The Gypsy Curse

by South Norwood on July 7, 2009 · 4 comments

Lisa Ekdahl sjöng en gång i tiden om att hon ville sitta med benen i kors på grund av att jag(?) satt bredvid (förstås). Huruvida det fanns någon som satt bredvid Margaret Finch ska vi låta vara osagt (jag var det i alla fall inte) men expert på att just sitta med benen i kors var hon i alla fall – så pass att när hon dog, vid 107 års ålder, gick det inte att räta ut dem. Man fick istället tillverka en specialkista i vilken man sedan föste in henne “sittandes”.

Trots att det genom åren funnits fotbollsspelare i den engelska ligan som varit ungefär lika stelbenta som Margaret var när hon dog så är det inte därför som vi berättar om henne här (utifall att någon frågar sig varför vi berättar denna skröna på den här sidan). Nej, förklaringen till varför vi tar upp detta ligger egentligen i att Fröken Finch var en zigenarkärring som drog omkring (eller satt still ska vi kanske säga) i skogarna söder om London för en sådär 300 år. Hon var del av det sällskap som kom att gå under namnet “the Norwood Gypsies” – ett begrepp och ett sällskap som stadsborna inne i London snabbt blev bekanta med. Många välbärgade Londoners kom, trots sin rädsla, snart att besöka deras läger för att få sin framtid spådd av någon gammal vis tant. Den bästa utav spåkärringarna lär ha varit Margaret vars hydda låg i det område som (på grund av detta) idag bär namnet Gipsy Hill. Huruvida hon redan då visste att Gipsy Hill skulle bli Gipsy Hill, och att det cirka hundra år efter hennes död skulle stå ett gigantiskt glashus bredvid hennes lilla koja, låter vi vara osagt men att folks misstänksamhet mot hennes folk skulle leva kvar långt in på 2000-talet hade hon nog klart för sig redan innan hon packades in i sin fyrkantiga låda. Att fotbollen skulle spela en roll i att föra myten om, och fördomarna mot, the gypsies vidare tror vi dock inte att ens Fröken Finch kunde förutspå.

Idag finns det Gypsies och Travellers i i stort sett varenda liten avkrok av landet men rädslan/föraktet/misstänksamheten för/mot dem lever kvar hos varje “riktig” engelsman – något som inte minst märks på landets fotbollsarenor. “Pikeys”, “gyppos”, “tinkers” och (Irish) “travelllers” är den yttersta förolämpningen som fans och spelare kan utsättas för. Begreppen används flitigt av många fotbollsfans och av någon anledning så verkar inte etablissemanget betrakta detta som “rasistiska” påhopp. Stackars Freddie Eastwood, en av få romer i dagens ligasystem, är säkert mer än trött på att få höra att han minsann är en “gyppo” – ett faktum som han, till skillnad från en del andra, aldrig har försökt att dölja för någon. Andra romer (mer eller mindre bekräftat) som spelat fotboll i engelska ligan inkluderar Raby Howell (Sheffield United och Liverpool FC), Milan Baros (Liverpool FC och Aston Villa FC), José Antonio Reyes (Arsenal) och (ytterst osäkert) Eric Cantona, (Sheffield Wed, Leeds Utd och Man Utd).

Att rädslan och misstänksamheten för/mot dessa folk (ja det finns ju som ni säkert känner till lite olika versioner av resande sällskap som i politiska sammanhang klumpas ihop i begreppet “Gypsies and Travellers”) lever kvar finns det otaliga bevis på – inte minst inom fotbollen. Några historier har vi tittat lite närmare på och de mest intressanta “fallen” hittar vi i Midlands.

Under tidigt 1900-tal lyckades Derby County flera gånger att ta sig långt i FA-cupsammanhang. Av någon anledning så tog framgångarna alltid slut i- eller strax före finalen. Klubbens ledning funderade länge på vad som orsakade dessa haverier innan man kom på att det minsann var en gammal ”gypsy curse” som låg bakom allt. Så här ska det tydligen ha varit:

När Derby County, år 1895, flyttade till Baseball Ground (klubbens förra hem som fram till dess hade varit hemmaplan för stadens baseball-lag) beslutade man att köra bort ett romersällskap som under en längre tid hade slagit läger i anslutning till området. När detta beslut togs hämnades romerna på klubben genom att lägga en förbannelse över Baseball Ground (att County aldrig skulle vinna någon större titel). County spelade redan tre år efter flytten final i FA-cupen men fick se sig besegrade. Likaså blev det förlust året efter och sedan också i 1903 års final. Inte heller i ligasammanhang lyckades klubben stå som slutgiltiga segrare under lång tid. Under de första åren av 1900-talet åkte klubben upp och ner i ligasystemet men etablerade sig under sent 1920-tal som ett topplag i högsta ligan. Under hela 1930-talet låg man där uppe och nosade på guldet utan att lyckas nå ända fram.

Inför sitt fjärde FA-cupfinalframträdande (mot Charlton Athletic denna gång) år 1946 beslutade klubben (därför?) att försonas med romerna och få bort den förbannelse som vilat över klubben i dryga 50 år. Samtalet och försoningen bar frukt och klubben vann finalen med 4-1 (efter förlängning). Klubben lyckades senare också med att ta hem ligatiteln vid två tillfällen under 1970-talet. FA-cupfinalen har man sedan förbannelsen försvann aldrig förlorat (men då främst på grund av att man aldrig lyckats ta sig hela vägen!).

En liknande ”skröna” hämtar vi från andra änden av Midlands, i Birmingham. Birmingham City var nämligen lika obarmhärtiga mot en grupp “lokala” romer när man flyttade in på St Andrew’s och en liknande förbannelse vilade över klubben och dess hem i 100 år (tydligen satte romerna ett ”bäst före datum” på förbannelsen). Enligt många kan flera ”olyckshändelser” som drabbade klubben härledas till denna förbannelse. Samma säsong som klubben, på riktigt, flyttade in på arenan (och romerna flyttade ut) så åkte klubben ur högsta ligan (redan under klubbens första match på St Andrew’s märktes det att allt inte stod rätt till då matchen blev försenad på grund av häftigt snöfall över Birmingham denna dag); under andra världskriget förstördes huvudläktaren på St Andrew’s efter att en brandman (av misstag?) hade slängt bensin istället för vatten på den eldsvåda som härjade på arenan (läktaren brann ner och City fick flytta in hos grannen Aston Villa) och när arenan byggdes om under 1990-talet upptäcktes att de sopor som hade används som “grund” för en av läktarna hade spridit föroreningar i marken, vilket kostade mer än £3m att rätta till. Under alla år som förbannelsen vilade över klubben och dess hem så vann man (bortsett från några mindre cup-titlar) ingenting.

Flera tidigare managers för klubben ska tydligen ha försökt att få bort förbannelsen utan resultat – en ska ha hängt upp krucifix i elbelysningen på arenan och målat undersidan av spelarnas skor röda i tron om att detta skulle hjälpa medan en annan lär ha pinkat i alla fyra hörn av planen för att få bort det onda från St Andrew’s. Flera City-fans som (av någon konstig anledning) ingår i min vänskapskrets hävdar med bestämdhet att om inte klubben hade varit utsatt för denna förbannelse hade man idag varit ett etablerat topplag i högsta ligan och spelat europeisk toppfotboll långt innan Europacupen för mästarlag blev Champions League.

Tillbaka i verkligheten igen ser vi att Gordon Browns regering, under de senaste åren, har uppmuntrat kommunerna till att ta fram handlingsplaner för att komma till rätta med de problem som skapas då ”resande och bofast befolkning möts”. Kommunerna ska, genom bidragssystem, lockas till att bygga nya boplatser för det stora antal resande sällskap som trafikerar de brittiska landsvägarna – £97 miljoner ska tillsättas för planering av permanenta och tillfälliga campingplatser. Man vill på detta sätt undvika att de slår läger på “olämpliga platser” (det vill säga privat mark). Inte helt oväntat möttes detta av hårt motstånd från vanligt folk och tabloiderna med The Sun i spetsen gick ut med helsidesartiklar om hur hemskt allt kommer att bli när romerna ”invaderar” ängarna kring Englands vackra landsbygdsorter (det vill säga de byar som ofta pryder locket på kakburkarna som säljs i affären). De konservativa politikerna hakade på och konstaterade att “communities across the country are going to face the bombshell of having a traveller camp dumped on their backyard”. Vi ser själva inte riktigt vad problemet är men vi lägger den politiska diskussionen åt sidan och nöjer oss med att hålla tummarna för att någon gypsy curse inte vilar över södra London – man undrar ju dock emellanåt vad det är som gör att vi aldrig vinner någon större titel. Kanske hann Margaret och company trots allt med att förbanna kullarna runt Norwood där djupaste Sarf London idag breder ut sig innan de drog vidare. Vi kan i alla fall konstatera att allt inte står rätt till när vi ser den cirkus som utspelar där då ett gäng yra höns med jämna mellanrum försöker sparka boll på Selhurst Park.

{ 4 comments… read them below or add one }

Henrik July 7, 2009 at 13:10

Ännu en grym text signerad South Norwood – tack!

I dessa tider när rasistiska (självklart!) påhopp är förbjudna, liksom homfobiska och folk blir utkastade för att använda ord som c**t i “fel sammanhang” är det anmärkningvärd att smädelser som “gypsies” är så allmänt accepterade och utbrett.

Ni som inte läst den nostalgiska minnesblicken över London ännu – klicka på författarens namn!

Linhem July 7, 2009 at 17:00

“i’m Vinnie Jones, I’m a fucking Gypsy, it’s just you and me today fat boy, just you and me…”

Nigge July 7, 2009 at 21:29

Fantastisk läsning, tack så mycket!

Jonas, Route One fotbollsmagasin July 13, 2009 at 16:32

Kul! St Marys i Southampton är ytterligare en arena som ansetts förhäxad. Läs nedan, ja vad säger man:

SOUTHAMPTON plan to display archaeological finds discovered on the site of their newly built stadium. Alongside the gold ring, swords and hairbrushes, they may decide to show other exhibits such as T-shirts, proclaiming this first ever victory at St Mary’s Stadium.

And after the historic events of the weekend, the fans could be forgiven for expecting a Quidditch match next time they visit St Mary’s, with Marian Pahars and James Beattie flying around this majestic new arena on their Nimbus 2000 broomsticks in pursuit of the golden snitch.

Southampton wanted to leave the old Dell for years; since moving a couple of miles across the City, they have suffered a crisis of confidence. Some felt it could be down to a jinx, so on Friday, an expert on Pagan rituals, was brought in to ward off evil spirits.

Cerridwen Dragonoak Connelly, a Pagan witch and archaeologist, said: “I performed a ritual there and, because of my upbringings, I did it in Welsh. I performed a cleansing of the ground in Celtic tradition but athletes are a very superstitious bunch and I did a blessing for some positive energy and it has obviously worked.”

After sprinkling water from a wooden chalice outside the new building and urging any bad influences to depart, `Dragonoak’ watched as her magic worked; Southampton outplayed a woefully inept Charlton and should have won far more comfortably.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: