That’s what I miss about you

by South Norwood on February 19, 2009 · 13 comments

Att en stad som London är i ständig förändring är väl inte så konstigt – London vore ju inte särskilt spännande om allt bara var precis “likadant” som det alltid har varit. Vissa förändringar som sker (av olika anledningar) applåderar folk från alla möjliga bakgrunder medan vissa “nya grepp” bemöts med avsky av (i många fall) den mer konservativa befolkningen. Utan att varken vara engelsman eller särskilt konservativ (i sätt eller i politisk åskådning) finns det vissa saker som jag gärna lite nostalgiskt pratar om över en öl på puben. Nedan följer en kortare sammanställning av “goners” som på ett eller annat sätt satt sin prägel på mitt supporter/musik/allmänna liv och jag hoppas att en del av er som läser detta nickar igenkännande och minns med mig de ställen/personer och detaljer som beskrivs nedan. För att inte fastna helt i dåtid har jag även börjat lista några saker som kanske till viss del idag fungerar som substitut till det som gått förlorat. Dessa får vi återkomma till vid ett senare tillfälle då vi försöker hålla längden på inläggen inom ramen för vad som är “läsbart”.

That’s what I miss about you:

Sportspages

I en svunnen tid då sökmotorn nummer ett var altavista och internet mest bestod av gitarrtabulaturer och texter till olika låtar läste folk faktiskt något som kallades för fanzines. Fanzinen var de riktiga fansens hyllning till klubbarna och ett sätt för den lilla supportern att göra sin röst hörd (ofta för en väldigt begränsad skara likasinnade). Flera fanzines som en gång i tiden lästes av bland annat mig har idag antingen förvandlats till online-fanzine (om man nu kan kalla dem så), andra har blivit bloggar medan några har försvunnit helt. When Saturday Comes, ett av de stora fanzinen, har blivit football “magazine” som alla med “alternativ” syn på fotboll idag läser och hyllar. Gemensamt för (nästan) samtliga engelska och skotska fotbollsfanzines är att de någon gång under sin livstid fanns att köpa under ett och samma tak mitt i centrala London.

Sportspages på Charing Cross Road (eller Caxton Walk var väl den egentliga adressen) var fanzine-älskarens mecka. Denna lilla affär, undangömd i ett hörn mitt bland alla andra bokaffärer längs gatan, stoltserade med att erbjuda besökaren ett fantastiskt utbud av de allra bästa fans-skrifterna från i stort sett alla klubbar i ligasystemet – eller i alla fall alla de klubbar som hade ett fanzine av värde. Givetvis var affären mycket mer än bara de där hyllorna där fanzinen stod på rad – det fanns även ett helt outtömligt skafferi av sportböcker, tidningar och videor av olika slag – men för mig var Sportspages det ställe man gick till för att få läsa riktiga artiklar och reseberättelser om, ofta rent obskyra, klubbar långt ner i seriesystemet. Det var på Sportspages man lärde sig förstå varför folk tyckte om Barnsley och Orient lika mycket som jag tyckte om mitt eget lag.

Affären blev helt enkelt det ställe dit man gick för att läsa och ibland inhandla – inte bara fanzines som hyllade ens egen klubb – utan det var här man också “tjuvläste” våra rivalers motsvarigheter till One More Point. Jag kommer än idag ihåg hur jag kände mig när jag inhandlade mitt första exemplar av The Lion Roars – som jag som “lokalkonkurrent” egentligen inte alls skulle slösa pengar på. Det kändes ungefär likadant som när man någon gång i 15-årsåldern bestämde sig för att minsann gå ner till kiosken och köpa sitt första nummer av Fib-Aktuellt.

Det är ganska exakt tre år sedan Sportspages försvann (filialen i Manchester lades ner något tidigare) men jag kommer än idag ihåg hur det kändes att vara där. Man stod där och näst intill vred sig i njutning åt att stå mitt i ett rum fullt av fanzines. Vi får verkligen hoppas att Kiwi-John bestämmer sig för att även i himlen öppna bokaffär för ett “evigt liv” utan Sportspages har jag svårt att föreställa mig.

(Det äkta) Soccer Scene på Carnaby Street

När mina äldre kompisar, som med jämna mellanrum åkte över till England på fotbollsresa, berättade om Soccer Scene för första gången blev jag alldeles lyrisk. Det fanns alltså en affär där borta i London som erbjöd fans av alla klubbar att på ett och samma ställe köpa senaste klubbhalsduken. Tydligen kunde man här också se hur Barnets senaste hemmatröja såg ut och även köpa helt okända sydamerikanska klubbars supporterflaggor. Det berättades för mig att Soccer Scene var en rörig affär som drevs av genuina fotbollsälskare.

När jag ett par år senare själv besökte affären (som då låg i andra änden av Carnaby Street än vad den gör idag) blev jag helt paff över att det faktiskt gick att köpa mitt lags Bukta-tillverkade träningsoverall (vilket jag också gjorde) på samma ställe som man kunde köpa Brighton and Hove Albion’s bortaställ. Affären blev det där måste-besöka-stället för mig under alla mina besök till London innan flytten dit.

Någon gång i slutet på 1990-talet hände så något då Soccer Scene förvandlades från genuin supporteraffär till en kommersiell intetsägande one-stop-shop för okunniga italienare. Här fanns nu endast ölunderlägg med Manchester Uniteds klubbmärke och halsdukar med “You’ll Never Walk Alone-tryck”. Oordningen som var så där charmig hade försvunnit och souvenirerna låg numera snyggt staplade som i vilken klädaffär som helst. Droppen som fick bägaren att rinna över var för mig när affären beslutade att sälja Jamaica-flaggor och andra souvenirer som tidigare endast gick att hitta i “the Souvenir Shop”. När man dessutom öppnade upp en ny “filial” på Oxford Street, och senare i Covent Garden (för att försäkra sig om att ingen turist skulle missa denna “engelska affär”), slutade jag att bry mig. Jag har sedan affären flyttade ner till södra änden av Carnaby Street endast besökt Soccer Scene vid ett fåtal tillfällen men att den en gång i tiden faktiskt var en riktig “pärla” står jag än idag fast vid (frågan är om inte “overspill-affären” på sidogatan några meter från huvudaffären var än mer charmig).

Regent Palace Hotel

Mitt i centrala London, ett stenkast från “världens mest berömda cirkulationsplats” låg ett jättehotell som många fotbollsresenärer gjorde till sitt “hem i London”. Byggnaden var sliten och standarden på rummen var långt ifrån “hög”. Ändå lärde man sig att älska detta ställe – främst på grund av de rimliga priser som erbjöds. Även folk som inte behövde boka rum på hotellet använde hotellets “facilities” när så behövdes, ofta under shoppingturen inne i London. Grejen som gjorde både tarmsjuka och alkoholpåverkade nattvandrare glada var att personalen hade absolut noll koll på vem som var gäst och vem som endast var nödig. På Regent Palace kunde man gå rakt in och värma och tömma sig utan några problem alls.

Hotellets sportsbar befolkades av “sköna” människor som kanske aldrig hade satt sin fot på en fotbollsläktare men som trots detta hade förmågan att övertyga blåögda turister att de minsann var genuina cockneys med ett osunt förhållande till fotboll (och öl). Hotellets springpojkar och “väskvakter” bör också omnämnas om inte endast för att de var trevliga människor (och fan vet om inte också bröder) boendes på rätt sida floden. Regent Palace var helt enkelt det där röriga stället som i dagens England (eller i alla fall så som det var innan den ekonomiska krisen) inte riktigt passade in – vilket innebar att det slog igen för ett par år sedan. Byggnaden är kulturhistoriskt viktig och det ska bli intressant att se vad pågående byggnadsarbete kommer att resultera i.

Tower Records

1 Piccadilly Circus – kanske världens bästa adress för en riktig skivaffär. Den klassiska byggnaden mitt emot neonskyltarna vid Piccadilly Circus hyste en gång i tiden lika klassiska Tower Records där man efter att pubarna hade stängt kunde gå in och köpa någon gammal skiva med Sloppy Seconds eller liknande utan några problem alls. Personalen som jobbade där var kunnig, tatuerad och riktigt ordentligt piercad. Emellanåt kunde man springa dit och lyssna på ett akustiskt framträdande med väl utvalda band och vid köp av skiva fick man världens kanske fulaste plastpåse på köpet (idag när jag tittar på den är den nog inte så ful utan snarare, precis som Regent Palace, kulturhistoriskt värdefull).

När Tower Records (UK) konkade tog Richard Branson över hyran och ersatte nästan omgående Tower Records fantastiska lager av bra musik med sitt vanliga Topp 100-sortiment. Givetvis fortsatte affären att vara “gigantiskt” stor men något gick väldigt fel när Tower Records blev Virgin Megastore. Som ni säkert vet blev Virgin så småningom Zavvi som i julas meddelade att man inte har några pengar kvar. 1 Piccadilly Circus har med största säkerhet snart sett den sista skivan byta ägare och inte blir jag förvånad om det blir ett jätte-Zara eller liknande på denna adress inom en snar framtid.

The Twin Towers

Vi ska klargöra direkt att vi fortfarande befinner oss i London och inte tagit reaplanet “across the water” för att dilla om World Trade Center. Det som jag alltid kommer att referera till när jag nämner tvillingtornen är Wembley Stadium och dess två världsberömda torn, inget annat. Arenan var klassisk och the Twin Tower var för oss fotbollsälskare lika synonymt med London som Tower Bridge är för den vanliga London-turisten. Att man verkligen tog beslutet att göra sig av med dem är för mig än idag en gåta som vållat mig flera sömnlösa nätter.

“Nya” Wembley är både imponerande och vacker och bågen, som i framtiden säkert blir lika klassisk som tornen på gamla arenan var, är väl en kul grej men den där känslan av att gå längs Wembley Way och se the Twin Towers kommer enligt mig bli svår att ersätta – oavsett hur mycket “glödlampor” man sätter i den berömda bågen. Många fotbolls- och musikälskare har säkert känt samma känsla av förväntning och nervositet som jag gjorde vid de fåtal tillfällen som jag besökte denna klassiska arena och såg the Twin Towers framför mig. Tornen stod för stolthet och tradition och det doftade fotboll, rock ‘n’ roll och öl (och hamburgare) runt hela området – det kändes direkt att det var något särskilt på gång så fort man gick av tunnelbanetåget. Nya Wembley känns alltför polerat och fint för mig – som någon slags exklusiv cocktail som avnjuts innan teaterföreställningen. Men, vem vet, kanske kommer även denna arena och dess båge att en dag bli lika klassisk som sin föregångare.

Down the Dogs at Walthamstow

Ända fram till för väldigt “nyligen” kunde man en kall och mörk (fredags)kväll ta sig till andra sidan staden för att spela på hundar som sprang fortare än fort. Medan man stod där och “spelade” på number 3 och 8 flödade ölen som om Stilla Havet hade svämmat över och kvällen slutade med jämna mellanrum med att man någon gång i tidig morgon kämpade sig ur the Tottenham Marshes. Elljusen över Walthamstow Stadium slocknade, precis som de gjort i White City och Harringay, för några månader sedan men vår barnsliga förtjusning över hur jävlar fort en hund kan springa lever kvar. Det var här, som i brist på fotbollsunderhållning, vi spenderade flera onyktra kvällar i hopp om att med hjälp av en hund kunna betala nästa säsongs bortaresor. I ärlighetens namn så räckte “the winnings” endast till taxi-resan hem men hundkapplöpningsbanan i nordöstra London lever ändå kvar i våra minnen. Det är nu inte särskilt många av dem kvar men vår passion för denna form av racing kan ingen rucka på.

Joe Strummer

För mig var det The Clash som gjorde mig förälskad i London som stad. Otaliga band har på senare tid försökt att övertyga världen om att det minsann är de som är de mest genuina Londoners som dragit på sig ett par skor – någonsin – men för mig finns det inget band som kan mäta sig med The Clash och dess frontman Joe Strummer. Låtar som “London Calling”, “The Guns of Brixton” och “(White Man) In Hammersmith Palais” och så vidare har säkert fler än jag spelat in på blandbandet som skulle med på resan till London. Trots dessa titlar är det för mig ändå “Lost in the Supermarket” som av någon konstig anledning alltid kommer att vara soundtracket till London No.1. Exakt varför vet jag inte men någonting i låten gör att jag alltid ser en bild framför mig av hur solen går upp över någon av Londons halvslitna stadsdelar när jag hör den.

Det kan kanske verka lite konstigt att välja The Clash och Joe Strummer som Londons främsta ambassadörer. Född i Ankara och endast ganska sent i ungdomsåren bosatt i London blev Herr Mellor för mig ändå den där människan som beskrev både det fula och det vackra i London. Endast Shane MacGowan kan konkurrera med Joe om titeln som musikens “Pearly King”. Både Shane och Joe har dessutom lyckats smita in lite fotboll mellan raderna i flera olika låtar och trots att Joe Strummer flera gånger uppträdde i vad som verkade vara en Arsenal-halsduk är det ett känt faktum att han hade sympatierna hos de blå från SW6.

Joe Strummer dog en alldeles för tidig död 2002 och London blir aldrig detsamma igen trots att han själv lämnade staden för landsbygden i Somerset under 1990-talet. Jag grämer mig än idag att jag under studenttiden inte hängde på min kompis och faktiskt gick och såg mannen spela live med sitt nya band The Mescaleros medan möjlighet fanns. Men men, som sagt, det finns förhoppningsvis inte bara en bra bokaffär där ovan molnen utan också ett fantastiskt rockband som kan spela nattskjortan av oss när vi sitter där och skålar med Fader vår och övriga.

Tycker du om vad just läste? Besök sidan Omrking Engelsk Fotboll för fler texter skrivna av samma skribent!

{ 13 comments… read them below or add one }

Henrik February 19, 2009 at 13:21

Underbar text! Jag kan verkligen relatera till det som beskrivs. Och min gamla husgud Joe Strummer var verkligen den som fick mig att “förstå” England, livet i England, sociala aspekterna och, du får ursäkta, meningslösheten.

Nu när både Catford och Walthamstow är nedlagda, jag tror Crayford är hotat, så bör ni som inte provat på en night at the dogs göra det snarast! Det är en upplevelse.

Oscar D February 19, 2009 at 14:54

För att vara kortfattad:Svinbra.

layer road February 19, 2009 at 15:16

Det är ju som man hade skrivit artikeln själv.

Minns alla gånger man sprang in på Soccer Scene. Man var ju inne i affären flera gånger per dag under dom första åren man var där men som det sen står i texten försvann intresset med åren då dom flyttade och blev välsorterad.

Man såg alltid till att passera Sportpages minst en gång per resa framförallt dom senaste åren då man inte var i London så mycket. Men en snabbtitt i affären hann man alltid med och döm av våran förvåning då dom helt plötsligt bomat igen. Fast med tanke på internets utveckling var det ju inte så förvånande plus att dom aldrig hade böckerna inne som man ville ha.

Som sagt, en mycket bra artikel igen

Huyton February 19, 2009 at 15:24

Jag lyfter på hatten för en välskriven och mycket bra artikel!

Henrik February 19, 2009 at 16:06

Gällande Strummer, som jag alltid “vetat” var Arsenal innan jag idag blev överbevisad…, fick jag följande länk:

http://www.arseweb.com/other/celebs.html#not

Kul läsning, särskilt om man är bekant med hans sånger “Tony Adams” och “Shaktar Donetsk”!

Colu February 19, 2009 at 17:19

Grymt bra artikel och som inbiten englands/london resenär så kände man igen vart enda ord. Vad hände egentligen med Regent Palace Hotel? helt plötsligt var det bara borta … sportspages, där fick man nästan en chock. Det tillhörde ju det obligatoriska beöket att köpa “guideböcker” där i augusti varje säsong. Fick nästan en tår i ögat av den artikeln. Grymt bra!

Björn February 19, 2009 at 23:29

Fantastiskt skrivet.

Jonas February 20, 2009 at 21:17

Hahaha, Tower Records låg ju på ett stenkast avstånd från Regent Palace dessutom. Jädrar i min låda vad jag satt sprätt på pengar där. Minns att de hade lite sån policy att de stängde när kunderna började bli få… Ofta bortåt 22:00-tiden.

sovas February 21, 2009 at 22:51

nostalgi ! saknar dom tidiga åren på 80talet när man bodde på Regent palace. nära till Soho och China town och picadilly line rakt upp till Highbury! tog max 15-20 minuter var till London i fjol höst (senast var 91) och mycket var sig likt men Regent palace fanns inte längre bara skylten. sorgligt tror att jag bodde där ett 10tal gånger R.I.P REGENT PALACE

Patrik February 21, 2009 at 23:51

Vad är det som händer? Har Regent palace hotel har stängt igen sina portar för gott? Jag och några polare kollade på Arsenal vs Sunder land under eftermiddagen och snackade gamla minnen från den tid vi ofta var över i London och kollade på fotboll (fån mitten av 80-talet fram till för några år sen) Givetvis avhandlades problemet med ovan nämda hotels brist på toaletter på rummet (ja ja handfater funkade ju okej) duschar i koridoren samt det alldeles ypperliga läget. Måste dock säga att besöken blev allt mer sporadiska eftersom åren gick, man hittade ju områden i London som var mycket både trevligare samt kändes mer genuina än området runt piccadilly circus. Det är ändå med en tagg i hjärtat jag konstaterar att mitt första “hem” iLondon verkar ha tagit ner skylten för gott!

Claes March 21, 2009 at 08:03

Härlig nostalgi! Nickade igenkännande åt det mesta. Hade du nämnt båtresan Göteborg-Harwich med Scandinavian Seaways också hade det varit fulländat.

Satansson July 21, 2009 at 23:10

Mysko sidor man hittar ibland,den här sidan är ju kanon.
Kanske lite sent att slänga in en kommentar ett halvår efter sista posten.
Regent Palace! Göteborg-Harwich! Det var tider det.
Regent, början-mitten på 80-talet,där skedde många underliga saker.
Nakna män i korridorer,urin i ismaskiner,vänner som skulle ha åkt hem en vecka tidigare
men bara dök upp igen å igen å igen sovandes på golvet.
Eftersom det inte fanns någon mugg på rummet så pinkades det alltid i handfatet eller ut genom fönstret.
Det senare framkallade ibland en viss ilska hos förbipasserande fotgängare.
Kommer aldrig att glömma gubben som frågade,
De e sizta beztelninget nu, vill ni cha nåt mher?
Jag tar en pint gin å polar´n ska ha en pint wirre.
Oue?!
Åsså kom han svärandes med en kasse 5cl minisar som han mödosamt tappade upp i två pintglas!
Moget?, nja men pintarna räckte hela veckan.

South Norwood November 5, 2009 at 20:40

Gillar egentligen inte att kommentera mina egna inlägg men listan över saker/platser/människor man saknar i London kan göras lång. En definitiv miss är ju omvandlingen av Berwick Street. Har många fina minnen från alla de billiga och specialiserade affärer som en gång i tiden förgyllde alla “music lovers” vistelse inne i stan med att bara finnas till.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: