Vilken vecka i fotbollsvärlden. Trots att alla ligor värda namnet har stått stilla pga meningslösa landskamper så har det varit allt annat än lugnt.

Sepp Blatter, sin vana trogen, tog en ganska ointressant fotbollsvecka till sanslösa höjder genom att återigen visa vilken rikstomte han är. Antar att ingen av er därute som har det minsta intresse för fotboll har missat hans uttalande om att ”det inte finns rasism inom fotbollen”.

Merparten av fotbollsvärlden har helt rätt fördömt detta, men styrkan i protesterna har varierat väldeliga från nation till nation. Svenska fotbollsförbundet har sin vana trogen valt samma linje som Sverige gjorde under andra världskriget och mest påpekat att ”det där var väl synnerligen olämpligt”. Många andra länder har valt en liknande nivå, men England, vårt härliga England har valt att gå ”all in”. Enligt ”alla” inom den engelska fotbollen MÅSTE Blatter nu avgå och inget mindre är en acceptabel konsekvens av klumpigheten. Nåja, ett undantag till den mediala och folkliga stormen är (såklart) Football Association som väljer en mesig linje i stil med SvFF.

Jag backar personligen alla krav på Blatters avgång, något som jag i och för sig gjort under lång tid då den typ av broilers han representerar måste bort ifrån fotbollen för gott. Media i England har länge fört en kampanj mot Blatter, och detta huvudsakligen för att de anser att FIFA (läs Blatter) stulit VM från dem, bestraffar England hårdare än alla andra och slutligen alla de klumpiga/olämpliga/klumpiga uttalanden som kommit från Blatter de senaste åren. Jag kan inte annat än köpa deras resonemang och backa kampen mot det korrumperade FIFA och framför allt mot den inkompetenta ”gangstern” Blatter. Han borde inte i någon normalt funtad värld kunna sitta kvar, men vi vet ju sedan tidigare att han är skottsäker, bomber biter inte på honom och jag är rätt säker på att botemedlet mot AIDS skulle kunna utvinnas ur hans blod. Karln har givit uttrycket ”untouchable” ett ansikte!

Under de senaste dagarna, har jag som så ofta, lyssnat på många av de så kallade ”phone in shows” som engelsk radio kryllar av och det som slår mig är hur låg utbildning genomsnitts innevånaren har, ”alla” som ringer in lider av svåra konspirationsteorier och värst av allt tror att inget annat land skulle backa dem om de aktivt protesterar. För enligt flera personer som ringt in så är det som så att ”the rest of the world hates the English, like to see us fail and would never wish us any good”.

Hur mycket jag än älskar England har jag fruktansvärt svårt för den mentalitet som visat sig både från privatpersoner, men framför allt från media, senaste dagarna. Varför är så många i England så ”cluless” om omvärlden? Ibland är det lika världsfrånvända som jänkare i gemen, och det känns underligt i dagens ganska akademiska England. Man har nyheter och omvärldsbevakning i världsklass, men ändock tycks man tro att det är The Sun och The Mirror som berättar sanningen om världen.

Man kan bara hoppas att de vinner sin kamp mot Blatter och FIFA, men samtidigt önskar jag att de tvingades till någon slags insikt om hur världen fungerar och framför allt om hur omvärlden faktiskt ser på dem. Konspirationsteorier i all ära, de kan ju vara rätt underhållande ibland, men nu får det vara nog och dags för lite realism,

Sitter och slötittar på lite Champions League fotboll på TV just nu, och det slår mig två saker. Dels hur sanslöst duktiga spelarna/lagen är och dels vilket själlöst spektakel Champions & Europa League för de flesta inblandade utvecklats till. Självfallet vill man ju som supporter att ens klubb skall nå framgång, få möta de bästa lagen på de största arenorna och att få följa sitt lag på kontinenten är inte heller alla förunnat.  Samtidigt som jag är förtjust som ett barn på julafton över mina kommande resor till Odense och Kraków för att se Fulham i gruppspelet av Europa League så kan jag sakna alla upplevelser som man nu sällan eller aldrig får men som var en del av fotbollsvardagen när Fulham låg betydligt längre ner i det engelska ligasystemet. På den tiden var väl enda chansen att se laget utomlands att åka på Wrexham borta.

Som motpol en Europaspelsvecka som denna bjuder vi på en serie foton (c) Jon Hall från Non-league i England. De flesta bilderna är tagna under 2006/2007 [klicka på bilderna för större versioner]:

Worthing United vs Romford Town, FA Cup, 2006

Aldershot målar mot Chemlsford, 2006

Harlow Town gör mål på Burgess Hill, 2008

Running on the terrace. Weymouth vs Bury, FA Cup, 2006.

Tifo, Non-league style - Dorchester United fans borta mot Maidenhead, 2007

Väntan på kvittering för fans till AFC Hornchurch borta mot Welling United, 2006

Watching in the Rain. Poole Town vs Budleigh Salterton, 2006

Wealdstone gör mål på AFC Wimbledon, 2007

Jon Hall är precis som jag Fulhamsupporter, men han har en kärlek till den publika aspekten av fotboll som är något utöver det vanliga. Hans bilder är huvudsakligen på publik, arenor och ögonblicksbilder kring ‘the matchday experience‘ – det är ytterst sällan han tar, eller för den delen publicerar bilder från spelet i de matcher han besöker.

Alla som sett mer av England än centrala London vet nog vad en ‘Council Estate‘ är för något, dessa vidsträckta områden av ‘public housing‘ (Englands närmaste motsvarighet till kommunala hyresrätter). Det räcker väl med att ha sett ‘This Is England‘ för att veta precis vad det är. Idag är ‘council estates‘ något som har en väldigt negativ klang och dessa områden har ofta, helt riktigt, ett rykte om sig att vara problemområden med hög arbetslöshet, droger, brott och dålig levnadsstandard. Det var ju så klart inte så det var tänkt att bli 1885 när staten blev intresserade av att skapa bra, säkra boenden med en vettig hyresnivå för arbetarklassen. Detta skulle reguleras i ‘Housing of the Working Classes Act 1890‘, vilket i sin tur skulle stimulera förbättringar av bostadsförutsättningarna på lokal nivå runtom i England. Först ut i denna satsning blev London County Council när man invigde Boundary Estate år 1900.

Områdena som började poppa upp runt om i landet byggdes i två stilar, dels de med långa rader av 2-3 våningshus och dels med stora gigantiska lägenhetskomplex. Det är dock värt att nämna att höghusen först tillkom efter andra världskriget. Många områden har dock än idag båda typer av byggnader. Innan 1a Världskriget var mindre än 1% av bostäderna i England ‘council‘, men redan 1938 var andelen drygt 10%. I början fungerade dessa områden som det var tänkt, men samtidigt gjorde man inte mycket år slummen i städerna. I alla fall inte förrän införandet av ‘Housing Act 1930‘ som krävde att alla städer skulle ta fram ‘Slum clearance plans‘. Vissa framsteg hann göras innan Andra Världskriget kom emellan. Kriget skulle i sin tur förvärra boendesituationen i landet då nära 4 miljoner hem förstördes av bombmattorna som tyska plan la över delar av England. Konsekvensen blev att man direkt efter kriget tvingades lägga ett helt nytt fokus på byggnationen av nya bostäder och återställandet av hem till de som förlorat sina bostäder under kriget. De städer som drabbats hårdast av bombningarna, London, Coventry och Kingston upon Hull var också de som planerna för återuppbyggnad och nybyggnad var som mest intensiva och radikala. Det var som sagt nu höghus började att byggas på många platser även om ‘Semi-detatched housing‘ var och är mycket vanligare i England och Wales.

För arbetarklassen medförde uppbyggnaden av dessa bostadsområden att man för första gången, för många av dem i alla fall, fick sina första bostäder med varmvatten, toaletter och badrum inomhus.

Efter 2a världskriget var det labour som var vid makten och de hade som ambition att fortsätta bygga council estates för att öka andelen arbetare som fick en bättre levnadsstandard. Ironiskt nog, kan man tycka, var det faktiskt när de konservativa återtog makten som byggandet tog fart på allvar. Man kom till makten, huvudsakligen för att man lovade att bygga minst 300.000 nya bostäder per år, labour hade vara lyckats nå upp till 277.000 som mest (1948). Som mest nådde man upp till 450.000 nya bostäder per år och 1979 bodde så många som 50% av Englands befolkning i ‘council housing‘.

Idag bor dock bara 12% av innevånarna i ‘local authority homes‘, och ytterliggare 6% i ‘housing association units‘. Ytterliggare 10% bor som hyresgäster hos privata värdar. Hur kommer det sig då att antalet som bor i ‘council housing‘ minskat så dramatiskt på bara drygt 30 år då? Huvudskälet är såklart Thatchers styre, som den extrema högerpolitiker hon var så var det självklart att stat och kommun inte skulle äga stora bostadområden utan hon ville att alla som kunde skulle äga sitt boende. Detta ledde till kampanjen ‘Right to buy‘ och denna är det huvudsakliga skälet till att antalet kommunala boende fallit tillbaka rejält. ‘Right to buy‘ är ett upplägg som ger innehavaren av en coucil flat/house rätten att till att köpa sitt boende till ett rabatterat pris. Normalt brukar det krävas att man haft bostaden i minst 12 månader innan man kvalificerar sig för rätten att köpa.

Trots att de flesta bostäderna inte längre är kommunala så finns ju många ‘estates‘ kvar i den form de byggdes. Många är fortfarande i uselt skick och har höga brottsnivåer, men tendenser till bättring finns ju då folk tenderar att vara lite mer omsorgsfulla med saker de själva äger. Vissa ‘estates‘ har dock lång väg att gå innan de uppnår en bra standard.

Det finns områden, främst i norra England, som ingen vill köpa loss och är mer eller mindre omöjliga att hitta hyresgäster till på grund av sin usla standard. Dessa används i princip bara som boende för nyanlända flyktingar som inte har något att säga till om när de tilldelas boende. I andra områden som London och Birmingham så är det ett underskott på kommunala boende då efterfrågan vida överstiger utbudet.

Att bo i ‘council housing’ ses inte som vidare bra och har som jag skrev i början en väldigt negativ klang. Det tyder om inte annat strofen nedan från sången ‘My old man‘ på:

“My old man’s a dustman / He wears a dustman’s hat /

He wears cor-blimey trousers / And he lives in a Council flat.“

Som så ofta när man citerar någon inom Engelsk fotboll är risken stor att citatet kommer från Ian Holloway, så också denna gång. Idag på temat “fula segrar”:

“If you’re a burglar, it’s no good poncing about outside somebody’s house, looking good with your swag bag ready. Just get in there, burgle them and come out. I don’t advocate that obviously, it’s just an analogy.”

Vi dammar av den populära sektionen för nö(r)dvändig kunskap…

I Skottland för många herrans år sedan uppfann man ett nytt spel. Grundregeln var ‘Gentlemen Only…Ladies Forbidden‘.. .och sen fann ordet GOLF det engelska språket.

‘Bank of England’ är också känd som ‘The Old Lady of Threadneedle Street‘.

Den första fyren i England byggdes redan 1619 i Cornwall. En lokal myt hävdar att mannen som byggde den, Sir John Killgrew, egentligen var en pirat som ville lura fartyg nära kusten för att kunna plundra dem.

Alla har vi väl hört uttrycket ‘Peeping Tom‘ och vet vad det betyder, men vart kommer uttrycket ifrån? Jo skräddaren Tom sägs ha varit den enda person som såg Lady Godiva rida naken genom Coventry på 1000-talet. Han blev dock per omgående blind av himlens vrede.

Det brittiska fartyget Carpathia var det första fartyget att svara på nödsignalerna från Titanic. Senare skulle Carpathia gå ett liknande öde tillmötes då hon träffades av två torpeder 1918.

Hippopotomonstrosesquippedaliophobia – är det medicinska namnet för rädsla för långa ord.

Dreamt är det enda engelska ord som slutar på bokstäverna ‘mt‘.

Samuel Clemens alias Mark Twain föddes på en dag 1835 när Haley’s komet var synlig. När han gick bort 1910 så var Haley’s komet synlig igen.

På Shakespeare’s tid surrade man madrasserna kring sängen med rep. När repen spändes tightades madrassen till och sängen blev fastar att sova på. Detta är ursprunget till uttrycket ‘Goodnight, sleep tight‘.

Den kortaste meningen på engelska är ‘I am.‘.

Ligaspelet i Engelsk fotboll tänker du säkert nu, och förvisso har du rätt, men inte det jag tänker på. Det som börjar är min återgång till ständigt missförstådd och ifrågasatt fotbollsnörd. Från mitten på maj till månadsskiftet juli/augusti tror jag omgivningen tar mig för en ganska normal snubbe (de säger i alla fall inget som får mig att ifrågasätta det antagandet), men resten av året är jag tydligen en paria likt de kastlösa i Indien.

Jag börjar tröttna på att bli ifrågasatt för mitt fotbollsintresse, inte ifrågasätter jag andras hobbys och intressen (så länge jag tvingas dela dem mot min vilja vill säga) så varför ska alla ha en åsikt gällande mig? Jag respekterar ju folks håkkyintresse även om jag inte förstår det!

För några år sedan skickade jag ut ett email till en del vänner där jag vänligt men bestämt förklarade att jag inte kunde närvara på bröllop, födelsedagskalas, dop med mera enligt bifogad datumlista (alla Fulhams speldatum för den säsongen). De flesta (fotbollsintresserade) manliga som fick detta såg humorn i det hela (trots allvaret) men den del av mottagarna som ser bättre ut än oss andra i kjol gick ju ”bananas”. ”Hur kan man vara så okänslig”, ”Fattar du inte att bröllop är det viktigaste som finns”, ”Vi andra kan ju inte dansa efter din pipa” och så vidare som i en ändlös överstegsfint av Christiano Ronaldo (ni vet de där som sprattlar men aldrig går framåt).

Svaren jag ville ge löd: ”Jag okänslig? Jag la ju bara upp lite ground rules”, ”Njae, bröllop är inte det viktigaste som finns, även om det brukar tillhöra en sjujävulens fest”, ”Det har jag heller inte bett om, tyckte däremot jag var lite omtänksam som förklarade att jag inte skulle vara tillgänglig vissa datum så ni kunde planera in evenemang som min närvaro är önskvärd på i god tid”. Tur kanske att jag bet mig i läppen den gången och låtsades ge ett tyst medgivande.

Nu är det dock dags igen för månader av;

Jag: ”Nja, jag kan nog inte komma då.”

X: ”Vaddå då, vad är det som är så viktigt som du inte kan flytta på med två månaders varsel?”

Jag; ”Ehumm, jo det är ju derby mot QP-haha den dagen!” (Lägger huvudet på sned och hoppas på förståelse)

X: ”Vaddåförnågotsaru?” (möter mig med en blick som tyder på total oförståelse)

Jag: ”Eh, Fulham spelar match mot sina lokalrivaler”

X: ”Du och din jävla fotboll. Kan du inte missa en match?!” (det är formulerat som en fråga men tonläget säger annat)

Jag: ”Jo, det gör jag ju ibland förvisso, men den här matchen är något alldeles extra”

X: ”Det säger du om alla matcher ju”

Jag: (Inom mig skriker jag, MEN DE ÄR JU DET) ”Jo men…”

X: ”Hur jävla kul tror du att det är när du prioriterar bort dina vänner hela tiden?”

Jag: ”..men det gör jag väl inte alls? Jag försöker ju bara se till att både kunna göra saker med mina vänner OCH se den fotboll jag vill.”

X: ”Men det är ju alltid vi som får rätta oss efter din fotboll hela tiden”

Jag: (Överväger att förklara att fotboll spelas i realtid och ska avnjutas ”där och då” men inser att det vore som att bjuda en alkis på ett glas Ardbeg Supernova. Det skulle gå, men inte uppskattas på rätt sätt).  ”Jag ska göra mitt yttersta för att kunna delta” (jag vet ju dock att jag inte kommer dyka upp förrän framåt kvällen när matchen är färdigspelad. Har vi losat så lär jag kanske inte vara så önskvärd som gäst dock)

X: ”Å vad bra, mer kan vi ju inte begära” (Å jo, det är ju precis det ni gör)

Nåja, jag antar att jag har det ganska bra ur det perspektivet att jag i dagsläget lever singel och säkert har färre kontroverser kring fotbollen än ni därute som lever i tvåsamhet. Oavsett vilket; Nu börjar det! Både ligaspelet OCH reltaionskontroverserna!

Game ON!

Hur många gånger har ni inte sagt, hört eller instämt i en kommentar i stil med: -”Åh nej, inte Hegerfors, den djävla plantan! Nu losar vi definitivt!”.

Alla tycks vi ha starka åsikter om de personer som leder studioteamen, ritar analyser eller fyller våra öron med nonsens under, innan och efter de fotbollsmatcher vi ser på tv. Det spelar ingen roll om det är en damfotbollsmatch, Champions League, Allsvenskan, Premier League, La Liga, Serie A eller någon annan liga som tack vare ett korrupt TV-avtal fått tid i rutan. Det spelar heller ingen roll vilken kanalen, tidpunkten eller målgruppen är, om du är en av de som hörs eller syns i rutan i samband med matchen så får du helt enkelt räkna med starka och högst troligt negativa åsikter om din insats. Det liksom ”comes” med ”the territory”.

Det finns en uppsjö av jobb man av ren självbevarelsedrift kan tänkas undvika. Såsom gränsvakt mellan Syd- och Nordkorea, minröjare, ”drugrunner” för Medellinkartellen eller kanske latrintömmare på Roskildefestivalen. Ett som i min värld skulle klassas i samma kategori är just de ovan nämnda positioner inom TV, alla har en åsikt om dig och väldigt sällan är den positiv. Detta gäller såklart det skrivna mediets riddare också, med sina pseudopennor till ordbehandlare misshandlar de våra ögon och sinnen då de sprutar ur sig bedrövliga texter och försök till analyser. Att man inom denna yrkeskår inte heller lyckats undvika könskvotering ställer bara till det ytterligare, Nora Strandberg behöver inte känna sig ensam eller ”out of dept”, hon är i gott sällskap med sina medsystrar Wegerup, Gatu et al. Innan kommentarerna om hur sexistiskt jag är börjar hagla så är det väl lika bra att nämna att Kristina Kappelin är en av min absoluta favoriter inom den svenska journalistkåren. Om man kan få Italiensk fotboll att verka intressant så skriver man med engagemang, passion och kunnande.

Som ni ser så har jag svårt att beröra ämnet med media utan att bli lite tvär, eller som Mats Olsson skulle säga: Avundsjukan känner inga gränser! Jag måste ju tillstå att en viss avundsjuka finns då dessa människor lever på sitt skrivande, uruselt eller icke, men å andra sidan kan jag vara stolt och nöjd med det arbete jag utför varje dag.

Självfallet finns det en hel del bra exempel på både kommentatorer, bisittare och skrivande journalister, trist bara att de flesta inte är verksamma i Sverige eller jobbar för radio.

Efter denna något svavelosande inledning så kommer vi till det som inspirerade till lite tyckande kring om tyckarna i media – Viasats övertagande av rättigheterna till Premier League! Jag är den första att erkänna att jag blev livrädd när denna nyhet förkunnades, tro det eller ej, jag var ju relativt nöjd med produktionen som Canal+ levererade och såg framför mig en kvalitetssänkning.

Ställer mig upp och förkunnar att: -”Det bidde ju inte så uselt ändå!”

Visst finns det saker, personer och delar av produktionen att störa sig på, till exempel Ola Wenström som tagit sig vatten överhuvudet och har lite svårt att hålla ihop studiodelen av programmet, Bosse P som behöver 5-6 dumma uttalanden på sig innan han kläcker något vettigt och att jag har så svårt att vänja mig vid Glenns dialekt trots alla de år jag bodde i Göte-la-borg. Däremot säger ju den sistnämnde ofta vettiga saker så jag får vänja mig antar jag. När vi ändå är inne på dialekt så kommer ju Nivas namn som ett brev på posten. Här börjar jag ju vänja mig, mest för att Niva är den del av studioproduktionen som ger mig stor behållning. Underfundig, påläst, engagerad och med dagens mediamått känns han ärlig och uppriktig.

Sladjan tillför väl inte så mycket, men jag gillar försöket med interaktivitet med tittarna och det kan kanske bli riktigt bra till slut, men å andra sidan gillar jag Sladjan på något sätt så han får gärna chansen att hitta sin roll i ensemblen.

Rit-Ola är ju en nygammal bekantskap som i mina ögon bara blir bättre. Helt ok analyser och behaglig att lyssna på.

Det kan tyckas en småsak, men något som driver mig till vansinne är att man inte klarar att köra ”pling i rutan” på alla kanaler. Här har man lyckats med något nästan unikt i världen när man visar alla matcher men tar inte konceptet fullt ut. Tipslördag/Tipsextra/Premier League med Stryktipset, kalla det vad ni vill, ska ha pling i rutan. Då jag följer ett lag som oftast hamnar i någon ”X-tra kanal” om vi inte möter de största klubbarna måste antingen zappa eller ha mål update via webben om jag vill hålla kupongerna uppdaterade. Det kan tyckas som en skitsak men det stör mig likafullt något enormt.

Nu närmar vi oss den viktiga delen, era tankar och åsikter. Både om fotbollsmedia i allmänhet men också Viasats produktioner i synnerhet.

Dela med er och tyck till!

1988 flyttade Scunthorpe United ifrån sitt hem Old Show Ground, bara smaka på det namnet, och spelar sedan dess på Glanford Park. Inget särskilt konstigt med detta kan man tycka, men det var faktiskt den första gången på över 30 år som det byggdes en ny fotbollsarena i England. Sedan dess har 26 av ligasystemets nuvarande 72 lag fått nya hem. Sedan 1988 har ju även flera lag i högsta serien fått nya hem, såsom Arsenal, Bolton, Man City, Sunderland, Stoke och Wigan. I detta räknar vi inte in alla de arenor som som rustats upp, utan bara de klubbar som flyttat till nya arenor.

Denna, med Engelska fotbollsligornas historias mått mätt, snabba förändring stavas till mångt och mycket PENGAR. Det finns självfallet en hel radda med skäl till att fotbollsklubbar flyttar från sina ursprungliga hem men det är övervägande ekonomiska skäl som styr detta. Ett annat är att de arenor som byggdes för väldigt länge sedan inte var särskilt välbyggda och skulle vara svåra och dyra att uppgradera till en nivå som dagens supportrar och ligaregler skulle acceptera. Det finns dock undantag även till detta, och det är de arenor som ritades och/eller byggdes av Archibald Leitch (1865-1939. Dels var Archibald sin tids kanske enda dedikerade arenakonstruktör som byggde på kvalitet, säkerhet och stil, men också för att de flesta av hans arenor på ett eller annat sätt klassas som byggnadsminnesmärken. Separat artikel om Archibald Leitch kommer framöver, men bland de arenor han ligger bakom räknar vi in; Anfield, Ibrox, Celtic Park, Craven Cottage och White Hart Lane. Det finns många, många fler men urvalet bygger på att alla dessa arenor står kvar och har trots ut- och ombyggnad bevarat sin karaktär som dess skapare satt på sitt verk.

Det är just det här med ekonomin som är det stora skälet till att så många klubbar överger sina klassiska hem för rymdskeppsliknande arenamonster utanför stadskärnorna. Visst måste man förstå klubbarnas agerande då det för många av dem är en fråga om att överleva. Dels så är ofta den mark som ursprungsarenan ligger på väldigt värdefull då dessa arenor ligger centralt i samhällena och en nybyggd arena kan också vara en intäktsgenerator. Trots detta svider det ju i en anglofis hjärta att inte kunna promenera från pubarna på huvudgatan till arenan som förr och inte på håll se läktarna och belysningsstolparna höja sig över omgivningen.

Andra faktorer som påverkat takten med vilken klubbarna bygger nytt och flyttar är de katastrofer som inträffade på Haysel, Hillsborough och Bradford i slutet på 80talet. Det stod kanska klart att visa arenor inte klarade att svälja logistiken från ett säkerhets perspektiv, andra arenor var delvis byggda i trä och efter branden i Bradford blev effekten att man eftersträvade läktare i andra material och en helt ny brandklassning tillkom.

Som redan sagts så kan man enkelt förstå vilka krafter som driver trenden att överge charm och historia för potentiellt högre intäkter, men det svider ju från supporterhåll. Det finns ju exempel på rena katastrofarenor såsom gamla Elm Park i Reading som säkert ingen supporter saknar efter flytten till Madejski Stadium. Ett exempel där många fans tycks sakna det gamla är Arsenal som lämnade sin charmiga arena Highbury för att flytta till monsterbygget Emirates Stadium. Här flyttade man från en väl fungerande arena som egentligen bara hade en stor nackdel, bristen på kapacitet i förhållande till efterfrågan, till ett nytt, stort och plastigt schabrak. De fans som redan hade en säsongsbiljett på Highbury verkar ofta sakna deras gamla hem, men alla de fans som nu har chansen att se sitt lag är såklert överlyckliga.

Kanske våra vänner som följer Colchester United kan dela med sig lite om hur man ser på sin flytt från centralt belägna Layer Road till utlokaliserade Weston Homes Community Stadium.

Som deltidsgroundhopper gäller det väl att skynda på om man inte ska tappa ännu fler arenor innan de försvinner.

Lördagen den 4 september har Premier League och Championship speluppehåll på grund av landskamper. Detta har föranlett ett upprop av James Doe på Facebook kallat ”Non-League Day”, en dag där han uppmuntrar alla att gå och se sitt lokala lag i Non-League den dagen.

Vi på Anglofil vill ju inte vara sämre, om ni har möjlighet att resa eller är lyckligt lottade att befinna er i England när detta går av stapeln så gör så ni också. Välj ett passande lag och gå och se Engelsk fotboll som fortfarande känns äkta och inte så besudlad av pengar som den kan göra högre upp i ligasystemet.

Dels kostar det inte besökaren nämnvärt mycket, men det gör det stor skillnad för en liten klubb om ett par hundra extra betalande åskådare dyker upp.

Vem vet? Kanske hittar ni ert ”andralag” eller kanske till och med ert första?

Har ni redan erfarenheter från Non-League, eller kanske till och med ett lag ni fastnat lite extra för? I så fall får ni gärna dela med er.

Själv går jag gärna till Kingsfield Stadium och tittar på ”The Cards” om tillfälle ges.

Ja i alla fall om man ska tro FSF (Football Supporters’ Federation). Enligt Amanda Jacks, talesperson, så är engelska fotbollssupportrar ”subject to heavy-handed policing week in, week out”. Detta är, som man kunde anta, något som resulterar i mothugg från myndigheterna precis som det brukar vara. FSF menar att polisen måste lära sig att behandla fansen baserat på hur de uppför sig och inte baserat på hur polisen tror de kommer uppföra sig.

ACPO (The Association of Chief Police Officers) slår tillbaka mot supportrarna (bildligt talat) och påpekar att 43% av alla Premier Leaguematcher spelas utan polisnärvaro och säkerhet och lugn hanteras uteslutande av klubbarnas stewards. Man tar också Sheffield Wednesday som ett exempel på hur mycket man dragit ner på polisnärvaron på senare år. Polisen påpekar att man för 20 år sedan hade haft ca 1.100 poliser i tjänst när Sheffield W. spelade ”högriskmatcher” medan man nu för tiden ”bara” har 300. Detta ska enligt poliserna spegla den förändring som skett inom fotbollen och fans demografi.  Det som är anmärkningsvärt att notera är att för 20 år sedan var Sheffield Wednesday en av de största klubbarna i England och spelade på högsta nivå, medan man jämför med dagens situation där, man kan hävda att, de inte ens är störst i sin stad. Underligt är också att man först tar ett exempel ang. Premier League och sedan backar upp det med fakta kring en klubb i de lägre serierna – författarens anm. Man jämför således ”äpplen med päron” inte bara en gång utan två.

Jag har gått på fotboll regelbundet i England i över 15 år och ser flera matcher med mitt eget lag per säsong, men klämmer även in ett par matcher till, minst, per säsong med andra klubbar i alla tänkbara serier från conference upp till PL och visst har jag själv noterat att antalet poliser på kategori C matcher minskat dramatiskt. Däremot har antalet stewards ökat enormt. Vidare har ju, precis som polisen påpekar, demografin på arenorna ändrats enormt. Från att ha varit en nästan uteslutande miljö dominerad av vuxna vita män så består publiken i dag av en salig blandning av kvinnor, barn, familjer, olika nationaliteter på de flesta arenor.

Jag kan förstå att FSF har synpunkter på polisen, för inte är de så smidiga i sin yrkesutövning inte, men å andra sidan så har man fortfarande tillräckligt många incidenter sett över en säsong för att rättfärdiga deras närvaro.

Vad tycker ni besökare? Hur upplever ni polisnärvaron på fotbollsmatcher och har ni varit med ett tag, så hur ser ni på den transformation som skett över de senaste 15-20 åren? Dela gärna med er av era erfarenheter.