Awaydays

by Daniel on September 20, 2009 · 5 comments

På senare tid så har det från Storbritannien, i sann brittisk socialrealistisk anda, kommit en hel del fantastiska filmer som utspelas under- eller precis innan 1980-talet. De två som främst sticker ut är Anton Corbijns film Control (vilken bygger på Deborahs Curtis bok Touching From a Distance) om Ian Curtis och Joy Divison, och Shane Meadows film This Is England. I båda filmerna så får rekvisitan och musiken en framträdande roll. Miljöerna, bilderna och stämningen känns väldigt autentiska och referensramarna för oss anglofiler riskerar med båda filmerna att få oss att spricka av belåtenhet. Det är musiken som ger båda filmerna dess tyngd, i den första som ett självklart inslag i och med den indirekta berättelsen om Joy Divison, och i den andra som en direkt konsekvens av att Shaun i sitt sökande efter gemenskap finner den hos ett gäng skinheads som lever för att ha kul och där ska- och reggae-musiken spelar en viktig roll.

Med Pat Holdens filmatisering av Kevin Sampsons bok Awaydays, så har berättelsens kulturella fokus flyttats till fotbollens värld. Året är 1979, Tories tar makten och Margaret Thatcher har precis påbörjat sitt första år som premiärminister. Platsen är ett novemberkallt Birkenhead på halvön Wirral, beläget på västra sidan av River Mersey. Huvudpersonerna är den konststuderande Carty som bor med sin pappa och syster och som precis mist sin mamma i cancer, samt den problemfyllde men karismatiske Elvis. Carty ser med fascination på Elvis – som är en av dem som utgör The Pack, Tranmare Rovers fotbollsfirma – och de övriga på ståplats. Modet är den David Bowie-inspirerade wedgefrisyren, den gröna anoraken av märket Peter Storm, jeansen från Lois och skorna den senaste trainersmodellen från Adidas. Musiken är Echo & The Bunnymen, Soft Cell och framför allt Joy Divison. Höjdpunkten med fotbollen är inte avspark utan mötet med andra firmor innan matchen och därmed att få användning för deras ”stanley knives”.

En ny ungdomskultur är i sin linda, den som i nordvästra England benämns som ”scallies” men som sedan har etablerats under namnet ”casuals”.

Mitt i framväxten av denna nya ungdomskultur så får vi följa två unga killars sökande efter en identitet och en gemenskap. På bortmatcher med The Pack, på klubbar och spelningar med favoritbanden och under jakten på tjejer att få ligga med. Samtidigt som det mellan Carty och Elvis utvecklas en svårdefinierad relation (som skulle kunna tolkas som en outtalad kärlek). Men medan Carty blir allt mer indragen i våldsamheterna kring The Pack så börjar Elvis att längta bort. Både från våldet och från Birkenhead.

Kevin Samson har sedan han släppte boken 1998 velat göra en filmatisering. Och med en låg budget och mestadels okända och lokala skådespelare (Stephen Graham undantaget som vi sett i This Is England och som här spelar The Packs äldre ledare) så fick Samson, tillsammans med Pat Holden, 11 år senare till slut finansiering för att driva igenom projektet. Till skillnad från tidigare filmer i genren, som exempelvis Football Factory och Green Street, så är Awaydays inte en film med fotbollsvåldet som huvudtema. Den handlar snarare om unga personers sökande efter en identitet, där musiken och kläderna är minst lika centrala aspekter i kulturen som våldet på och omkring läktarna. Huvudpersonernas inre resa är lika viktig som tågresorna till bortamatchernas uppgörelser.

Man kan tycka att filmen är en del lösa trådar som inte följs upp och att den relativt låga budgeten emellanåt lyser igenom. Men har man en förkärlek för bra miljöskildringar, vill se en löjlig träffsäkerhet när det kommer till tidsenliga kläder och musik så är Awaydays helt klart en sevärd film. En film som i mycket har mer gemensamt med nämnda socialrealistiska filmer som This Is England än med Green Street.

Men missa för allt i världen inte att läsa boken!

Fotnot: Filmen släpps direkt på Dvd i Sverige och releasedatumet är satt till 28/9-09. Boken finns att köpa på nätet för en billig och prisvärd slant.

{ 5 comments… read them below or add one }

The Pack September 20, 2009 at 21:37

Ske bli grymt kul se filmen!! Tackar!

Soundtrack här:

1. Ultravox – Young Savage (2:58)
2. Carty And Elvis in Eric’s (0:21)
3. The Rascals – All That Jazz (2:57)
4. Cabaret Voltaire – Nag Nag Nag (4:38)
5. “Sunrise” (0:49)
6. “Liverpool 1979” (1:11)
7. Magazine – The Light Pours Out of Me (4:35)
8. “When We Go To Berlin” (0:58)
9. Ultravox – Slow Motion (3:27)
10. “Wool Stomp” (1:17)
11. The Cure – 10:15, Saturday Night (Home Demo) (4:35)
12. Joy Division – Insight (4:23)
13. “Come And See The Stars” (0:39)
14. “Elvis’s Dub” (2:36)
15. “Carty Deflated” (1:48)
16. “Carty’s Revenge” (1:07)
17. Echo & the Bunnymen – Going Up (4:01)
18. Carty’s Last Awayday (1:27)
19. Ultravox – Just For a Moment (3:12)
20. The Mekons – Where Were You? (2:42)
21. The Jam – When You’re Young (3:12)
22. Elvis Costello – Night Rally (2:44)
23. Dalek I – The World (2:28)
24. The Teardrop Explodes – Sleeping Gas (Zoo Version) (4:39)
25. Orchestral Manoeuvres in the Dark – Electricity (3:34)
26. The Human League – Being Boiled (3:51)
27. Wire – I Am the Fly (3:08)
28. Gang Of Four – Damaged Goods (3:29

Colu September 20, 2009 at 23:16

Bara soundtracket gör ju att man blir sugen att köpa filmen =)

Henrik September 22, 2009 at 10:25

Bra recension – som vanligt – trots att jag bara sett halva filmen…

Recension av filmer i genren, tagen från ett heeelt annat sammanhang! :)

I.D-Quality F.V film
Football Factory-Ruined alot of the Casual Brands and made the Hooligan Wannabes
Green street- Laughing Stock
Awaydays – Brokeback Mountain Causal Style
The Firm – Quality film clobber spot on Hopefully Not to many c**ts will bang out the fila,sergio,lois etc

South Norwood September 25, 2009 at 20:42

Filmen är bra men det saknas en hel del från boken (för er som läst den). Det är ändå kul med en lite annorlunda “huligan”-film som tar upp andra saker än att man spöade Crewe (på tågperrongen) och visar ett “annat England” (precis som man försökte i “This is England” men misslyckades). Elvis är lite väl “spacad”tycker jag. Å andra sidan – kul att se en del platser från studietiden i 1970-talsförklädnad – (men det är ju en högt personlig iaktagelse). Men samtidigt – Birkenhead har säkert inte förändras varken sedan “The Pack’s storhetstid” eller min studietid. Avlsutningsvis och absolut inte del av min “filmrecession” – Birkenhead är kul! Henrik – omdömet du citerar är skoj!

Filip October 6, 2009 at 19:12

En kraftig besvikelse. Själv stängde jag av långt innan den var slut. Förutom bra kostymarbete och musiken fanns det inte mycket att glädjas åt. Tyvärr.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: