Ett fördömt geni på egna ben

by Dennis on March 21, 2009 · 7 comments

”What a waster, what a fucking waster” sjunger han i sin debutsingel med The Libertines och det är precis vad Pete Dohertys framtid skulle komma att handla om. Bakom svarta tidningsrubriker och ett svårt drogmissbruk döljer sig ett av vår tids största musikaliska genier. Det vi får ta del av är bara fragment av den musikpoesi som skulle kunna skapa beröringspunkter i även den bäste Beatles- nostalgikern. Med detta inte sagt att det Pete producerat inte är bra, mycket är rent utsagt fenomenalt. Bitterheten ligger i den bortkastade kapacitet som kunnat förvandla honom från ikon inom genren ”Rockstar lifestyles” till en legend i den brittiska musikhistorien.

En snabb flygtur genom Peter Jr Daniell Dohertys hittills trettioåriga liv tar oss genom en uppväxt som präglades av ett hejdlöst flyttande runt i Storbritannien och andra delar av Europa. Fortsättningsvis tar den oss till en framgångsrik skolgång med bland annat en sejour på Oxford University. Den akademiska talangen valde Pete att använda till att börja göra musik tillsammans med sin gode vän Carl Barat, ett samarbete som senare resulterade i The Libertines. Två fantastiskt framgångsrika album, ett antal legendariska konserter, en fängelsevistelse och x antal gram heroin senare var Pete petad från bandet för andra gången och nu var bandets existens förbrukad. Tiden därefter kan sammanfattas i den musikaliska berg-och-dalbanan Babyshambles, skandaler, Kate Moss, och ytterligare några skandaler.

Och när vissa förlorat hoppet om Pete Doherty så väljer han att återföda sig själv. Han slipar ned sig själv till Peter Doherty, den talangfulle musikern, lyrikern och poeten i sin solodebut Grace/Wastelands. Albumet sprudlar av trovärdighet och Doherty bjuder på några sanslösa popkonstverk med en spännande och nästintill magisk retrokänsla. Trots det faktum att vissa spår på skivan är gamla demos och bootlegs från Babyshambles så har Grace/Wastelands en helt annan balans än någonting Doherty gjort tidigare. Jag får nästan känslan av att detta är nougaten i mitten av Ballerina- kexet, det som egentligen är det goda, anledningen till att man äter kexet eller således anledningen till att man lyssnar till Dohertys musik. I spår som Last of English roses och Arcady får man en sådan där sårbar känsla som bara Dohertys röst kan förmedla i sina bästa stunder och i New love grows on trees får de som tvivlat ett slutgiltigt bevis på vilken enastående låtskrivare han är.
Förutom sina Babyshambles vänner har Peter haft The Smiths- producenten Stephen Street och Blur- gitarristen Graham Coxon till sin hjälp under arbetet med plattan.

Utöver faktumet att Grace/Wastelands är en makalöst bra solodebut och en av vårens bästa skivsläpp så kan jag konstatera att Peter Doherty till nästa projekt står inför utmaningen att skapa en påbyggnad, någonting mer. För oavsett hur mycket man älskar den där nougaten så är den bara god tills man tröttnar och vill ha någonting runt omkring.

Fotnot:
I sommar kommer Peter Doherty till Peace & Love festivalen i Borlänge 22-27 juni.

{ 7 comments… read them below or add one }

Henrik March 21, 2009 at 20:01

Vacker recension Dennis!

Lyssnade igenom albumet på Spotify igår och kan bara konstatera att den är riktigt bra, om än mycket dov. Hade förstås gärna sett en större mix då jag tycker det är i punken och tempoväxlingarna mycket av hans storhet ligger.

Men bara för att säga emot mig själv så håller jag ‘Down in Albion’ som hans vackraste sång/poesi hittills.

Henrik March 24, 2009 at 17:38

Efter ytterligare 4-5 genomlyssningar kan jag tyvärr inte ge senaste plattan mer än 3 svaga Millwall-bricks!

Men det är en fantastisk artist (underbart vad lite droger kan göra!) ;)

Alex April 2, 2009 at 23:29

Väldigt bra skriven text om en fantastisk artist. Några tillägg däremot:

- “What a waster” var inte Libertines första singel utan släpptes ju först efter deras hyllade debut.

- Många recensenter har gjort en grej av att han numer kallar sig Peter Doherty och försöker göra diverse kopplingar till musiken. Förstår inte den grejen då en blick i tidigare konvolut visar att han gjort så ända sedan debuten.

- Skivan består till stora delar av gamla låtar som återanvänts. Av dessa är de flesta dessutom långt före Babyshambles-tiden. Exempel på dessa är min favorit på skivan, Sheepskin Tearaway. Utöver den även Through the Looking glass, Lady don’t you fall backwards, New love grows on trees och A little death around the eyes som samtliga gjordes under Libertines-åren.

Dennis April 3, 2009 at 00:32

Vad gäller påståendet att “What a waster” var deras första singel så tror jag fortfarande att så var fallet, vlken menar du kom före?

Det är möjligt att spekulationerna kring vad han kallar sig saknar relevans men jag kan nog lova att dt är ett aktivt val han gjort tillsammans med skivbolaget då han för omvärlden är känd som Pete.

Kan mycket väl stämma att några spår även gjorts innan Babyshambles-tiden.

Filip April 10, 2009 at 15:46

Artikelförfattaren har helt rätt i att “What a Waster” släpptes några månader före Up the Bracket.

Nu har jag inget gett Grace/Wastelands-skivan tillräckligt med lyssningar, men av det jag har hört måste jag nog säga att det är sämre än både Libs och Babyshambles. Med det inte sagt att det är dåligt, såklart.

Ska bli intressant att se vad herr Carlos Barat ska sysselsätta sig med i framtiden efter uppbrottet med DPT. Som jag förstår det så DJ:ar han mest nu…

På temat Libertines kan jag också rekommendera den gamle basisten John Hassells band Yeti, som har gett ut några riktigt bra låtar, kanske främst den underbara “Never Lose Your Sense Of Wonder”.

Henrik August 1, 2009 at 15:41

Angående Pete Doherty kommer han till Stockholm den 4 december:

http://www.debaser.se/kalender/2786/

Henrik January 12, 2010 at 15:14

Någon som kanske sitter på setlistan från gårdagens spelning på Debaser i Stockholm?

En fantastisk spelning i all sin enkelhet.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: