“The most hated man in football”

På bordet bredvid mig hade någon lämnat kvar en tidning. Hittills hade jag varit löjligt avskuren från omvärlden. Inga tidningar, inget Internet och inte en enda sen TV-match på den thailändska sportkanalen. Ett sms om den uppskjutna matchen på Kenilworth Road fick bli det enda livstecknet med omvärlden sju tidszoner bort. Och ärligt talat så med kritvita sandstränder, strålande sol, turkosfärgat vatten och det avslappnade ljudet från vågornas dyningar är det ingen större uppoffring. De senaste dagarna hade de största besluten handlat om efter vilket kapitel i boken jag skulle ge efter för suget till dagens första öl uppe på restaurangen.

Det fanns fortfarande öl kvar i den bruna glasflaskan, även om inte lika sval och god som för en stund sedan, när jag utan att tänka mig för sträckte mig efter den hopvikta tidningen. Till min förvåning var det varken en skandinavisk eller ens en engelsk tidning, vilket hade varit att anse som en lågoddsare på denna paradisö, nej till min förvåning var det en närapå två veckor gammal australiensisk tidning och enligt god sed började tidningens intressantare innehåll – sporten alltså – på baksidan. Men det som verkligen fick mig att rycka till var ett bekant ansikte uppdraget på över närapå en tredjedel av tidningssidan. En man i mörk matchtröja, mörkt hår – en lätt grånad vid tinningarna hade växt fram sedan sist – och med ännu mörkare blick än vad jag kunde minnas stirrade på mig.

Råskinnet Kevin Muscat hade skapat rubriker igen.

Tillsammans med spelare som Terry Hurlock är Kevin Muscat utan tvekan en av de hårdaste fotbollsspelare någonsin att bära den blåa Millwall-tröjan. Det finns massor av dem där ute. Spelarna som du hatar, ifall de inte spelar för ditt lag. Och den australiensiska högerbacken, värvad från Glasgow Rangers, har onekligen gjort skäl för sitt rykte.

En brutal tackling på den dåvarande Charlton-spelaren Matty Holmes i slutet av 90-talet ledde till att denne strax därefter blev förklarad fotbollsinvalid (det krävdes fyra operationer för att rädda spelarens ben och inledningsvis fruktade man att det skulle bli nödvändigt med en amputation, dessutom fick man bygga upp hans ankel på nytt). Nästan sju år senare fick Muscat kompensera Holmes med £250.000 efter ett utdraget civilrättsmål.

Trots ersättningen var Holmes bitter: “If I got a card or phone call a few days after the tackle it might have been different”.

Men detta är bara toppen av ett isberg. Redan i en av sina första ligamatcher i England, då han spelade för Crystal Palace, ledde hans tuffa punktmarkering i en match mot Norwich till ett jätteslagsmål med 21 inblandade spelare. Muscat har tidigare under karriären skickat spelare som Craig Bellamy och Christophe Dugarry på flera månaders ofrivillig ledighet. Den senare bakifrån under en, som det var tänkt, vänskapslandskamp. Den franska förbundskaptenen Roger Lemerre blev förstås rasande och kallade efteråt tacklingen för en “act of brutality”. Den före detta Birmingham City-spelaren Martin Grainger nöjde sig inte med det utan kallade honom för ”the most hated man in football” efter en annan brutal tillställning. Mathias Svensson, Ian Wright och Dennis Bergkamp är andra spelare som gått ut offentligt och spytt galla på Muscat under åren. I Rangers blev Muscat på grund av sin brutala spelstil aldrig uttagen i ett Old Firm-derby av sin manager.

Men bittrast kanske ändå nuvarande Everton-spelaren Andy Johnson var. Denne blev nämligen utvisad i en match efter att ha knuffat till Muscat, som enligt anfallaren, dessförinnan sparkat ned honom tre gånger och dessutom avsiktligt armbågat honom i ansiktet. Men till skillnad från Johnson fick Muscat alltså spela matchens alla 90 minuter och fick sig inte ens en varning för besväret.

Sedan han sommaren 2005 lämnade Millwall för spel i australiensiska Melbourne Victory tycks han ha gjort väldigt lite för att tvätta bort stämpeln som råskinn. Under förra säsongen hamnade han exempelvis i bråk med motståndarnas manager under en match, vilken då försökte strypa honom!

Det är lätt, och orättvist, att glömma att Kevin Muscat också var en väldigt bra fotbollsspelare. På The Den blev han berömd för sina precisa inlägg från högerkanten vilka ofta resulterade i mål. Det var knappast hans stundtals något ovårdade tacklingar som gjorde att han kom att spela över 300 ligamatcher i Storbritannien för Crystal Palace, Wolves, Rangers och Millwall. Den fysiske spelaren, han som njuter lika mycket av en perfekt glidtackling som ett mål, han som är expert på att göra motståndaranfallarna frustrerade och griniga, han kommer aldrig att skönja samma uppskattning som målgöraren eller den lilla dribblern.

Utan Muscat hade sannolikt inte Millwall kvalificerat sig för FA-cupfinalen 2004. Semifinalen mot Sunderland på Old Trafford var en sannerligen brutal historia där tre Milwall-spelare fick hjälpas av planen redan innan en timme var spelad och hade inte Muscat stått upp emot Jason McAteer & Co hade resultatet knappast gått Millwalls väg denna söndag. Tyvärr innebar det att han själv fick bäras ut på bår och inte kunde vara med i finalen. En match som Millwall förlorade med 3-0 mot Manchester United.

Muscat var aldrig ordinarie straffläggare i Millwall, vilket kanske måste anses ha varit ett felbeslut av London-klubben. Sedan han började spela i australiensiska A-League har han nämligen aldrig missat en enda straff. När dessa rader skrivs är han uppe i 16 raka från 11-meterspunkten.

Under Kevin Mucats sista säsong i Millwall inträffade en skandal som knappt mer än sipprade ut ur omklädningsrummet och osannlikt nog ej nådde media. Och tur var kanske det. Som jag fått händelsen återberättad för mig skulle Muscat och ett par medspelare skämta med lagkamraten Andy Roberts. Medan Roberts duschade fiskade man upp hans mobiltelefon ur jackan, och medan man gjorde vad man nu skulle göra så kom det ett sms till Roberts telefon. Jag kan bara gissa mig till den tryckande tystnaden som måste ha lagt sig i omklädningsrummet när Muscat insåg att det oanständiga textmeddelandet, det som hela laget just skrattat högt åt, inte alls kom från Roberts fru, utan från sin egen! Vad som sedan inträffade vet väldigt få människor. Andy Roberts spelade hur som helst efter den dagen inte en endaste minut för Millwall och lämnade strax efteråt klubben på free-transfer.

En Millwall-startelva innehållande spelare Kevin Muscat, Dennis Wise och Tim Cahill var sällan händelselös att beskåda mindes jag när jag lämnade restaurangen redo att återuppta bokläsandet vid strandkanten.

Fotnot: Texten publicerades första gången den 14 januari under ‘fotbollsklubben’ på svenskafans.com.