George Reynolds växte upp utan sina föräldrar och kom tidigt snett i livet. Redan som ung började han dryga ut inkomsten på fabriksgolvet genom att åta sig uppdrag som smugglare. I övre tonåren greps han misstänkt för kassaskåpssprängning och dömdes till fängelse. Det var bakom lås och galler han kom på idén att öppna en glassbar. Åter i frihet dröjde det inte länge innan Reynolds hade tjänat sin första miljon pund. Och det var bara början. Fanns där pengar att tjäna dröjde det inte länge innan Reynolds namn dök upp. Han gifte sig med en kvinnlig tv-kändis, köpte en egen herrgård, helikopter och yacht samt en snuskigt dyr Rolex.
Entreprenören Reynolds uppgavs var god för £300 miljoner när han 1999 blev ordförande för Darlington FC. Supportrarna jublade då division 3-klubben försökte värva Paul Gascoigne och Faustino Asprilla. När Reynolds investerade £16 miljoner på en ny fotbollsarena hade man till och med överseende med namnet – Reynolds Arena. Det lät helt enkelt för bra för att vara sant.
Mindre än ett halvår efter att klubben flyttat in på den nya arenan tvångsövertog konkursförvaltare klubben. Reynolds var barskrapad. Så även Darlington. Bubblan hade brustit. I slutet av säsongen blev han i det närmaste utkastad från klubben och strax efteråt greps han i sin bil med över £500,000 i kontanter bakluckan. Reynolds åtalades för skatte- och redovisningsbrott och dömdes till tre års fängelse.
George Reynolds personifierar dåligt och omdömeslöst ledarskap inom engelsk fotboll. En skojare helt enkelt! Men han är bara en av många skräckexempel. Och då tänker vi längre än Mike Ashleys fiaskoartade regim på St James Park i Newcastle.
Namnet Bill Archer kanske inte får så många klockor att ringa här i kalla nord. Men i Brighton är han en hatad man. Affärsmannen Archer var nämligen ansvarig för försäljningen av Brightons klassiska hemmaarena Goldstone Ground 1997. Än idag, 12 år senare, har The Seagulls inget eget hem.
Då var mediemogulen Robert Maxwell mer av en kändis fram till sin död 1991. Som ordförande för Oxford United räddade han klubben undan konkurs och förde upp The U’s från tredje- till högstadivisionen. 1983 nådde han Maxwell en överenskommelse med Readings ordförande att slå ihop de båda klubbarna och bilda Thames Valley Royals. Planerna fick dock skrotas efter massiva protester från de båda supporterleden – och Maxwells anseende i Oxford var för alltid förstört. Året efter försökte han köpa Manchester United, utan framgång, men lyckades köpa en större andel i Derby County 1987.
En guldfisk för £240, Seth Johnson för £7 miljoner – med ett sådant affärssinne är det kanske inte så konstigt att Leeds United hade skulder på drygt £80 miljoner när Peter Ridsdale lämnade klubben 2003. Huruvida Ken Bates är svaret på de hårt prövade Leeds-supportrarnas böner låter jag dock vara osagt.
Sommaren 1998, strax efter att Doncaster Rovers åkt ut dåvarande Division 3 med rekordmånga förluster i tabellraden (34), greps klubbens ordförande Ken Richardson. Misstänkt för att ha satt eld på Belle Vue’s huvudläktare tre år tidigare åtalades han för försäkringsbedrägeri och dömdes så småningom till fyra års fängelse.
En annan direkt kriminell klubbordförande var Darren Brown. År 2000 köpte han Chesterfield för lånade pengar och utlovade satsning och framgång. Men det dröjde inte länge förrän han åtalades misstänkt för att ha förskingrat närmare £800,000 från klubben. Och sist jag tittade spelade The Spireites fortfarande i fjärdedivisionen.
När man tänker på det är det svårt att föreställa sig att man i England har en kommitté vars jobb går ut på att avgöra huruvida nya ägare/ordförande är lämpliga på sin position bakom de stängda trädörrarna.
{ 5 comments… read them below or add one }
Glöm inte Sam Hamann som startade Wimblkedons undergång genom att sälja deras hem Plough Lane och låta klubben spela hos Crystal P. Han ägde väl Cardiff ett tag också, ville väl döpa om klubben och skapa ett lag för hela Wales om jag inte minns helt fel
Mycket riktigt, “Sam the Sham” ska dock ha cred för att det var han som låg bakom klubbens förvandling från en amatörklubb till en klubb för högsta divisionen och för att inte glömma FA-cupmästare.
Egentligen hade han ju genuina avsikter med att sälja marken och bygga en ny arena, inledningsvis då, men ska aldrig bli förlåten för att han undersökte möjligheterna att flytta klubben till Dublin, Cardiff, etc. Värst var väl att han, då han insåg att läget var kört, gjorde sig en hacka på att sälja till norrmännen som sedan satte in nådastöten –> flytten till Milton Keynes.
Var det inte Cardiff Celtics han ville döpa om dem till?!
BBC-reportrarna avslöjade honom verkligen med byxorna nere i samband med Leeds-matchen. Borde finnas på YouTube.
Inte klippet när han “lämnar tillbaka” inkastade stolssäten, men det säger lite om Hammam ändå…
http://www.youtube.com/watch?v=wYtqNRvwlvQ
Riktigt bra Henrik.
Och man kan undra varför inte Michael Knighton i Carlisle är med på listan? Från wikipedia:
“After the Manchester United deal, Knighton went on to buy Carlisle United, based in the Cumbrian City of Carlisle in 1992. At the time, they were in the bottom division of the Football League and Knighton set about building up the club who he claimed he could return to the top league of English football, the Premiership (Carlisle had previously played at that level in the 1974-75 season).
Initial success saw Carlisle win Division Three and achieve promotion in 1995, as well as reaching the final of the Football League Trophy; they were relegated the following season but promoted back again to Division Two in 1997. In 1997 they also reached a second Football League Trophy final, beating Colchester United on penalties.
In 1996 Knighton was publicly mocked over his claims to have seen a UFO.He claimed that he and his wife Rosemary had seen a UFO in 1976. The local newspaper, the “Evening News and Star”, broke the story with the headline ‘Knighton: Aliens Spoke To Me’.
After a poor start to the 1997-98 season, Knighton dismissed popular manager Mervyn Day and took over the management and coaching of the team himself.The move proved unsuccessful, and Carlisle were relegated back to Division Three. He kept himself as head coach until December 1998, when he handed the job over to Nigel Pearson. Knighton remained chairman of the club, but no longer had the financial resources to achieve another promotion. Carlisle struggled in the bottom division, only avoiding relegation to the Football Conference with a last-minute goal by goalkeeper Jimmy Glass, in what is one of football’s most famous comebacks.
Knighton became increasingly unpopular with fans, who formed the ‘United Trust’ organization to protest against his control. Knighton attempted to sell the club in 2001 to Brooks Mileson, but he eventually backed out of the deal. The fans instead backed John Courtenay to take over, but negotiations were protracted and Knighton fired manager Roddy Collins for his comments over the deal. Eventually, after Carlisle were put into voluntary administration, Courtenay purchased the club from Knighton in July 2002 and reinstated Collins.”
{ 1 trackback }