Nostalgi med Levellers

The Levellers kommer till Sverige i helgen och spelar bland annat på Debaser i Stockholm. Vi hoppas på en nostalgitripp då Brighton-bandet firar 20 år med en Europaturné.

Året var 1992 och en bekant kom hem till Sverige efter en tids vistelse i England och med följde ett album som skulle komma att sätta djupa spår. Gruppens stora genombrott, Levelling the Land, var helt okänt för mig, trots en 14:e plats på albumlistan i England och att singeln One Way låg etta på Indielistan. Jag blev direkt såld på det säregna soundet. Med vad som bäst kan beskrivas som hippie-folk-punk-kelt-rock gick Levellers till attack med attityd, fioler och hela världens sociala orättvisor på sina axlar. Det blev knock-out direkt.

Levellers bildades på den engelska sydkusten, i Brighton närmare bestämt, i slutet av 80-talet men nådde på allvar ut till massorna först några år senare genom hyllade låtar som One Way, Battle of the Beanfield, Carry Me, Fifteen Years, Julie och Hope Street. I ett tidigt skede utmärkte man sig som ett underhållande liveband med bland annat framträdanden på Roskilde och Hultsfred bakom sig. Mark Chadwick, Simon Friends och fiolfenomenet Jon Sevink spelar för att engagera och texterna är både samhällskritiska och tänkvärda. Sammanlagt har The Levellers gett ut tolv album – där förutom redan nämnda Levelling the Land albumen A Weapon Called The Word (vilket sålde platina utan nå topplistorna!), Zeitgeist och Truth & Lies tillhör de bättre – med blandad framgång. Tyvärr har bandets formkurva, liksom publikens engagemang och antalet sålda album, sakta gått utför och vilket kan vara anledningen till att man stundtals experimenterat ganska friskt i sitt musikskapande.

Nyligen släppte gruppen ett nytt album, Letters from the Underground, som är deras första skivsläpp på nästan fyra år. Grundstenarna är de samma som alltid och skivan är inte dålig även om de inte når forna dagars höjder. Singeln Burn America, Burn känns nästan som ett desperat försök att nå utanför sin redan befintliga publik. För hur man än önskar går det inte att komma ifrån att 28 festivalspelningar förra sommaren, liksom nu vinterns Europaturné, sannolikt stavas nostalgi än en ny storhetsperiod. Jag tror inte ens den yttersta vänsterkanten kommer med invändningar där.

Inför lördagens spelning är jag knappast ensam om att hoppas bandet fokuserar på att sammanfatta sina 20 år som en nödvändig och kritiskt samhällsröst istället för lyfta fram senaste skivsläppet. Låt oss låtsas att året är 1992, att AIK vunnit SM-guld i fotboll, att Tjeckoslovakien fortfarande är ett land och att Benny Hill är högst levande. Låt oss åtminstone för en kväll vara nostalgiska.