Han borde vara Leeds, den pojken

by Gästskribent on August 23, 2010 · 0 comments

Post image for Han borde vara Leeds, den pojken

Hösten 1971. Strålande sol över rödgula träd. Det finns redan lite bett i kylan och sommarens minnen håller på att klinga bort. Besöket i Brighton finns bara kvar i form av bilder uppklistrade i ett fotoalbum, åtminstone de ögonblick som mamma och pappa kan tänkas acceptera eller i värsta fall tolerera.

Sensommaren har fördrivits med fruktlösa försök att imponera på omgivningen. Jag har spelat Kinks på min portabla Philips så att till och med min lillasyster kan Lola och Waterloo Sunset hjälpligt. Jag har plågat min engelskafröken med det jag uppfattar vara genuin engleska. De andra i klassen uttalar ”my” som ”maj” – jag framhärdar i att säga ”mý” med hårt y-ljud. Jag jobbar hårt på att vara så engelsk som möjligt.

Det är alltså lördag i en annan tid, i ett annat liv. Jag är ensam hemma och allt som jag uppfattar vara vuxet ligger inom räckhåll. Vuxet är till exempel att dricka mellanöl och titta på Tipsextra. Och sådant kan man inte göra i mamma och pappas vardagsrum som ju är ett utrymme för Hyland, TV-mackor och TV-kannor med kokkaffe från Gevalia. Jag släpar in TV:n i mitt eget rum som lämpar sig bättre för ändamålet. Det mesta i rummet går i brunt och orange. Mamma har inrett enligt tidens mode och till och med skaffat kuddar med vars hjälp jag kan förvandla sängen till en soffa. Jag förbereder mig för matchen genom att gå igenom mitt hemliga förråd av tillbehör, varsamt sparade just för tillfällen som detta. Två Double Diamond på burk. En liten påse Walkers Crisps, Salt and Vinegar. En öppnad burk Marmite. Det är det hela. Detta vill jag avnjuta i ensamt majestät och jag brer mackor med Marmite, dricker öl och smäller i mig Crisps liggande där i sängen i väntan på att Tipsextra skall börja.

Sommaren 1983. Hällregn. Stranden i Aberystwyth är tom och de pensionärer som dagen innan kört ned till vattenbrynet, klivit ur sin trehjuliga bil, fällt upp solstolar och parasoll för att sedan ta av strumpor och skor men aldrig tweedkavaj, väst och skjorta har retirerat in på den pub som finns ute på piren.

Jag och min sambo funderar på hur vi skall fira min födelsedag och vi gör det på samma pub som pensionärerna. Min sambos mor är bosatt i Wales sedan några år tillbaka och kan koderna bättre än jag. ”Not the Public Bar, go to the Lounge”. ”Order just half-pints even if you’ve decided to get pissed”. ”You’re a lady you know…”. Hennes mors nya make har klarat ut vad som gäller.

Så där sitter vi med pensionärerna som är genuint brittiskt rara och talar om smått och stort ända till en storvuxen och lätt påstruken man i förbigående frågar om jag gillar engelsk fotboll.

- Leeds, säger jag, jag gillar Leeds.

Han tittar på mig med ett mycket mixat ansiktsuttryck. Han är lite glad, lite skeptisk och liksom lite prövande. Så bestämmer han sig för att se ut som en Mastiff på dåligt humör och säger:

- Alla jävlar säger Leeds, särskilt alla jävla TV-fans som hurrar och jublar, men som aldrig kan räkna upp mer än två spelare i laget… och de kan inget om det gamla stora Leeds. TV-fans, fy fan.

- Sprake, Reaney, Cooper, Bremner, Charlton, Hunter, Lorimer, Clarke, Jones, Giles, Gray and sub Madeley, säger jag utan att titta upp från min öl.

- Jesus. Förlåt. Vad vill du ha att dricka?

Mastiffen som hette Julian skickade julkort ända fram till sin död 2006. I hans kista lade hans fru en miniatyr av den Billy Bremner-staty som står utanför Elland Road.

Sommaren 1999. Tryckande hetta. London kokar och asfalten släpper ifrån sig oljigt vatten och känns mjuk när vi går nerför Haymarket. Det jag och min son som just fyllt fem och som just i detta ögonblick är världens bästa resesällskap. Öppna ögon, inga pladdriga frågor, bara ett koncentrerat intag av alla främmande ljud, dofter och bilder. Dagen innan har vi varit i en sportaffär och köpt den utlovade fotbollströjan. Abbe har aldrig förstått storheten hos Leeds och väljer West Hams bortatröja med nummer 5 på ryggen. Inte för Rio Ferdinands skull utan för att han är just fem.

Jag oroar mig en aning för vilka reaktioner valet av tröja skall väcka hos de goda vänner vi skall besöka senare på kvällen. Den familjen är så hårt Spurs som det överhuvudtaget går att vara och hur gullig och rar Abbe än är så kommer han dyka upp i fiendens uniform. Jag hoppas nästan att han skall spilla glass på tröjan så att allt löser sig av sig själv men när det är dags att åka ut till Uxbridge är tröjan ren och fin.

Vi sitter på tåget som står still en bra stund vid Green Park. Precis när dörrarna stängts stannar några killar i tolvårsåldern vid fönstret där vi sitter. De pekar på Abbe och hans tröja, buar och klämmer ur sig några ”wanker”. Men Abbe slår tillbaka. Han knyter sin lilla hand och håller, inte utan möda, upp ett ensamt långfinger mot gossarna. Han går på dagis i Rudviken och uppenbarligen lär de sig ett och annat där. Jag låtsas inte se och hoppas att jag sett fel.

Han borde vara Leeds, den pojken

Lars Lindblad

Leave a Comment

Previous post:

Next post: