Council Estates: Easy living?

by Nick on September 11, 2011 · 2 comments

Post image for Council Estates: Easy living?

Alla som sett mer av England än centrala London vet nog vad en ‘Council Estate‘ är för något, dessa vidsträckta områden av ‘public housing‘ (Englands närmaste motsvarighet till kommunala hyresrätter). Det räcker väl med att ha sett ‘This Is England‘ för att veta precis vad det är. Idag är ‘council estates‘ något som har en väldigt negativ klang och dessa områden har ofta, helt riktigt, ett rykte om sig att vara problemområden med hög arbetslöshet, droger, brott och dålig levnadsstandard. Det var ju så klart inte så det var tänkt att bli 1885 när staten blev intresserade av att skapa bra, säkra boenden med en vettig hyresnivå för arbetarklassen. Detta skulle reguleras i ‘Housing of the Working Classes Act 1890‘, vilket i sin tur skulle stimulera förbättringar av bostadsförutsättningarna på lokal nivå runtom i England. Först ut i denna satsning blev London County Council när man invigde Boundary Estate år 1900.

Områdena som började poppa upp runt om i landet byggdes i två stilar, dels de med långa rader av 2-3 våningshus och dels med stora gigantiska lägenhetskomplex. Det är dock värt att nämna att höghusen först tillkom efter andra världskriget. Många områden har dock än idag båda typer av byggnader. Innan 1a Världskriget var mindre än 1% av bostäderna i England ‘council‘, men redan 1938 var andelen drygt 10%. I början fungerade dessa områden som det var tänkt, men samtidigt gjorde man inte mycket år slummen i städerna. I alla fall inte förrän införandet av ‘Housing Act 1930‘ som krävde att alla städer skulle ta fram ‘Slum clearance plans‘. Vissa framsteg hann göras innan Andra Världskriget kom emellan. Kriget skulle i sin tur förvärra boendesituationen i landet då nära 4 miljoner hem förstördes av bombmattorna som tyska plan la över delar av England. Konsekvensen blev att man direkt efter kriget tvingades lägga ett helt nytt fokus på byggnationen av nya bostäder och återställandet av hem till de som förlorat sina bostäder under kriget. De städer som drabbats hårdast av bombningarna, London, Coventry och Kingston upon Hull var också de som planerna för återuppbyggnad och nybyggnad var som mest intensiva och radikala. Det var som sagt nu höghus började att byggas på många platser även om ‘Semi-detatched housing‘ var och är mycket vanligare i England och Wales.

För arbetarklassen medförde uppbyggnaden av dessa bostadsområden att man för första gången, för många av dem i alla fall, fick sina första bostäder med varmvatten, toaletter och badrum inomhus.

Efter 2a världskriget var det labour som var vid makten och de hade som ambition att fortsätta bygga council estates för att öka andelen arbetare som fick en bättre levnadsstandard. Ironiskt nog, kan man tycka, var det faktiskt när de konservativa återtog makten som byggandet tog fart på allvar. Man kom till makten, huvudsakligen för att man lovade att bygga minst 300.000 nya bostäder per år, labour hade vara lyckats nå upp till 277.000 som mest (1948). Som mest nådde man upp till 450.000 nya bostäder per år och 1979 bodde så många som 50% av Englands befolkning i ‘council housing‘.

Idag bor dock bara 12% av innevånarna i ‘local authority homes‘, och ytterliggare 6% i ‘housing association units‘. Ytterliggare 10% bor som hyresgäster hos privata värdar. Hur kommer det sig då att antalet som bor i ‘council housing‘ minskat så dramatiskt på bara drygt 30 år då? Huvudskälet är såklart Thatchers styre, som den extrema högerpolitiker hon var så var det självklart att stat och kommun inte skulle äga stora bostadområden utan hon ville att alla som kunde skulle äga sitt boende. Detta ledde till kampanjen ‘Right to buy‘ och denna är det huvudsakliga skälet till att antalet kommunala boende fallit tillbaka rejält. ‘Right to buy‘ är ett upplägg som ger innehavaren av en coucil flat/house rätten att till att köpa sitt boende till ett rabatterat pris. Normalt brukar det krävas att man haft bostaden i minst 12 månader innan man kvalificerar sig för rätten att köpa.

Trots att de flesta bostäderna inte längre är kommunala så finns ju många ‘estates‘ kvar i den form de byggdes. Många är fortfarande i uselt skick och har höga brottsnivåer, men tendenser till bättring finns ju då folk tenderar att vara lite mer omsorgsfulla med saker de själva äger. Vissa ‘estates‘ har dock lång väg att gå innan de uppnår en bra standard.

Det finns områden, främst i norra England, som ingen vill köpa loss och är mer eller mindre omöjliga att hitta hyresgäster till på grund av sin usla standard. Dessa används i princip bara som boende för nyanlända flyktingar som inte har något att säga till om när de tilldelas boende. I andra områden som London och Birmingham så är det ett underskott på kommunala boende då efterfrågan vida överstiger utbudet.

Att bo i ‘council housing’ ses inte som vidare bra och har som jag skrev i början en väldigt negativ klang. Det tyder om inte annat strofen nedan från sången ‘My old man‘ på:

My old man’s a dustman / He wears a dustman’s hat /

He wears cor-blimey trousers / And he lives in a Council flat.

{ 2 comments… read them below or add one }

Richard Sadlier September 11, 2011 at 17:48

Lika vackert som sorgligt för en anglofil-junkie…

Janne March 12, 2017 at 01:01

Det är lustig hur det Där Borta är raka motsatsen till Sverige – där räknas att bo mitt i staden som slum och förorter som det ideala. Dessutom finns denna motvilja mot att bo i lägenheter vilket måste bidra till bostadsbristen på vissa ställen- hellre ett dragigt semi detached med en liten plätt gräs på baksidan som kan räknas som “garden”.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: