I skuggan av Manchesters stora

by Henrik on October 8, 2008 · 11 comments

Känslan var bisarr. Inne i puben, vid det bortre hörnet, satt ett par äldre gentlemän i filtrockar som säkert överlevt både Churchills, Thatchers och Blairs krig och umgicks över varsin bitter utan att prata. Oklart om det berodde på den höga musiken som dånade ur ett par välplacerade högtalare eller om de uppnått en sådan respektabel ålder att de inte längre hade något att säga varandra. Vid entrén, det som hade kallats för vapenhus om vi var i en kyrka, stod ett par frusna fyllon och sipprade öl ur medhavda burkar med bolmande cigaretter i händerna. Närmast oss, vid bardisken, försökte en kille i Stone Island-jumper bestämma sig för oss om han skulle fortsätta stirra på oss eller om han skulle återgå till att försöka prata omkull den överviktiga tjejen bredvid, hon med stövlarna som hade platsat i vilken b-porrfilm som helst. Annars var det ganska tomt så här strax efter lunch. Puben tillhörde inte de inrättningarna som mått bra av rökförbudet. Doften av åratal av cigarettrök och utspilld lager gick inte att tränga undan ens med en lättare förkylning. De röda gardinerna intill våra platser vid fönstret hade utan tvekan hängt där längre än jag sprungit omkring i vita trainers. På det stora hela var det här en pub som trots sitt läge bara några kvarter från shoppinggatorna och legendariska Oldham Street inte hade gjort bort sig ens på en bakgata i Bogota. Trots det satt jag och Johan och stortrivdes. Det var ju det här med musiken. Ur högtalarna dånade Happy Mondays, The Farm, Oasis, Pulp och New Order och en öl blev både två och tre innan vi var tvungna att ge oss av. Välkomna till Madchester!

Tågresan upp till Manchester var ganska händelselös och tråkig. Kanske fick mitt ressällskap lite flashbacks när vi bytte tåg i Nottingham. Den här gången hade hur som helst inte den elake Prins John skickat ut sheriffen och hans män. När man åker tåg i England, särskilt när man passerat Sheffield, så öppnar ett nytt landskap upp sig och det är omöjligt att inte känna den industriella revolutionens vingslag. Stålverk och oändliga fält med fabriksbyggnader i tegel vittnar om ett England som finns men ändå inte finns längre. Mellan 1984-94 lade Thatcher-regeringen ned hundratals gruvor i området och fler människor än vad som sammanlagt bor i Lappland och Norrbotten förlorade sina arbeten. Jag minns att jag en gång läste ett citat där en strejkande fackmedlem sa att England var uppbyggt med tegelsten och öl. När tåget sakta glider in genom Manchesters förorter tvekar jag inte en sekund att han har rätt.

Vi är ute i tid. Det tar inte ens en kvart ut till Stockport med lokaltåget, trots att det åtminstone på pappret är en egen stad med nästan 150,000 invånare. Stockport och närliggande Woodford, Bramhall och Hazel Grove tillhör den här delen av Englands mer välbärgade områden och här bor exempelvis Christian Ronaldo och flera andra Manchester United-spelare. Fast jag ser bara tegelsten vart jag än tittar. Vi betalar £16 för en biljett på kortsidan till kvällens derby mot lokalrivalerna Macclesfield och skyndar oss iväg till närmsta pub. Så fort vi kommer in i värmen öppnar himlen sig och det börjar hagla snö. Vädret bjuder på en märklig blandning av regn, sol, uppehåll och snö. Vinden är däremot konstant. Nästa pubstopp, Sir Robert Peel, bjöd på både fyra norrmän och slutligen även två svenskar som kom in och sökte en stunds värme. Det är först när man är ute på turné man inser hur liten världen där ute är. Kanske satt George Best här någon gång och kände likadant? ”Maradona good, Pelé better, George Best”, brukade dom säga, men jag vet då fan om det stämmer på hans tre matcher på Edgeley Park 1975? Två burgare senare sitter vi i alla fall på den stora kortsidesläktaren Cheadle End Stand och ser hemmalaget ta kommandot direkt. Det dröjer bara några minuter innan Jason Taylor öppnar målskyttet och läktarna exploderar. Stockport County har det annorlunda smeknamnet ”the friendly football club” på många av sina souvenirer, men är också kända för att skapa god stämning på sina matcher. Nästan 8,000 finns på plats och i dag njuter man extra av att jävlas med sina rivaler Macclesfield i botten av tabellen. Kanske känner man på sig att det här inte är en vanlig säsong? Inom två månader kommer Stockport nämligen att vinna uppflyttning till League One genom att besegra Rochdale, ännu en Greater Manchester-klubb, i play-off finalen på Wembley. Innan kvällens match är över fastställer Taylor resultatet till 2-0, varpå vi tar tåget in till centrala Manchester för att gå på lokal.

Greater Manchester omfattar ett område stort som Säffle kommun, fast här bor drygt 2,5 miljoner och inte 16,000 invånare. Förutom Manchester City och Manchester United spelar här också Premier League-lagen Wigan Athletic och Bolton Wanderers. Lägg till Oldham Athletic, Stockport County, Bury, Rochdale, Macclesfield, Altrincham och Northwich Victoria och helt plötsligt är det en hel del klubbar. Sammanlagt kan Manchester-området stoltsera med 19 ligatitlar, lika många FA-cupsegrar, Ligacupen vid fyra tillfällen, för att inte glömma Mästarcupen/Champions League tre gånger och gamla hederliga Cupvinnarvupen två. Problemet är dock att endast 6 av 49 titlar vunnits av en annan klubb än Manchesters röda och blåa giganter, och senast det inträffade var 1958! Sedan dess har som bekant Sverige gått över till högertrafik och första människan gått på månen. Faktum är medan Manchester United prenumererar på pokaler har områdets övriga klubbar i 30 års tid bittert stått och tittat på. Sådana är styrkeförhållandena.

Tegel tillverkas av lera som bränns i 1000 graders värme i stora ugnar. Först grävs jord upp varpå levande organismer avlägsnas, en massa blandas till av lera, grus och vatten, sedan pressas och beskärs den till exakta rektanglar innan den förs ut på en sandplan där den ska ligga plant och torka en längre tid innan bränningsprocessen tar vid. Ja, så står det i en gammal skolbok. Om du någonsin tänkt att en byggnad består av rätt många tegelstenar, då är tanken direkt svindlande när lokaltåget rullar ut från Manchesters Victoria Station.

Vi körde early bird följande morgon. När man står och blickar ut över Boundary Park är det svårt att föreställa sig att Oldham faktiskt spelat 12 säsonger i den högsta divisionen. Den senaste sejouren varade mellan 1991-94. Näst sista säsongen svarade den lilla klubben för vad som sannolikt är Premier Leagues ”greatest escape” någonsin. Med tre matcher kvar att spela låg Oldham åtta poäng under nedflyttningsstrecket med svåra motståndare kvar att möta. Först ut var ett Aston Villa med chans på ligatiteln men Oldham reste hem från Birmingham med en oväntad 1-0-seger i bagaget. I nästa match mot giganterna Liverpool – en klubb man då inte besegrat på 71 år! – fick publiken hemma på Boundary Park på nytt se sina hjältar ta en ny oväntad skalp (3-2). Inför säsongens sista match var bottenkollegan Crystal Palace tvungna att förlora mot Arsenal samtidigt som Oldham behövde besegra Southampton för att ha en chans att rädda kontraktet. Arsenal gjorde visserligen sitt jobb, men Southampton bjöd Oldham på bra motstånd. The Saints måltjuv Matthew Le Tissier gjorde hat-trick men Joe Royle’s Oldham kunde till slut på ren och skär vilja vinna med 4-3 och därmed rädda sig kvar i den högsta divisionen i åtminstone ett år till. Bättre målskillnad avgjorde. För mig som är en arenanörd, och nu skulle beta av min 37:e arena i England och Wales, var det här nästan en religiös upplevelse. Det vattnas i munnen när jag ser på de slitna läktarna, ingen den andra lik, de små detaljerna, och det faktum att arenan – av lokalbefolkningen kallad ”Ice Station Zebra” – är placerad uppe på en höjd och vinden blåser så kallt att man nästan får andnöd. Glöm Emirates, Stadium of Light och de där andra plastiga arenorna, det här är på riktigt. Trots den där snålblåsten som plöjde in i märg och ben blev vi Millwall-supportrar behandlade på ett sätt som värmde och som vi inte är bortskämda med. Till och med lagens långa arm hade hela tiden ett skämt till hands. ”We’re a friendly bunch up here”, sa killen som sålde matchprogram och la till med ett skratt: ”The ones we hate? That is United!” En sömnig match som endast tände till sista kvarten slutade 1-1 och majoriteten av de 4,391 på läktarplats drömde nog om svunna tider. Och vem är jag att klandra dem? De kunde omöjligt veta att Oldham skulle inleda nästa säsong med sju raka ligamatcher utan förlust.

Efter matchen tog vi en taxi ned till Chadderton och hoppade på en National Express-buss till Leeds där vi hade fyra minuters marginal till godo innan tåget mot London och Kings Cross rullade ut. Turnén skulle nu komma att fortsätta på sydligare breddgrader. Vi gjorde ett tappert försök med ett par burkar Stella, Johan pratade med lite Wednesday-fans eller om dom var Barnsley, men vi var helt enkelt för trötta för att orka med en nystart. Och kylan hade fortfarande inte lämnat våra kroppar. Med ”Wonderwall” i hörlurarna lät jag ögonen glida igen och snart vaggade tågets monotona rörelser mig till sömn.


Stockport County


Little John


Edgeley Park


Sir Robert Peel


Boundary Park


Boundary Park


Oldham Athletic

{ 11 comments… read them below or add one }

Tomas October 9, 2008 at 00:10

En strålande och njutbar reseskildring oavsett om den har fotbollsanknytning eller ej. Så bra att jag skrev ut den på papper och läste den en gång till…och det är ett MYCKET BRA betyg!
Bästa tågsträckan i Storbritannien då? Ja, den bästa jag har åkt är iallafall London till Truro i Cornwall och via Devon. Inte så kul i början men med dramatiska vyer längst havet på slutet!

Nick October 9, 2008 at 07:41

Stämmer in i Tomas lovord, mycket trevlig text! Nu måste jag ju göra en ny resa till Manchester ju ;)

Loyal October 9, 2008 at 15:57

Underbar reseberättelse!! Det är sådana här texter som gör att man älskar England!
Mer sådant!
Wonderwall + Buss + Yorkshire = Been there, done that! ;-)

JohnF October 14, 2008 at 21:28

Härligt att läsa.
Jag känner igen vyerna av nedlagda fabriker fast jag åkte buss i början av 90-talet.
Önskar man var ung igen och kunde flacka runt i Europa som man gjorde på den “gamla goda tiden”

Huyton October 17, 2008 at 13:58

“Närmast oss, vid bardisken, försökte en kille i Stone Island-jumper bestämma sig för oss om han skulle fortsätta stirra på oss eller om han skulle återgå till att försöka prata omkull den överviktiga tjejen bredvid, hon med stövlarna som hade platsat i vilken b-porrfilm som helst. Annars var det ganska tomt så här strax efter lunch.” :-) Underbart!

Riktigt bra resekrönika, Det är just när man beskriver allt från musiken, ölen, byggnaderna och människorna i relation till fotbollen som man får hela bilden. Kanonkul läsning!

MQ October 21, 2008 at 06:59

grym text. Det är liksom det här man älskar. Tunga sletna tegelbyggnader och gamla inrökta pubar.

Det är det som är livet där ochd et var det som gjorde att man blev halvfrälst i England.
England var som bäst 1975. Sedan dess har det bara gått utför.
Thatcher förstörde mycket av det gamla UK. Väldigt mycket ochd et hon inte förstört har fastighetspriserna löst.

ulricbergendahl October 22, 2008 at 16:29

Underbar berättelse Lunkan!
Mmiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiillwall!

Axel January 14, 2009 at 00:31

Pure class mate. :-)

Kippax Casual January 16, 2009 at 12:44

Ah Edgeley park, har blivit ett par besök där tillsammans ett par County polare som även följer City. Var över och såg träningsmatchen i sommras som slutade 2-2 mellan klubbarna då var stämningen allt annat än vänlig i och för sig får jag nog säga.

Mycket kul krönika annars, tack för den!

Peps January 24, 2009 at 19:24

Mkt trivsam skildring. Du är Svenska Spels Hemingway!

Carl January 26, 2009 at 11:37

Börja på Offside, Lunkovic!

Leave a Comment

Previous post:

Next post: