All right

And so Sally can wait, she knows it’s too late as she’s walking on by. Noel Gallaghers röst fyller Scandinavium. Speciellt under genialiska Don’t Look Back In Anger. Men Liams röst gör det inte, fyller Scandinavium, den levererar förvisso på Wonderwall och är mer än hyfsad på Champagne Supernova. Recensenterna tycker att den förstör en del låtar fullständigt. Rösten är halvdålig och tydligen halvkrasslig, men den förstör inga låtar. Oasis levererar faktiskt fortfarande.

Men Liams framtoning som förr var lite charmig sådär, är mest tröttsam. Han börjar kvällen med att – under Fuckin’ in the bushes – stå mot publiken med en tamburin i munnen och bara stirra rätt ut i folkhavet som borde ha varit större. Det är lite kul, lite kaxigt kul. Men någonstans räcker det. Liam Gallagher säger knappt ett ljud till publiken under hela spelningen. Och de andra verkar inte vara taggade heller, direkt. Noel säger ett kort “All right” i micken innan Rock’n’roll star börjar. Publiken är sådär tafatt avvaktande som en publik ibland kan vara innan bandet visat vad det går för. De 6.000 människorna kommer aldrig igång på riktigt, det är nära på Wonderwall när sittplats står upp, men i extas? Nej. Om det beror på Liams arrogans eller på publiken själv, vet jag inte. Delar av publiken är givetvis bra, det är fansen, de som kan Oasis, men också de som bara gillar musik och kommit till Scandinavium för en kul kväll. De respekterar bandet. Grabbar som dem som ett tag sjunger Who the fuck’s Man United och i nästa stund vrålar Glory Glory Man United gör det inte och dem vill man ju bara spy på.

Trots att bandet från Manchester har ett bra album i bagaget känns det som om de bara vill riva av giget och dra därifrån och supa skallarna av sig, de river giget bra, men känns stressade på något sätt. Liam går av scen varje gång det är dags för Noel att ta micken. Han verkar inte vilja vara där. Han verkar mest vilja dra därifrån. Efter kvällen kommer man att kunna läsa i tidningarna att delar av bandet varit ute och druckit på en av de få söndagsöppna krogarna – Ritz. Ironiskt nog utan Liam (!) som var på hotellet och tog hand om sin dåliga hals.

Tidningarna kommer att såga Oasis spelning fruktansvärt. Anders Nunstedt på Expressen undrar ”varför Oasis bara inte lägger av?”. Nästan alla recensenter sågar. Det är patetiskt. Oasis är inte lika elektriska som de har varit. Men de är jävligt bra. Recensenterna sätter sig på höga ”jag–vågar–sparka–uppåt–och–såga–stora-band”–hästar. Pathetic.

Låtarna från Definitely Maybe och (What’s the Story) Morning Glory är såklart de som går mest hem hos publiken. Supersonic, Cigarettes & Alcohol, Champagne Supernova, Wonderwall, (What’s the story) Morning Glory och kvällens bästa – en instrumental Don’t Look Back In Anger är alla uppskattade nummer. Och framförallt är det tydligt att Oasis uppskattar dem, klassikerna. För det är då bandet verkligen levererar. Det är då man förstår anledningen till att bandet sålt slut tre Wembley och tre Heaton Park.