This is Anfield

Inte ens tre veckor hade passerat sedan jag återvände hem efter ”Amsterdam, Bryssel, Basel och ändå inte framme”. Nu stod jag åter på Arlanda för att resa tillbaka till England för att se Fulham spela, förvisso kopplat till en resa i jobbet, men man gör ju som vanligt allt för att pussla ihop nytta med nöje.

9 November

Denna gång skulle vi ta oss an Liverpool på bortaplan, en normalt väldigt svår match mot ett lag som vi per tradition har grym minus statistik mot. Dock så talas det ju om att Liverpool ska bygga nytt och jag har ännu inte besökt den mytomspunna arenan så det var bäst att passa på.

Det var sen eftermiddag och jag kom direkt till flygplatsen från kontoret. I normala fall brukar jag bara ha ett handbagage med mig på dessa resor, men i och med att jag skulle stanna i London ett par dagar och jobba så var man tvungen att packa kostymer och annat tjafs som inte brukar ingå i klädhögen för en fotbollsresa.

Nöjd med att slippa Ryan Air checkade jag in och strosade mot baren i terminalen för en kall pils och kopplade upp mig på webben. I väntan på boarding hann jag med att besöka diverse fotbollssajter och kolla mailen. Det visade sig att mina vänner i London nu bestämt sig för en mötesplats där vi skulle ses innan minibussen skulle rulla norrut.

En händelselös flygning i ett väldigt litet plan tog mig till en ”ny” flygplats – London City Airport. Denna flygplats kanske inte alla känner till då den är den minsta av Londons fem kommersiella flygplatser, men den ligger ur ett affärsmässigt perspektiv väldigt bra till då man bokstavligen landar mitt i Docklands imponerande skyline. De flesta gånger skulle detta passa utmärkt, men eftersom mitt hotell och morgondagens mötesplats låg i Hammersmith så krävdes en lång och trist transfer. Väl framme i Hammersmith så återstod det att hitta Premier Inn på King Street. Det visade sig att jag tolkat hotellets kartbild något fel och fick knata med all min packning längre än vad jag var inställd på. Efter allehanda strul vid incheck så kunde jag till slut öppna dörren till mitt rum och ställa ifrån mig väskorna.

Klockan var nu redan 21.00 och jag gav mig ut för att hitta något att äta. Det var dock inget större kulinariskt utbud i dessa trakter så jag fick nöja mig med en pepperonipizza från Pizza Hut och ett par lager från ASDA. Det gjorde jobbet och jag somnade nöjd.

10 November

Tidigt, tidigt ringde klockan som förkunnade att jag var tvungen att lämna John Blund och hans vänner för denna gång och stappla in i duschen. Lite varmt vatten var precis vad kroppen behövde och jag kände mig snabbt redo att möta dagens utmaningar och mina gamla och blivande vänner som skulle resa ihop med mig till Beatles hemstad. Vis av gårdagens trista och jobbiga promenad beslöt jag mig för att både jag och väskorna skulle åka taxi till mötesplatsen – Cafe Barca på Fulham Palace Road.

Som vanligt var jag först på plats, har en tendens att hata att vara i tidsnöd vilket gör att jag ofta är först på plats för möten som detta. Cafe Barca var precis den sorts ”hak” jag gillar för frukost då man kunde beställa precis vad man ville ha och hur det skulle tillredas. I väntan på de andra tog jag in en stor kaffe, som England till trots inte var lankigt. Ganska snart ramlade Ferret och Ormondroyd in på fiket och det var ett glatt återseende då vi inte setts på ett bra tag. Nästa person på tur att dyka upp var en ny bekantskap för mig (om man undantar att vi kände varandra från olika forum på webben) men precis som med de flesta andra Fulhamfans jag lärt känna online så var hon en trevlig och rolig bekantskap. Hennes namn? Wednesday Adams på forumen. En person saknades för att göra resans kärntrupp komplett – Ian. Ian var också en ny bekantskap och visade sig vara en sjukt rolig kille som direkt hittade sin plats som joker i gruppen.

Vi hade också lovat ett gäng av Fulhams yngre fans att lifta med oss i bussen upp men de hade fixat boende och biljetter på egen hand. De visade sig vara en hängiven grupp fans och bjöd mycket på sig själva. I enlighet med deras ungdom korkades de första ölen upp redan 08.30 på morgonen. Hur trevliga de än var så var de allt annat är en intelligent grupp grabbar och fick ganska snart det ironiska smeknamnet ”the Fulham brain thrust”.

När alla fått en chans att fylla sina magar med frulle gick vi runt hörnet för att packa bussen och dekorera den med flaggor och halsdukar som sig bör. ”The Fulham flyer” var redo för avfärd.

De obligatoriska vägarbetena gjorde att det som vanligt tog sin tid att kryssa ut från London men snart pekade kylaren norrut på motorvägen. Ferret hade på något oförklarligt vis tagit på sig rollen som bil-dj och alla som känner honom vet vad det innebär – punk, raggea och rocksteady. Nåja, det kunde vara värre, Wednesday Adams visade sig ha en ipod med alldeles för mycket MTV-musik så Ferret fick fortsätta att välja låtar. Till tonerna av underground punk fortsatte resan genom ett, trots årstiden, grönskande Midlands.

Det stod rätt snart klart att vi var långt ifrån de enda fansen på väg norrut, förutom en hel del bilar med Fulhamkoppling så såg vi många bilar med fans från andra lag i sydöstra England. När vi tog vår första ”pitstop” så sprang vi till och med på en grupp seniorer från Bermondsey som skulle till Stockport (!?) för att se sitt Millwall spela i cupen. Det var en ganska udda företeelse att alla dessa rara gummor och farbröder klädda i Millwalls färger och kläder. Inte direkt den demografiska grupp som man kanske förknippar med klubben från SE16.

Strax innan lunchtid svängde vi in på parkeringen utanför Quality Hotel Chester som skulle stå för vårt boende över natten. Hotellet som sådant var väl relativt ok, men låg utslängt ”in the middle of nowhere” och erbjöd inte mycket mer än en bar utöver våra rum. Nåväl, det var ju inte här vi skulle tillbringa vår tid utan på Anfield och i centrala Liverpool. Sagt och gjort, vi dumpade våra väskor på rummet, sa adjö till ”the Fulham brain thrust” och bad receptionen beställa ett par taxis som kunde ta oss till Hooton Station där vi kunde ta tåget in till de centrala delarna av Liverpool för att möta upp med ”the Crayford Caveman” och hans vänner på puben. Väl framme blev det dagens andra hjärtliga återseende då flera av oss inte setts sedan förra säsongen. Som alltid när man reser med Ormondroyd och/eller Caveman så är det real ale som gäller. Även om jag älskar den drycken lika mycket som de andra så ligger jag väl i lä när det gäller kunskaper om vad man ska dricka var. Å andra sidan är det bara att luta sig tillbaka och låta dem stå ansvariga för dryckesdetaljen.

Efter ett par timmar av god öl och glatt umgänge gick vi ut på gatan för att haffa ett par taxis för färd mot Anfield. Taxin kunde inte ta oss ända fram på grund av avspärrningar och tusentals fans. Detta gjorde dock inte så mycket då vi fick chans att ta en öl på en av hemmafansens pubbar på väg upp mot arenan. Även om en del stirrade ilskt på oss när de hörde våra dialekter så var merparten vi pratade med väldigt trevliga. Antar att de är så vana med ”utbölingar” med tanke på alla fans som kommer från hela världen för att se Liverpool spela. Efter öl och umgänge med hemmafansen vandrade vi vidare mot vårt mål – Anfield Road.

På vägen mot vår läktare passerade vi minnesstenen för alla de som förlorade livet på Hillsborough den där ödesdigra eftermiddagen den 15 april 1989. Vet med mig att jag blivit mer emotionell ju äldre jag blivit men stående tyst framför denna plats och bara reflektera över livet som fotbollssupporter fick tårarna att tränga fram. Trots alla år som gått slogs jag över hur orättvist livet kan vara. Alla dessa människor som dog den dagen på grund av polisens inkompetens, så ruggigt onödigt! Vi lämnade en del Fulham souvenirer, för att visa vår respekt, vid den eld som alltid brinner vid monumentet. YOU NEVER WALK ALONE!

En snabb, och slarvig, visitation senare var vi inne på en av världens mer berömda arenor. Jag var så uppspelt av att till slut få ta del av den stämning som är så vida känd och, skulle de visa sig, väldigt överskattad. Vi hittade våra platser snett bakom det ena målet mittemot ”the Kop”. Vi såg relativt bra, men oj så obekvämt man satt. Jag är en liten kort kille men inte ens mina ben fick gott om plats, tänk då på stackars Ferret och Ormondroyd som båda går på ca 2 meter över havet. Detta fick Orm att ganska snabbt omlokalisera sin position till längst bak bland de stående och mer högljudda Fulhamfansen. Ian, Ferret, Adams och undertecknad valde dock att sitta kvar.

Under uppvärmningen var det vi bortafans som hördes mest men när Anfield ställde sig upp och sjöng med i ”You never walk alone” tystnade vi och njöt av en vacker sång med bra ljudvolym. Detta var dock den enda gången innan Liverpool skulle ta ledningen sent i andra halvlek som deras fans imponerade. Både ljudvolym och repertoar visade sig vara en besvikelse och det som förvånade mig mest var att varje gång Crouch fick bollen skrek stora delar av hemmafansen ”FREAK” till honom. Jag som trodde att Peter Crouch var en populär och omtyckt spelare.

Om matchen är det inte mycket att säga, Liverpool var mycket bättre än oss om än väldigt tama i sista tredjedelen och domaren hade uppenbart två olika bedömningsskalor för de två lagen. Domaren var komplett värdelös men som tur var så påverkade inte hans insats resultatet. I matchen innan mötet med oss så hade Liverpool kört över Besiktas från Istanbul med hela 8-0 och det föranledde sången ”We’re better than Besiktas” trots att vi förlorade med 2-0. Annars var nog Ferrets sång den fyndigaste denna dag:

-”Oh Danny Murphy, he used to play for Liverpool but now he’s good!”

När vi lämnade Anfield, något stukade av resultatet och besvikna på den uteblivna stämningen hade himlen öppnat sig. Drygt 40.000 fotbollsfans, hällregn och inga taxibilar i sikte tvingade oss att söka skydd i en pub som låg så till att vi kunde se både Anfield och Goodison Park från dess entré. Vi tog oss med ölens hjälp upp ur vår mentala grop och så snart taxiefterfrågan återgått till det normala beställde vi två bilar till pubben ”The Baltic Fleet”. En fantastisk pub med eget bryggeri i källaren precis på en av Liverpools många kajer med utsikt över hamnen. Ytterliggare ett ställe som jag aldrig skulle funnit utan Cavemans och Ormondroyds hjälp. Kvällen förflöt med mycket skratt, roliga anekdoter, massor med god öl och shots för de hugade. Själv höll jag mig till öl och whiskey när de andra började shotta flatliners och tequila.

I sann Engelsk tradition så stängde denna pub 23.00 och när vi fick instruktioner om att pubben skulle stänga och det var sista beställningen valde vi att ta bartendern som ”gisslan”. Nåja, vad vi gjorde var att säga att vi skulle vägra gå om han inte tog oss alla med på någon kul nattklubb efter att han stängt. Han var inte svårövertalad utan levererade en hel del drick till vårt bord som kunde konsumeras medan han städade och räknade kassan.

Snart ledde bartendern oss genom skumma gränder, över ödetomter och parkeringar. Man undrade några gånger vart han egentligen förde oss men som genom ett trollslag stod vi på en bar- och nattklubbsgata som inte skulle skämmas för sig på Cypern eller Ibiza. Vi tog en runda på olika klubbar men kände ganska snart att det inte riktigt var ”vår scen”. Dels var vi betydligt äldre än merparten av gästerna samt vi tycktes ses som utbölingar med våra Londondialekter som stod ut som en Al Quidamedlem på George Bush valrally. Så istället för att hänga i en bar där alla tycktes stirra på oss köpte vi varsin, underbar, kycklingkebab och tog en taxi tillbaka till hotellet.

Planen var väl att vi skulle gå och lägga oss men i hotellets bar var det fullt ös så vi avlade ett besök där innan vi skulle gå och knoppa. Vi blev kvar betydligt längre än planerat då vi stötte på lite norrmän som likt oss var fotbollsnördar. Gruppen växte snart med en del engelsmän som slog sig i slang med oss. Vi hade det ganska trevligt ända till det visade sig att flera av de nyss anlända engelsmännen var extrema rasister, något som inte tilltalade någon av oss. Vi sade därför snabbt adjö och dök i säng.

11 November

Nästa morgon var vi en grupp av slagna hjältar som återsamlades i lobbyn. Som tur var är Ormondroyd en, mestadels, ansvarsfull person och han hade avbrutit alkoholintaget tidigt vilket gjorde att vi kunde påbörja hemfärden relativt omgående med ett snabbt besök i centrala Chester där vi plockade upp ”the Fulham brain thrust”.

Alla som känner mig vet att mitt humör ofta är kopplat till hur mätt jag känner mig. Jag är inte särskilt kul när jag är hungrig. Då det inte ingick någon frukost i våra rumspriser så satt vi nu på fastande mage i minibussen och jag valde att sitta tyst och försöka sova i min kamp mot hungern. Vi hade tidigare bestämt att vi skulle stanna på en Indisk krog i West Bromwich på vägen hem, men just nu struntade jag i vad vi skulle äta bara jag fick mat. Det skulle dock visa sig att det var värt väntan. Orm styrde vant in i ett av de sunkigaste områden jag någonsin sett i Västeuropa och när han instruerade oss att ta med oss bagaget på grund av inbrottsrisken började man fundera vart vi hamnat.

Omgivningarna påminde om hur det såg ut i Warszawas förorter när jag var där och jobbade innan murens fall. Allt detta var dock glömt när vi kom in på pubben som också var en indisk BBQ-krog. Lokalen var fräsch, personalen trevlig, priserna löjligt låga och maten som kom ut från de glada herrarna vid grillarna var mer än fantastisk. Jag lär återvända till denna lilla pärla i gettot.

Resten av resan flöt på i lugn och ro och vi klev av på samma plats som resan startat 36 timmar tidigare och skildes åt med löften om snara återseenden. Jag knatade upp till Hammersmith tunnelbanestation och satte kurs mot Bermondsey station då mitt jobb bokat in mig på ett hotell på Old Kent Road för kommande veckas mässa. Hotellet var otroligt fräscht men alla som satt sin fot på Old Kent Road vet så är det ingen miljö som inbjuder till promenader på egenhand efter mörkrets inbrott så efter incheckning fick det bli en portion ”Crispy Chili Chiken” med ”Egg fried rice” på rummet.

Följande tre dagar kretsade bara runt arbete och då jag dragit på mig en förkylning i regnet i Liverpool så spenderade jag ledig tid till sängs.

Det var rätt skönt att få komma hem då jag föredrar att vara hemma med katten om jag är sjuk framför att ligga på anonymt hotellrum.