Strippan och den svenske “gangstern” i världskrigets London

by Tomas on June 22, 2009 · 1 comment

Hon var en 18-årig tidigare stripteasedansös, han en svenskfödd, amerikansk desertör! Utan att tidigare ha känt varandra kom paret att under sex dagar i oktober 1944 utvecklas till ett våldsamt rånarpar vars gärningar slutligen ”toppades” med ett grymt och meningslöst rånmord mot en taxichaufför.

hulthen

Bägge dömdes också i en uppmärksammad rättegång i Old Bailey för mord. Men medan Elizabeth Jones två dagar före avrättningen fick nåd och istället ett 12-årigt fängelsestraff hängdes svensk-amerikanen i Pentonvillefängelset i februari 1945.
Hans namn var Karl Gustav Hultén, född den 3 mars 1922 i Stockholm, och i den brittiska kriminalhistorien känd som ”Taximördaren.” Än idag är den utlösande faktorn bakom dessa vansinnesdåd höljt i dunkel. Krigstider har alltid en förmåga att framkalla de sämsta sidorna hos vissa människor. Men i Hulténs fall var problemet snarare att han träffade en annan person med samma brist som han själv på mänsklig empati och att paret korsvis utvecklade de mörkaste sidorna hos varandra.

“Han var en snäll pojke”

Redan när Hultén var 20 månader flyttade han, tillsammans med modern, från Stockholm till Boston i USA. Där hade modern fått arbete som tjänarinna i en familj. Karl Gustav växte upp på en bondgård, gick på handelsskola och fick sedan jobb som kontorist och tekniker. Bland annat på Firestones däckfabrik. Han gifte sig tidigt och fick ett litet barn. I maj 1943 kallades han in till armén och placerades i 501:a fallskärmssregementet. Under de första veckorna 1944 kom hans regemente till England, för att börja förbereda sig för dagen D-invasionen, och man förlades i ett läger utanför Reading.
”Han var en snäll pojke innan det här hemska kriget började,” berättade Hulténs mamma i samband med rättegången. ”I skolan var han en duktig elev och hade många vänner. Han förorsakade mig inte en minuts bekymmer innan han blev soldat för två år sedan…”

De militära myndigheterna hade dock en helt annat syn på Karl Gustav Hultén; ”Oförbätterlig och slarvig” var omdömet och sex veckor innan morden hade han också avvikit från sitt regemente efter ett bråk med en officer. Med sig hade han också ett vapen, en stulen Colt 45 och bara några dagar innan han träffade Elizabeth Jones stal han dessutom en tiohjulig amerikansk militärtruck!

2000 desertörer i England – Hulthén var en!
Att vara desertör i London vid den här tiden var inte helt ovanligt och man räknar med att det under kriget fanns 2 000 smitare av olika nationaliteter i England. Av dessa uppehöll sig ungefär hälften i London.

Det var den 3 oktober 1944 som paret Hultén och Jones presenterades för varandra av en gemensam bekant, Len Bexley på ett litet cafe på Queen Caroline Street i Hammersmith Broadway i västra London.

Elizabeth Maud Jones, med artistnamnet Georgina Grayson, var ett problembarn redan från unga år. Uppfödd under till synes ordnade familjeförhållanden i Wales och under fem år också boende tillsammans med familjen i Kanada. Jones berättade dock under polisutredningen att hon alltid känt sig förbigången av modern. Detta eftersom hon hade en äldre, handikappad syster som var moderns favorit.

Om förhållandet till mamman var ansträngt älskade hon däremot sin pappa och när han kallades in i det militära rymde hon som 13-åring med en lastbilschaufför för att söka få tag på honom. Därefter blev hennes rymningar ett ständigt problem för familjen och i januari 1943 kom hon till London.

“Ville göra något farligt”

Den ljushåriga, blåögda Jones hade gift sig redan som 16-åring med en man som familjen känt i många år. Något lyckligt äktenskap blev det dock aldrig och paret bodde inte ens ihop. Under en tid efter det att hon flyttat till London arbetade hon som stripteasedansös på klubbarna ”Panama” och ”Blue Lagoon Club,” men det framkom dock aldrig att hon skulle varit prostituerad. Jones, uttråkad, utan jobb och utan sin make som rapporterats saknad i den brittiska expeditionskåren i Europa, levde på ett bidrag av ett pund, 15 shilling och sixpence per vecka.

Någon form av tycke måste i alla fall direkt ha uppstått mellan Jones och Hultén för paret bestämde att träffas senare samma kväll för att gå på bio. Hultén dök dock aldrig upp där, men när Elizabeth senare promenerade längs King Street körde plötsligt den två och ett halvt ton tunga armetrucken upp på gatan och Hulten ropade på henne.

Man ställde färden mot Reading och Hultén skröt enligt Elizabeth med att han var en ”välkänd gangster” hemma i USA, kände Al Capone och nu ledde ett gäng i London. Hur imponerad Jones egentligen blev får vi aldrig helt klarhet i. Under rättegången gick parets vittnesmål vitt isär. Klart var ändå att Jones en kväll uttryckte att hon ville ”göra något farligt.”
”Men jag menade något i stil med att åka i ett bombplan över Tyskland,” vittnade Jones medan Hultén ansåg att just flickan varit den drivande kraften bakom rånen och morden. ”Hade jag aldrig träffat henne hade jag aldrig råkat in i det här,” menade Hultén.

Under deras första kvällar hann paret med att utvecklas till en billig parodi på gangsterparet, ”Bonnie & Clyde.” Man överföll och rånade en ensam och försvarslös cyklande flicka, men bytet blev bara några shilling. Vidare lurade paret med sig en annan ung flicka in i militärtrucken, slog ner och rånade henne samt lämnade den till synes livslösa flickan att dö i ett dike vid Themsen. Hon hittades dock i tid av några förbipasserade och kunde räddas till livet.

Bytet blev bara några shilling
Den 7 oktober var en regning och blåsig lördagskväll och paret hade just lämnat Cadbury Hall i Hammersmith när man fick för sig att råna en taxi. I det första tilltänkta fordonet satt en uniformerad amerikansk soldat varför Hultén snabbt kom på andra tankar. Den andra bilen som man slutligen lejde, var en privattaxi, närmast att jämföra med våra dagars svarttaxi, vilken kördes av 34-årige flerbarns pappan George Heath.

Runt klockan 2 på natten kördes paret längs Great Western Road och när man nådde några hundra meter bortom den stora rondellen i Chiswick beordrade Hultén att Heath skulle stanna bilen.

”Jag hade plockat fram vapnet ur byxorna och när mannen rörde sig råkade ett skott gå av,” var Hulténs mycket svaga försvar i rätten. Troligast är att han istället iskallt sköt den ovetande och aningslösa chauffören. Beordrade därefter Jones att söka igenom mannens fickor samt körde vidare med den döende Heath mot staden Staines, där kroppen dumpades i ett dike. Nästa dag återfanns Heaths döda kropp och ett stort spaningspådrag drogs igång.

Hultén och Jones verkade dock inte lida av några som helst samvetskval utan ägnade tiden åt bio och besök på hundkapplöpningarna i White City!
Det ungdomliga övermodet – eller om det var ren dumhet – gjorde dock att Hultén fortsatte att använda sig av mordbilen, en grå Ford V8 av salongsmodell. Trots att bilnumret, RD 8955, förstås nu var högvilt hos Londonpolisen.

“The Cleft Chin murder”

Måndagen den 9 oktober obeserverade också en polisman bilen parkerad vid Fulham Palace Road och några timmar senare greps Hultén när han kom ut ur ett hus och satte sig i forden. Hultén, som inledningsvis togs för en amerikansk officer, använde sig av samma namn som han gjort när han presenterade sig för Jones, nämligen ”Ricky Allen.” Han nekade också till alla anklagelser och menade att han bara ”hittat” bilen och alls inte var inblandad i något mord.

Myndigheterna ställdes nu inför ett problem. I linje med det avtal som fanns mellan Storbritannien och USA, gällande de amerikanska trupperna i landet, kunde man inte utan vidare väcka åtal mot ”Ricky Allen” som snart visade sig heta Karl Gustav Hultén.

Förhören togs över av löjtnant Robert Earl de Mott från den amerikanska militärpolisen. Snart kom dock klartecken från de amerikanska myndigheterna att Hultén kunde åtalas enligt brittisk lag. Hultén pekade också ut var Elizabeth Jones bodde och polisen grep henne. Hon verkade först inte alls vara inblandad och släpptes men träffade en kväll en bekant på gatan, en reservofficer vid namn Henry Kimberly.

”Du ser blek ut,” menade han och fick till svar att hon suttit i förhör angående det omskrivna, men ouppklarade, taximordet.
”Om du hade sett någon göra det jag har, hade inte du heller kunnat sova på natten,” förklarade hon.

Kimberly anade snart att Jones inte berättat allt utan gick till polisen för att berätta om deras samtal. Jones kallades till nya förhör och snart rullades mordnattens alla detaljer upp av utredarna.

Trots att de pågick ett brinnande krig och tyskarnas desperata V 1-bomber föll över London, fick rättsfallet mycket stor uppmärksamhet. Till och med ansedda The Times talade om fallet som ”The Cleft Chin murder.” Detta eftersom mord offret Heath hade en så kallad kluven haka, ”cleft chin.” Den 16 januari 1945 stod de åtalade inför rätta i Old Bailey. Köerna var långa till sessionssalen och i denna trängdes bland annat amerikanska officerare, Jones föräldrar och ett stort pressuppbåd.

Hängdes i Pentonville-fängelset
Rättegången i Old Bailey var också unik så till vida att en kvinnlig försvarsadvokat för första gången i Storbritanninen talade direkt för en klient. Mrs Lloyd Lane försvarade Elizabeth Jones och dessutom tilläts den åtalade kvinnan att uppträda inför rätten utan hatt eller någon annan huvudbonad! Även detta en stor nyhet i dåtidens konservativa England. Jones försvarare gick helt på linjen att hon stått i beroendeställning och varit rädd för Hultén. Svensk-amerikanens försvar byggde på att det hela visserligen rört sig om ett tänkt rån, men att skottet sedan avlossats genom en olyckshändelse.

Men när Hultén, klädd i sin militäruniform under sitt vittnesmål talade om att pistolen bara ”råkat hoppa ut ur bältet och i handen” samt att han inte förstod åklagarens frågan när denne undrade varför han inte brydde sig om mannens tillstånd efter ”vådaskottet” var han förstås chanslös inför juryn. Dessutom ändrade han flera av vittnesmålen från förhören med både den brittiska polisen och löjtnant de Mott. Något som i än högre grad framställde honom som en utstuderad lögnare.
Klockan kvart i tre den 23 januari 1945 lämnade juryn sin plats i sessionssalen och halv fem var man tillbaka med utslaget mot de åtalade: Skyldiga! Det självklara straffet var hängning och alla överklaganden avslogs. Avrättningarna skulle ske den 8 mars, exakt 23 veckor efter mordet.

Det fanns gott om insändare i tidningarna från mer eller mindre kända personer vilka talade för benådning. Men främst lade man märket till författaren George Bernhard Shaw som i ett inlägg i The Times den 5 mars menade att avrättningen av den 18-åriga Elizabeth Jones – borde genomföras! ”Vi har inte möjlighet att förändra en sådan karaktär och då måste hon avrättas,” menade den åldrande författaren.

Inlägget i tidningen imponerade tydligen inte på myndigheterna för dagen därpå, den 6 mars, kom beskedet att Jones hade benådats. Hon frigavs sedan villkorligt från sitt fängelsestraff 1954. För Karl Gustav Hulten fanns dock ingen nåd att få, trots att han pläderat ”icke skyldig” och dessutom tidigare varit ostraffad.
Den 8 mars hängdes han i Pentonvillefängelset, fem dagar efter sin 23:e födelsedag. Vädjanden in i det sista, bland annat från hans amerikanska fru och andra personer i USA, klingade ohörda.

PLATSER: Rondellen vid Chiswick är nu en komplicerad trafikplats där motorvägen M4 ansluter och inte mycket finns kvar av 40-talets rondell. (tunnelbanestation: Gunnersbury) Lite mer miljö finns kvar kring Hammersmith Broadway (tunnelbanestation: Hammersmith) där mycket av förspelet till dramat kring Hulten och Jones utspelade sig. Elizabeth Jones bodde i ett hyresrum på 311 King Street i Hammersmith. Hultén greps vid den efterspanande bilen när denna stod parkerad på Lurgan Avenue.

FAKTA: Hultén & Jones-dramat gav vissa tvivelaktiga, kommersiella möjligheter. Ford-taxin, i vilken mordet utförts, ställdes i september 1945 ut i Somerset där intresserade fick betala 6 pence för att ta en närmare titt på den.
Violet Hodge, en av de överfallna flickorna, berättade också flera gånger om dagen – mot ersättning – sin berättelse om hur hon blev överfallen, rånad och lämnad att dö!

{ 1 comment… read it below or add one }

Henrik June 22, 2009 at 10:19

Jag bugar och bockar för ännu en läsvärd historielektion Magister Tomas! ;)

Leave a Comment

Previous post:

Next post: