A Brave New World

by South Norwood on December 19, 2009 · 3 comments

Att prata om ”1966” utan att samtidigt nämna VM i fotboll och Englands landslag är väl lika oförskämt som att bjuda ett Jehovas vittne på en ordentlig julmiddag. För att inte stöta mig med någon inleder jag därför med att konstatera att 1966 var året då fotbollen ”kom hem” på fler än ett sätt – Västtyskland åkte på däng av värdnationen; Geoff Hurst satte 4-2; Kenneth Wolstenholme tryckte ur sig klassiska ”some people are on the pitch – they think it’s all over – it is now – it’s four”. England vann VM-guld och Bobby Moore blev nationalhjälte. Så där, då var det avklarat.

Vid sidan om Wembley, eller rättare sagt nere i Westminster, hände dock samtidigt en del andra saker. 1966 var nämligen också året då det som skulle komma att bli en av Englands mest bespottade platser för första gången pekades ut (och visades upp) på en karta. Så här kan vi kortfattat sammanfatta allt: Trots att de stora krigen för länge sedan var över och vunna brottades London fortfarande med stora problem. Den industriella revolutionen och en explosionsartad expansion av London hade följts av krig och bombningar som hade satt djupa sår och lämnat staden blödande. Det handlade kort och gott om för mycket folk och för många odugliga bostäder – Londons befolkning mådde skit och det politiska etablissemanget var därför fast beslutet om att göra något åt det. Diskussionerna utmynnade i beslut om att (ytterligare) delar av stadens befolkning skulle bort från trångboddhet och misär. Att hitta en ny boplats åt dem stod därför högt upp på den politiska agendan och 1966 hade man alltså hittat en möjlig lösning.

På en grön fläck, en ganska stor sådan, mitt emellan London och Birmingham (och Oxford och Cambridge) skulle man bygga stad. Stor skulle den vara och från utlandet skulle man hämta inspiration att bygga den. Tiden var mogen, tyckte man, att den engelska befolkningen fick smaka på hur underbart livet i Pleasantville verkligen kan vara. En bit av Amerika, och närmare bestämt Los Angeles, skulle ”importeras” till Buckinghamshire. Hit skulle de ’Londoners’ som inte hade fått följa med till Stevenage, Crawley och Basildon alltså förflyttas. 1967 fattade man beslut i parlamentet som bekräftade att man menade allvar – drömmen om Amerika skulle bli verklighet. Startskottet för Englands största ”new town” hade avlossats.

Utskälld, utdömd, utskrattad och … väldigt utbredd, står den nu där, staden som politiker och andra en gång i tiden bara kunde drömma om. Idag har alla som ”bryr sig” en bestämd uppfattning om ”bygget” – särskilt de som aldrig varit där. Arkitekterna rynkar på näsan, miljöaktivisterna säger ”usch – fy skam” (och cyklar vidare), vi fotbollsfans gör tummen ner på grund av att staden för inte så länge sedan snodde åt sig en fotbollsklubb och i otaliga böcker och tidningsartiklar går det att läsa om hur ”hemskt” allt blev. Att hitta någon utomstående som har något positivt att säga om platsen är ungefär lika lätt som att träffa en engelsman som villigt erkänner att han en gång i tiden faktiskt röstade på Margaret Thatcher. Jag talar naturligtvis om Milton Keynes och i mindre utsträckning (i alla fall i detta inlägg) om dess fotbollsklubb MK Dons.

Milton Keynes beskrivs ofta som ”ett enda stort suburbia” eller ”anti-staden”, kanske i viss utsträckning, med rätta. Staden är stor, utbredd och, i alla fall i de centrala delarna, helt fyrkantig – väldigt ”oengelsk” med andra ord. Visst, bostadsområdena längs obligatoriska ”cul-de-sacs” och ”crescents” finns där men Milton Keynes är ändå ”unikt” i ett annars ganska ihoptryckt land. Stadskärnan (om man nu kan kalla den för det) med sina fyrkantiga kvarter och breda ”boulevarder” snyggt ordnade i något slags hierarkiskt system är ett tydligt tecken på att staden en gång i tiden byggdes utifrån ett helt nytt synsätt. Stadssiluetten för definitivt tankarna till någon amerikansk småstad med storhetsvansinne medan de otaliga grönområdena med alla träd på ett effektivt sätt ”gömmer” resten av staden från insyn. Vi kan med andra ord redan nu konstatera att Milton Keynes inte bidrar särskilt mycket till den radhus- och tegelstensromantik som vi så ofta lindar in oss i på den här sidan. Ändå är det på något vis speciellt att gå omkring i en stad som inte är många år äldre än en själv, särskilt med tanke på att det idag bor närmare 230,000 personer här. För en bonnpojk, som mig själv, som under uppväxten snabbt vande sig vid att kallt konstatera att ”det enda som växer är kyrkogården”, för att låna en rad från Perssons Pack, är det ganska intressant att titta på hur Milton Keynes har utvecklats under de senaste 40 åren – och detta oavsett vad man tycker om resultatet. Vi tar det från början.

När planerna för den nya staden presenterades stötte de på förvånansvärt lite motstånd. Det var i stort sett bara Englands motsvarighet till LRF, kommunen Bedford och några privatpersoner som ställde sig tveksamma till regeringens och de utvalda planerarnas och arkitekternas storslagna och nydanande planer. En man, James Marchant, hotade med att flytta, ”kanske till och med emigrera”, om planerna antogs. Med tanke på att dessa planer handlade om att hitta ny boplats för en kvarts miljon människor vägde Herr Marchants argument säkert blytungt.

Att det blev just här som regeringen ansåg att den nya staden skulle anläggas var kanske föga förvånande. Milton Keynes med flera samhällen (som det var då) låg strategiskt mitt emellan London och Birmingham – nära men ändå tillräckligt långt bort från etablerade städer för att kunna utvecklas till en ”självförsörjande” stad och regionalt centrum i Buckinghamshire. Dessutom hade området goda förbindelser med omvärlden – kanaler hade grävts genom området under ungefär lika lång tid som Coronation Street har visats på tv (det vill säga sedan tidernas begynnelse); Watling Street, romarnas gamla ”motorväg” norrut (som man fortfarande kan åka på), löpte, och löper än idag, rakt igenom området. Vår tids motsvarighet mellan London och ”The North” (M1) löper nästan lika tätt inpå och i Wolverton fanns tågförbindelser till och från området. I den här delen av landet hade flera kommuner dessutom drivit en offensiv expansionspolitik under flera av de år som ledde upp till 1967. Kommunen Bletchley hade vid flera tillfällen under 1950- och 60-talet uppvaktat regeringen i London och försökt ragga åt sig fler kommuninvånare genom en positiv inställning till the ’re-distribution of people’. Buckinghamshire County Council hade på liknande sätt länge sett fördelarna med en befolkningsökning inom området.

Efter tre års planering började man så bygga staden. Det handlade om att bygga runt de befintliga småstäderna och småsamhällena och så småningom knyta ihop allt i det som så skulle bli centrala Milton Keynes. Wolverton, Bletchley och Stony Stratford tillsammans med 13 småorter var snart inte längre egna samhället utan pusslades ihop till nya, gröna, sköna(?) Milton Keynes. Redan på 1970-talets första hälft växte Milton Keynes så det knakade och man insåg snart att det behövdes annat än hus, kontor, affärer, gymnastiksalar och badhus. En arena för sportevenemang stod högt på önskelistan. Det var nu man började prata om Milton Keynes och professionell fotboll. Ron Noades har i olika sammanhang sagt att det var redan på 70-talet som han själv lyfte fram Wimbledon FC som möjlig kandidat till att bli den nya stadens fotbollsklubb. Med tanke på hur mycket skit som ramlat ner från Herr Noades läppar genom åren vågar jag dock inte säga riktigt hur telefonlinjerna löpte mellan Plough Lane och Milton Keynes. ”Lokala” Luton Town nämndes dock ”på riktigt” som potentiell hyresgäst på den lika ”potentiella” arenan. Planerna stötte dock på hinder och utan garantier om fast hyresgäst blev Milton Keynes utan fotbollsarena (den här gången).

Vid 1980-talets början hade stadens befolkning passerat 100,000-strecket och i Milton Keynes fanns nu både en jättearena för utomhuskonserter (The Bowl) och ett shoppingtempel – ”Central Milton Keynes” fick sin nya tågstation och Luton Town ville nu själva bygga nytt i området. Klubben tvingades dock av reglerna (som på 1980-talet fortfarande gällde) att stanna kvar på Kenilworth Road och i Milton Keynes fortsatte man istället att åka speedway. Nere i Westminster hade dock politikerna samtidigt börjat oroa sig för ”massutvandringen” från landets storstäder till platser som Milton Keynes. Kritiska röster hördes från allt fler håll och snart ifrågasattes hela idén med ’new towns’. Vid årtiondets mitt släppte The Style Council låten ”Come to Milton Keynes” (ironiskt nog kanske den mest ’brittiska’ låten genom tiderna) och några år senare frågade sig Kirsty MacColl, under en rundvandring i ett ’övergivet’ område (troligtvis Docklands), ”where are all the human beings?” och vann julrimstävlingen genom att fyndigt lägga till ” … have they all been sent to Milton Keynes?” Hela världen verkade vara emot idén med new towns och en planering för avveckling av projekten runtom i landet inleddes. Milton Keynes och dess “styrelse” (Milton Keynes Development Corporation (MKDC)) förde dock en intensiv dialog med beslutsfattarna nere i London och efter att ha sänkt “the target population” för staden från 250,000 till 200,000 fick MKDC fortsätta sin verksamhet, i alla fall i några år till.

Enter the 1990s och Milton Keynes känner av fler ”bakslag” – översvämningar drabbar den nybyggda staden, UB40 spelar på The Bowl, IRA lägger ut bomber i shoppingarkaden och en ”jordbävning” känns i området (jag vet inte om de två sistnämnda kan kopplas samman?). Milton Keynes Development Corporation avvecklas så slutligen och staden står nu och trampar vatten. Vändningen kommer när Labour vinner valet. Den nya regeringens John Prescott förmår under några (ja ganska många) intensiva år att åka limousine, boxas, charma kollegor och samtidigt utse Milton Keynes till en av de platser som ska ta hand om (södra) Englands växande befolkning. Ungefär samtidigt säger så Wimbledon FC till slut upp sitt hyreskontrakt på Selhurst Park, packar väskan och slår sig ner på hockeyarenan i Milton Keynes. Resten är som vi alla vet ”contemporary history”.

Nu ska alltså Milton Keynes åter tillåtas växa, stadens befolkning ska år 2031 uppgå till 350,000 vilket innebär att staden då kommer vara lika stor, om inte större, som dagens Cardiff (Urban Area). Nya bostadsområden planeras längs M1 och i stadens västra utkanter och det är väl egentligen bara en tidsfråga innan Milton Keynes lämnar in en ny ansökan om att mer officiellt få kalla sig “city”. Milton Keynes Dons spelar numera på sin egna stadium:MK och The Bowl har blivit arenarockens nya hem.

För att stiga ner från talarstolen och ur min roll som historieprofessor avslutar jag med att deklarera följande: jag som självutnämnd Englandsromantiker, som på fritiden åker runt och tittar på fotbollsarenor, pubar och radhuslängor, skulle egentligen inte alls tycka om Milton Keynes. Av någon konstig anledning gör jag ändå det. Varför vet jag egentligen inte. Att dessutom sitta och försvara bygget är en uppgift som man egentligen skulle ta riktigt bra betalt för, särskilt med tanke på att försvarstalet nu publiceras på en av Sveriges mest ”konservativa” sidor. Men som sagt, Milton Keynes är i min, och i ett väldigt begränsat antal andra människors, värld en av få ”success stories in post-war Britain”. Jag anser att jag, i motsats till miljöaktivisterna, faktiskt inte är helt ute och cyklar när jag säger så. Milton Keynes ekonomi har stått sig bra genom alla år, jobben har alltid funnits här, och livsmiljön är bättre här än på många andra ställen. De som valt att bosätta sig i staden verkar, i rak motsats till alla förstå-sig-påare, att trivas med sin omgivning och staden är sådär självförsörjande som så många andra platser vill men inte kan bli. I Milton Keynes finns det mesta och det som inte finns bygger man när tid och pengar finns – man kan med andra ord lite överdrivet kalla det för Englands eget Dubai. Nytänket som hela staden egentligen representerar har smittat av sig på dom som kallar Milton Keynes för hemma och invånare, politiker och andra beslutsfattare hittar alltid en lösning på problemen. Men ibland blir det givetvis även i Milton Keynes helt fel – jag tänker främst på den kontroversiella flytten av allas vår busiga gullepojk Wimbledon FC som jag nämnt i förbifarten i inlägget ovan. Detta förtjänar egentligen en egen avhandling och då jag redan nu har använt för mycket plats i cyberrymden överlåter jag den uppgiften till någon annan.

{ 3 comments… read them below or add one }

Henrik December 19, 2009 at 23:19

Oerhört intressant läsning, inte bara för att jag överlag är intresserad av historia och samhällsskildringar likt denna text, men också för att som du skriver, Milton Keynes är något som nästan alla föraktar och har en åsikt om utan att aldrig ha varit där.

Keep up the good work South Bermo… sorry, South Norwood! ;)

Huyton December 20, 2009 at 17:25

Riktigt intressant ich bra läsning. Tummen upp!

Linhem December 20, 2009 at 22:56

A good read…

håller med och de saker man hört om Milton Keynes är ju saker som “Satellitstad” och som du nämner en skamfläck.

Svårt dock att gilla staden särskilt då laget MK Dons är ungefär i fotbollsväg lika trevligt som Oljerika klubbägare, men förstår hur du tänker.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: