Musikåret 2008

Snart är 2008 till ända och det är dags att summera lite intryck från musikåret och göra en liten utblick mot nästa år.

Stora (och gamla) elefanter som Oasis, Verve, Primal Scream och Charlatans släppte de alla nya album i år. Både Oasis och Charlatans tog revansch på sina förra album och det fanns en del spår på både Forth och Beatiful Future som jag tycker var riktigt bra. Vidare såg vi att soulspåret fortsatte i och med Duffy’s dundersuccé med sin skiva Rockferry. Och vi hörde talas om uttrycket ”the new Amys” som åsyftade på bland andra Duffy och Adele som gått i Amy Winehouse spår. Men Duffys Motown-inspirerade musik funkade inte bara på topplisterna (skivan sålde guld i Sverige och över en miljon sålda skivor world wide) utan även hos mig. Jag tycker att det är en av årets bästa skivor, och var perfekt lyssning i hörlurarna i våras.

Men det stora genomslaget måste man ändå tillskriva den Glasgow-baserade gruppen Glasvegas som med deras självbetitlade skiva delade rock- och popvärlden i två delar. De som tyckte skivan var bra och de som tyckte att den var fantastisk. Och självklart så är den just det senare. Symbiosen av musiken och texterna i en tid av Idol (jaja, Duffy jag vet…), Stjärnor på is och Körslaget så var behovet av ett band som har något att säga så oerhört stort. Jag anser inte bara att Allen och de övriga i bandet gjort årets bästa skiva, utan att det är en av de bästa debuterna på väldigt länge. Att de dessutom följde upp skivan med några underbara spår på Ep:n med jultema gör knappast att mina förväntningar på nästa skivsläpp minskar direkt.

Den fantastiska konstellationen Last Shadow Puppets, med Arctic Monkeys-medlemmen Alex Turner och Liverpool-bandet The Rascals frontman Miles Kane, gjorde även de en av det här årets bästa skivor. Med deras låtar som tar en tillbaka ett par decennier i tiden och som förmedlar känslan av att befinna sig i en hotellobby, sittandes bredvid James Bond, så har de gjort ett storslaget album. Storslaget var även deras spelning på Cirkus i Stockholm uppbackade av en symfoniorkester. Skivans starkaste spår, Standing Next To Me:

När vi ändå är inne på Miles Kane så måste jah pusha för hans huvudsakliga grupp från Wirral i Merseyside vilka släppte sitt debutalbum i år, The Rascals. Gruppen har fått blandade recensioner där många anser att soundet drunknar i den uppsjö av grupper som har sina rötter i engelsk pop och rock. Själv så tycker jag att de har ett eller annat spår värt att lyssna på, även om albumet inte kommer att gå till musikhistorien. I’ll Give You Sympathy:

Apropå Liverpool och rötter i musiken som går bak i tiden så måste lyfta fram den Liverpool- och Wigan-baserade gruppen The Troubadours. Här är influenserna lätta att känna igen, då inte bara musiken utan hela gruppens framtoning andas The La’s och Cast. I vilket fall så har de gjort fantastiska poplåtar som gjorde min sommar. Om man nu inte får den uppföljare till The La’s, som man gått och väntat på, så måste jag säga att The Troubadours för stafettpinnen vidare med den ära. Gå in på deras myspace-sida och kika runt om ni som jag älskar The La’s eller har missat dem: myspace/thetroubadoursmusic The Troubadours var förband åt the Modfather himself, Paul Weller, under en del av hans turné. Paul Weller som jag inte riktigt har fastnat för efter hans tid i fantastiska The Jam och The Style Council. Men hans nya skiva 22 Dreams innehåller en hel del godbitar, bland annat Echoes Round The Sun där han är uppbackad av Noel Gallagher och Gem Archer från Oasis, samt Sea Spray. Andra artister som backar honom på skivan är Aziz Ibrahim (tidigare gitarrist i Stone Roses och Simply Red), Steve Craddock (Ocean Color Scene) och Blur-gitarristen Graham Coxon.

För att avsluta Liverpool-(sp)året för den här gången så kan jag bara snabbt nämna två band till, där det ena är Alan McGee’s nya hajpade band, The Grants. ”The best unsigned band in UK” är mr McGees utlåtande. Så långt vill inte jag sträcka mig men en och annan fin låt finns det. Jag tänker då särskilt på låten Our Story. Här hittar ni dem på myspace i alla fall: myspace/thegrantsrock

Det andra är Computerclub där deras musik för tankarna till The Editors och The Killers. Ett lovande debutalbum måste jag säga: myspace/iheartcc

Om vi då istället tar tåget cirka 50 minuter inåt landet på världens äldsta järnvägssträcka så tar vi oss till en stad som förvisso har sämre fotbollslag än tidigare besökta stad, men som jag måste sträcka mig till, bättre musik. I år har jag inte snappat upp särskilt mycket från Manchester, men ett band är värt att uppmärksammas och som bland annat med de här orden blivit hausade av allas våra Morrissey: “Every song was very strong and full of hooks and full of dynamics and I thought, ‘this is great’ and that so many groups in England, they’re hyped and they’re huge and they’re all over the press and they don’t really actually have any songs, they don’t really have anything to offer… but it’s different with The Courteeners, they actually do have very good, strong songs.” Jag personligen gillar deras debutalbum St. Jude. Bandets historia är lite av det gamla vanliga. Fyra pojkar som växer upp ihop, bildar ett band och sjunger om just detta. Men det är bra. Och bandet är värt att lyftas fram bland många andra brittiska band som dyker upp mellan varven. No You Didn’t, No You Don’t:

Om man nu inte hittar fler band som är från Manchester så får man väl söka upp band som låter Madchester. Och jag hittade ett band, som liksom jag inte vill ge upp 90-talet riktigt än. Har man så bra influenser som bland annat Stone Roses, Ride, Blur och Charlatans, så lovar det gott. Och lovande låter det om The Ruling Class: myspace/therulingclassuk

Sista gruppen jag tänkte nämna från England är Leeds-bandet The Music. Inte särskilt kända för den stora massan, men har redan släppt två album innan årets Strenght In Numbers. Jag får viss känsla av en blandning mellan tidiga The Verve och Ian Browns älsklingssamarbetspartner UNKLE.

Vi lämnar nu öarna för en stund. Gonzalez Anthony och hans soloprojekt M83 från Frankrike är förvisso alltid värda att uppmärksamma. Men i år har han dessutom släppt ett av årets bästa album Saturdays=Youth, med tre så fantastiska spår som We Own The Night, Graveyard Girl och Kim&Jessie.

Från australiensiskt håll så måste jag lyfta fram det smått fantastiska bandet Cut Copy, med låtar som är starkt influerade av 80-talspop och New Order. Deras andra skiva In Ghost Colors är mer än värt att lyssna på om man gillar lite mer dansant musik.

Vad har vi då att vänta oss från 2009? Ja, bland annat att vi i Oasis återigen får besök av 1990-talets största och bästa band i januari, nu både i Stockholm och i Göteborg. Biljetter finns fortfarande kvar så skynda och fynda. Kan kanske vara en julklapp till er själva eller någon annan? Annars så har vi blivit lovade ett besök av Glasvegas i vår, visserligen ett par månader sent men förväntningarna från mig är stora. Dessutom ryktas en uppföljare vara på väg under nästa år. Ett skivsläpp och besök av världens stiligaste (blivande) 50-åring står också på tapeten. Morrissey kommer till Sverige, Stockholm och Hovet den 24 juni. Klä er fint och ta med hans älsklingsgodis (Plopp) så firar vi hans födelsedag i efterskott. Det är 2009 dessutom 20 år sedan världens bästa album släptes. Stone Roses självbetitlade. Och Mani var ute i pressen häromdagen och snackade om att ”operation övertalning” av Ian Brown har påbörjats för en återförening. Mani menar att både Reni och John är med på idén men att mr Brown är svårövertalad. Ian Brown som för övrigt ryktas komma ut med ett nytt album lagom till nästa år. Vi lär få återkomma i ämnet.

Now I don’t feel so all alone in the cold wondering where I’m going today. For a snowflake fell (and it’s fell like a kiss). Now I’m Okay.

God Jul och Gott Nytt musikår!