Gazzas boys are here – shag women, drink beer

by Oscar on June 29, 2009 · 2 comments

Det var banderollen som mötte Paul Gascoigne när han 1992 kom till Rom och Lazio. “Shag women, drink beer”. Sums him up quite well. Eller?

Jag är inte säker på det. För många är han bara en alkoholiserad hustrumisshandlare och knarkare. För mig – en av de allra största. Lika galen som Gazza var lika briljant var fotbollsspelaren Paul Gascoigne. Det är han själv som – i biografin My Story – beskriver karaktären Gazza och personen Paul som två olika, inte så att han skulle vara schizofren, men som två sidor. Det är – den av media och uppväxtmiljö skapade – Gazza som tar över en buss vid Marble Arch, centrala London och det är Paul som gör ett makalöst mål mot ärkefienden Skottland i EM 1996. Det är Gazza som slår sin fru Sheryl och det är längs Pauls kinder det rinner tårar när han inser att han skulle missa den eventuella VM-finalen 1990 då han i semifinalen blir varnad och därmed avstängd.

Den gamla devisen “You can take the boy out of the country but you can’t take the country out of the boy” – ofta använd på Steven Gerrard, då “You can take the boy out of Huyton but you can’t take Huyton out of the boy”, eller på Wayne “Wazza” (wonder how he earned that nickname…) Rooney med exemplet Croxteth – skulle nog kunna användas på Gazza/Gascoigne också. Gateshead i den nordöstra regionen är han ifrån, Gascoigne. Allra tydligast att det har varit en bidragande faktor till den han blivit är det när man laser om hans umgänge. Jimmy Gardner – Five Bellies, fem magar, kallad – har blivit något av en tabloidkändis i England efter hans utekvällar med Gazza. För ett par år sedan förärade till och med BBC honom med en dokumentär. Det är ungefär som att Zlatans drick/slåss/muck-about-polare skulle visas på SVT. Det är crazy as fuck, såklart. I all ovanlighet var Gazza och Five Bellies alldeles vanliga killar som gjorde olika pojkstreck. En del små, en del lite större.

De kraschade en bil under tonårstiden i Newcastle, de delade på en flaska vodka när Paul var 16, de följdes åt till London, Rom och Glasgow. Toon boys i vått och torrt. Jag har bara sett delar av Gascoignes karriär. Från när han stundtals åter dominerade efter att ha varit förklarad slut – sommaren 1996, Football’s Coming Home, några av mina tidigaste fotbollsminnen – till 2002 i Everton när karriären gick mot sitt slut. Lite av grejen är att Gascoigne aldrig avslutade karriären. Han bara fortsatte, han spelade i Kina, han söp och gjorde rubriker, han tränade med Wolves reservlag, han söp och gjorde rubriker, han blev tränare för Boston United, han söp och gjorde rubriker. Till slut drog han vidare till Portugal för att träna Algarve United. För Gazza var det naturligtvis en katastrof, Algarvekusten. Som att putta en rullstolsburen utför en backe. Det gick nedåt. Fort. Varför? Han söp och gjorde rubriker.

Sen dök han upp i England igen, för några år sedan. Gjorde inte mer väsen av sig än vanligt – en känslosam BBC-dokumentär där han berättade om sina problem, någon fylleskandal, något slagsmål, inte mer. Den vanliga lunken för Gazza. I Channel 4: s relativt nyproducerade Surving Gazza sa sonen Regan -”Förmodligen dör pappa snart”.

Och i en intervju för ITV berättade Gazza själv i våras:?-”Jag blev återupplivad två gånger förra året. Mitt hjärta stannade”. ?En följd av alkoholen. Som han kämpat för att hålla sig ifrån. I mitten av april var han med på Match of the Day 2 med Adrian Chiles och han berättade öppenhjärtigt om hur han varit nykter i tre månader efter att ha spenderat tid på Tony Adams klinik, han verkade frisk och kry. Det värmde ett Gascoignehjärta att se, det gjorde det verkligen. Detta var gången han skulle klara det, sådan var känslan.

De senaste veckorna har han varit nyhetsstoff igen. För tre veckor kom uppgifterna om att han dejtar page 3-modellen Emma Kate Dawson, hälften så gammal som Paul själv. Gazza – eller Paul, vem är jag att avgöra? – såg oförskämt nöjd ut på bilderna The Sun publicerade på paret. Och fan tro’t: han är exfotbollsstjärnan som inte fått positiva rubriker på 10 år, som sägs ha gjort slut på sina sista stålar, som slåss mot ett alkohol- och drogmissbruk… som inleder ett förhållande med en brud på 20-nånting. Han såg löjligt stolt ut, killen från Gateshead. På torsdagen förrförra veckan blev han ledd av ett tåg – full som ett ägg – med destinationen Newcastle från London av Jimmy Five Bellies. Daily Star var då snabba med att publicera nyheten om att Emma Kate inte ville träffa honom. Och dagen efter kom uppgifterna – i samma tidning – om att han hotar att ta livet av sig om hon inte gör det. Hon vägrar! Det är drama kring Gazza igen.

När han fick kritik för sitt hårda leverne under karriären var jag den förste att fördöma klagoandarna. Han var en hjälte i all sin komplexitet. Antagligen var det vad som gjorde honom till en hjälte, han var inte som alla andra. Han visade två fingrar till etablissemanget. Han brydde sig fuck all. Eller så var han bara dålig på att visa det. Men jag tror att han inte kunde dölja vissa sidor offentligt. Och det hedrar honom, han var – och är! – äkta, han har skapat legender, han underhöll en hel värld med sina upptåg under några år. Men man får Gazza i ett paket: med genialitet, med en enorm talang (stundtals var han nog en av de allra bästa), med lustiga historier, med drogmissbruk och kvinnomisshandel. Han var inte frisk då och han är inte frisk nu.

När jag läser om att han återigen lider av självmordstankar blir jag bara deprimerad. Många har försökt att hjälpa honom. Sonen Regan sa i Surving Gazza: ?-Jag tror inte att det är någon mening med att hjälpa honom. Om jag fick önska något vore det att han lämnade oss. ?Ingen har hittills lyckats hjälpa Gazza. Låt nästa som försöker göra det. Jag skulle inte bli förvånad om Paul Gascoigne, Gazza, En Hjälte, håller på att gå ur tiden. Save him. Someone. Please.

{ 2 comments… read them below or add one }

Linhem June 29, 2009 at 15:31

Daft as a brush…

Hans Självbiografi är helt klart läsvärd. Hilarious,Terrifying and Touching – beskriver den bra.

“Gazza. Flawed Genius . Remembered as much for his off-the-field antics as for his sublime footballing skills”

Dentist Chair-målet är ju genialt men mest ihågkommet just p.g.a Dentist Chair-målgesten.

Loyal July 2, 2009 at 19:41

Mycket välskrivet!!! Hatten av!
Han har gjort många galna saker, älskar när han leker “Orangeman” framför celtic publiken :-)

Leave a Comment

Previous post:

Next post: