George Konstantinidis bor i West End, centrala London. Han är Tottenham ”through and through” och går på matcherna på White Hart Lane regelbundet. Men ”this Sunday” kan inte George. En familjemiddag hindrar 11-åringen från att ta sig till White Hart Lane för att se nyförvärven han läst om i tidningen – de argentinska världsmästarna Ricardo “Ricky” Villa och Osvaldo “Ossie” Ardiles. Spurs är förvisso i andra divisionen, men George är övertygad om att det är något stort på gång i norra London.
George är antagligen besviken över det där med middagen, han vill så gärna se stjärnorna – det som tillsammans med Glenn Hoddle kan bli Tottenhams nyrenässans. Och några år senare ger Spurs George rätt, Tottenhams nya era är ett faktum – Hoddle, Villa, Ardiles, Steve Archibald och de andra vinner FA-cupen på Wembley 1981 och följer upp med ytterligare cupvinster. Dessutom blir Spurs – som första lag att börsnoteras – förgrundsfigurer till den moderna fotbollen. Men det får George aldrig uppleva.
Det är dagen efter den där familjemiddagen och George är besviken över den missade matchen. Radion i hemmet fungerar inte, han vill – måste – ha reda på resultatet. Han tar sin cykel och cyklar till samma news agency som han alltid cyklar till när han missat en match eller vill kolla något om fotbollsvärlden.
George är andra generationens invandrare. Den invandrarvåg av greker som sköljde över Europa gjorde att England – precis som Sverige – invaderades av greker på 50- och 60-talet.
Att George är invandrare gör att han inte har det så fett. Därför köper han aldrig tidningen i kiosken, han kollar bara resultaten.
George bläddrar till rätt sida i tidningen och det visar sig att Tottenham vann matchen. George blir såklart glad, han springer ut ur butiken och kastar sig på cykeln. Han cyklar utan att riktigt se sig för. Samtidigt som en lastbilschaufför kör utan att se sig riktigt för. En dålig kombination. När lastbilen träffar 11-årige George är det över direkt.
En sorglig historia. Alla i Georges närhet sörjer honom. Hans två år äldre storebror – även han Spurs – är utom sig. Men även andra som inte kände George känner för honom. Efterspelet till Georges tragiska bortgång är det intressanta. En 11-årig pojkes död, inget man tar lätt på, inget som man inte ser. Och det är heller inget som går förbisett i Tottenham Hotspur.
Begravningen är veckan efter. Glenn Hoddle är där, precis som Steve Archibald, Ricky Villa, Ossie Ardiles och resten av Spurs trupp. De har med sig en tröja; den reklamfria tröjan är egentligen liljevit, men nu svartfläckig av signerat tusch. Spelarna lägger tröjan i kistan, eventuellt får George till och med ta på sig tröjan, det är något oklart.
När musiken börjar ljuda i kyrkan och kistan ska bäras till graven är det inte bara släktingar som bär. Även Glenn Hoddle och de andra hjälper till.
Jag blev ärligt rörd när jag fick historien berättad för mig för ett drygt år sedan. Troligtvis för att det är en gripande historia – en 11-årings död är som sagt alltid känslig – kanske för att jag är bekant med Georges storebror, men antagligen för att spelarnas – idolernas – närvaro betyder så mycket.
Det dog 96 människor i Hillsboroughkatastrofen den 15: e april 1989. Liverpools John Barnes gick efter den på varenda begravning där offrens familj önskade honom. England mötte Albanien ett par veckor senare och Barnes var uttagen. Men tackade nej – matchen krockade med en begravning.
Många skulle nog säga att det är en fråga om den tid vi lever i. Men jag tror inte det. Om en katastrof i proportion till den i Sheffield skulle inträffa skulle spelare med all säkerhet besöka offrens begravningar. Att det händer vid en 11-årings död är redan bevisat. Stora delar av Evertontruppen dök upp på Rhys Jones – pojken som mördades i Wayne Rooneys hemvist Croxteth för ett par år sedan – begravning.
Det finns människor som ägnar all vaken tid åt fotbollen. Människor vars klubbar betyder mer än något annat för dem. Människor som lever och – detta är inte ett försök att göra mig lustig – dör för klubbar.
När tragedier likt Hillsborough, den som hände George eller för den delen Rhys Jones tragiska dödskjutningen inträffar då är det skönt att fotbollen ställer upp tillbaka. Det bevisar vilken viktig roll fotbollen spelar i samhället och hur viktigt det är att den lokala förankringen och fotbollens närvaro i samhället förblir stark.
{ 1 comment… read it below or add one }
För några år sedan blev en ung årskortsinnehavare på The Den påkörd av en smitare och dog. Där ställde också klubben upp stort. Bland annat så gick kortegen från kyrkan till begravningsplatsen via The Den där man hämtade upp en signerad boll eller om det var en tröja från hela laget som stod uppställda i kostym och böjda nackar.
Klubben ställde också upp stort när en ung kille fick en svårartad cancer (tror jag det var). Man samlade in pengar för den dyra behandlingen och man lät honom träffa sina hjältar när han orkade. Tyvärr dog även han och jag minns att bland annat Tim Cahill sa i en intervju att laget tog det rätt hårt.
Så visst fyller fotbollssamhället en funktion här Oscar!