Nog för att vi alla säkert har läst eller hört Bill Shanklys berömda citat:
-”Some people think football is a matter of life and death… I can assure them it is much more important than that!”
Sagt med glimten I ögat, men samtidigt är vi många fans världen över som ser viss sanning i det uttalandet.
I lördags gick det dock till viss överdrift i mina ögon. Bara ett par timmar innan matchen mellan Wigan och Reading fick Readings Kevin Doyle det tragiska dödsbudet att hans kusin, hennes make och deras två barn omkommit i en brand.
Dödsbudet framfördes av tränaren Steve Coppell och jag är hemsk nyfiken om hur de resonerade om hans deltagande i matchen. Doyle spelade trots allt hela matchen (edit: som Sören nedan påpekar så spelade Kevin “bara” 69 minuter, inte hela matchen) och kanske var det hans sätt att distansera sig från det tragiska men frågan är ändå ska en person verkligen delta efter ett sådant meddelande?
Vi lär aldrig få veta bakgrunden, men man kan i alla fall sända en tanke till Kevin i hans svåra stund.
{ 5 comments… read them below or add one }
Han spelade inte alls hela matchen om du orkar läsa artiklarna du bloggar om. Men varför orkar man gnälla på hur andra personer behandlar sin sorg. Sorg är något individuellt och behandlas därefter. Att sitta och dömma andra är bara korkat.
Sören:
Tack för din feedback. Nej, du har mycket riktigt rätt i att artikeln säger att han spelade 69 minuter. Dock så sa orginal notisen jag läste i engelsk press att han spelade hela matchen.My bad, skulle självklart relatera till den artikel jag länkar och inget annat.
Jag dömer inte någon, hur du nu kan få det till det. Däremot så undrar jag hur tankarna gick hos Doyle när han sa att han ville spela och hur Coppel som ansvarig ledare själv såg på saken. Om du läser om texten så skriver jag:
-”jag är hemsk nyfiken om hur de resonerade om hans deltagande i matchen.” – Var i denna text dömer jag någon?
Du kanske menar raden om “viss överdrift”? Om så är fallet ber jag dig gå tillbaka till din kommentar om att sorg är individuell, och mycket riktigt så skriver jag detta från min, individuella, synvinkel.
Tack igen för engagemanget, på snart återseende.
Det beror naturligtvis på hur man känner och så. Men det kan väl tänkas att han valde att spela för att hedra dessa? Att han kände att han spelade för deras skull och dedikerade sitt deltagande i matchen till dem? Han kanske tänkte “vad skulle dom vilja?” Skulle dom vilja att jag går ut och ger allt vad jag kan för att hedra dem eller skulle de vilja att jag satt hemma och grät för dem?
Jag påstår varken att han gjorde rätt eller fel. Jag vet heller inte hur jag hade gjort i samma situation. Men jag tycker att det är upp till honom och ingen annan att avgöra vad han bör göra i den situationen. Naturligtvis kunde dock tränaren valt att peta honom om han trode att spelaren inte var mentalt stabil nog för att genomföra matchen.
Som egentligen alla är överens om är det svårt, för att inte säga omöjligt, att spekulera i hur sorg bäst hanteras. Det är helt individuellt. Man kan häpnas över att Kevin Doyle spelade i denna svåra stund, för att inte glömma att FA-cupsemifinalen 1989 spelades färdigt, eller att Frank Lampard eventuellt står över resten av matcherna den här säsongen – men man kan endast relatera till sig själv och utgå från hur man själv hade agerat och mått.
Sedan kan du som manager förstås välja att peta den spelare som du inte tror är mentalt redo för uppgiften, vilket Nick också skriver.
Många faktorer.. “Familjemedlem” låter så väldigt nära, så min första tanke var också “What the fuck!”. Men sedan läser man “kusiner” och jag inser att jag har kusiner som jag inte träffat på 14-15 år, och jag skulle troligen inte ha några betänkligheter i att följa mina planer om de avled. Givetvis är det högst individuellt dels hur man hanterar sorg och dels hur man ser på döden. När jag dör vill jag inte att folk ska pausa sina liv och bara sitta och gråta. De får sakna mig, och ta farväl vid en begravning, men det är i stort sett så jag ser på döden. Det är bara saknaden som kan vara olika stark, där en sedan länge glömd kusin inte blir så saknad.
Kalla mig känslokall.. jag antar att jag är det.