Resan till Burnley

by Tomas on August 26, 2010 · 5 comments

Det är tidig lördagskväll den 5 maj 1962 och två pojkar spelar fotboll vid mattställningen utanför HSB-huset i Tyringe. Någon halvtimme tidigare har vi lämnat vardagsrummet hos min kompis Stefan och TV-sändningen av FA-cupfinalen från Wembley mellan Tottenham Hotspur och Burnely FC. Londonlaget har vunnit och när vi lägger straffar mot mattställningen är Stefan Tottenham och jag Burnley. Min kompis är vanligtvis den bättre idrottsmannen av oss båda, men jag är Burnleymålvakten Adam Blacklaw. Och jag vinner märkligt nog och ger Burnley en snabb och fantastisk revansch, allt medan Wembley fortfarande töms på de 100.000 åskådare som sett finalen live.

När jag tillsammans med 20.000 åskådare reser mig upp och hälsar Burnley och gästande Portsmouth välkomna in på Turf Moor har det snart gått 48 år utan att jag fått sett klubben i mitt hjärta live. Trots kanske 75 besök i Storbritannien, och många fotbollsbesök, har vägarna aldrig fört mig till Burnley förrän nu. Närmast var jag en gång för 15 år sedan. Då var jag beredd att stiga på tåget i London när meddelandet kom att matchen på Turf Moor var inställd på grund av vädret. Kanske därför inte så konstigt att man fäller en tår när Robbie Blake, Martin Paterson, Brian Jensen, Wade Elliott och alla de andra beträder den ”heliga marken”.

“For sale” möter mig vid hotellet

Mitt Burnleybesök har börjat två dagar tidigare när jag, efter rälsbussresa från Preston, i skymningen stått utanför mitt bokade hotell, det klassiska Sparrow Hawk Hotel, där man tagit mot resenärer sedan slutet av 1500-talet. Nu gör man det dock inte och jag möttes bara av skylten ”For sale” trots att jag fått en (automatisk?) bokningsbekräftelse via nätet. Men det ordnar sig när jag grejar rum på en annan klassiker, dock av betydligt senare datum, Kierby Park Hotel. Invigt ungefär när jag var Adam Blacklaw den där lördagseftermiddagen och då som ett arkitektoniskt, hypermodernt landmärke i den lilla staden. Burnley är ju med sina 70.000 invånare är den minsta stad som spelat i Premier League.

Numera är Kierby, med sitt suveräna läge tio minuters promenad till Turf Moor och bara ett par till stadskärnan, ”under new management” och renoveringen omfattande. Men priserna får en van London-resenär att jubla inombords. £30 natten för ett singelrum som kostar tre gånger så mycket i huvudstaden. Och prisbilden förföljer mig hela tiden under mina dagar i Burnley. £2.99 för en frukost, £6 för en vettig lunch och inte en pint över £1.90 någonstans. Jo förresten, ”The Longue”, puben mitt emot Turf Moor tar £2.50 för en John Smith även när det inte är matchdag och det får mig att reagera tills jag tänker på att det är ett riktigt bra pris överallt i London.

Vicky om Ternant och Coyle

Pubarna ja. Min resa har föregåtts av att människor sagt att staden är extremt pubfattig men det är förstås inte sant. Från hotellet och ner mot Turf Moor, där det spelades fotboll redan 1882, och där kricketarenan som fanns tidigare fortfarande också ligger kvar, hinner jag med tre pubar innan jag når sista vattenhålet som alltså är ”The Longue.”

”Det är en måste-match”, förklarade Vicky, en genuin Burnleysupporter i 30-årsåldern, vars sällskap jag träffar först på ”The Turf” och sedan på puben vägg i vägg, ”Princess Royal”. Vicky ser sedan barnsben alla hemmamatcher och av henne får jag veta saker som att Robbie Blake är en husgud i Burnley men ”lite för långsam numera för startelvan” och att förre managern Stan Ternant bor bara tio minuter från Turf Moor och fortfarande brukar se alla Burnleys matcher.

Avhoppade managern Owen Coyle, då? Nja, eftersom vi sitter på puben The Princess Royal är frågan egentligen totalt onödig. Redan när jag kommit in i lokalen har jag sett det dussintals fejkade filmaffischer där skådespelarnas huvuden bytts ut mot Coyles från ”filmer” som ”The Lying Scotsman” och ”Scumdog Millionaire”. Ändå säger nog bilden som i original visar Judas Iskariot på väg att kyssa Jesus men utbytt till Coyle och Burnleyordförande Barry Kilby allt.

”Nej, den mannen är inte särskilt populär här längre”, skrattar Vicky innan hennes gäng drar vidare.

En halv timme före avspark har jag hittat min plats bakom det östra målet där läktaren heter något så vackert som ”Jimmy McIlroy Stand.” (Jodå han fanns med redan i TV-matchen 1962!)

Turf Moor är förstås en klart överdimensionerad anläggning om man ser till staden Burnley, men ändå betydligt mera klassisk och lite charmigt ålderdomlig om man jämför med Premier League-jättarna som klubben numera slåss med. Men det är en trivsam stämning under hela matchen trots att det blir förlust i ”måste-matchen” mot seriejumbon Portsmouth.

En hjältes bortgång

Söndagsmorgonen efter matchen står jag vid Burnleys busstation (bara fem minuter från hotellet, om ni trodde något annat) och väntar på bussen som skall föra mig till Manchesters flygplats. Klockan är bara sju och några pakistanska killar i bara sandaler och inga strumpor håller på att frysa tårna av sig. Bussen dröjer oroväckande, med tanke på mitt Köpenhamnsplan från Manchester, men tjugo över kommer den och en rufsig busschaufför ber om ursäkt för förseningen. Och när man knappt skakat av sig sorgen av att ha lämnat Burnley börjar en annan märklig resa i detta historiens ursprungliga ”Soccerland”. På två timmar slingrar sig bussen nämligen in i orter som Accrington (Burnleys närmast fotbollsgranne, Stanley, trots att man aldrig mött den nuvarande klubben där i serie- eller cupspel), Blackburn (som man visuellt ser är mycket större än Burnley och därmed har jätteekonomiska muskler), Darwen (bortglömd fotbollsstorhet på 1870-talet) och till Bolton (ingen Coyle syns till trots att bussen nästan smeker stadion) innan vi når Manchester.

Hinner sedan knappt hem till Sverige innan budet kommer att Adam Blacklaw avlidit 72 år gammal. En av mina ”tidshjältar” har gått ur tiden och min egen senkomna resa till Turf Moor känns ännu märkligare.

Fotnot: Burnley-Portsmouth spelades den 27/2-2010 och båda klubbarna blev relegerade från Premier League i maj samma år.

{ 4 comments… read them below or add one }

JohnF August 29, 2010 at 21:19

Alltid trevligt att läsa dina texter.
/John F

Admin August 30, 2010 at 17:16

Texten ska illustreras med lite foton när undertecknad får ordning på tekniken…

Nero September 1, 2010 at 22:15

Jag får hoppas att renoveringen av Kierby Hotel är av omfattande slaget.Bodde där när jag kolla Burnley vs Blades våren 08…och stället var av modell råttbo då.
Lyckades dessutom gå vilse i den förhållandevis lilla staden i jakten på en pub som skulle ha ett hyggligt urval real ale…och lyckades supa bort det mesta av matchminnet trots jag aldrig hittade puben ifråga ändå.

Trevligt ändå.Turf Moor är ju kultur på ett helt annat sätt än Emirates.

Accrington såg riktigt murrigt ut från lokaltågets smutsiga fönster.Får nog sikta uppåt däråt snart igen.

Tomas G September 5, 2010 at 10:16

Nero! Nja, det var nya ägare till Kierby men visst hotellet är märkligt nedslitet och under renovering. Hade dock tur att få ett hyfsat rum som var rent o snyggt och med ett fräscht badrum.
När man är i dessa trakter är man ju mitt i gamla Soccerland och passerar ställen som Preston, Bolton, Blackburn och inte minst Accrington. Sedan är förstås frågan vad som är skillnaden mellan murrigt och klassiskt haha. Ha det bra!

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: