Vår passion – miljardärernas lekstuga

Jag erkänner utan omsvep att jag log stort när Manchester City nöp självaste Robinho framför ögonen på irresistible Chelsea. Och jag skrattade till när Abu Dhabi-gruppens talesman sa att vi i januari får se om Ronaldo menar allvar med att han vill spela för världens största klubb. För att inte tala om den “blanka check” som klubben rapporterades ha erbjudit Real Madrid för Ruud Van Nistelrooy som utan tvekan är de senaste dagarnas hetaste samtalsämne bland fotbollsintresserade världen över.

Engelsk fotboll har alltid, till skillnad från sin svenska motsvarighet, alltid lockat förmögna ägare och intressenter. Jag gissar på att ett genuint intresse för sporten, statusen självfallet, och kanske känslan av att betala tillbaka till samhället är de klassiska bakomliggande faktorerna. Men de senaste fem åren har dock bjudit på en oroväckande utveckling där utländska miljardärer riktat blickarna på den penningstinna engelska fotbollen. Idag ägs nio av 20 Premier League-klubbar helt eller delvis av utländska intressen och det mesta talar för att vi bara har sett början.

Revolutionen tog sin början 2003 när oljemiljardären Roman Abramovich köpte Chelsea och med hjälp av Jose Mourinho ledde klubben till två raka ligatitlar. Sedan dess har utvecklingen fullkomligt exploderat. Malcolm Glazers familj har tagit över självaste Manchester United och hans landsmän George Gillett och Tom Hicks står vid rodret på Anfield till Liverpool-anhängarnas ljudliga missnöje. Men även Premier League-klubbar så som Aston Villa, Fulham, Portsmouth och West Ham kontrolleras idag delvis eller helt av utländska ägare. Ett av de mer uppmärksammade övertaganden kom när Formula 1-ledaren Bernie Ecclestone tog köpte Queens Park Rangers, då nära att åka ur den engelska andradivisionen, tillsammans med Renaults stallchef Flavio Briatore och stålmiljonären Lakshmi Mittal.

Manchester Citys oljerevolution

I den arabiska gulfen pågår en prestigefull kapprustning mellan först och främst de förmögna släkterna i Dubai och Abu Dhabi som är två av de sju emirat som bildar Förenade Arabemiraten. Man utmanar varandra om att attrahera berömda sportevenemang. Dubai har exempelvis redan lockat till sig Europatouren i golf, ska bygga Tiger Woods första golfanläggning och anordnar internationella tävlingar i sin inomhusbyggda vinteranläggning. Abu Dhabi har kontrat med en Formel 1-tävling till nästa säsong och nu också genom köpet av Manchester City. Sportintresset må vara hur stort som helst i den här delen av Mellanöstern, visst, men först och sist handlar det om prestige.

Och man har råd. Den skäggiga mannen vi alla sett i tidningar och på TV den senaste tiden går under namnet Dr Sulaiman och är frontfigur för Abu Dhabi United Group (ADUG) som ligger bakom köpet av Manchesters blåa klubb. Även om han är en framgångsrik fastighetsmagnat framstår han som tämligen betydelselös i detta sammanhang. Huvudfiguren är i själva verket shejk Mansour Bin Zayed Al Nahyan som är medlem i den kungliga familjen i Abu Dhabi och bland hans 19 bröder finns såväl presidenten som kronprinsen. Dessutom är han gift med dottern till grannemiratet Dubais ledare. Familjen Al Nahyans samlade förmögenhet uppskattas till över 1,000 verklighetsfrämmande miljoner dollar och kommer främst från den olja som upptäcktes i landet 1958. Shejken kontrollerar exempelvis First Gulf Bank och The International Petroleum Investment Company vilket säger lite om hans ekonomiska makt.

ADUG betalade enligt BBC drygt £200 miljoner för 90 procent av Manchester City medan den förra ägaren, Thailands före detta korruptionsanklagade premiärminister Thaksin Shinawatra, behåller resterande andel. Detta mer än 40 år sedan klubben vann den senaste av sina två ligatitlar. BBC uppger vidare att man från Adu Dhabi’s håll dock först undersökte möjligheterna att ta över Arsenal, Newcastle och Liverpool innan man intresserade sig för Manchester City. Men London-klubbens ägarstruktur uteslöt möjligheten till ett rent övertagande, Newcastle ansågs övervärderat medan Liverpool är inne i en problematisk period med ett nödvändigt arenabygge på tapeten.

En hälsosam utveckling?

Brittisk media skriver att en ovetande Manchester City-manager befann sig på golfbanan när klubbens nya ägare inledde förhandlingarna om Robinho. Hastigt och lustigt var det ägarnas, och inte Mark Hughes, önskelista som styrde under transferfönstrets sista timmar. Och något säger mig att han knappast planerade att värva Robinho, Ronaldo, Van Nistelrooy eller David Villa när han efterträdde Sven-Göran Eriksson. Som manager kommer han dock att få bära hundhuvudet om hans stjärnfyllda lag inte når den framgång ägarna önskar, oavsett om han värvat spelarna till laget eller inte. Och just hur managerns makt inskränkts på senare tid under krävande ägarstrukturer har vi sett ytterligare exempel på under de senaste dagarna i form av Kevin Keegan och Alan Curbishley som båda lämnat sina respektive klubbar i protest mot beslut som fattas över deras huvud. QPR:s Flavio Briatore har exempelvis i en intervju med BBC London sagt: ”Ibland kanske jag rådfrågar min bankman, men inte managern. […] Vi har en vision och det är våra pengar och dessa spenderar vi hur vi vill.” Sedan man tog över klubben i september 2007 har man avverkat två managers och innan transferfönstret stängde värvade man enligt uppgift anfallaren Daniel Cousin från Glasgow Rangers utan sin managers vetskap.

Sedan toppklubbarna bröt sig ur The Football League och bildade Premier League säsongen 1992/93 har man skapat en av världens mest lukrativa ligor. För 10 år sedan ansågs den högsta engelska divisionen bara vara Europas sjätte främsta, idag har man lämnat alla andra konkurrenter bakom sig både sportsligt – vilket bevisades av förra säsongens helengelska Champions League-final – och ekonomiskt. Och det nya TV-avtalet ger enkom klubbarna drygt £45 miljoner per år. Endast amerikanska NFL, NHL och Major League Baseball omsätter idag mer pengar.

Men jakten på framgång är inte ofarlig. Enligt revisionsbyrån Deloitte gick endast åtta av 20 klubbar med vinst säsongen 2006/07. Faktum är att tyska Bundesliga ekonomiskt betraktat är mer lönsam. I Premier League är spelarlönerna exempelvis dubbelt så höga mot Italien. Dessutom retar bristen på engelska spelare gallfeber på de traditionalistiska fansen. Vid starten 1992 var 75 procent av spelarna av brittisk börd, förra säsongen var siffran nere på 37 procent.

Runt om i England hörs protester mot den pågående utvecklingen i engelsk fotboll. I Manchester har de röda anhängarna bildat en utbrytarklubb i form av FC United som spelar i motsvarande åttonde divisionen i det engelska ligasystemet och delar arena med Bury. I Liverpool försöker anhängarna organisera sig för att köpa tillbaka klubben. Allt fler vägrar att bara sitta och titta på när din och min passion förvandlas till miljardärernas lekstuga. För så är det.

Fotnot: Den summa för vilken Robinho värvades till Manchester City räcker enligt svenska Röda Korset till mat och vatten i ett år för drygt 400,000 familjer i södra Afrika.