Det är något särskilt med gamla fotbollsarenor. Strålkastarna som tittar fram över tegelhustaken, de gamla entréerna som ser likadana ut som de alltid gjort, kanske en originell skylt från en svunnen tid som ber publiken att inte förolämpa motståndarna, ja det är helt enkelt omöjligt att inte charmas av gamla arenor som lukar historia och har karaktär. Det går inte en säsong utan ett par fotbollsarenor ersätts av nya, stora och plastiga multiarenor ”anpassade för den moderna besökaren”. Och varje gång det händer finner jag det lika märkligt att britterna, som annars värnar om historia och tradition, inte tar tillvara på dessa unika kulturminnesmärken bättre.

En som delar min passion är Mark Watterson, 40, från Sheffield som sedan 1977 fört bok över varenda arena och match han besökt. Det är han som tagit dessa unika bilder strax innan Boothferry Park slutligen jämnades med marken. Mark har också tagit många av de bilder som vi använt i våra groundhopping-quiz.

Trots att Sheffield United rent geografiskt sett borde vara hans klubb föll det sig naturligt att gå i sin far och farfars fotspår och han är idag en dedikerad Chesterfield-supporter. Under sina resor på 80-talet besökte Mark många arenor som idag inte längre finns kvar. Nu 20 år senare har han återbesökt dessa arenor, eller åtminstone vad som finns kvar av dem. Det kan vara en ödemark, det kan vara delar av övergivna läktarsektionen som lämnats kvar, men mer vanligt land nu överbyggd av ett gigantiskt köpcenter.

”Feethams (Darlington) var min första riktiga bortamatch, ett annat minne har jag från en tisdagsmatch på Ayresome Park i Middlesbrough när Sheffield Wednesday behövde vinna för att gå upp, nu förlorade man men gick senare upp ändå, jag var på Baseball Ground (Derby) i januari 1983 och såg de gästande Leeds-supportrarna mer eller mindre montera ned läktaren i småbitar och orsaka förödelse för tusentals pund efter att ha tappat en 3-1-ledning, jag besökte också Leeds Road (Huddersfield), The Old Showground (Scunthorpe), Belle Vue (Doncaster), Filbert Street (Leicester) och Springfield Park (Wigan) under dessa år. Alla var fantastiska arenor som inte längre är med oss.”

”Att stå där ensam och blicka ut över Boothferry Park och ta dessa bilder var surrealistiskt. Du kan nästan se tusentals spöken som hejar på och skriker för ett mål eller ett avslut som gick precis utanför. Jag anar rökande supportrar i kylan på läktarna, inbäddade i tunga rockar och halsdukar som ber för en kvittering eller ett vinstmål. Men när jag tittar ut så finns ingenting längre kvar, bara en tom arena.”

I december 2002 flyttade Hull City till nybyggda Kingston Communications Stadium och lämnade Boothferry Park åt sitt öde. Efter över 50 år förpassades denna unika arena – med sex istället för fyra strålkastare och en egen tågstation där man kunde gå direkt in på läktaren från plattformen – till historien. Men till skillnad från andra gamla arenor som omedelbart monteras ner och ersätts av ett köpcenter eller bostadskomplex fick Boothferry Park tyna bort i sin ensamhet. Inte förrän i januari i år inleddes processen med att förinta detta kulturminnesmärke.

Under samlingsnamnet Gone but not forgotten kommer vi framöver med ord och bild presentera fler fantastiska fotbollsarenor som av en eller annan anledning fått lämna strålkastarljusens sken.

Fotnot: Delar av texten har tidigare publicrats i Fotbollsklubben på Svenskafans.com.