90-talet gör ett besök hos oss

Under 2008 har vi sett skivsläpp från många av 1990-talets stora. Till exempel så släppte The Charlatans You Cross My Path i mars. Alan McGee (den forne Creation grundaren) har bland annat sagt att det är deras bästa skiva sedan Tellin Stories (1997). Det kan jag nog inte riktigt hålla med om, då jag tycker att Us and Us Only och Up at The Lake är två riktigt bra album och som jag rankar högre än det de släppte i år. Men den är klart bättre än den bleka Simpatico som kom år 2006, och den har en hel del riktigt bra spår. Oh! Vanity, The Misbegotten och This is the End är alla låtar värda att kika upp om man inte redan har gjort det.

The Charlatans – Oh! Vanity

The Charlatans – The Misbegotten

Vidare så släppte det evigt nyfikna och genrerskiftande bandet Primal Scream nytt i år också. När föregångaren, Riot City Blues, andades mer rak rock så har Beautiful Future ett mer popigt sound. Här har dessutom gruppen tagit hjälp av svenske Björn Yttling (Peter, Bjorn and John) som producent på en del av skivan. När jag först lyssnade på skivan så kan jag knappast påstå att jag var överväldigad. Men jag fastnade för några spår i alla fall; Can’t Go Back, Beautiful Summer, Uptown och Fleetwood Mac-covern Over & Over är i alla fall låtar som jag tar med mig från albumet. Och efter att jag sedan såg de på en riktigt bra spelning på Berns nu i oktober, där låtarna fick en annan tyngd, så har jag tagit till mig dem på ett helt annat sätt. Live funkar många av Beautiful Futures spår riktigt bra så jag kan varmt rekommendera att se Primal Scream live om ni får tillfälle under 2008!

Primal Scream – Can’t Go Back

Recensioner från Primal Screams spelning på Berns den 11 oktober:

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1876495.svd

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=839391

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/musik/live/article3518953.ab

En av de kanske mer spännande återföreningar på länge, i alla fall för undertecknad, var The Verve och deras släpp av sitt fjärde album Forth. Bandet som splittrades 1999, och kanske gjorde britpopens höjdpunkt med deras album Urban Hymns 1997, har inför skivsläppet lagt egna solokarriärer och projekt åt sidan för att återförenas. Skivan låter inte alls som deras hyllade förra, utan det är mer tillbaka till grunden kryddat med känslan av Richard Ashcrofts soloalster. Albumet når inte riktigt upp till de (orimliga) förhoppningar som jag hade på den och kommer inte att spelas av mig i samma utsträckning som deras tidigare tre. Men även här så finns det spår att spela med hörlurarna på i er favoritfåtölj, på bussen en mörk höstkväll eller till och med på festen. Lyssna på Love Is Noise och säg att du inte längtar till fredagen! Eller slå på Columbo eller Appalachian Skies och låt dig bli avslappnad. Forth är ett album som jag inte kommer att spisa sönder, men vid särskilda tillfällen så finns det spår på skivan som kommer fylla tillfällets behov. Och i vilket fall så är jag oerhört glad över att The Verve är tillbaka.

The Verve – Love Is Noise

Då har jag rotat en del i tre av mina favoritband från 1990-talets glansdagar och tyckt till om deras nya album. Så då är det kanske dags att göra detsamma om 90-talets kanske största band. I alla fall mellan åren 1995-98. Bara en sådan sak som att var tjugonde britt, det vill säga ungefär 3 miljoner människor, ansökte om att få en biljett till Oasis spelning vid Knebworth 1996 borde vara en sak som talar för den uppfattningen.

År 2008 har de sex studioalbum (om man bortser från olika samlingar) bakom sig och varken formkurvan eller intresset för Oasis pekar direkt spikrakt uppåt. Men samtidigt så berör gruppen fortfarande folk på ett eller annat sätt. Kanske lika mycket på grund av deras smattrande citat och åsikter om att de fortfarande är världens största band, som deras tre senaste skivor? Men lite oväntat så har Oasis vid deras senaste släpp, Dig Out Your Soul, även av svenska musikrecensenter fått helt okej betyg.

Och ett helt okej betyg får det även av mig. De första sju spåren, med höjdpunkterna I’m Out Of Time (skriven av Liam och andas väldigt mycket Lennon, och då menar jag inte endast samplingen av hans röst i slutet av låten), Falling Down och Bag It Up är riktigt bra. Men sedan så tappar skivan en hel del när Andy Bell och Gem Archer får vara med och bidra med låtar på skivan. Även Ain’t Got Nothin’ (albumets andra av tre stycken Liam-skrivna låtar), är något av ett sömnpiller. Avslutande Soldier On är dock en behaglig liten sak. Överlag är skivan bra och det är bara synd att Noel inte valde att ta med The Boy With The Blues och Lord Don’t Slow Me Down istället för de Andy Bells och Gem Archers bidrag. Det hade höjt albumet ytterligare. Dessa två låtar och remixer av andra låtar på skivan finns med som bonus-disc om man köper ”Delux-boxen” där det även medföljer fyra LP-skivor, en DVD samt en 24-sidig bok.

Dig Out Your Soul kommer troligtvis inte att locka nya lyssnare till Oasis, men vi som redan har ett hjärta som slår för Manchesters största kommer inte att vara besvikna. Någon ny Live Forever finns inte, men likväl en hel del riktigt bra låtar!

Oasis – The Shock Of The Lightning