Erik Niva om Spurs, The Vic och Text-TV:s målservice

by Henrik on October 15, 2008 · 8 comments

När vi kontaktade Erik Niva befann han sig i Vitryssland. Svaren på våra frågor kom från Georgien. Där emellan har han hunnit skriva från Ukraina.

Anglofil.se tar tempen på Aftonbladets välberesta fotbollsskribent Erik Niva som pratar om en eventuell begränsning av utländska spelare, Tottenhams misslyckade öppning, The Vic och försök att spela in Text-TV:s målservice på video.

Tottenham Hotspur gör sämsta starten sedan 1912 och då har det ändå varit en del magplask. Hur kan en klubb med på pappret så bra spelare underprestera så? Vad är felet med Spurs?
– Alltså, jag vet inte längre var jag ska starta, hur jag ska kunna besvara en sådan här fråga. Det vi kan konstatera är ju att vi har tillåtit vår klubb att stöpas i förlorarkultur. Det verkar kvitta hur många tränare och coacher vi byter ut – något gör så att spelarnas utveckling generellt sett alltid går bakåt på White Hart Lane. Laget blir mindre än de elva delarna, och spelarna presterar i de allra flesta fall alltid bättre när de sedan byter klubb. Att förändra hela klubbens DNA vet jag faktiskt inte längre hur vi ska lyckas med. Vi försöker med allt, och för varje desperat experiment blir resultatet bara sämre. Jag är på god väg att resignera inför den där teorin om att vi har byggt White Hart Lane på en gammal zigenarkyrkogård – eller om det nu var ”Drakens öga”, enligt Feng shui – och att vi därför för evigt är dömda.

Hur kom det sig att du föll just för Spurs?
– Det går att intellektualisera, men i grund och botten var det väl bara en slump. Mitten av 80-talet. Tipsextra. Nico Claesen. Ni vet… Ett av lagen hade långhårigare yttrar, vitare tröjor och var rätt och slätt lite mer karismatiska än några andra.

Nio Premier League-klubbar har idag helt eller delvis utländska ägare, och sex klubbar uppges i skrivande stund vara på väg att köpas upp. Är miljardärernas intåg i den engelska fotbollen av godo?
– Resultatmässigt, såklart ja. Ur i stort sett alla andra perspektiv, givetvis inte. Jag tror inte att jag behöver förklara allt det här med klubbidentitet och lokal förankring för dem som läser den här sidan.

Sex omgångar in på säsongen vet du förstås vilka som kommer stå som mästare i maj?
– Några fler omgångar in när jag väl kommit mig för att svara, men trots att Chelsea fortsätter att se jäkligt starka ut får jag ändå lov att stå fast vid mitt Man United-tips. Med reservationen att jag tenderar att vara alldeles för benägen att tro att fjolårsmästarna ska upprepa sina bravader. Det är något som gör att jag har svårt att värdera såna här hungers-mättnads-dimensioner mot ren speltekniks kvalitet när jag tippar.

Vem håller du som sommarens intressantaste nyförvärv?
– Well, ”intressant” innehåller ju många olika dimensioner. Själv var jag såklart jäkligt spänd på att se hur Modric, Pavljutjenko, Dos Santos och alla de andra skulle klara sig i England, men nu har den nyfikenheten… avtagit en del. Jag kan tänka mig att mer neutrala åskådare är intresserade av hur det går för Berbatov och Keane i nya miljöer, men själv vill jag ju mest att de ska brinna i helvetet. Men något däremellan då… Trots att det handlar om Arsenal är jag väldigt nyfiken på vad Arsène Wenger ska kunna göra med Aaron Ramsey på lite sikt.

West Ham förlorade nyligen i en fristående “idrottsdomstol” ett fall där Sheffield Utd kräver ersättning för att de blev nedflyttade efter att London-klubben använt en olaglig spelare (Tevez). Tidigare har skadade fotbollsspelare stämt motståndare i civilrättsmål efter att ha fått sin karriär förstörd. Är det rätt att ta fotbollen till domstol så här?
– Svårt att svara generellt på, men i just det här fallet tycker jag att The Blades blivit uppenbart förfördelade. Och vafan ska de då göra – tiga still? Nej, efter att alla andra vägar tömts ut så upplever jag det som att det här var den enda som de hade kvar.

Debatten om managerns roll kontra den eventuella sportchefens roll är på tapeten både i Sverige (exempelvis AIK) och i England (Newcastle, Spurs, m fl). Har en engelsk storklubb råd att ha både och? Din åsikt?
– Att det är väldigt svårt att importera ett koncept från det ena landet, utan att ta hänsyn till vilken kultur och tradition som råder i det andra landet. England är ett land som inte är van vid sportchefsrollen, därför måste man vara varsam med ett eventuellt införande, kanske låta det ta tid och övergångsperioder. Och kanske framförallt – vara jäkligt noga med rekryteringarna. Det är ingen slump att de engelska klubbar som kanske haft allra störst strukturella problem de senaste åren är de som försökt blixtinföra sportchefsmodellen.

Vi har kunnat läsa om hur du rest runt Europa och bevakat fotboll på de mest obskyra platser. Har du världens bästa jobb?
– Well, jag hade väl hellre spelat offensiv mittfältare för Spurs eller bas med Propagandhi, men nu är det som det är… Med tanke på att jag har vissa talanger och saknar vissa andra så är det nog fan i mig ett av de bästa jobb jag kunnat få, utifrån förutsättningarna. Och det är ju jävlar i mig helt sjukt lyckat. Sedan är man norrlänning, och har tyvärr rätt svårt att hålla det faktumet i huvudet de måndagsmorgnar då det känns segt att behöva vara kreativ. Och de morgnarna finns ju i det här jobbet också.

Håller du räkningen på alla arenor du besökt?
– Nej, på samma sätt som jag alltid samlat på musik snarare än jag samlat på skivor så har jag lite svårt med groundhopping-fenomenet när det går över gränsen till att handla om byggnader, snarare än fotboll. Med det sagt så ser jag alltid fram emot en resa mer ifall den innebär möjligheten att besöka en ny arena.

Vilken arena har inneburit den största upplevelsen för dig? Och finns det några du gärna slipper besöka igen?
– White Hart Lane, for obvious reasons. Wembley, för att den är vårt spirituella hem. Sedan måste jag säga att Azteka i Mexico City var extremt mäktigt, då det är så få arenor i hela världen som tar över 100 000 åskådare nuförtiden. Och Maracanã, för att det är den tredje av de här riktigt klassiska världsfotbollsarenorna. Anfield och Old Trafford, för att de är vad de är. I övrigt är jag jäkligt svag för San Siro, och har haft några av mina bästa stämningsupplevelser på Stade Vélodrome i Marseille och på Partizan-stadion i Belgrad. Och ja… Allianz Arena i München, om vi nu ska ta med något av de här nybyggda rymdskeppen också.

I Sverige är publikbortfallet på tapeten. Är det bara storklubbarnas sportsliga misslyckande tillsammans med en EM-baksmälla som ligger bakom, eller vill du slänga ned fler ingredienser i soppan?
– I stort sett går det här publikbortfallet att förklara med att storstadsklubbarna misslyckats den här säsongen. Hade AIK, Djurgården, Hammarby, Blåvitt, MFF varit med i en toppstrid – det hade räckt med bara tre av dem – så hade publiksnittet hållits uppe. Däremot är det ju uppenbart runt om i Europa att folk i mindre fotbollsnationer allt mer väljer bort sina egna ligor för att se Premier League- och Champions League-matcher på tv – och frågan är hur länge Sverige kan stå vid sidan av den utvecklingen.

Jag har förstått att spelarna blir mer och mer kontrollerade och skyddas från media. Vad säger du om utvecklingen?
– Ja, vafan ska man tycka?! Det är givetvis trist och värdelöst, men den yttersta toppfotbollen är ju numera i en sådan position att den inte längre behöver media, i alla fall inte den media som inte pröjsa för stora tv-avtal. Det som förvånar mig är dock att en stor del fotbollskonsumenter har ett så ingrott journalistförakt att de på allvar tycker att det här är rätt och riktigt – att de näst intill uppmuntrar utvecklingen – och det som jag tycker är tråkigt är att fotbollsspelare av idag numera lever så världsfrånvända, icke-reflekterande liv att många av dem inte har något att säga eller några historier att berätta.

Många undrar hur styrd man är som journalist på Sveriges största sporttidning; har du stor frihet att bevaka vad du önskar eller hur fungerar det på Sportbladet? Hur stora ingrepp gör redigerare, rubriksättare och redaktionschefer i inlämnade texter? Har det någonsin hänt att du känt att du inte står för det som publicerats i den rosa?
– Jag står absolut inte för allt som publiceras i den rosa – och än mindre för allt som publiceras i Aftonbladet i stort – men har samtidigt förståelse för de mekanismer som styr. Sådan är kapitalismen. Och med det sagt, för mig personligen hade det inte gått att drömma om en sådan journalistisk frihet jag har fått på Aftonbladet på något ”oberoende” medieföretag. Inom rimlighetens ramar får jag resa vart jag vill och skriva om vad jag vill, mer eller mindre hur jag vill. Jag får gott om utrymme, stor exponering och en helt unik plattform för mina obskyra berättelser från fotbollsvärldens alla hörn. Såna resurser har Aftonbladet – och sådan är också kapitalismen. Visst har det hänt att redigerare ändrat i texter, vilket i stort sett uteslutande grundas i platsbrist, att någon rubrik känts helt missvisande, vilket mest handlar om att slående rubriksättning är jävligt svårt, och att någon redaktionschef sagt nej till något jobb om fotbollen i Uzbekistan, vilket mest beror på att ingen jävel bryr sig – men för egen del har som sagt den kreativa frihet jag fått på Aftonbladet varit sensationell.

Vem tycker du är Sveriges främsta fotbollsjournalist?
– Simon Bank. Head and shoulders.

Och främsta matchkommentator?
– Jag är inte lika fixerad vid kommentatorerna som många andra, men det får väl lov att bli Niklas Holmgren. Han är kunnig, skönt entusiastisk och håller på ”The Tractor Boys” på riktigt.

Sven-Göran Eriksson; missförstått geni eller en playboy?
– Klok, pragmatisk och begränsad fotbollstränare som skaffat sig en sjuhelvetes karriärsresa utifrån sina förutsättningar.

Platini & Co vill begränsa antalet utländska spelare i ligorna, vad tycker du om det beslutet och hur tror du att det påverkar engelsk fotboll?
– Jag är näst intill rabiat i de här frågorna. I stort sett ingenting har skadat allt det jag gillar med fotboll så mycket som dessa satans fyrkantiga EU-diktat om ”fri rörlighet” och ”fri marknad”. Jag vill se en mer reglerad fotboll – en fotboll som skyddas från sig själv – så illa att jag i stort sett är för alla former av begränsningar och förbud. Det är för mig den enda chansen att återvända mot en jämnare och mindre förutsägbar fotboll, och på lång sikt skulle det gynna både engelsk fotboll och all annan fotboll över hela världen. Till och med hyperkapitalismens USA har ju insett att kärnan i idrott är att den måste vara spännande och oförutsägbar.

Hur mycket anglofil är du? Startar du dagarna med en “full English”, sveper i dig skållat hett tea i pauserna och brer marmite på mackorna när du kommer hem?
– Rätt mycket, även om det var ännu värre förr. I början av 90-talet kunde jag försöka få videon på text-tv att spela in 90 minuters målservice i samband med en ligaomgång, då jag inte ville gå miste om den där magiska väntan på uppdateringar, även om jag hade andra åtaganden. Jag kunde oroa mig över både mål- och publiksnitt i den engelska ligan, eftersom jag inte ville att den skulle halka efter i den europeiska konkurrensen. Nu har väl det där minskat lite – främst i och med att jag har fått förmånen att upptäcka magin med andra fotbollskulturer också – men jag väljer fortfarande alltid en engelsk match före någon annan. I resten av mitt liv älskar jag brittiska socialrealistiska filmer i Ken Loach-andan, jag har mitt musikaliska ideal någonstans i närheten av Billy Braggs kampsånger och jag reser hellre till Raith än till Rimini, så… Jag är långt ifrån botad.

Givetvis har du stenkoll på Premier League, men hur är det med övriga 72 ligaklubbar? Ser du någonsin några matcher “där nere”?
– Jag försöker, även om det ofta krockar med Premier League-bevakning numera. Men åker jag över en helg så kollar jag alltid fredagsschemat först, då jag vet att det är i stort sett min enda chans att se Lower League-football these days. Totalt skulle jag väl uppskatta att jag varit på ett 20-tal olika arenor utanför Premier League-sammanhanget, men nästan ingen i tjänsten. På den tiden jag bodde i Watford hade jag ”The Hornets” som någon sorts andralag, och när Spurs var spellediga gick jag alltid ner till The Vic. Jag hade tur med säsongerna också – 97-98 och 98-99 – för Watford gick upp två gånger om. Mot slutet av den andra säsongen åkte jag till och med på viktiga bortamatcher till Barnsley och Birmingham.

Vilken är den fotbollsspelare du mest uppskattat att få chansen och träffa?
– Oj, öh… Ärligt talat har jag väl träffat de flesta av den moderna erans storspelare, så jag får väl lov att säga… Cristiano Lucarelli, då han är en av få spelare som fortfarande har någon form av hjältestatus för mig. Även om jag i sammanhanget bär med mig brasklappen att hjältar ofta förlorar sin magi när man väl träffar dem, oavsett uttrycksform. Believe in the art – not in the artist.

Favoritspelare då och nu?
– Då: Gary Lineker var min stora barndomsidol, faktiskt redan innan han skrev på för Spurs. Nu: måste vara Ledley King, även om han börjar närma sig det läge då jag nästan hoppas att han slutar, snarare än att låta sin sönderfallande kropp vanära honom.

Händer det något särskilt framöver i höst du inte tycker att en fotbollsnörd bör missa?
– Det gör det väl alltid och överallt. Men vad sjutton, nu när du frågar så kan jag väl passa på att vara lite skamlös och göra lite egenreklam. Om allt går som det ska så kommer min första fotbollsbok ut i slutet av november. Den kommer att vara en 500 sidors tegelsten, som sammanfattar de senaste fem årens resande i en post-globaliserad fotbollsvärld som förändrats oerhört snabbt, men egendomligt nog ändå förblivit sig ganska lik. Om jag nu tillåts säga det själv så tror jag att en stor andel av den här sidans besökare kan komma att se det som a good read

För er som gillar Eriks fotbollsreportage men vill läsa mer kan jag tips om bloggen Europa calling där han flitigt skriver från alla världens hörn och kanter. Du kan också läsa mer om Erik i den här intervjun.

{ 7 comments… read them below or add one }

Nick October 17, 2008 at 10:55

Måste säga att Niva är en av de journalister som jag faktiskt brukar läsa, men jag brukar känna att allt är så rackarns friserat. Denna intervju visar en annan, betydligt mer intressant sida. Också kul med en Sportjournalist som gör allt annat än hymlar med var lagpassionen finns :)

Huyton October 17, 2008 at 14:08

Jag håller med Nick om Erik Niva. En av de få (kanske den enda) journalist som väljer intressantare infallsvinklar på sina reportage och krönikor. Ibland så skulle jag dock önska att han (eller annan journalist som känner sig manad) till större utsräckning kunde ge ett supporterperspektiv på visa aspekter. Dvs att man tar engagerade supportrar och de frågor som de driver (i Sverige och abroad) mer utrymme. Men som sagt, Niva är rätt ute och han är troligtvis den enda etablerade journalisten å någon av de större tidningarna som erbjuder liknande infallsvinklar.

Att han dessutom är uttalad “spurs” gör det bara gott. Ger ett ärligare intryck om man öppet visar sina sympatier.

Nick October 17, 2008 at 15:00

Inte helt relevant till denna intervju kanske men jag kom inte på någon annan Spursrelaterad text på rak arm.

Denna kanske är gammal, men den fick mig att dra på smilbanden i alla fall:

Juande Ramos, shortly after another training session, comments to the head groundsman at White Hart Lane how impressive the pitch is looking.

“It ought to,” replied the groundsman,

“We put 70 million quid’s worth of shit on it every week.”

Henrik October 20, 2008 at 16:01

Den här artikeln är ett bra exempel på varför jag håller Erik Niva som oustanding av journalisterna på de större svenska kvälls- och morgontidningarna:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/england/article3572069.ab

MQ October 22, 2008 at 00:49

Visst Niva är kul att läsa, intressanta citat och en allmänbildad man helt klart. Men egentligen han skriver om sånt vi fotbollsnördar älskar och skriver från ett supporterperspektiv, bara det att han är bättre än vad de flesta andra hobbyskribenter. El Lunkos Stockport reportage var dock av minst lika hög kvalitet som nånsin Nivas reportage.
Vi hyllar han tack vare att han får plats i sveriges största sporttidning och att de har redaktörer med förstånd nog att låta honom göra texter som passar vår kategori tidningsköpare.

Vad jag inte förstår med grabben är hans sällskap.
Visst Bank kan säkert mycket om fotboll, men hans klara ställningstagande emot supporterliv, hans antisupporterstans och hans konstanta klank på svenska klackar gör att han går emot allt jag står för när det gäller fotboll. Han förstår inte vad fotbollen handlar om för kortsidessupportrar. Att citera Shankley och sedan proklamera att fotbollen är död håller liksom inte.

Sedan Wegerup. Inkvoterade Wegerup med noll förståelse för nåt annat än hur man charmar medelålders män liksom. va fn gör hon på sportredaktionen egentligen.
Hon vinner titeln sämsta fotbolljournalist alla dagar i veckan, tom värre än halvalkis Mats olsson och de säger inte lite det. Vägrar läsa bloggen Niva skriver på, då Wegerup skriver där klickar jag av ren princip aldrig på sidan.

Jag vet att nästan alla inte håller emd mig. Men Laul är underskattad. Killen kan sin fotboll, kan dricka bärs som få och kör en ganska kaxigt skön blogg.

Nero October 28, 2008 at 20:13

Nja..håller med föregående talare om nästan allt..utom att Olsson är bättre än Wegerup.
Utav två onda ting förlorar alltid Mats Olsson.Han e sämst e han.

Henrik October 29, 2008 at 18:49

Idag är Niva inte så lite bitter på allas vår rödnäsa Harry Redknapp…

“En speciell dag för alla inblandade. Måhända en extra speciell kväll för en man om Harry Redknapp, West Ham-älskaren som gillade Arsenal som grabb men egentligen höll på Spurs.”

Hela inlägget här:

http://blogg.aftonbladet.se/25977/perma/1000657

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: