You’ll never walk alone

Jag sitter på flygplanet på väg hem över Nordsjön när känslorna på nytt kommer över mig. Under de senaste dagarna har det hänt ofta. De engelska tidningarna och TV-kanalerna är fulla med artiklar och inslag. Det är idag 20 år sedan den overkliga dagen när sammanlagt 96 supportrar, den yngsta endast 10 år gammal, miste livet i samband med avspark i 1989-års FA-cupsemifinal mellan Liverpool och Nottingham Forest på Hillsborough i Sheffield. Alla minnen, allt det där otäcka, allt måste upp till ytan igen.

Jag läser om Trevor Hicks som stod på knä och gav sin yngsta dotter Sarah konstgjord andning när ambulansmännen äntligen nådde fram och lyfte in henne i ambulansen. Skulle han följa med henne till sjukhuset? Eller skulle han stanna i kaoset och leta efter sin andra dotter? Trevor följde med ambulansen. På sjukhuset, strax efter att läkarna meddelat att man inte lyckats rädda livet på Sarah, nåddes han av beskedet att även Victoria var död.

Jag läser om Bruce Grobbelaar och hur han förstod att något var fel bakom ryggen på honom. Om skriken, paniken och gråten. Om hur han försökte förmå polisen att öppna grindarna. Om hur han önskade att publiken inte kastat tillbaka bollen in på planen efter att den tre gånger flugit upp i kaoset på Lepping Lane End. Om hur dödssiffran senare steg för varje gång någon kom in till spelarna i omklädningsrummet.

Jag läser om Steven Gerrard som förlorade sin kusin på Hillsborough.

Jag läser om Liverpool-backen Alan Hansen och de 12 begravningarna han besökte. Hans tårar känns långt, långt in i själen, särskilt då han kommer på sig med att skämmas över att hans sorg inte är i närheten av den som hos dem som förlorade sina nära och kära.

Jag läser om Nottingham Forest-fans som än idag skäms över att de var arga på de bråkiga Liverpool-anhängarna som fick matchen avbruten. Detta innan de fick klart för sig vad som egentligen hade inträffat.

Jag läser om Kenny Daglish, Liverpool-managern, och hans ilska att man inte sköt på avsparken så som man gjort så många gånger förr.

Jag läser om sjukvårdaren Tony Edwards vars ambulans var den första som släpptes in på Hillsboroughs innerplan. Han hade fått beskedet att fansen slogs. Inte att de slogs för att rädda sina liv. Än idag vaknar han i sömnen av ljudet från desperata supportrar som bankar i sidan på ambulansen för att få hjälp. Utanför stod 44 ambulanser utan att släppas in. För Edwards blev traumat till slut för stort och han var tvungen säga upp sig, flytta från Sheffield och idag lever han i stillhet på Isle of Bute.

Jag läser om John Aldridge som besökte 14-åriga Lee Nicol på sjukhuset. Pojken låg i coma och under flera timmar satt Liverpool-anfallaren och pratade för honom med tårar i ögonen. Det såg ut som pojken bara låg och sov. När han gick därifrån frågade han en läkare hur illa det var med pojken och fick till svar: ”Han är hjärndöd”. Aldridge säger att en stor del av hans hjärta dog där och då.

Hur går man vidare? Jag vet inte.