TV-kamerorna glider över arenans läktare och skildrar ett publikhav där globaliseringen öppnar upp ett vidöppet fönster mot en paradoxal publik. När kvaliteten har utvecklat en oemotståndlig produkt vet vi att Premier League inte är högsta divisionen i England längre, samhörigheten med det övriga ligasystemet är som bortblåst.
Det är ett inte sällan omtalat ämne att framförallt topplagen i England knappt har några engelska spelare överhuvudtaget. Klubbarna har sådana resultatkrav att det inte finns tid att vänta på att de engelska talangerna ska utvecklas till världsspelare. Detta är samtidigt en del av det naturliga förloppet när en fri marknad är i bruk. Kraven att prestera kortsiktigt skapar efterfrågan på spelare som kan leverera kvalitet. Utbud av kvalitetsspelare finns utomlands, spelare av samma kaliber som de bästa engelska. Skillnaden är att de utländska kan hämtas till ett lägre pris.
Något som i sammanhanget dessutom är värt att tänka på när exempelvis Arsenals världsomfattande startelva vandrar in på Emirates är hur många procent av arenans åskådarmassa som har ett engelskt pass. När Tv – kamerorna vandrar från kostymklädda ryssar till överentusiastiska asiater och vidare till det där skandinaviska grabbgänget som köpt nya matchtröjor med sina namn på ryggen, känns det som att de gamla ståplatsläktarna dit den engelske arbetarfadern tog med sin son är ett minne från en svunnen tid.
Att som obotlig romantiker förbanna sig över progressen är enkelt, det är lätt att påstå att det är pengarna som förstört detta paradis av värdelösa långbollar på en lerig januariplan med en publik som senare tar bussen hem till sitt radhusområde i utkanten av staden. Det är så lätt att beskylla makthavande.
Men vänta lite nu.
Det är ju jag, det är jag som är skadedjuret i min idealvärld. Varför skulle jag undvika möjligheten att uppleva det jag älskar mest när jag vet att den finns? Varför skulle jag välja att inte kunna se mitt favoritlag på TV oberoende av var i världen jag befinner mig? Jag är globaliseringen, liksom alla mina likasinnade. Dock ska man komma ihåg att det är skillnad på fotbollsturist och fotbollsturist. Du och jag vill kanske ha tillbaka det genuint brittiska medan vissa vill ha pausunderhållning och musik medan spelet pågår. Trots min lätta överdrift är poängen att jag hoppas att riktningen vi strävar åt har betydelse.
För att sy ihop det hela är det relevant att fråga sig om man som fotbollsturist har någon rätt att förbanna sig över fotbollens utveckling.
Är detta priset vi får betala för att kunna ta del av Premier League världen över?
Är fotbollens makthavande mina fiender eller frälsare?
{ 6 comments… read them below or add one }
Vill passa på att välkomna det senaste skribent tillskottet här på Anglofil.se, Dennis Nyberg! Välkommen ombord och fortsätt prestera såhär intressanta reflektioner och artiklar
Trevlig debut och samtidigt “bulls eye” eller vad det nu kallas när man träffar mitt i på darttavlan…
Frågeställning är helt korrekt och tänkvärd. Och egentligen är den än mer korrekt vid frukostbordet i Deptford, Luton, Rochdale eller annan valfri plats i England. Det är oerhört farligt när de moderna klubbarna tappat sin förankring och identitet, men man ska ha hela bilden klar för sig.
Jag har gjort mitt val. Har jag möjlighet att välja mellan en PL-match och en match i en lägre division tar jag den sistnämnda.
Skönt att någon kritiserar sig själv litegrann. Jag själv förstår inte hur man kan hålla på ett lag utanför sin hemort eftersom så mycket av att vara ett fan är lokal förankring (fel sida att predika på kanske), det jag menar är att det inte finns några scousers i Sverige.
Tacka vet jag allsvenskan där det gamla hederliga fortfarande finns kvar till stor del
Som ganska nördig inbiten groundhopper så kommer jag bara motvilligt att avverka de få Premier League arenor jag har kvar. Det tar emot att betala uppåt tusenlappen för att sitta i hörnet på [insert big multinational corporate name here] bland en massa (andra) skandinaver, japaner och vilsna amerikaner. Dom går på EN match i livet och skiter i vad det kostar … jag har en sjukdom som gör att jag måste vara där, kosta vad det kosta vill … vid närmare eftertanke så är jag en del av problemet då jag är en lika betalande åskådare som dom. Har inte tänkt så innan denna artikel … Fan oxå
Jag föredrar alla gånger en match i de lägre divisionerna före kommersen i PL. Tyvärr börjar även priserna i de lägre divisionerna skjuta i höjden och ska man vara ärlig så är det väl ännu mer obefogat att betala överpris för att se okända spelare slå långbollar på en profillös anfallare i Macclesfield än att se kända namn i högsta divisionen. Dock gör stämningen och gemenskapen på läktarna än så länge att det är mycket trevligare att se Bournemouth-Bury … eller Colchester-Cheltenham.
Det är inte bara priset på biljetten i PL som kostar skjortan. Man vill ju gärna köpa ett program oxå. Finns det några som kostar under £3 i PL nuförtiden? Till och med Colchester börjar närma sig det priset.
Jag får hoppas att jag fixar alla 92 innan hela systemet kollapsar …
Tror jag har ett tjugotal arenor kvar.
Det är den alltför fria spelarmarknaden som är huvudproblemet,parat med en överreaktion i en Taylor rapport.
Alltsedan Bosman har det gått i fel riktining i 180,och sedan Hillsborouh 1989.
Det finns helt enkelt inte specifika nog regler för den specifika arbetsmarknaden som fotboll är,och det finns inga alternativ till att sitta räkmacka på många arenor.