Lever rasismen kvar i engelsk fotboll?

Det är direkt häpnadsväckande att endast två av 92 engelska ligaklubbar har en svart manager år 2008. Likaså att det i ett land med cirka tre miljoner människor med bakgrund i Indien, Pakistan och Bangladesh bara spelar fyra professionella fotbollsspelare från denna del av världen. Lever rasismen kvar i engelsk fotboll, eller finns det en annan logisk förklaring?

Viv Anderson i Arsenal-tröjan

Rivjärnet Paul Ince var inte bara en oerhört framgångsrik mittfältare med en mängd titlar på sin meritlista. Han var också Englands första svarta lagkapten. Och efter att MK Dons säkrat uppflyttning till League One kan han dessutom titulera sig som landets främsta färgade fotbollsmanager. Inte så mycket beroende på bedriften i sig som för att konkurrensen är i det närmsta obefintlig. Paul Ince och Keith Alexander i Macclesfield är nämligen engelsk fotbolls två enda färgade managers.

Trots att många försökt – bland annat legendarer så som John Barnes, Viv Anderson, Luther Blissett och Cyrille Regis – är det extremt få som lyckats etablera sig som professionell fotbollsmanager. Men man behöver bara ta Eurostar under kanalen till Frankrike för att se ett land där man förändrat den annars så stereotypa bilden av managern som äldre vit man.

Visst, även England har förändrats, åtminstone på planen. Efter VM på hemmaplan 1966 gjorde färgade fotbollsspelare sitt intåg på fotbollsplanerna under 70- och 80-talet med klubbar som Liverpool och West Ham i förarsätet. Det var en tuff uppgift med utbredd rasism på läktarna men också ute i samhället i stort. Men det gick att förändra sporten. Den senaste undersökningen, gjord för tre år sedan, visade att nästan 20% av alla professionella spelare idag är färgade (även om hela 13 klubbar inte hade en enda färgad spelare med proffskontrakt).

Men hur är det då möjligt att det nästan inte finns några svarta managers?

Viv Anderson, med ett förflutet i bland annat Nottingham Forest, Arsenal och Manchester United, blev 1978 den första färgade spelaren i det engelska landslaget. Men trots att han som spelande manager mot alla odds höll Barnsley kvar i det som idag heter The Championship, vilket han följde upp som assisterande manager till Bryan Robson i sju år där de tillsammans guidade Middlesbrough till två uppflyttningar och tre cupfinaler, har han inte fått en enda jobbförfrågan sedan 2001.

”Statistiken är skrämmande”, säger han till tidningen The Daily Telegraph. ”Det finns en undermedveten rasism där. I dagsläget finns det en barriär som tycks omöjlig att förpassa.”

Anderson gör likheter med när han slog igenom som fotbollsspelare. Då sa man att unga svarta killar inte kunde spela fotboll i den engelska kylan. Effekten blev att han spelade i kortärmat och slet ännu hårdare.

Han tror att det idag finns en förutfattad mening att en svart manager inte klarar att ta det ansvar som krävs. Journalisten på tidningen frågar Anderson om han ”anser att det finns en stereotyp bild att svarta spelare är goda idrottsmän, men kanske inte så smarta”? ”Precis så”, svarar Anderson.

En annan som fått se sina planer att bli professionell fotbollsmanager grusade är Luther Blissett. Förutom att bli uttagen i det engelska landslaget var Blissett också en av de allra första svarta fotbollsspelarna i Italien. Han berättar att han tidigt kände att han ville ge någonting tillbaka till fotbollen och fortsätta som manager efter sin aktiva karriär och därför gick han alla tillgängliga utbildningar och kurser innan han började söka jobb.

”Jag började söka lediga jobb när jag var 30 år, nu är jag i 50-årsåldern. Folk säger att jag ska ha tålamod, men hur länge kan man vänta?”, frågar han sig.

”Attityden har förändrats inom många områden, men när det gäller styrelserummen och inom klubbarnas organisationer är man fortfarande skeptiska till att du är kapabel att klara jobbet. En del ordföranden vill nog inte heller att ett svart ansikte ska representera deras klubb. Majoriteten av alla klubbägare är vita, det är ett ofrånkomligt faktum.”

”Ibland får jag ett svar per brev som säger att jag inte har tillräcklig erfarenhet. Det är patetiskt! Hur ska jag kunna skaffa mig tillräcklig erfarenhet när jag inte får några jobb?”, suckar Blissett som har arbetat som coach i York City och Watford.

Det faktum att Paul Ince var så framgångsrik som fotbollsspelare har sannolikt underlättat för honom att få ett jobb som manager. Många av hans medspelare i klubb- och landslaget har haft förmånen att kunna inledda sina karriärer betydligt högre upp i pyramidsystemet än gemene man. Detta är Roy Keane, Mark Hughes, Gareth Southgate, Gary McAllister och Stuart Pearce alla bevis för.

Trots att FA medger att man inte är nöjda med situationen anser man att det är svårt att agera annat än med uppmuntran och genom att erbjuda utbildningar. Och man säger bestämt nej till NFL-modellen där klubbarna måste börja med att intervjua kandidater med bakgrund i en etnisk minoritet. Ett sundhetstecken anser jag då en svart manager likaväl som en vit, homosexuell eller kvinnlig manager vill förtjäna sin post snarare än att tilldelas den på politiska grunder.

LIKA ANMÄRKNINGSVÄRT är förstås det faktum att det inom engelsk fotboll idag bara finns fyra professionella fotbollsspelare med rötter i Indien, Pakistan eller Bangladesh. Detta trots att ungefär tre miljoner av landets totala befolkning härstammar härifrån. En procentuell uppskattning säger att det borde finnas mellan 80-100 professionella fotbollsspelare, snarare än fyra.

Och inte syns det någon förbättring inom överskådlig framtid. En undersökning gjord 2004 visar att av 4,250 registrerade fotbollspelare från 14-års ålder och uppåt hade endast 71 asiatisk bakgrund.

West Ham är en klubb som satsar oerhörda resurser i projektet Asians in Football. Men trots att över 70,000 barn passerat genom det FA-stödda projektet har endast 20 av dem slussats vidare till klubbens ungdomsakademi sedan 1998. Av dessa har endast tre stycken fått en permanent plats. West Ham väntar fortfarande på att den första engelskfödda spelaren med asiatisk bakgrund ska debutera på Upton Park.

Michael Chopra (Sunderland), Zesh Rehman (QPR), Adnan Ahmed (Tranmere Rovers) och Anwar Uddin (Dagenham & Redbridge) är undantagen som bekräftar regeln: Det finns inga asiatiska fotbollsproffs i England.

Alla är de dock överens om att rasism inte är ett bakomliggande skäl, tvärtom, de flesta ser sig själva som engelsmän och Michael Chopra har också representerat sitt land på U21-landslagsnivå. Nej, istället framhåller de, liksom de styrande inom fotbollen, sociala men också fysiska faktorer bakom bristen på asiatiska fotbollsspelare.

En talesman för organisationen Asians in Football Forum berättar: ”När mina föräldrar först kom hit var det primära målet överlevnad. Man ville endast tjäna tillräckligt med pengar för att ha mat på bordet och kunna skicka hem lite pengar till sina släktingar. Det fanns inget som helst intresse i fotboll. En riktig utbildning och familjen kom i första hand.”

League Two-spelaren Anwar Uddin medger att familjesituationen ofta är ett problem:

”Jag hade extrem tur då min far var väldigt open-minded. Han kom hit utan något och ville förverkliga allt. Andras pappor skrattade om man sa att man ville spela fotboll. Jag kommer ihåg att en av mina kompisar var bättre än mig, men hans pappa lät honom inte spela. Jag var hemma hos dem när hans pappa pekade på en fotbollsmatch på tv-apparaten och sa ’titta, ser du några asiatiska ansikten? Nej, det är ingen sport för oss. Glöm det och gå och gör dina läxor istället!’”

Manchester Citys akademichef, Jim Cassell, har sagt att det är svårt att hitta asiatiska spelare som är beredda att offra den tid det krävs att utbilda sig.

”Två kvällar i veckan plus helger är mycket då den asiatiska befolkningen är väldigt familjeorienterad och sällan är beredda att satsa den tid som ligger till grund för en fotbollskarriär”, citerar fotbollsmagasinet Four Four Two.

”Dom tycker om sport, men tycks föredra cricket före fotboll eller rugby. Om det finns fysiska eller sociala bakomliggande faktorer vet jag inte.”

En annan akademichef, Terry Westley i Birmingham City, framhåller andra problem: ”Asiater har problem med sin storlek, de är ganska tunna, och de tycker inte om den fysiska aspekten i fotboll. Deras matvanor är också ett problem.” Ett onekligen ganska magstarkt uttalande då var fjärde invånare i Birmingham har asiatiska rötter.

”En del förnekar att asiater är vekare, men det är ett faktum ju”, medger Tranmere-mittfältaren Adnan Ahmed. ”Det är ju genetiskt! Vi är inte lika atletiskt byggda som exempelvis spelare från Karibien. Jag vet att därför måste jag arbeta ännu hårdare och spendera ännu mer tid i gymmet för att kunna hävda mig.”

En tränare för ett asiatiskt ungdomslag konstaterar dock: ”Jamie Carragher och Michael Carrick var båda väldigt små och klena när de var yngre. Om de hade varit asiater hade de nog blivit släppta. De ansvariga satsar inte tillräckligt på asiatiska ungdomar för att bygga upp deras fysik.”

Varje vecka följer hundratusentals engelskfödda asiater sina favoritlag runt om i England. Massvis spelar själva fotboll på amatörnivå. Det finns särskilda fotbollsligor med endast asiatiska lag i flera storstäder. Och inom andra sporter som cricket, ja till och med boxning, finns det asiatiska förebilder. Men frågan är hur länge till det dröjer innan första spelaren med asiatisk bakgrund debuterar i det engelska A-landslaget?