Spurs och Magpies; i backspegeln!

by Nick on March 1, 2009 · 6 comments

Varje år i November så går branschmässan (hotell och resor) World Travel Market (WTM) av stapeln på Excel Center  i Londons Docklands. När jag har möjlighet via mitt yrke att delta så försöker jag alltid kombinera detta med en eller flera fotbollsmatcher, företrädelsevis med Fulham men mitt intresse för arenor tar mig ibland på andra äventyr om inte en Fulham match finns att tillgå.

Detta år (2008) såg jag tidigt till min glädje att båda helgerna som omgav mässan skulle bjuda på matcher på Craven Cottage. Helgen innan skulle Newcastle komma på besök, och helgen efter var det Tottenhams tur att beträda den heliga lilla arenan längs Themsens flodbank. Detta var självfallet något jag såg fram emot med glädje, den glädjen blev inte mindre när det visade sig att ungefär 15-20 andra från FFC Sweden skulle komma över till matchen mot Spurs. Det skulle bli som den årliga medlemsresan i miniatyr, fast helt av en slump och ytterst lite planering.

Jag flög in till London på Lördagen innan första matchen och mötte upp med min gamle vapendragare från HammyEnd.com, Daniel Crawford, redan vid lunch för lite ”catching up”, några pils och flottig pubmat på ett hak nära mitt ”hotell”. Hotell är en otrolig komplimang för detta monster till sängfabrik, över ettusensexhundra rum (1600!), alla av lika sunkig kvalitet. Men det fanns i alla fall fri wi-fi i lobbyn, alltid något antar jag. Många skratt senare började det dra ihop sig för stormatch på TV och vi beslöt att byta pub för att hitta en som sände mötet mellan Arsenal och Manchester United. Detta skulle visa sig lättare sagt än gjort. För andra gången i mitt liv skulle det visa sig svårt att hitta en pub i London, och JA, jag vet hur absurt det låter. Efter en lång period av fruktlöst letande hittade vi dock en pärla till pub neråt West End. En liten, inrökt (trots att Londons pubar varit rökfria länge nu), trång men urcharmig pub i en liten gränd fick bli vår matchbas i två timmar. En av årets höjdare till matcher utspelade sig på TV och det hela slutade med en helt rättvis seger för Arsenal – till merparten av gästernas stora glädje. Efter denna eftermiddag av väl mycket Real Ale valde vi att skiljas åt och jag drog mig tillbaka till hotellet för lite mat och arbete. Lite jobb blev det men ingen mat då restaurangerna i området antingen var fulla eller stängda. Det slutade med att jag ringde Dominos Pizza för en utkörning. Specificerade väldigt väl att jag fanns i lobbybaren väntandes. Det tog dock tre beställningar och två timmars väntan innan pizzan hittade till mig. Vem som tog emot de första två är fortfarande ett mysterium. Mätt och belåten drog jag mig tillbaka för att kela lite med John Blund.

Påföljande morgon vaknade jag pigg som en asgam, och med liknande hunger. Trots att hotellfrukosten nog var lagad på as och borde falla en gam på läppen så valde jag det sundare, godare och trevligare alternativet på ett café tvärs över gatan. En stor java, färskpressad apelsinjuice och en grillad chiabatta fylld med godsaker är betydligt fräschare än flotyrkokt bacon, vattnig äggröra och torra korvar. Då magen var belåten och jag mentalt lämnat gamstadiet trängde jag mig ner bland alla asiatiska turistgrupper i tunnelbanan och åkte mot SW6. Jag var rätt tidig så jag tor en tur via Shopen på Fulham Road för att se om det fanns något att lägga en slant på men utbudet var, även med Fulham mått mätt sparsamt. Valde att strosa ner till the Golden Lion och hälsa på ägaren Anne och svalka mig lite med dagens första lager. Väl där ringde Daniel och sa att han var i krokarna så jag väntade in honom där innan vi tillsammans korsade Themsen via Putney Bridge för att möta Orm, Rach, Cheggers, Wilkee, Sue, Si, Ian och många fler av de vänner jag fått under de många resorna till SW6 genom åren, för en traditionell ”Sunday Lunch”. Jag hade inte ätit en riktig ”Sunday lunch” på väldigt många år, och sist smakade det apa. Naivt nog tänkte jag att jag kanske ändrat smak eller att den skulle vara godare på Bricklayers än det var på den pub jag senast provade. Ack så jag bedrog mig, det var fortfarande en pinsam ursäkt för föda. Jag var nog ensam om den åsikten då alla andra kring bordet, inklusive Kanadensaren Wilkee som flugit över från Alberta för matchen, lät sig väl smaka. Jag tror till och med att de åt upp min ranson också. Nåja, man kan bli mätt på öl också!
dsc00041
Framåt 14.00 vandrade vi iväg mot arenan, ovanligt tidigt för att vara oss, för att för en gångs skulle se uppvärmingen och ta en titt på statyn av Johnny ”The Maestro” Haynes som rests ett par veckor tidigare utanför läktaren som bär hans namn. Äntligen har klubben och fansen gemensamt skapat ett minnesmärke för den störste spelaren i vår historia. Spelaren som självaste Pelé beskrev som den spelare han mött som haft de känsligaste fötterna. Hyfsat betyg! Statyn gör ingen besviken och är både lik och naturtrogen. Det var stort att se vuxna män stå och beundra statyn och, med tårar i ögonen, minnas den forne kaptenen för England och Fulham.

Fulham hade visat att man kan spela riktigt bra på sistone men självklart var man orolig för dagens match då Newcastle hade visat en gryende form underledning av den karismatiska kungen av svordomar; Joe Kinnear. Man visste att oavsett hur det skulle gå så skulle presskonferensen efter matchen bjuda på stor humor från Newcastle manager, det är liksom oundvikligt när Kinnear är inblandad.

Vi vandrade mot entrén och det är lika uppfriskande varje gång att slippa den envetna visitationsrutinen som man får utstå på Svenska arenor. Trots vår intention att se en del av uppvärmningen så blev det inte så mycket med det då vi sprang på bekanta hela tiden och stannade och bytte ett par ord. Vi kom till våra platser mitt i Hammy End lagom för att se de båda lagen vandra in mot sina omklädningsrum för ett sista taktiksnack. I takt med att ”You’re supposed to be in jail”-ramsorna till Joey Barton avlöste varandra började jag för ovanlighetens skull känna mig ganska övertygad om en seger.
h5
Som ni vet, eller i alla fall anar så vann Fulham matchen helt rättvist och vi lämnade Craven Cottage för denna gång. Vi tog oss snabbt tillbaka till Golden Lion för att se vad Joe Kinnear skulle säga för dumheter till pressen. Mycket riktigt så var ju gud och hela världen mot hans lag och han tog några exempel från matchen för att backa upp hur orättvist behandlade hans spelare blivit. Han valde dock att i vanlig ordning ignorera uteblivna straffar och varningar för hans spelare – Joe, din tomte!

Efter matchen styrde vi kosan mot the Golden Lion för att träffa den del av vännerna som fortfarande föredrar den klassiska Fulhampuben framför den mer intima lilla pärlan, Bricklayers, söder om floden. Puben var välbesökt, söndagen till trots, men jag drog mig, precis som många andra hemåt i ganska förnuftig tid.

Måndagmorgon och dags att göra nytta. Hela den kommande arbetsveckan spenderades på mässan på dagarna och i umgänge med kollegor från hela världen på kvällarna. Vill passa på att nämna restaurangen Belgo, nära Covent Garden, där jag åt veckans bästa måltid i form av musslor ångkokta i vittvin, grädde med mycket vitlök. Oj så gott det var! Faktiskt så gott att jag återvände två kvällar senare då farsan ankommit till London för att äta precis samma sak igen.

Farsgubben hade kommit på Onsdagen för att besöka mässan på Torsdagen. De övriga från FFC Sweden skulle komma på fredagsförmiddagen och de som bodde på samma ställe som oss mötte upp med farsan på hotellet medan jag satt och jobbade på en krog med fritt internet nere i SW6. En stund efter lunch dök de alla upp på mitt temporära kontor. Ett kärt återseende då Marko, Peter och Kristofer bor utspridda så vi ses inte alla samtidigt så ofta.

Efter någon öl, lite mat gick vi ner till the Golden Lion för att träffa Hampus och hans farsa; även kallad Lawrie Sanchez efter hans slående likhet med en av Fulhams sämsta managers genom alla tider. Mer öl och lite ”catching up” innan vi sa adjö, och på återseende, och drog oss tillbaka till hotellet och gjorde oss klara för middag och utgång. Middagen förlades till Maxwells vid Covent Garden. Förvisso en turistfälla av stora mått men god mat, stora portioner och grymma frozen margarithas kan få en att bortse från sådant. Resten av kvällen/natten fördrevs på nattklubben/rockbaren RoadHouse. Grymt band på scenen, lika grymma cocktails och med, för att vara England, hög kvalitet på damerna. Blev väl onödigt sent, men kung på natten – kung på dagen som de säger! Hmm, man kände sig allt annat än kunglig när man vaknade till liv igen. Detta gick trots allt över fort – det var ju matchdag igen!

Huvudvärken till trots så var hela gänget på benen i vettig tid och man kunde nästan ta på den förväntan som låg i luften.

Alla som läst ett par av mina reseberättelser genom åren vet att vi Fulham fans per tradition brukar ladda för match på den klassiska puben – The Golden Lion – på Fulham Road. Men efter en tråkig incident mellan den grupp av fans som jag helst umgås med och pubens ”land lady” (eller hennes son egentligen) har mina vänner mer och mer slutat besöka ”the Lion”. Uppladdning och eftersnack har istället flyttats till – The Bricklayers Arms – söder om Themsen i Putney. Denna pub är betydligt bättre på många plan, trevligare stämning, otroligt mycket bättre öl (om man som mig älskar Ale) och man vet att det alltid finns någon man känner på plats även om det inte är matchdag. ”The Brick” som puben kallas i folkmun har också vunnit en hel radda med priser för sin öl de senaste åren och är, helt välförtjänt, ansedd att vara en av Londons bästa pubar. Tyvärr är ”the Brick” en väldigt liten pub och om det inte är säsong för att vistas i deras ”beergarden” så funkar inte denna pub när FFC Sweden reser i grupp. Då vi skulle bli ca 20 svenskar på plats denna lördag hade vi valt att ha The Golden Lion som bas trots allt, då den puben är betydligt större.

De andra grabbarna valde att äta frukost på hotellet, i deras frukost rum som såg ut som ”skolmatsalen från helvetet” medan jag i vanlig ordning hittade ett café där man kunde få ett fräschare alternativ i magen. Mätta och belåtna införskaffade vi de obligatoriska tidningarna och åkte ner i underjorden för färd mot Fulham och Putney Bridge station.

I vanlig ordning tillhörde vi de första gästerna på puben och efter ett snabbt stopp i baren gick vi ut på pubens baksida och hängde upp flaggan och började skumma igenom våra tidningar.
johnf-beergarden
Det dröjde inte länge innan fler bekanta ramlade in på puben och det blev flera glada återseenden. Hampus och ”Lawrie Sanchez” berättade att de blivit kvar väldigt länge kvällen innan och när de stod och väntade på bussen föll det sig inte bättre än att när ”Lawrie” gick på bussen så stod Hampus kvar på stationen, och SOV! Det tog en bra stund innan far och son återförenades då Hampus lyckades åka lite fel på vägen. Detta i sig är en ganska kul historia, speciellt om man känner Hampus. Det blev inte mindre roligt av att Hampus hittar 500 Bath i sin ficka utan att veta var de kommer ifrån och detta ledde till att vi per automatik stämde upp i -”Han har sålt sig som en h*ra!”

Familjen Friberg från vår ”Skåne Branch” dock också upp i samma veva och bjöd på trevligt sällskap. Trots den relativt stora matchen som väntade så var det svårt att få fart på sig själv och omgivningen, det kan ju ha något att göra med natten innan. Vi var alla glada, men segare än vi brukar. Det skulle dock bli bättre!

Framåt 14.00 började vi förbereda oss på promenaden genom Bishop’s Park och bort mot Craven Cottage. Väl framme så skulle man i vanlig ordning ta sig igenom det organiserade kaoset som alltid omger entrén till Hammersmith End. Jag är visserligen inget ”kräftbete” till man, men jag är absolut inte den minsta kille man ser på en fotbollsmatch i England, och då jag får pressa mig själv genom vändkorsen på Craven Cottage undrar jag om klubben står redo med skohorn och vaselin för de som är ännu större? För in kommer de ju också uppenbarligen.

Väl inne på läktaren inser jag att vi fått sämre platser än vad jag trodde då vi bokade, vi har nämligen hamnat precis i den nedre delen av läktaren som är väldigt flack efter ombyggnaden och tillkomsten av ”all-seater” även på kortsidorna. Det kan man dock leva med då man kommer väldigt nära spelarna och allt som händer i det närmste straffområdet. Det som dock är vidrigt är att man på dessa platser omges av fotbollsturister och bortafans som köpt biljetter på svarta marknaden. Vet inte om det bara är jag, men om man köper biljetter i samma del som hemmafansen får man fan ta och i alla fall leva sig med lite i matchen. Självfallet så förstår jag de bortafans som inte får tag i en biljett i ”sin” sektion, men vore det jag skulle jag försöka att inte sticka ut som en kulstötare på en balettlektion.

Nåväl, min frustration försvann tämligen omgående efter att matchen startat. Det stod direkt klart att Fulham var betydligt hungrigare och mer spelsugna än gästerna.

Som de flesta säkert vet så hade Spurs, även med Spursmått mätt, en tung inledning på säsongen och hade redan hunnit sparka den spanske coachen Ramos och ersatt honom med Harry ”rednosed houdini” Redknapp. Tränarbytet gav omgående effekt och nu kom Tottenham på besök med 5 raka  matcher utan förlust, så det var inte utan att man var lite nervös inför denna match trots att vi med undantag för debaclet mot Wet Spam återskapat den gamla känslan av att Craven Cottage är vår borg. Vi kunde dock konstatera ganska omgående att det var ett ointresserat Spurs som för dagen gästade oss. Som ni säkert vet så bröt vi våra Londongrannars svit och tog en skön seger och 3 viktiga poäng. Med vår bortaform så är ju i och för sig alla våra poäng viktiga. Förutom glädjen så är det den fantastiska underhållning som Gomez i Tottenhammålet bjöd på som man kommer minnas. Fulhamfansens skanderande om ”Dodgy Keeper” och ”Gomez for Scotland” ringer fortfarande i öronen och får mig att le lite nu och då.

Efter matchen styrde vi direkt kosan mot Golden Lion igen.

johnny-hanyes-stand

Vi var alla ganska låga trots segern då tröttheten från gårdagen fortfarande kändes i huvud och kropp. Vi hängde dock upp flaggan som sig bör och beställde in lite öl och vodka. Vi satt stillsamt och pratade och drack när vi helt plötsligt hör ett skvalande från flaggan. Det hör till saken att den hängde på ett sätt som att man kunde gå in bakom den, och nu stod ett jävla as och pissade på den på baksidan. Jag är ingen vidare våldsam person, men hade inte andra gäster på puben mer eller mindre föst ut idioten och hans kompisar vet jag inte vad som hade hänt. Har ingen aning om vad som fick idioten att göra som han gjorde. Jag hoppas att hans fylla (och han var d-rak) fick honom att göra en idiot grej? Kanske gillar han inte Sverige, Fulham eller något annat. Har aldrig sett idioten varken före eller efter denna incident. Flaggan fick hänga på tork och förseglades sedan i en platspåse tills vi kommit hem då den kunde tvättas. Fan, känner mig bra lack fortfarande när jag skriver detta ett par månader efter resan.

Vi lugnade oss ganska snabbt, och tackvare eller på grund av, adrenalinet fick man fart igen. Vi slog oss i slang med gamla och nya vänner och det dröjde inte länge innan stämningen var hög och Fulham ramsor avlöste varandra. Dessa ramsor är ett ständigt förtret för de som arbetar på puben då grannarna har en tendens att ring och klaga och ibland till och med ringa polisen. Om polisen tillkallas får puben en prick och riskerar i ett längre perspektiv sitt utskänkningstillstånd. Det var dock något som vi i den stunden inte brydde oss mycket om. Efter några timmar av tillsägelser från personalen, med hot om att kastas ut (ett hot som aldrig verkställdes) drog vi via bakgatorna till the Durell Arms för fortsatt party. The Durell Arms är en klassisk pub för både Fulham och Chelsea fans och efter att Chelseas fans attackerade puben och en massa Fulham fans inför ett derby härom året har man förbjudit bärande av färger där. Något som löstes med tröjor och jackor över våra matchtröjor.

Trots förbudet dröjde det inte länge innan vi alla gick runt i matchtröjor, konstigt nog utan tillsägelse från vakter eller personal. Underligt då de gjorde en sån stor sak av förbudet när vi kom dit. Nåja, vi var ju skötsamma och bra kunder även om det var si och så med nykterheten.

När klockan blivit sent och puben började förbereda stängning kände många av oss att vi behövde mat i kistan. Idéen var att stanna till vid Dominos Pizza på Fulham Broadway och sedan käka när vi väl var tillbaka på hotellet. Jag och Hampus hoppade in i en Taxi och trodde de andra skulle ta nästa och följa efter. Tydligen var kommunikationen inte på topp så de trodde att vi bara drog och lämnade dem utanför krogen. När vår taxi kom till Dominos var det självfallet stängt, men Hampus som bodde på ett litet hotell i krokarna hoppade ur taxin och vi sa hej då. Jag åkte vidare hem och struntade i nattamat, sängen kändes mer lockande just då. De andra fick tillslut tag i en taxi, men fortsatte att brista i kommunikationen. Taxichaffören hann köra länge innan de inser att de åkte åt fel håll, exakt vad de givit för instruktioner förtäljer inte historien men det kom i alla fall hem till hotellet till slut och hade hittat pizza på vägen.

Vi var ett gäng trötta, men nöjda krigare som checkade ut från hotellet och drog oss mot terminal 5 på Heathrow. Utan att egentligen ha reflekterat över vad klockan var kom vi fram och försökte checka in vårt bagage, men icke. Tydligen har man underdimensionerat bagagehanteringskapaciteten när man byggde den i övrigt fantastiska nya terminalen så det vara bara att köpa sig en bunt tidningar och vänta. Väl inne på rätt sida om säkerhetskontrollen fick det bli lite mat innan vi vid gaten återförenades med Hampus och ”Lawrie Sanchez”.

{ 6 comments… read them below or add one }

JohnF March 1, 2009 at 16:11

Hej Nick//
Trevlig läsning som vanligt.
Inte utan att man får rese-sug i magtrackten när man läser.

För övrigt en förbaskat bra sida.
Surfar in varje dag för att se om det finns något nytt.

Jimmy Friberg March 1, 2009 at 16:34

Kanske jag och farsan skulle hänga på de där aktiviteterna efter matchen också, vi brukar alltid sticka till hotellet lagom till att se Gary Liniker kommentera dagens matcher. Något som för övrigt måste vara ett av de bästa fotbollsprogram någonsin(i och för sig jämfört med Arne, Elin och hon donnan i söndagsstudion på canal+).
Trevlig skrivning, hoppas de har en vanlig proletärmässa i London nån gång som företaget kan skicka en på……..
/väl mött nästa gång

JohnF March 1, 2009 at 20:21

“Magtrackten” är det samma som i närheten av magen/mellangärdet.
“Nu kan jag skriva skrivmaskin fort, nu skall jag bara lära mig att stava rätt”

Nick March 1, 2009 at 20:37

Kul att du gillar sidan John, det uppskattas! :)

Jimmy, klart som tusan ni ska vara med och leka på kvällarna också, MotD går ju i repris på morgonen. Perfekt att ligga och slötitta på innan man går och äter frulle ;)

Henrik March 2, 2009 at 10:30

Kul läsning, men oxå ett plus för stämningsfulla bilder!

Oscar Douglas March 2, 2009 at 18:15

Skön läsning!

Leave a Comment

Previous post:

Next post: