Fucking sit down!

by Oscar on December 1, 2008 · 2 comments

Ryan Air flight 969 to London Stansted has been delayed. New departure time is set to 10: 30 PM”

Jag pustade. Den lilla avgångshallen (inga gater på Göteborg City Airport Säve, inte!) var packad. På varje liten kvadratcentimeter stod indier som skulle hälsa på släktingar i London, modetjejer som skulle på helgshopping, äldre män på väg till affärsmöten och trängdes. Och så jag då förstås. Jag stod också där. Och knödde och knuffade – som alla andra. Minuterna gick sakta. Det var väderproblem i Örikets huvudstad, sa den lite fetlagda Ryan Air-anställda kvinnan på tung, grötig Birminghamdialekt, även om jag inte förstod förrän hon förklarade för mig ytterligare en gång.

Ryan Air flight 969 to London, Stansted is arriving within five minutes. Please get in the queue. The ones with priority to the right, all others to the left, please”.

Well… jag hade inte priority. Det kostar – typ – 10 £ och som fattig student/frilansare har jag lärt mig att spendera pengar på rätt saker. Football tickets, football atmosphere and football memorabilia. Det var helgens mål – White Hart Lane, uppvärmning på Winchesters och den alltid lika fantastiska butiken Lillywhites på Piccadilly Circus. Att jag faktiskt besökte den ganska patetiska och själslösa Soccerscene förtäljer egentligen inte resans utgång.

Min första kontakt med brittisk fotboll kom för åtta år sedan. Min mamma tog med mig och min kusin för att titta på Leeds United. Morsan påstår att jag hade en fling med Yorkshire-laget, men det är inget jag själv har något minne av. Jag är Tottenham through and through. Inget nordengelskt lag kan ändra på den saken.

Anyway, jag kom med det där flyget på fredagskvällen. Anlände till Highgate, N6, half one, lokal tid. Där satt värdarna med en kopp regular med mjölk och one sugar. Sweet.

Vi – värdarna och jag – har känt varandra sen jag var en liten spoling. Jag bjöd praktiskt taget in mig själv till förra helgens vistelse och det var aldrig något problem. Förutom det trevliga sällskapet fick jag dessutom råd med lite extra shopping och en ytterligare pint.

På lördagsmorgonen vaknade jag tidigt. Hörde barnröster som försökte viska, men misslyckades fatalt. Jag gick ner för trappan – den heltäckningsmattklädda (Hey, it’s still England) – och hittade värdarnas barn i vardagsrummet. Alex, 7 och Daniel, 5 satt med album och tittade på bilder. Och inte vilka bilder som helst – Match Attax! Fotbollsbilderna på mer eller mindre kända Premier League–stjärnor har tagit över helt från plastbitarna gogos – barnens förra samlingsobjekt. Numera är det Match Attax man byter på skolgårdarna. Det var ju fotbollshelg och jag och barnen bestämde oss därför för en promenad till det ganska slitna området Archway. I en indiers lilla butik köpte jag The Sun och fyra paket Match Attax. And the boys were all set. ”I got Jonathan Woodgate in limited edition!”, skrek Alex förnöjt.

Man gör ju ingen Londontripp utan att införskaffa det man inte kan få hemifrån. Från Archway Station tog jag därför tuben till Tottenham Court Road. Fotbollslitteraturen i Sverige mäter inga hyllmeter direkt, men i England finns det mesta. Och på Foyles på Tottenham Court Road finns allt.

Det var folk överallt. Turister blandades med engelsmän. Engelsmän blandades med invandrare. På Foyles köpte jag Max Valodys Can We Play You Every Week. Verkar helt briljant och efter att ha last första tjugo sidorna vågar jag redan rekommendera den till fotbollsfanatiska anglofiler.

Lillywhites infriade också förväntningarna. Lonsdalesweater, Three Lions-jersy och Tottenham-ryggsäck till en av grabbarna som skulle göra sitt första besök på White Hart Lane.

Och på söndagen var det så dags. Kilade ut på morgonen för att införskaffa News of The World och så var jag 95 P fattigare. Pre match-guiden innehöll bland annat ett uttalande från Huelero Gomes där han sa att anledningen till hans skakiga spel är att han har för mycket att göra. Cheeky, påstå att det är en ursäkt. Efter en stunds läsning var det dags att bege sig. Luigis hus i Enfield var destinationen.

-Dad, that player who is buying a house in Broad Walk, is that Darren Bent?

Det var Luigis dotter Serena som frågade. Broad Walk ligger bara runt hörnet från Lu’s. Och ryktena gör gällande att Serena hade rätt. Bent på Broad Walk, alltså.

Jag, min värd Lambros, hans son Alex, Lambs kompis Steve, Luigi och Luigis dotter begav oss sedan mot Seven Sisters High Road.

We are Tottenham, We are Tottenham, Super Tottenham, from the lane, We are Tottenham, Super Tottenham, We are Tottenham, From the lane.”

Jag, Steve och Lambros kilade in på Gilpins Bell. A proper pint always goes down a treat, påstod Steve och så var saken biff. Jag beställde en pint med Shandy. Hälften lemonade, hälften ale. Stämningen på The Bell var hög.

Oh when the Spurs go marching In, Oh when the Spurs go marching in, I want to be in that number, Oh when the Spurs go marching on”

Steve är Tottenham sedan många år. Hans föräldrar var grekcyprioter som flyttade till England för att jobba under 50-talet. Steve blev Tottenham som young lad. En supporter sedan gammalt. Han berättade för mig – samtidigt som vi stod där inne på Gilpins Bell med våra pints och drack – att han tyckte att stämningen på White Hart Lane var allt sämre numer.

- The football isn’t what it used to be, sa han.

Steve går fortfarande på matcherna regelbundet. Han åker till och med på bortamatcher.

- Away matches are quite like it in the old days. You never sit down and there’s singing all match long. That is Tottenham like it used to be.

Vi drack upp våra pints. Beställde en runda till. Drack upp dem. Gick ut från The Bell. Svängde av vid Paxton Road. Mötte upp med Luigi, Alex och Serena. Jag, Alex, Luigi, Serena och Lambros – alla förutom Steve – skulle sitta på East Upper Stand, på – eller ovanför – the Shelfside. Steve skulle sitta (stå!) på South Stand. På sin vanliga plats på Park Lane. Som vanligt.

- The problem there is that they’re trying to get us to sit all the time. It makes my sick!

Matchen började. Aaron Lennon var direkt på tårna. Svenske Martin Olsson i Blackburn hamnade gång på gång på efterkälken och blev sedermera utvisad.

One Aaron Lennon, There’s only one Aaron Lennon, One Aaron Lennon, There’s only one Aaron Lennon”

The Yids var med på noterna direkt. Park Lane var i extas. Och när Aaron sedan passade Roman Paylyuchenko till 1-0… Då var Park Lane och Shelfside i sjunde himmeln. ”Who the fuck is Theo Walcott”

- The fans were simply brilliant today, tyckte Steve och Lu efteråt.

Och det var vi verkligen. ”We’re the Park Lane, We’re the Park Lane, We’re the Park Lane Tottenham. We’re the Shelfside, We’re the Shelfside, We’re the Shelfside Tottenham

Stämningen på White Hart Lane var helt fantastisk mot Blackburn förra helgen. Paul Robinsson som gjorde fyra år i klubben hyllades matchen igenom. Något som retade en äldre man i donkey jacket ovanför mig på The Shelf. ”Dirty Northern Wanker, He’s Only a Dirty Northern Wanker, Dirty Northern Wanker, He’s Only a Dirty Northern Wanker.”, sjöng mannen.

Robinson tackade sedan Spursfansen – inte mannen – för deras stöd genom att kasta sina handskar till The Park Lane och applådera dem. ”WE WANT ROBBO BACK!”, sjöng vissa. En tydlig markering om vad man tycker om Gomes insatser hittills för klubben. Mannen som tidigare retat sig på stödet för Paul Robinsson var i 65-årsåldern. Han blev ännu argare än tidigare när folk började gå i 85: e minuten. ”Fucking sit down”, skrek han.

När jag skulle – efter en cupper regular milk and one sugar – sova låg jag istället vaken i evigheter. Runt i huvudet cirkulerade matchbilder, ljudet från de olika sektionerna. Första stegen upp för trappan. Se hur The Lane bredde ut sig.

I februari bär det antagligen av nästa gång. Jag väntar redan på att höra mannen ovanför furiöst skrika ”fucking sit down” åt dårarna som går tidigt.

{ 2 comments… read them below or add one }

JP December 2, 2008 at 14:09

Härligt! Mycket trevlig och läsvärt, keep ‘em coming!

Oscar D December 2, 2008 at 21:00

Tack JP,
Var faktiskt jävligt kul att se spurs igen.
They’ll keep coming!

Leave a Comment

Previous post:

Next post: