större sett till hela matchen. Ett matchreferat finner ni här.

Efter att slutsignalen ljöd så var lyckan total och jag såg många med tårar i ögonen. Sången ekade kring arenan och glädjen gick att ta på. En helt vanlig match i serielunken firades som om vi vunnit en titel, det var verkligen på tiden att vi fick ta denna så sköna seger. Arsenal har annars varit en nagel i ögat på oss så till vida att det inte spelat någon roll hur bra (eller dåligt) vi spelat i mötena med dem, de har nästan alltid bärgat tre poäng.

Nåväl, tillbaka på pubben och match of the day påTV:n. Sången hade ännu inte mattats, mycket tack vare (eller på grund av) de Svenskar som var på plats. Ljudnivån ökade ytterliggare när våra mål vevades gång på gång på plasmaskärmen framför våra ögon. Det sluta tillslut med att Anne fick be oss dämpa oss för att grannarna klagade.

När vi tillslut lämnade pubben så var vi bra hesa och slitna men vi somnade in med varsitt fånigt flin på läpparna utan vaggvisor.

Ny dag och nya utmaningar. I korthet så styrde vi kosan mot Stanstead direkt efter vi gått upp du de nya tullregelverket var satt i bruk och vi var osäkra på hur lång tid det skulle ta innan vi kommit igenom alla kontroller. Det gick smidigare än man kunnat tro och lite tid slogs ihjäl i shopparna samt på JD Weatherspoons där en stadig lunch intogs.

Efter en flygning, fri från incidenter, med Ryan Air *grrrr*  Så bände man loss röven ur stolen och lämnade ”the low fares (and service) airline” för denna gång (man vet ju inte om det blir någon mer flygning med dem).

Med undantag för ett däck som nästan exploderade då regummeringen släppte, vilket föranledde ett snabbt pit stop, gick bilresan upp till Arlanda bra där jag och farsgubben bytte till min bil. Vi tog farväl av Magnus för denna gång och tog oss snabbt hem till våra respektive bostäder.

Rubriken till denna lilla story har retat en del läsare, men jag skulle lätt kunna skriva något värre då jag nu drygt två månader efter hemkomst skrivit tre brev till dem utan svar. Jag har inte ens krävt dem på något utan bara bett på ett intyg över förseningen som jag behöver för att få ut en del ersättning via min reseförsäkring.

Satans Ryan Air!