Jag spenderade lördagen på samma sätt som jag brukar spendera lördagar. Med ångest? Mm, förvisso. Det brukar bli så när man följer Premier League. Ångest över olika lags så olika prestationer. Krönikörer i de engelska tidningarna beskrev helgens matcher som “crucial in the relegation battle”. Crucial, visst.
Det är samma rutiner på lördagar. Frukost, läsa, läsa förhandsrapporterna från England, kaffe, läsa mer inför matcherna, käka, promenad, matcherna. Bolton -Tottenham först. Två lag utan egentlig större rivalitet mellan sig. Bolton, en stad som rör på sig till viss del, men som ändå fortfarande är grå. Staden tog fart med den industriella revolutionen, blev något av Sveriges Borås med textilindustrin. Reebok, den kanske största exporten, har kvar sitt säte i staden som ändå står i skuggan av närliggande städer. Bolton, en del av Greater Manchester. I den nordvästra regionen finns så mycket annat som är så mycket mer glamouröst, även om det knappast skulle beskrivas så i en annan konkurrenssituation. Fotbollsmässigt främst i form av Manchester United. Och City som blivit big business. Merseyside med Liverpool och Everton är nära.
Tottenham från London, huvudstaden. Centralmakten. Inte så populärt up north. Men fortfarande: ingen major rivalitet till Bolton. På arenan som är döpt efter den stora exporten – Rebook – klockan fyra, lördag. Bolton: 24 poäng. Tottenham: 24 poäng. Crucial? Visst.
Det bjuds inte på någon större fotboll på The Rebook. Rent dålig är den faktiskt. Jag känner mig lite halvt skamsen när jag ser Spurs. Hur £ 14m nyförvärvet Wilson Palacios – som annars är en av de få som kämpar – slår bort en passning utan att ens löpa när Bolton fångar upp den. När Bolton gör 1 – 0. Well, som Tottenham är man van. Att det blir 2 – 0 är inte heller förvånande. Darren Bent hoppar in. Två mål senare. 2 – 2. Vinst, det tror jag seriöst på. Vad är väl en mill town mot London? Vad är väl The Trotters mot Glory Glory Tottenham Hotspur. Problemet är bara att det inte finns så mycket som är Glory. Kanske Bolton, jag vet inte. Kevin Davies med sitt segermål, perhaps. Det är föga tröstande när jag hör att Arsenal också tappat poäng. Det jag istället hör är att konkurrenter i the relegation battle tagit poäng. Jag får ett SMS precis när slutsignalen ljuder på Reebok Stadium. Meddelandet? I hate loving Spurs.
Manchester United tar emot Everton på drömmarnas teater. Där den andra matchen för dagen spelas, alltså. United är så briljanta, så överlägsna. När jag hör Glory Glory Man United, det är då jag förstår uttrycket. Det är ett lite sorgset ögonblick i ett supporterliv, men i ett fotbollsliv är det fantastiskt. Samtidigt som det får mig att tänka på allt Spurs borde vara – skulle kunna vara – men inte är. Allra tydligast blir det när Darren Fletcher slår ett riktigt kompispass till Park. Bollen snappas direkt upp av Everton. Wilson Palacios slog bort en passning i samma läge. Han gick ifrån situationen. Fletcher springer för vad han är värd. Gary Neville ger understöd. Till slut mynnar det ut i ett inkast till United. Glory Glory Man United. Det är verkligen det, denna sista dag i januari. United vinner med 1 – 0 efter att fantastiske Michael Carrick rivits ner i straffområdet. En gång var Michael Carrick Tottenham. Idag är han en av Sir Alex stöttespelare. Kanske den där Wayne Rooney-ramsan “Once a Blue always a Manc” kan bli “Once a Yid always a Manc”. Jag vet inte. Fuck it. Det smärtar lite att se fotboll spelas på det sättet som United gör när Tottenham spelar som de gör. Det är ungefär en månad kvar tills Carling Cup-finalen. Wembley Stadium. Glory Glory Man United, även då? Jag hoppas inte det, för då är United svårslagna. Ibland är det tufft att vara Spurs. Men jag håller jag inte med min vän som skickade SMS:et.
{ 2 comments… read them below or add one }
Bra språk, en trevlig text tycker jag. Det slår mig att vi har en sak gemensamt dessutom; när folk börjar prata om en match mellan två lag börjar jag ofta fundera i banorna kring städerna, deras sociala betydelse, historiken, och så vidare – först efter det brukar analysen av matchen och dess aktörer på planen komma på tal…
Tack Henrik. Jamenvisst är det så. På något sätt hamnar det i fokus först och främst. Kanske det är för att de sociala bitarna är av yttersta betydelse för alla dem som följer matcherna på plats och därmed ofta för matchens utgång. Kanske är det så enkelt att vi vill särskilja sig lite från medelsnubben – average joe som amerikanarna säger – som bara är intresserad av Man U – Liverpool och tycker sig vara en riktig samhällsvetare när han drar på om rivaliteten i den nordvästra regionen. Jag vet inte, men visst fan är det jävligt intressant med historien och de sociala bitarna.