Amsterdam, Bryssel, Basel och ändå inte framme!

Denna reseberättelse startar betydligt längre innan match än vad som normalt är brukligt när FFC Sweden är på resande fot. Som datumet ovan indikerar så lämnade jag Sverige redan den sista September för att se Fulham ta sig an Derby på Craven Cottage hela 20 dagar senare. Det fanns ju självfallet flera skäl till denna tidiga avresa och jag reste inte ens till England utan min KLM-flight skulle transportera mig till ”the Capital of Cannabis” – Amsterdam.

Amsterdam! Nu tänker säkert flera av er att karl’n har blivit galen och åkte till Amsterdam för droger och glädjeflickor, men så var så klart icke fallet. Jag skulle ju bara till jobbet! Det huvudsakliga skälet till min resa var att jag bytt jobb och skulle på ”inskolning” på vårt huvudkontor i Amsterdam, ingenting annat.

Söndag 30/9 – 2007

På eftermiddagen den sista september 2007 så fick jag skjuts av min kära familj till Arlanda, där jag skulle äntra mitt plan med destination Amsterdam. Den Holländska huvudstaden skulle vara mitt hem de kommande två veckorna där fokus skulle ligga mer på det kommersiella än det fotbollsaktiga. Ni känner ju dock mig, det finns alltid plats för fotboll, i värsta fall får man nöja sig med TV.

Efter en väldans angenäm flygning med ett riktigt flygbolag (Ja Ryan Air, jag ÄR bitter) så landade jag på en av, enligt mig, världens bästa flygplatser – Shiphol. Vädret välkomnade mig på bästa sätt och med solen i ögonen traskade jag mot taxistolpen. En annan sak som jag tycker om med Amsterdam är kvaliteten på deras taxibilar, ingen kör något ”sämre” än Mercedes eller BMW av senare modell – detta gör den annars rätt trista motorvägsfärden in till centrala stan rätt behaglig. Jag hade ingen aning om vart min chef beslutat att jag skulle bo, jo visst visste jag vad stället hette men inte mycket mer. Med tanke på att namnet var Grand Hotel Krasnapolsky så visste man ju inte om det var ett topphotell med hänvisning till ”Grand” eller ett öststatinspirerat partihotell i betong om man skulle väga in ”Krasnapolsky” i bedömningen. Det visade sig att företaget ansåg att jag kulle bo bra med stil. Grand Hotel Krasnapolsky visade sig vara ett av de bättre hotellen i Amsterdam och jag bodde riktigt bra under min tid där nere.

Måndag 1/10 – Fredag 5/10

Inte så mycket att berätta om under denna vecka som mest kretsade kring utbildning och produktion av strategidokument m.m. Kvällarna bedrevs på lokal med nya goda vänner. En hel del förstklassig Holländsk pilsner gick ju ner och massor med god mat. Klämde ju in en del europeisk fotboll tis-tors också. Arbetsveckan kröntes med ett biobesök på fredagskvällen. Lugnt och skönt, men filmen lämnade en hel del att önska, härmed rekommenderas INTE Rush Hour 3.

Lördag 6/10

Lördagen skulle vara min turistdag hade jag tänkt, och det medförde en massa promenerande och trevliga saker att se på. Det tråkiga var att de tvåsaker som jag hade bestämt mig för att verkligen inte missa, Amsterdams Historiska Museum och åka kanalbåt, var precis det som inte blev av. Båda hade timmeslånga köer och det föll mig inte på läppen att slösa tid på att bara stå i kö. Jag styrde istället kosan mot Sports Café på Leidseplein i centrala Amsterdam. En sportbar som spöar mycket jag tidigare besökt. Skäliga priser, lika TV-tätt som på O’Learys Götgatan men framför allt ägaren tillämpade ”Sexy Management”. Helt sjukt att man kunnat rekrytera så många syndiga flickor till att förse hormon- och testosteronstinna killar med bira och käk Jag anser nog att jag är ärkenördig när det gäller sport, inte mycket som brukar distrahera mig, men här var det jobbigt att försöka se på matchen samtidigt som huvudet gick som en vindflöjel.

Lördagen gav flera matcher utan att man behövde hetsa upp sig för mycket, nya bekantskaper i form att Holländare som var lika insnöade på engelsk fotboll som man själ och innan man tåg spårvagnen hem på kvällen hade man lyckats bli lite onykter också

Söndag 7/10

Sovmorgon, en lång promenad och en mumsig frukost på mitt nyfunna favoritfik, så såg min start på dagen ut. Var absolut den enda som vandrade runt i Amsterdam denna dag iförd en Fulhamtröja. Den drog till sig uppmärksamhet och flera personer stannade mig på gatan och ville byta några ord om fotboll. KUL!

Framåt eftermiddagen styrde jag stegen mot samma sportbar som jag nyttjat dagen innan och såg till att få en bra plats i baren där jag skulle se bra, och kunna beställa pilsner i min egen takt. Som ni vet så var denna match inte mycket att orda om, vi var dåliga i första halvleken och fullständigt urusla i den andre. På sätt och vis var det skönt att ”bara” se skiten på TV vore hemskt trist att behöva genomlida något liknande på plats. [Ironiskt nog så skulle kommande match på plats visa sig spela i samma division som matchen mot Portsmouth]

Måndag 8/10 – Torsdag 11/10

En ny arbetsvecka utan några större händelser utöver det normala hände. Det enda riktigt annorlunda var väl när jag fick träffa mina kollegor från alla våra kontor runt om i världen, en skön mix av nationaliteter och människor från alla 18 kontor runt om planeten.

Fredag 12/10

Jag såg slutet på två givande men något tröttande veckor i Amsterdam och när fredagen började närma sig tidig eftermiddag tog jag en taxi till centralen med mitt alldeles för tunga bagage. Med min vanliga tur så var ju tåget försenat och det finns roligare saker än att skräpa på Amsterdam Central. Till slut rasslade tåget in på perrongen och jag kunde påbörja min färd mot Bryssel. En hel station fick jag åka med gott om plats, resten av resan upplevdes som om Ryan Air hade tagit över tågdriften i Beneluxländerna. Trångt, varmt och obekvämt, om det inte vore för den sanslöst söta damen som jag satt och pratade med hela resan så hade det varit outhärdligt vissa stunder.

Nåväl, väl framme i Bryssel möttes jag upp på stationen av min gamle partner in-crime Ian. Ian har haft Bryssel som sin (frugans och knoddens) bas under flera år, men pinsamt nog hade jag inte varit nere i Belgien sedan premiären i EM 2000, men nu skulle jag äntligen få se hur de bor.

Frugan (G!) välkommande oss i dörren till deras mycket smakfullt inredda villa och Lille William charmade mig omgående som vanligt. Barnkär var det ja Alltmedan jag läste sagor för William, eller läste William för mig? Meningarna kan gå isär fixade och donade Gabriella i köket.. Snart nog så stod maten på bordet och vi högg in på traditionell Belgisk korv med tillhörande potatismos, med bacon och andra godsaker i. MUMMA. Synd att både jag och Ian skulle köra bil hela natten, annars hade måltiden kunnat krönas med en stor Leffe pils.

Efter någon timmes umgänge så beslut vi oss för att ge oss av. In i bilen och ut på motorvägen söderut. Vi lämnade Belgien ganska snabbt och rasslade in i och igenom Luxemburg ”in no time”. Med undantag för dimma som man kunde ta på och lite biltullar som vi tappade fart vid så gick resan smidigt. Efter 5-6 timmar stannade vi till utanför Radisson SAS Basel i Schweiz. Snabb parkering, incheckning och en wirre ur minibaren sen bums i säng. Klockan var cirkus 04.00. Straxt efter 08.00 ringde sen klockan och förkunnade att det var dags att hoppa i matchtröjan och leta rätt på tågstationen i Basel.

Lördag 13/10

Klockan var alltså 08.00 när vi väcktes på Hotell Radisson SAS i Basel på matchdagen för mötet mellan Lichtenstein och Sverige. Vi gjorde oss snabbt klara och gick nerför att äta frukost. Det var dock ingen större idé maken till usel service, kvalitet och utbud på en hotellfrukost har man sällan skådat. Lite mjölk och flingor fick duga, kaffet var så dåligt att det fick vänta till vi kom till tågstationen.

Basel i dagsljus var inte det charmigaste man sett, något i stil med Skara, Linköping eller Sundsvall antar jag. Att vi var i ett alpland visade sig dock snabbt då avståndet till tågstationen var ca 600 meter, men höjdskillnaden var å andra sidan 80-100 meter. Jobbig start på morgonen! På stationen tog vi ut lite franc, då Schweiz precis som Sverige vägrat gå men i den monetära unionen behövdes lite lokal valuta för att klara dagen. Vi lokaliserade snabbt vårt tåg och bänkade oss på ett av de mest moderna tåg jag någonsin sett, att Schweiz är ett land utan några ekonomiska problem syntes väl. Däremot så var det inte helt billigt. Efter mitt livs vackraste (vilka enorma vyer) tågresa genom i princip hela Schweiz så steg vi av tåget för att byta till en reguljär lokalbuss som skulle ta oss sista milen eller så in Lichtenstein.

Busstransfern var snabb och händelselös och vi stod snart på huvudgatan i Vaduz och försökte klura ut vart vi skulle kunna hitta en pub för öl, käk och landskamper på tv som spelades under dagen. I och med att vi befann oss central i byn (allt var mer eller mindre centralt) så tog det inte många minuter att lokalisera en pub som i alla fall uppfyllde de två första kriterierna. Att hitta en pub med möjlighet att visa fotboll på TV visade sig stört omöjligt i det lilla furstendömet. Nåja, ölen var fantastisk och likaså var den gigantiska wienerschnitzeln. Solen sken och livet var helskönt.

Efter ett par öl och mat i magen begav vi oss på en liten rundvandring för att hitta arenan och bytorget där vi visste att de flesta svenska fansen befann sig. Som sagt, staden/byn är minimal och både arena och torg fann vi per omgående. Vi högg ett bord utomhus i solen och fortsatte njuta av sensommarvädret och ölen. Självfallet svajade den Svenska ”FFC Sweden”-flaggan vid torget.

Efter timmar av fotbollssnack, minnen, öl och nya och gamla vänner vandrade vi i samlad tropp ner mot arenan. Utanför den lilla nationalarenan hade värdnationen byggt upp en liten marknadsplats med öltält, marknadsstånd m.m. Då vi fortfarande hade gott om tid så tog vi oss en stänkare här också och stod och njöt över vyerna från denna mest annorlunda plats jag sett fotboll.

Sett till visitationsrutiner och antal poliser/militärer skulle man kunna tro att det var Tyskland-England vi skulle se på, men vad vet jag Sverige kanske klassas som en högriskmatch här nere. Processen gick förvånansvärt snabbt ändå och snart var vi inne och bredde ut flaggan i en sluttning vid ena hörnflaggan och sökte sedan upp våra platser. Dessa var helt fantastiska, precis vid mittlinjen, nära planen med bra sikt över hela planen.

Själva matchen lämnar vi därhän då alla vet hur det gick och förmodligen såg den på TV. En liten anekdot som var lite kul vill jag dock nämna. Vi ett tillfälle så fegade Concha ur och drog undan sina fötter istället för att fullfölja i en 50/50-situation precis framför där vi satt. Detta föranledde att jag skrek –”Hörru djurgårdsdj*vel, fulfölj i situationerna!” han tittar leende upp mot oss och svarar –”Men va fan, man vill ju inte förstöra pedikyren!” – KLOCKRENT!

Efter matchen var vi både trötta och hungriga och bestämde att vi skulle leta upp en restaurang för lite mat då vi hade rätt gott om tid innan vår förbeställda taxi skulle hämta upp oss. Efter lite letande hittade vi en bistro/vinbar där vi kunde få oss ett glas rött, lite mat och en espresso som piggade upp lite. Sen var det dags att leta rätt på vår taxichaufför för färd tillbaka till tågstationen. Tajmingen var bra och vi behövde inte vänta länge innan vi bordade tåget tillbaka mot Basel. Hela resan sov vi och det kändes som vi bara åkt några minuter då jag väcktes när vi rullade in i Basel igen. Promenaden tillbaka till hotellet gick snabbt då det denna gång var nerför. Inom kort hade John Blund åter tagit greppet över oss och vi sov som småbarn.

Söndag 14/10

Nästa morgon sov vi lite längre än planerat och hoppade över den usla frukosten. Vi hämtade upp bilen ur garaget och styrde kylaren norrut, det kändes inte som om vi behövde stanna längre än nödvändigt i Basel. Efter någon timmes körning bad Ian mig att svänga av från motorvägen. Han tyckte vi skulle göra ett strandhugg i Alsaces och köpa lite vin, sen ville han visa mig några av de småpittoreska byar som han besökt många år tidigare på en vinresa. Sagt och gjort, vi lämnade motorvägen och gav oss upp mot vingårdarna på sluttningarna. Väldigt vackert var det och vi hittade en vingård som hade egen försäljning där Ian köpte på sig någon låda. Om det inte vore för att jag skulle flyga och redan hade övervikt så hade jag gjort det samma.

Efter denna oplanerade omväg så styrde vi åter norrut mot Bryssel. Ytterliggare någon timma senare började jag få magknip och frågade om vi inte kunde ta lunch, jag antog att det var hunger som bråkade med mig. Men icke, maten hjälpte föga och jag fick be Ian att ta över ratten. Resten av hemvägen var för min del en plåga, inget hjälpte mot smärtan. Jag överlevde dock som ni förstår resan och vi kom välbehållna tillbaka till villan söder om Bryssel. Nu skulle vi äta middag och senare på kvällen skulle Ian skjutsa mig till flygplatsen i Charleroi där jag skulle flyga Djävla Ryan Air till Stanstead.

Min kropp ville annat och det stod snart klart att jag inte var i skick att flyga någonstans. Lille William 1,5år hade med sin vinterkräksjuka däckat mig fullständigt. Det var bara att låta sig bli nerbäddad i gästrummet och hoppa över flyget. Hela den natten var som att springa intervallträning mellan säng och muggen, men framåt morgonen började jag känna mig lite bättre. Ian åkte till jobbet och Gabriella och William for till dagis etc. Själv satte jag mig i telefon tillhuvudkontoret och bad dem boka in mig på en flight till England så snart som möjligt. Detta ordnades snabbt och framåt klockan två så kom Gabriella hem och hämtade mig. William hade blivit sjuk igen så jag tog ratten och Gabriella satte sig back för att hålla ett öga på honom. Charleroi låg inte farligt långt ifrån Bryssel och 45 minuter senare styrde jag fram till avgångshallen. Ett par adjökramar och 800:- i övervikt senare så kunde jag borda planet och somna in. Problemet med flighter som denna är att de är ruggigt korta, man hann ju knappt lyfta innan man landade igen. Men å andra sidan så är jag tacksam för varje minut jag slipper vara ombord på Ryan Airs boskapstransporter.

Det kändes som om jag kom ”hem” när jag väl fått mitt bagage och knatade ner mot perrongen under Stanstead för att köpa biljett till Cambridge som var nästa anhalt på min resa.

Med biljetten i hand och väskorna på hjul bakom mig vandrade jag ut på perrongen för lokaltåget mot Cambridge. De 20 minuterna det skulle ta innan tåget skulle gå slogs ihjäl med ett samtal till min gode vän och tillika tränarkollega Anders. Vi hade en hel del och dryfta då jag i och med denna resa missade slutspelet i St:Erikscupen samt vitala delar av avslutningen på säsongen. [Jag hann i alla fall med avslutningsmiddagen innan laget skulle splittras].

Tåget skramlade in på stationen och en väldigt händelselös resa tog sin början. 25 minuter senare stod jag på perrongen i Cambridge för första gången. Jag hade kunnat befinna mig i vilken Engelsk avkrok som helst, det verkar liksom att man använt samma mall för massor av stationer runt om i England. Nåväl, stationslogistik och arkitektur var inte mitt syfte med besöket så jag promenerade raskt och resolut ut till taxikön och bad att få bli skjutsad till The Royal Cambridge Hotel. Det skulle visa sig att namnet var det enda som var kungligt med hotellet.

Framme på hotellet checkade jag in och blev för första gången, på alla mina resor genom åren ombedd att betala i förskott. Mycket underligt att man inte ens besökt rummet man förväntades betala för. Nu hade jag ju inget val, företaget plockade upp notan och jag hade efter min kräksjuka ingen lust att leta rätt på ett alternativt boende. Rummet var ju i och för sig rätt ok, bara det att min klädkammare hemma känns stor i jämförelse. Hotellet var för övrigt dekorerat och inrett som ett Viktorianskt dockhus, gulligt men allt annat än funktionellt.

Som tidigare student i Oxford lärde man sig tidigt att man ”aldrig” tog ordet Cambridge i sin mun. Man refererade istället till – ”The Other Place”. Trots min indoktrinering från min tid i Oxford så var jag rätt nyfiken på hur det andra stället skulle vara och se ut. Detta gjorde att jag trots min fortfarande något oroliga mage begav mig ut på byn för att bilda mig en uppfattning om stället samt kanske hitta någon mat. Jag insåg snabbt att rent arkitekturiskt så är Oxford och Cambridge väldigt lika. Det som skiljer sig mest är att Oxford är ganska kuperat tack vare sitt läge i början av ”The Chilterns”, medan Cambridge är byggt på flatland och är helt platt. Nästa skillnad är pulsen, medan Oxford trots sin ringa storlek har en riktig puls i staden så saknades detta totalt i Cambridge. Jag undrade nästan om det var ”bank holiday” i stan, det var otroligt lugnt och lite folk vart jag än gick. Då regnet låg i luften och jag inte hittade någon restaurang som tilltalade mig köpte jag en tidning och vandrade tillbaka till hotellet.

Väl tillbaka i dockhuset så slog jag mig ner i baren, beställde en pint av en lokal Ale och en kyckling panini. Ölen var fantastisk, men hur man kan misslyckas så kapitalt med en så enkel sak som en panini är fortfarande en gåta. Det fick bli en pint till och sen i säng tidigt. Jag hade ju redan tappat en arbetsdag så jag räknade med en riktigt tidig start nästa dag.

Tisdag 16/10 – Torsdag 18/10

Dessa dagar blev hektiska med möten med min ärvda och även nyanställda personal. Dels skulle dessa utbildas och coachas samtidigt som jag själv försökte lära mig själv så mycket om strukturen på vårt engelska kontor. Höjdpunkten under dessa dagar var väl att landskampen på onsdagskvällen samt middagen med efterföljande sena drinkar på torsdagen.

Fredag 19/10

Min sista dag i Cambridge (för denna gång) fick en tidig start för jag ville se om alla i personalen orkade med en ”frostnatt” och ändå vara pigga och alerta följande morgon. Hur det gick? Jodå, de var alla på plats i tid och (relativt) pigga.

Efter att jag betat av de möten som var inplanerade för dagen ringde jag en bulle som fick ta mig till stationen. Tyvärr var det kaos på vägarna i stan då ”alla” ville åka till Frankrike för finalen i Rugby-VM som mot alla odds England tagit sig till. En resa som normalt tar 5-6 minuter tog 45 minuter.

Nåja, tågen mellan Cambridge och London går var tjugonde minut så det var bara att lösa biljett och ställa sig på perrongen och vänta. Jag antog att farsgubben, Marco och Kristoffer a.k.a Barf (förklaring till namnet följer) satt på någon pub och mådde bra så ingen nöd gick på dem om jag blev lite sen.

45 minuter senare rullade jag in på Kings Cross och möttes på perrongen av tre förvånansvärt nyktra, men ändock väldigt glada herrar. Då det ”dammade” i halsen på undertecknad styrde vi oss mot en pub för krigsråd och fuktande av strupe. Var kul att få ta del av vad herrarna hittat på under dagen, speciellt Markos intryck av London då det var hans ”oskuld” som rök. Efter ett par snabba och välsmakande pils så bordade vi en taxi tillbaka till Swifthouse i West Brompton där vi så många gånger tidigare haft vår bas. Denna gång skulle det dock visa sig att jag, iställetför ett rum, skulle få äran att bo i en garderob. Trångt, svinkallt och väldigt omysigt! Nåväl, man skulle ju bara sova där.

Efter lite uppfräschning så gav vi oss ut på stan igen för att hitta en bra krog för att inta middag. Jag mindes en mycket prisvärd Spansk sylta från ett tidigare besök där man fick mycket, god och prisvärd mat. Stället fanns kvar men hade helt ändrat skepnad till en riktigt stilig (och betydligt dyrare) krog. Maten var nu inte bara god, den var fantastisk! Mat, sprit och blaskig spansk öl slank ner med otrolig speed och detta ledde till att vi alla blev sugna på att fortsätta vår kväll med mera bar-fokus. Vi promenerade mot Mordor (Stamford Bridge) och hittade en bar där stämningen var hög redan vid vår tidiga ankomst. Utbudet i baren var mer pubbetonat än barmässigt. Men sprit och öl fanns det ju att tillgå, men att begära något mer avancerat än Gin & Tonic var för mycket begärt. Under kvällens gång blev vi ”utfodrade” av en ung, mycket attraktiv brasilianska som i väldigt minimalt med kläder gick runt med ett patronbälte och hölster med shotsglas och sprit. Annorlunda, men trevligt. Vi slog oss även i slang med en galen italiensk familj som inte talade mycket Engelska men lät inte det hindra dem från att umgås med oss. De var i stan för sin dotters/systers bröllop.

Kristoffer var på sitt allra törstigaste humör denna kväll och rymde till baren så fort det inte stod något att dricka framför honom. Han drack nog 30-40 cl mer sprit totalt över kvällen än oss andra. Något som fick honom att vingla betänkligt och senare på natten göra sig förtjänt av sitt nya smeknamn ”Barf”.

Lördag 20/10

Nästa morgon var jag uppe långt innan mina kära resekompisar, men då jag anade att i alla fall vissa av dem behövde sin skönhetssömn så valde jag att inte följa min impuls att väcka dem på studs och gick istället ut för att köpa tidningen och i lugn och ro läsa upp mig på dagens matcher med en kopp java. Efter en halvtimma dök farsan upp och när de andra inte givit sig till känna en timme senare fick vi gå upp och väcka dem. Trötta men på ganska bra humör fick vi dem att släppa taget om John Blund och återvända till de levande.

Vi såg till att alla fick sig lite frukost sig till livs på en Starbucks och vandrade därifrån ner mot The Golden Lion för att sjunga upp med massor med andra rättrogna fans. Stämningen var hög och vi fick ett alltid lika trevligt välkomnande av pubbens ”land lady” Anne. Många gamla och nya bekantskaper sågs under timmarna fram till match.

En händelselös promenad med en del sånginslag tog oss till våra platser på Hammersmith End. Under promenaden kommer det fram en gentleman till mig och frågar varför jag följer Fulham som utlänning. Jag svara bara med ett leende –”Why not”. Platserna hade enligt biljetterna ”restricted view” men vi såg förvånansvärt bra ändå. Den första halvleken var bedrövlig från båda lagen, tyvärr med visst övertag av gästande Derby County. Inte skulle det bli bättre av att Paul Konschesky såg till att han fick lämna planen precis innan paus efter att han försökt mata en Derbyspelare med sin armbåge. Vi försökte trösta oss med lite blaskig Carlsberg i paus, men man hade en gnagande oro i magen som gjorde att man var allt annat än förväntansfull när man återtog sin plats på läktaren. Den andra halvleken skulle visa sig vara, om möjligt, ännu sämre än den första och Derbys numerära överläge gjorde att de få farligheter som skapades tillhörde dem.

Matchen slutade till slut 0-0, ett resultat som Fulham ska vara mest nöjda med. På vägen ut från Craven Cottage kommer samme man som jag pratade kort med innan matchen fram till mig igen och säger –”Sorry mate, I got to ask again. Why Fulham?”. Jag skakade bara på huvudet och sa något i stil med att jag inte förstod bättre.

Trots att det inte fanns mycket att fira fick vi oss en trevlig kväll. Vi inledde på Londons kanske bästa pub – The Bricklayers Arms i Putney för att sedan fortsätta våra äventyr norr om Themsen.

Söndag 21/10

Efter att ha varit på resande fot i nästan tre veckor så såg jag nog mer fram emot min hemkomst än övriga resenärer. Men med tanke på hur intensiv helgen varit så var det ändå inga dystra miner trots att vi nu skulle lämna London för denna gång. Hemresan var som oftast händelselös och snart var vi tillbaka i gamla Sverige igen.

Kändes bra att vara hemma, skulle ju snart vara tillbaka i England för att åka till Liverpool och se Fulham spela på Anfield. Mer om detta i nästa reseberättelse.