Torsdagen den 25:e April var det äntligen dags för avfärd, det var alldeles för lång tid sedan gänget varit över och sett Fulham spela.
Då jag hade en del ärenden att uträtta i London hade jag beslutat mig för att resa en dag tidigare än övriga och kunna strosa runt i London i mitt eget tempo. Efter att ha ankommit till Västerås flygplats och parkerat bilen så kunde man börja slappna av, en snabb öl i baren innan det var dags att gå ombord och sen kunde man lugnt sova tills landningen på Stanstead. Flygningen gick smidigt, och hör och häpna, vi var i tid.
En stressig resa, där mobilen ringde konstant, mot hotellet (om man nu kunde kalla Falcon Hotel för det?) för att dumpa väskan. Sen var det vidare ut på stan för en bit mat och en pint London Pride. Mobilen fortsatte ringa (hur fick alla reda på att jag var i London så snabbt?) och ett par samtal senare var det bestämt att jag skulle möta upp lite gamla kollegor för att “catch up on old times”. Det hela artade sig bra och vi hade en otroligt rolig kväll på en lokal pub som fylldes av hysteriska skratt och god öl. Det var “comedy night” på puben och en av de bättre stå-upp komiker jag sett körde ett set på tre timmar.
Att pubarna i Storbritannien oftast stänger vid 23-snåret är trist då man måste gå men känns rätt bra nästa dag då man slipper stora delar av den riskerade baksmällan. Fredagen inleddes tidigt med en smaskig croissant och en Frappocino Grande på en Starbucks, nu var batterierna laddade och det var dags att uträtta ärendena på stan. Första anhalten var Sportpages för inhandling av litteratur, fazines och videofilmer. Oavsett hur lite eller mycket man planerat att köpa i denna underbara butik så kommer man där ifrån med ännu mer än planerat. Då min packe böcker blev betydligt tyngre än planerat så fick det bli ett snabbt stopp på hotellet innan färden gick vidare mot area SW6. På helig mark avverkades i rask takt souvenirshoppen (som i och för sig tog lång tid och blev dyrt) och en hel massa pubar (utan att dricka något) för en “photosession” som kommer att dyka upp här på sidan framöver i våran guide till SW6. Efter ett besök på ett Internetcafe och övrig shopping så var det bara att invänta ankomsten av ytterligare 2/4-delar av ligan. Henke och Farsan skulle komma framåt kvällningen så jag valde att vila framför TV:n på hotellet till dess. När de väl dök upp (betydligt senare än beräknat) så fick det bli en snabb bit mat och en pils innan dessa slitna resenärer ville sova och vila inför morgondagen.
Matchdag! Ytterliggare en tidig uppstigning och snabb avfärd mot Putney Bridge för att möta upp “Rydde” på The Greasy Spoon för frukost. Innan vi kommit fram drog Henke dock en vinstlott när han skulle ta ut lite pengar, han fick för sig att kolla saldot på sitt engelska konto som han trodde var tomt, men med ett förvånat flin förkunnade han att han hade dryga £300 på kontot. Det var den resan betald. Väl framme på frukosthaket så fick jag en överraskning, en några dagar sen födelsedags present från Henke och Rydde. Tack grabbar, det värmde 
)
Med magar fulla av ägg, bacon, korv, böner och annat nyttigt promenerade vi mot Fulham shopen för att övriga i sällskapet skulle få chans att inhandla lite FFC-prylar. Även denna gång blev besöket längre än planerat men vi kom till vårt första vattenhål för dagen precis när de öppnade. Efter lite telefonkonferenser med goda vänner som vi skulle möta upp och en avstämning med representanter från den officiella supporterklubben som vi skulle träffa efter matchen så tog vi och inledde Londons vackraste promenad. Längs Themsen genom Bishops Park mot Craven Cottage, och sen vidare längs Stevenage Road till pubben the Crabtree. Här mötte vi upp Roger Young, hans son plus ett par av deras vänner ett otroligt trevligt gäng som ordnat biljetterna till matchen åt oss och vägrade acceptera våra pengar när vi ville göra rätt för oss. Ett par bira senare gled det fram en glasögon prydd herre (eller pojke?!?) med rakad skalle till mig och undrade om jag möjligtvis kunde vara Nick. Detta var vår trogne forumdebattör Missile Mike. Ytterliggare en trevlig bekantskap var ett faktum och detta innebar ännu fler rundor från baren. Tiden flyger när man har trevligt sägs det ju och det var alldeles för snart dags att vandra bort till Craven Cottage. Vi tappade tyvärr bort Roger med anhang så snart vi tagit oss igenom vändkorsen till Putney End, men fick bra platser långt upp på läktaren Nåja, så bra de kan bli på Putney End i alla fall.
En av anledningarna till att vi valt just denna match för vår resa var att denna skulle bli den sista ligamatchen någonsin på Craven Cottage som den stått i över hundra år. Visst har det sedan dess spelats ett par matcher på arenan men ingen i ligan utan bara i Intertotocupen. Innan match var det firande med gamla FFC-hjältar på planen och ett ballongutsläpp med en ballong per match som klubben spelat på arenan genom åren. Då denna rapport skrivs långt efter att matchen spelades så lämnar vi den därhän med att bara konstatera att det var en riktigt tråkig 0-0 match.
Efter matchen så sa vi adjö till Missile Mike och drog oss bort mot the Hammersmith End för att möta John Paynter som är “overseas liason officer” för supporterklubben i London. Denne otroligt sympatiske man mötte oss i trappen upp till läktaren där supporterklubbens egen bar är lokaliserad. Efter inledande presentationer så fick vi låna temporära medlemskort så att vi skulle kunna komma in i baren och fick en stor påse med Fulham memorbilia. Bilder, muggar, någon bok, flera olika nummer av Cottage Pie etc. var bland de saker som påsen innehöll. Vi spenderade väl någon timme med John och hans fru i baren som innehöll en 60-70 fans som följde sammanfattningen av dagens matcher på TV och drack öl i goda vänners lag. Vi fick också chansen att träffa ordföranden i supporterklubben – Ms. Allison Neale – charmant ung dam.
Innan vi lämnade Craven Cottage för denna gång så avtalade vi att hålla kontakten med John i ramtiden för att så snart som möjligt organisera de skandinaviska supportrarna och skapa en underavdelning till supporterklubben – en Scandinavian Branch om ni så vill. Vi passade också på att ta foton av de olika läktarna för framtida bruk på SWO. På väg bort mot Fulham Road så stötte vi på Edwin, Goma och Saha av vilken den sistnämnde fick signera våra tröjor.
Kvällen fortsatte med middag och ett par stilla GT’s på “Sloney Pony” i Pärsons Gröna. Lugnt och avslappnat som det ska va. Efter detta så bröt “Rydde” upp från sällskapet och påbörjade sin resa till sitt temporära hem söder om Themsen. Vi andra begav oss mot Falcon Hotel där vi lämnade av Farsan som ville slagga och Henke och undertecknad fortsatte mot city för att fortsätta ut i London natten. Detaljerna om detta utelämnar vi här men vi måste nämna att vi stötte på en av Q.P.R’s firmor som störde sig enormt på våra Fulhalmemblem men valde att inte ge sig på oss när det gick upp för dem att vi var svenskar. De tyckte inte att vi passade in som mål i den lokala rivaliteten, trots att vi spenderade en hel del tid med dessa grabbar och drack och skrattade så kändes de aldrig riktigt att lita på så vi valde att lämna krogen utan att säga hejdå.
Söndagen spenderades med shopping och slöande runt om i London. Det var ingen annan passande match i London denna dag, så vi valde att se Boston Utd spela upp sig i Nationwide League. Tidig kväll och nästa morgon avfärd mot Stanstead. Flygningen hem gick smidigt och så också bilresan till Stockholm.
