Hösten 1971. Strålande sol över rödgula träd. Det finns redan lite bett i kylan och sommarens minnen håller på att klinga bort. Besöket i Brighton finns bara kvar i form av bilder uppklistrade i ett fotoalbum, åtminstone de ögonblick som mamma och pappa kan tänkas acceptera eller i värsta fall tolerera.

Sensommaren har fördrivits med fruktlösa försök att imponera på omgivningen. Jag har spelat Kinks på min portabla Philips så att till och med min lillasyster kan Lola och Waterloo Sunset hjälpligt. Jag har plågat min engelskafröken med det jag uppfattar vara genuin engleska. De andra i klassen uttalar ”my” som ”maj” – jag framhärdar i att säga ”mý” med hårt y-ljud. Jag jobbar hårt på att vara så engelsk som möjligt.

Det är alltså lördag i en annan tid, i ett annat liv. Jag är ensam hemma och allt som jag uppfattar vara vuxet ligger inom räckhåll. Vuxet är till exempel att dricka mellanöl och titta på Tipsextra. Och sådant kan man inte göra i mamma och pappas vardagsrum som ju är ett utrymme för Hyland, TV-mackor och TV-kannor med kokkaffe från Gevalia. Jag släpar in TV:n i mitt eget rum som lämpar sig bättre för ändamålet. Det mesta i rummet går i brunt och orange. Mamma har inrett enligt tidens mode och till och med skaffat kuddar med vars hjälp jag kan förvandla sängen till en soffa. Jag förbereder mig för matchen genom att gå igenom mitt hemliga förråd av tillbehör, varsamt sparade just för tillfällen som detta. Två Double Diamond på burk. En liten påse Walkers Crisps, Salt and Vinegar. En öppnad burk Marmite. Det är det hela. Detta vill jag avnjuta i ensamt majestät och jag brer mackor med Marmite, dricker öl och smäller i mig Crisps liggande där i sängen i väntan på att Tipsextra skall börja.

Sommaren 1983. Hällregn. Stranden i Aberystwyth är tom och de pensionärer som dagen innan kört ned till vattenbrynet, klivit ur sin trehjuliga bil, fällt upp solstolar och parasoll för att sedan ta av strumpor och skor men aldrig tweedkavaj, väst och skjorta har retirerat in på den pub som finns ute på piren.

Jag och min sambo funderar på hur vi skall fira min födelsedag och vi gör det på samma pub som pensionärerna. Min sambos mor är bosatt i Wales sedan några år tillbaka och kan koderna bättre än jag. ”Not the Public Bar, go to the Lounge”. ”Order just half-pints even if you’ve decided to get pissed”. ”You’re a lady you know…”. Hennes mors nya make har klarat ut vad som gäller.

Så där sitter vi med pensionärerna som är genuint brittiskt rara och talar om smått och stort ända till en storvuxen och lätt påstruken man i förbigående frågar om jag gillar engelsk fotboll.

- Leeds, säger jag, jag gillar Leeds.

Han tittar på mig med ett mycket mixat ansiktsuttryck. Han är lite glad, lite skeptisk och liksom lite prövande. Så bestämmer han sig för att se ut som en Mastiff på dåligt humör och säger:

- Alla jävlar säger Leeds, särskilt alla jävla TV-fans som hurrar och jublar, men som aldrig kan räkna upp mer än två spelare i laget… och de kan inget om det gamla stora Leeds. TV-fans, fy fan.

- Sprake, Reaney, Cooper, Bremner, Charlton, Hunter, Lorimer, Clarke, Jones, Giles, Gray and sub Madeley, säger jag utan att titta upp från min öl.

- Jesus. Förlåt. Vad vill du ha att dricka?

Mastiffen som hette Julian skickade julkort ända fram till sin död 2006. I hans kista lade hans fru en miniatyr av den Billy Bremner-staty som står utanför Elland Road.

Sommaren 1999. Tryckande hetta. London kokar och asfalten släpper ifrån sig oljigt vatten och känns mjuk när vi går nerför Haymarket. Det jag och min son som just fyllt fem och som just i detta ögonblick är världens bästa resesällskap. Öppna ögon, inga pladdriga frågor, bara ett koncentrerat intag av alla främmande ljud, dofter och bilder. Dagen innan har vi varit i en sportaffär och köpt den utlovade fotbollströjan. Abbe har aldrig förstått storheten hos Leeds och väljer West Hams bortatröja med nummer 5 på ryggen. Inte för Rio Ferdinands skull utan för att han är just fem.

Jag oroar mig en aning för vilka reaktioner valet av tröja skall väcka hos de goda vänner vi skall besöka senare på kvällen. Den familjen är så hårt Spurs som det överhuvudtaget går att vara och hur gullig och rar Abbe än är så kommer han dyka upp i fiendens uniform. Jag hoppas nästan att han skall spilla glass på tröjan så att allt löser sig av sig själv men när det är dags att åka ut till Uxbridge är tröjan ren och fin.

Vi sitter på tåget som står still en bra stund vid Green Park. Precis när dörrarna stängts stannar några killar i tolvårsåldern vid fönstret där vi sitter. De pekar på Abbe och hans tröja, buar och klämmer ur sig några ”wanker”. Men Abbe slår tillbaka. Han knyter sin lilla hand och håller, inte utan möda, upp ett ensamt långfinger mot gossarna. Han går på dagis i Rudviken och uppenbarligen lär de sig ett och annat där. Jag låtsas inte se och hoppas att jag sett fel.

Han borde vara Leeds, den pojken

Lars Lindblad

Jag vet inte riktigt, men det känns inte som om fotboll i Dubai någonsin kommer få samma inramning som en regnig tisdag i Stockport. Just sayin’…

På bilden tittar brittiska Lord Triesman på när England träningsspelar mot Brasilien i ett försök att både få VM 2018 och förmå fler från toga-partyt att köpa engelska klubbar.

Hade jag varit den minsta gnutta religiös hade jag kallat det ett mirakel. Solen omfamnade mig och hela London i ett molnfritt, nästan löjligt perfekt, vårväder denna lördag medans jag gick genom Bishops Park ner mot Craven Cottage. För att vara på den säkra sidan hade jag tagit tuben ut till Putney Bridge dagen innan match för att förvissa mig om biljett och slippa alldeles för långa köer. Tanken hade först varit att köpa min biljett via deras hemsida men när jag gick genom parken och njöt av att se barnen vara ute och spela boll med sina föräldrar och se Thamsen fridfullt följa med mig på parkens västra sida sörjde jag inte att jag väntat. Craven Cottage´s Ticket Office ligger snyggt inbyggd i baksidan av Johnny Haynes Stand och där köpte jag biljett till Hammersmith End inför morgondagens drabbning mot West Bromwich Albions. En match som av allt att döma Fulham skulle ta hem.

Efter en stärkande lunch bestående av ett par pints London Pride och en klassisk brittisk inbakad paj började jag i god tid röra mig mot resans första match. Långt borta från glitter och glamour, pengar och all-seater arenor ligger Underhill Stadium i norra London. Då halva tunnelbane systemet, i sedvanlig ordning, var avstängt på grund av gud vet vad tar det längre tid än tänkt för Northern Line att ta mig till High Barnet Underground Station.

På tunnelbanan börjar jag prata med en äldre herre som visar sig vara Bradford-supporter i exil. Bosatt i London har han ändå årskort på forna Valley Parade (nuvarande Coral Windows Stadium) då det bara kostar 120pund och ”det är viktigt att stötta klubben även ekonomiskt efter alla motgångar”. När han blir på det klara med att jag är från Sverige undrar han förvånat om jag vet att matchen spelas i League 2 och menar på att jag borde titta på Arsenal eller Chelsea. Men jag försäkrar honom om att jag helst undviker Premier Leagues ”keep-quite and sit down-riktlinjer”. Neutral åskådare som jag är slår jag följe med honom till puben där Bradford anhängarna värmer upp inför matchen. Stämningen är trevlig och våren har lockat ut öldrickandet till uteserveringen som är full till bristningsgränsen. Inga Bradford supportrar verkar tvivla på att deras lag ska komma vinnande ur matchen. Barnet har inte vunnit hemma sen oktober förra året och ligger farligt nära nedflyttningsstrecket medens Bradford siktar på en play-off plats. En halvtimme innan matchstart tackar jag för mig och vandrar den korta biten ner till Underhill. Passande namn förresten. High Barnet brer ut sina villakvarter uppe på en höjd och vid foten, under the hill, ligger Underhill Stadium. Således försvinner min teori om Sagan om Ringen anknytning…
Deras klubbshop gör ingen glad och killen bakom kassan rättfärdigar det klena utbudet med att en ny försändning souvenirer är att vänta inom två veckor. Förutom matchprogrammet blev det i alla fall en pin.

Första halvlek ser jag sittandes på Main Stand precis ovanför pressektionen. Första halvlek bjuder på härligt öppen anfallsglad fotboll och halvvägs mot pausvilan tar Barnet ledningen. Målet ingjuter självförtroende i Barnet och deras passningsspel överraskar mig positivt. Dom vågar hålla i bollen, spela runt och vänta tills rätt tillfälle dyker upp och då slå den avgörande passningen. Två noll kommer strax innan första 45 via en frissparkssituation.

Dom cirka sjuhundra tillresta Bradford fansen mittemot mig ser ut att vara i koma. Inte mycket sång hörs från deras ståplatssektion. Då är det bättre fart på den tappra skara av skolungdomar som håller låda på samma läktare som Bradford fansen, men en bit längre högerut och åtskiljda av avspärrningar och matchvärdar.
Stämningen på min sektion har inte varit mycket att hurra över. Ett par Stone Island prydda herrar vid sidan av mig har som mest gapat oförskämdheter åt den rätt hygglige domaren. Så jag vandrar bort till ståplats för att insupa atmosfären där.

Trots att Bradford gör 2-1 en bit in i andra trummar Barnet på utan att tillsynes bli nervösa. Vilket betalar av sig när vänsterspringaren Yannick Bolaise snyggt drar sin försvarare och petar in 3-1. Ungdomarna i Barnet-klacken är som sagt svältfödda på framgångar och egenkomponerade ramsor till ”When The Saints Go Marchin In”, ”Twist and Shout” samt Beatles ”Let It Be” avlöser varandra i takt till en något överambitiöst använd trumma.

När Barnet punkterar matchen med 4-1 hetsar Barnetklacken Bradford med ”Did the Ripper, did the Ripper, did the Ripper take your mum” och ”Shall we sing a song for you” på samma melodi. Barnetkillarna ska nog vara glada över polisnärvaron och avspärrningarna.

Efter att domaren blåst av matchen och Barnet spelarna kramat om varandra börjar de gå fram och tacka sin klack. Men inte särskilt helhjärtat vilket förvånar mig då dom faktiskt hållit igång bra i 90 minuter och i synnerhet som det är första hemmavinsten på månader. Men ett par spridda applåder av spelarna på avstånd är allt dom får till tack. Riktigt dåligt!
Men jag är nöjd. Fem mål på intima Underhill har varit höjdpunkten på en härlig lördag.

Fulham – WBA sparkar igång halv två på söndagsförmiddagen. Så det blir inte mycket mer än frukost på Palmers Lodge innan jag sitter med en pint i handen och en på bordet framför mig på en pub ett kvarter ifrån Craven Cottage. För att komma in på puben var man tvungen att visa årskort eller biljett då det var ”Only Fulham Supporters” på matchdagar.

Även här förärades klubbshopen med ett besök. Skillnaden var oceanisk mot Barnets. Också på den punkten att Fulhams var fylld med asiater. Något som stal min shoppinglust och jag nöjde mig med en pin även här.
I jakt på matchprogram stötter jag på en kille som säljer fanzinet ”There’s only one F in Fulham”. Glad över att hitta aktiva supportrar lägger jag hellre mina sura pund på att stötta deras verksamhet än att köpa det officiella programmet.

Det behöver väl knappast sättas på papper att skillnaden mellan Underhill och Craven Cottage var milsvidd. Jag hittade snabbt och enkelt min plats på nedre ”Hammy End” och blir varse alla små viftflaggor som klubben trevligt valt att dela ut på hemmasektionerna. Shackrutiga med emblemet på skapades en italieninspirerad flaggkoreografi när spelarna sprang in till eurodisco-dunk. Något jag inte var likaförtjust i, förutom att jag var tvungen att sitta ner i 90minuter, var materialet vilket ytan av läktaren var byggd i. Någon form av hård playwood är bästa sättet jag kan beskriva det på. Tänk byggnadsställningsmaterial. Annars var sikten formidabel, inga skymmande pelare och närheten till planen var lika bra och skapade samma intima känsla som Underhill.

Trots ett massivt spelövertag av Fulham stod det noll noll i halvlek. Då hade både Danny Murphey och Clint Dempsey träffat virket med riktiga kanoner. Men WBA spelade riktigt tafatt och andra halvlek såg lovande ut med Fulham ögon sett. Enda positiva med WBAs första halvlek var deras tillresta supportrar som tveklöst sjöng ut Fulhams dito. Mycket riktigt tog Fulham tag i saker och ting andra halvlek.
Bobby Zamoras fem månader långa måltorka tog slut med en halvtimme kvar att spela och tog musten ur det lilla motstånd som fanns kvar. Två noll gjordes av Andy Johnson och för att kröna WBAs misär passade Roman Bednar på att missa en straff (Mark Schwarzer gjorde en mycket bra räddning).

Efter matchen blev Fulham fansen tackade av sina spelare på samma loja sätt som Barnet tackat sina. Dessa överbetalade fotbollspelare borde vara betydligt mer ödmjuka mot dom som faktiskt är grunden i klubben. Supportrarna.

Det är lätt hänt när man är i London, att det bara blir fotboll, öl, shopping och fotboll. Därför grävde jag på måndagsförmiddagen ner mig i Londons fantastiska historia genom att gå med på en rundvandring. Old City of London var temat och en bra och inlevelsefull guide bjöd under tre timmar på intressanta fakta och roliga anekdoter längs vår promenad. Efter lunch på Covent Garden blev det ett obligatoriskt stop på Lillywhites för prisvärd shopping innan jag kostade på mig en siesta inför avfärden mot Wycombe.

För att ta sig till Adams Park där Wycombe Wanderers FC huserar får man ta tåget dryga fyrtiofem minuter västerut ifrån London. Särskilt billigt var det inte heller. 18pund fick jag betala. 3pund dyrare än vad kvällens match mellan serieledande Wycombe och rödklädda Rotherham United skulle kosta mig.

Framme på tågstationen High Wycombe var det inte helt uppenbart hur jag skulle ta mig till arenan. Mörkret låg tätt över den rätt öde stationen och jag visste inte i vilken riktning Adams Park låg. Jag började planlöst vandra ner på vad jag trodde var huvudgatan när jag får syn på en kille i matchtröja. Frågar efter vägledning varpå han svarar ”Grab a cab mate, it’s a fourty minute walk from here”. Sagt och gjort, sju pund fattigare, kommer jag fram till Adams Park.

Wanderers står som ägare till Adams Park men delar den med rugbylaget London Wasps varpå även klubbshopen var delad i en ljusblå Wycombe halva och en svartgul Wasps del. Helt klart den bästa shopen av de tre jag besökte. Ett bra urval av souvenirrelaterade artiklar såväl som stilrena t-shirts och andra klädesplagg. Frågade damerna bakom kassen efter provrum och fick ” you can just strip here boy” till svar vilket utlöste ett unisont skratt bland kassörskerna. Sagt och gjort gjorde jag så tills deras stora glädje. Tröjan satt fint och hamnade tillsammans med en halsduk och, föga förvånande, en pin i en vit plastkasse med Wycombes emblem på.

Jag hade hört rykten om att det skulle gå en buss tillbaka till järnvägsstationen efter matchen. Så jag frågar en publikvärd om han vet var den ska avgå ifrån men han är inte säker utan ger mig dirigerar mig till Adams Parks Reception där jag ska kunna få svar. Receptionen ser ut som en reception på ett riktigt stiligt hotell. Bakom disken i ek sitter en kostymklädd äldre man och ler vänligt mot mig när jag kommer in genom svängdörrarna. Jag ställer min fråga varpå han reser sig från sin plats och går runt disken och ber mig följa med så ska han visa. Vi går ut och han visar mig till ett hörn på parkeringen en bit ner från arenan. Mannen var genuint intresserad över att hjälpa mig och gjorde sig till och med besväret att följa mig till platsen när en vägbeskrivning egentligen räckt. En vänlighet man nuförtiden allt mer sällan kan förvänta sig att bli bemött med i förstadivisionerna men som fortfarande frodas i de lägre.

Med varmt hjärta och halsduken på plats löser jag entre till hemmakortsidans ståplats Valley Terrace. En rätt snygg ståplats, lagom brant och med bra tak för akustik. Mäktiga huvudläktaren Frank Adams Stand reser sig med sina två etage till vänster om ståplatssektionen. Eftersom det är min första kvällsmatch någonsin i England slår det mig hur mörkt det är. En häftig detalj jag blir varse när domaren blåser igång bataljen är att allt ljus på läktaren släcks. Endast strålkastarljuset badar gräsmattan. Detta gör att man faktiskt ser skeendena på planen bättre. Jag får en känsla av att stå i en hockeylada, kallt, mörkt och en trumma som ständigt dunkar. Faktiskt har ungdomarna i klacken två trummor vilka de använder hellre än bra. Men ingen förutom en handfull killar i 25årsåldern som står vid mig verkar klaga. Grabbarna runt mig, med tydliga Football Factory influenser, skriker dock bort mot trummorna ”time for school tomorrow” och ”Your are worse than Rotherham”. Splittringar i klacken.

Frågan är om dom egentligen inte skulle ha behållit läktarljuset på, för första halvlek är ett sömnpiller modell starkare. Ett riktigt mittfältskrig och när domaren blåser av för vila har dom båda lagen knappt mäktat med varsitt skott mot motståndarmålet. Under halvlek tänds ljuset och någon form av underhållning äger rum på planen, vilket jag missar för ett besök på toaletterna.

Ljuset släcks och andra halvlek är nästan sorgligare än första. Kallt är det också. Riktigt kallt. Killarna runt mig håller värmen genom att håna deras yngre medsupportrar och skölja strupen med som måste vara medhavd vodka. Det kan behövs till en match som denna.

Noll noll känns rättvist. Spelarna bemödar sig inte heller här med att visa sin uppskattning till klacken. Jag skyndar mig ut för att ta bussen mot järnvägsstationen. På översta våningen av dubbeldäckaren träffar jag en norsk familj som också groundhoppat i tre dagar och tydligen också sett The Whites dagen innan. Jag bjuder dock inte in till vidare konversation utan somnar invirad i min Wanderers halsduk mot glasrutan och vaknar precis i tid för att ramla ut till stationen.

På tåget tillbaka snackar jag med två väldigt sympatiska Wanderers supportrar. Dom ställde sig liksom den äldre Bradford supportern undrande över vad jag gjorde ute i en Londonförort en måndagskväll. Dom frågade vad jag tyckte om matchen och jag svarade sanningsenligt att jag inte var imponerad. Dom däremot, var helnöjda. Det jag sett som ett nittio minuter långt ställningskrig analyserade dom i bitar och hyllade deras lags defensiva arbeta. Diskussioner kring italiensk, svensk och engelsk läktarkultur avlöste varandra och dom rekommenderade mig att besöka bland annat Bristol som enligt dom bjöd på bra stämning och trevlig fotboll. Framme i London igen skiljdes vi åt.

Gästskribent: Hans Fridlund

En titt i backspegeln från en resa till Londonderbyt Fulham-Chelsea från 2004… Besöket på Craven Cottage var givetvis höjdpunkten men mycket annat hanns också med. Här är reseberättelsen:

Efter att ha spenderat onsdagskvällen på en distriksdomarkurs i bandy i Linköping åkte jag hem till Motala för några timmars sömn. Klockan 02.30 var det uppstigning, en halvtimme senare skulle jag hämta upp min kompis Lucas. Några minuter försenad och med musikkanalen på högsta volym anlände jag vid hans dörr. Framför oss hade vi 15 mils bilfärd mot Skavsta flygplats utanför Nyköping. Flyget skulle avgå 06.40 och efter att ha passerat Linköping och Norrköping på motorvägen var vi framme vid långtidsparkeringen 04.40. Gott om tid för frukost och eventuella problem med bagage och incheckning. Några problem behövde vi dock inte uppleva, det fullsatta flyget avgick i tid. Vi var på väg mot England och Stansted!

Efter att ha upplevt en flygresa med två flygvärdinnor vars engelska inte var den mest lättförståeliga landade vi strax efter åtta lokal tid. På planet hade vi köpt biljetter till Stansted Express, när vi kom till perrongen stod tåget där redo för avfärd så det var bara att hoppa på. Efter trekvarts färd mot den engelska huvudstaden steg vi av tåget vid Liverpool Street. Väl där skaffade vi tunnelbanekort som skulle fungera under hela Londonvistelsen. Efter att ha åkt genom tunnelbanenätet kom vi till stationen West Brompton på District Line. Där visste vi inte mycket mer än att vi uppe vid gatan skulle ta vänster för att vid nästa gata ta vänster igen. Förvånansvärt bra hittade vi till 4 Hildyard Road och Swifts Guest House. Där välkomnades vi av familjen innan vi kunde lämna bagaget på vårat rum. Om vi förstod det hela rätt så bodde familjen Swift längst ner i huset och på de tre våningarna över fanns gästrum. För en summa av £21 per natt fick man säng, TV på rummet, dusch och frukost. Ett helt ok boende som jag kan rekommendera till andra.

När vi hade packat upp bestämde vi oss för att åka mot stadens inre delar för att se vad som fanns där. Efter att ha varit vid Piccadilly Circus och Oxford Street kände vi att tröttheten blev allt mer påtaglig och vi åkte till Swifts för sömn. På fredagsmorgonen åkte vi tunnelbanan mot Wimbledon för att komma till Putney Bridge, tre stationer från West Brompton. Nu var vi verkligen i Fulhamkvarteren. Vi tittade runt bland kvarteren för att kunna hitta bra dagen efter när det var dags för match. Klubbshopen besöktes där matchtröja och diverse andra saker inhandlades. Vi gick även ner Stevenage Road och vad låg där om inte Craven Cottage. Grindarna var låsta men vi tog ett varv runt arenan. Senare på dagen besökte vi Maddam Tussaud och på kvällen blev det utgång. Vid Leicester Square hittade vi en klubb som såg bra ut. Namnet var Equinox och där tillbringade vi större delen av kvällen och natten. Dansare och liveuppträdande av två kända hiphopartister vars namn vi ännu inte lyckats klura ut var två av ingredienserna på klubben. Tillbaka vid Swifts somnade vi någon gång vid 05.00.

Lördag och matchdag! Den sena natten gjorde att vi sov länge på morgonen. Strax efter elva lämnade vi Swifts för färd mot Putney Bridge och uppladdning. Utanför puben The Golden Lion stod en man och slussade in Fulhamsupportrar. I våra Fulhamtröjor släpptes vi snabbt in. På lappar vid entrén stod det, “Home fans only, no away colours”. På TV-apparaterna visades Tottenham – Arsenal och stämningen steg när Tottenham gjorde 1-0. Efter puben gick vi mot arenan och det märktes i kvarteren att det var match på gång. Framme vid Craven Cottage gick vi igenom de trånga biljettluckorna vid Putney End. På biljetterna stod det;

Putney Stand
Block P2
Row B
Seat 17

Platserna var på den neutrala sektionen. Vi satt nere vid hörnflaggan under stugan, helt ok platser. Stämningen var hög och supportrarna sjöng. Mest hördes Chelseasupportrarna vars sektion började ett tiotal meter till vänster om våra platser. Fulham inledde matchen lovande men efter att Tomasz Radzinski totalbommat ett skott i första halvlek tog Chelsea över allt mer. Resultatet i halvtid skrevs till 0-1, mål på frispark av Frank Lampard. Jag och de andra Fulhamsupportrarna var besvikna över att domaren blåste frisparken som resulterade i målet, det var ju kamp om bollen!

Fulham fortsatte att streta emot i början av andra halvlek och efter tolv minuters spel hände det. Bollen gick i en båge mot Papa Bouba Diop, han drog till bollen…
MÅL!!!
… som gick in till höger om Petr Cech, ett riktigt drömmål. Jag flög upp från min sittplats och skanderade Diop! Glädjen blev dock kortvarig. Två minuter senare nickade Mark Pembridge bollen rakt till Arjen Robben som avancerade förbi ett antal Fulhamspelare innan han la bollen i mål, 1-2. Chelsea skulle göra två mål till, 1-4. Chelseasupportrarna sjöng, “Boring, boring, Chelsea” i tio minuter. Efter förlusten var jag givetvis besviken men Chelsea var helt enkelt för bra. Fulham hade behövt den turen de hade borta mot Newcastle när det var vi som vann med samma siffror. Efter matchen åkte vi till arkadmaskinerna i Funland som ligger i det stora huset Trocadero vid Piccadilly Circus.

Söndagen ägnades åt shopping på Oxford Street och sevärdheter som Big Ben och Buckingham Palace. På måndagen åkte vi hem. Jag är mycket nöjd med min vistelse i London och jag kommer definitivt att åka till Craven Cottage igen, kanske redan i vår med supporterklubben (jodå, en sådan kommer förmodligen att bli verklighet).

Om ni håller på Fulham och inte har upplevt fotboll på Craven Cottage, se till att göra det. Ni kommer inte att ångra det.

// Hampus Petersson

Fick för en tid sedan ytterliggare ett länktips på mailen från Thomas som än en gång letat upp en “Ljungan-(reklam)film” på YouTube. Om jag inte befunnit mig utan laptop i Salzburg en tid hade den publicerats tidigare…

Nu får den fungera som LYCKA TILL inför onsdagens drabbning mot ryssarna!

Fick just ett länktips på mailen från “Thomas” som tyckte denna lilla film om hur man firar Ljungbergs födelsedag kunde vara något att dela med sig av. Vi håller med! Ska det firas så ska det firas ordentligt…

Förvisso en del i en reklamkampanj, men ändock en påminnelse om hur ruggigt stor Fredrik är i England (och övriga världen).

Marcus Avenbrand träffade Urban Hammar en kväll i fobollshuset för att under ett par timmar prata om det som varit, det som är och det som komma skall.
-Det behövs en handfull nyförvärv och man måste tillföra erfarenhet och dokumenterad kvalitet, säger Hammar i den långa intervjun som avhandlar allt från generande förluster till talanguveckling.

Klockan är bara 17:25 men mörkret lägrar sig redan över Örebro, regnet öser ner och det blåser alldeles för friska vindar. En riktig novemberdag helt enkelt även om det fortfarande återstår några timmar tills månadsskiftet verkligen är ett faktum.

Förra gången jag träffade Urban för ett längre samtal var för nästan exakt ett år sedan och jag var fylld av glädje efter att ÖSK tagit klivet upp i allsvenskan. Denna gång är det med en kombination av oro, lättnad och besvikelse över säsongen jag stegar norrut. Jag knackar på dörren samtidigt som jag står och beskådar den nya västra läktaren. Säga vad man vill om ÖSK men på arenafronten har det gått framåt i alla fall. För ett år sedan var det bara en grusgrop på kortsidan, nu står här en modern läktare med loger, butiker och till och med ett fullt utrustat gym.

Fotbollshuset är öde då spelarna har gått på semester och inte ens “Stallas” finns på plats för att störa lugnet. Urban låser upp dörren och släpper in mig i värmen. Vi passerar kaffeautomaten på vägen till hans kontor och jag noterar att hans rum är precis lika öde som förra året jag träffade honom. Det har naturligtvis sin förklaring.
- Det är rätt lustigt, ler Urban. För andra året i rad slutar jag som tränare för ÖSK och du träffar mig på min sista dag på jobbet.

Hur gick det till när du fick förfrågan om att ta över ÖSK under de sista matcherna, hade du det på känn?
- Jag hade inte fått några indikationer på att det var på gång, absolut inte. ÖSK sparkar nästan aldrig sina tränare. Det har skett en gång, 1978, och någon gång har en tränare slutat i förtid på egen begäran så det hör inte till vanligheterna direkt. Det kom som en överraskning för mig.

Hur resonerade du, fanns det någon tvekan att ta sig an uppdraget att rädda ÖSK kvar i allsvenskan?
- Jag tvekade definitivt inte, det går ju inte att göra det. Om klubben vänder sig till mig och vill ge mig förtroendet att reda ut en väldigt prekär situation så är det omöjligt att tacka nej. Det var som om någon i min familj skulle be om hjälp och då funderar man inte på om man skall hjälpa till eller inte utan det är klart att man ställer upp. Sedan blev det lite problem med min tjänstledighet, men till slut ordnades det upp fast jag fick vända mig till högsta förbundsnivå. Men det var självklart att jag ville ta mig an det här.

Kommer du ha någon annan roll i ÖSK nu när ditt tränaruppdrag är över?
- Jag är ju, som du vet, ÖSK:are och har varit involverad länge i föreningen och kan den utan och innan. En av anledningarna till att jag slutar är att jag varit här så länge och tycker man måste förändra kulturen lite grann i klubben och det gör man med hjälp av nya människor. Jag har varit här i sju säsonger nu och behöver få en distans till det hela.

Många supportrar hade gärna sett att du fortsatte som chefstränare efter den fina hösten.
- Det är jag väldigt glad över, och känner mig hedrad av, att de säger så. Jag har känt det stödet väldigt starkt och jag uteslöt egentligen inte en fortsättning helt och hållet, men jag har kommit fram till att jag skall fullfölja mitt kontrakt med förbundet. Jag vill inte bryta det, men det är inte utan kluvenhet som jag lämnar klubben, det kan jag erkänna.

<!–[if !vml]–><!–[endif]–>Urban tog över laget bara några dagar innan den ödesmättade bortamatchen mot Trelleborg på Vångavallen och hade inte speciellt mycket tid att arbeta på. Du hade sett en hel del av ÖSK:s macher, vad kände du var viktigast att prioritera på de första träningarna inför matchen mot TFF?
- Att ge en väldigt tydlig bild av hur jag ville att det skulle se ut så att spelarna förstod sina roller. Det innebar vissa förändringar naturligtvis, men jag ville arbeta fram stabilitet och säkerhet för laget.

Jag själv satt på Västkusten den här tiden men rapporterna från träningarna talar om att ni arbetade mycket med försvarsspel i början.
- Man börjar ju bakifrån. För det första släppte laget in väldigt mycket mål och förlorade matcher på det, säger han och fortsätter:

- Det har varit den stora utmaningen för mig att på kort tid jobba med en extrem resultatinriktning, vi var tvingade att ta trepoängare. Då kan man inte välja att prioritera försvarsspelet som i Trelleborg varenda match, men där var det viktigt att täta till och ta poäng. Om vi fortsatt på samma sätt är jag säker på att vi inte hade släppt in tio mål på de här tre matcherna, (Helsingborg, Djurgården och Kalmar, red.anm.) men jag var helt klar över att under september måste vi ta ett antal trepoängare, och det var absolut nödvändigt för överlevnad och då får vi spela på olika sätt, helt enkelt.

- På bortaplan har det blivit väldigt, väldigt svaga resultat och då måste vi prioritera stabilitet, i alla fall i min första match mot Trelleborg. Men på hemmaplan måste vi ändra strategi och vara mer offensiva som i matchen mot Gais, vilket vi lyckades med om än med knapp marginal. Nere i Malmö var vi nära poäng, de gjorde en väldigt bra match och det syntes hur glada de var att ha vunnit den matchen och även om vi inte hade någon offensiv att tala om då så var vi ändå väldigt nära poäng. Bara en gnutta tur och vi hade fått med oss någon pinne hem.

<!–[if !vml]–><!–[endif]–>Personligen var jag inte allt för besviken efter uddamålsförlusten mot Malmö men den innebar samtidigt att matchen mot Helsingborg på Behrn Arena i nästkommnade omgång blev ännu viktigare. Tre poäng kändes som en absolut nödvändighet.
- Det blev en väldigt offensiv fokusering inför den matchen men så gör det bästa forwardsparet i allsvenskan, Henrik Larsson och Razak Omotoyossi, två mål på några minuter – en fruktansvärd start. Jag kan inte riktigt skylla på taktiken där, utan vi var tagna av stundens allvar och var ouppmärksamma snarare än att vi begick något taktiskt fel. Efter det var vi väldigt starka, taktiken gick hem till 100% och vi vann rättvist med 4-3.

Optimistiska känslor i både truppen och bland supportrarna inför Djurgårdsmatchen på Stockholms Stadion som följde därpå.
- Där kunde vi kanske varit lite försiktigare. Jag kände också att vi ville överraska dem. Samma spelstil i match efter match gör att motståndarna blir väl förberedda. Vårt mer offensiva spel hade kanske kunnat gå hem mot Djurgården om dom inte gjort 1-0 väldigt tidigt och 2-0 efter ett förfärligt misstag. Återigen, det är inte taktiska fel, utan vi slarvade. Sen kanske vi hade kunnat välja ett par andra alternativ men det är lätt att vara efterklok.

Sen följde matchen mot Kalmar FF och ÖSK blev frapperande enkelt avklätt mot ett guldjagande gäng smålänningar.
- Matchen mot Kalmar var den sämsta under min tränarperiod. Den var faktiskt generande dålig. Allt vi hade planerat sprack och de avväpnade oss på ett mycket enkelt sätt. Kalmar neutraliserade vårt anfallsspel med att ställa sig i vissa positioner och de behövde inte ens jobba särskilt hårt, vilket var väldigt tråkigt. Vi hade inget motvapen.

… så Nannes taktik överraskade Er?
- Nej, egentligen inte. Men de var så otroligt självsäkra och hade ett sådant självförtroende, ett kollektivt självförtroende i sitt lag att de väntade ut oss vilket gjorde att vi blev nervösa och så kom det ett tidigt baklängesmål igen varför vår matchplan sprack. Det var den sämsta matchen och det gällde att vi snabbt kom upp på banan igen efter det.

Det gjorde vi verkligen, segern i Borås var en av säsongens allra bästa ÖSK-insatser.
- Ja, men jag är inte speciellt förvånad. Vi visste nästan in i minsta detalj hur de skulle uppträda. Laget gjorde exakt vad vi hade föresatt oss att göra och jag har aldrig varit så noga i matchförberedelserna som till matchen mot Elfsborg. Vi visade videoklipp och hade detaljerade genomgångar. Vi är alltid noggranna inför matcherna, men nu var det extremt noggrant. Matchen gick oss i händerna precis som vi tänkt.

Elfsborg “vilade” många spelare och jag tänkte säga något om att “motivation slår klass” men det kanske inte är helt rättvist sett till den fina match ÖSK presterade?
- Visst, Elfsborg var regerande svenska mästare och de är starka på Borås Arena. Man är faktiskt det mest offensiva hemmalaget av alla i serien. Det är bara MFF som kan mäta sig med den offensiva attityden på sin hemmaplan. De spelar med en väldigt hög press och lämnar samtidigt väldigt stora hål i backlinjen och vi visste att vi skulle få chanser att utnyttja det om vi bara kunde ligga rätt i positionerna. Något vi lyckades väldigt bra med och i andra halvlek fick vi kontringarna vi räknade med att vi skulle få och kunde avgöra matchen på det. Så matchen i Borås blev en fullträff och det hade med våra förberedelser att göra.

Dagen efter segern i Borås säkrades ÖSK:s allsvenska kontrakt då Brommapojkarna förlorade hemma mot Kalmar. Detta gjorde epilogen mot Gefle till en match utan riktig nerv.
- Vi var väldigt glada hela veckan innan den matchen och för en gångs skull kunde vi släppa ned axlarna lite men vi jobbade ändå bra på träningarna. Det är inte många som tror det och fansen undrade om vi inte jobbade seriöst den här veckan men det gjorde vi verkligen.

- Däremot hade vi inte samma anspänning till matchen och jag kände att det slog lite fel där när de kom fram på sin högerkant och skapar ett jätteläge som de utnyttjar direkt och jag tycker det åter visar på en bristande uppmärksamhet. Gefle kan sedan, som inget annat lag i allsvenskan, bevaka sin ledning med en nästan italiensk disciplin i sitt försvarsspel och jag visste att vi inte kommer få många chanser i matchen. Mot Elfsborg kommer man alltid att få sina chanser om man positionerar sig bra då de spelar ett så öppet försvarsspel men mot Gefle är det inte så och det är otroligt svårt att vända en match mot dem. Vi körde mycket en-mot-en och de två tidiga baklängesmålen innebar att vi ännu en gång fick jobba i uppförsbacke.

<!–[if !vml]–><!–[endif]–>Även om matchen mot Gefle inte innebar möjlighet för något av lagen att förbättra – eller försämra – sina positioner i tabellen är Urban mycket missnöjd med förlusten.
- Jag var ledsen, vi hade ett så bra läge att avsluta med en dubbelseger och tvätta bort lite av det negativa som präglat säsongen. Men vi visade igen att vi är ett upp-och-ned-lag, en bra match följs alltid av en dålig. Vi har ju haft ett väldigt tufft läge under en lång tid och den anspänning som släppte efter Elfsborg kan ha påverkat insatsen mot Gefle.

- Det finns en mental faktor att ta hänsyn till, men det har det ju funnits hela tiden när vi varit så pressade så det kanske är lite billigt av mig att sitta och “skylla” på det. Men jag tror att det är en anledning till förlusten. Koncentrationen var inte den bästa och vi fick lida för det med två tidiga baklängesmål.

Just det här med tidiga baklängesmål vill jag gärna ta upp lite ytterligare. Jag skrev en artikel om det tidigare i somras men det har bara fortsatt och fortsatt och fortsatt. Har ni någon förklaring till vad det hela beror på. Har man oflyt? Är det dålig inställning?
- Nej, det har varken med oflyt eller dålig inställning att göra. Det är lätt att kritisera spelare, och många gör det också, för dålig inställning när det ser tafatt ut och på ett sätt är det sant men det finns alltid en orsak att man hamnar i ”mellanlägen” där man inte kan tackla, man ligger för långtifrån på grund av att man kanske har rört sig för dåligt, då blir man passiv och då får man direkt höra att man har dålig inställning. Men det är mer så att man gör fel saker än att man har dålig inställning.

Men oavsett om man gör fel saker, eller om man faktiskt har dålig inställning så går det ju inte att blunda för det hela. ÖSK måste ha slagit rekord i konsten att hamna i tidiga målmässiga underlägen.
- Det stämmer och det är en förfärlig känsla och det blir en hake psykologiskt. Rädslan för någonting skapar just ofta denna situationen. Nu skall jag inte säga att det fanns en rädsla i laget, men det fanns en osäkerhet, en tanke som är negativ. Du kan inte som tränare gå ut och instruera negativt och säga ”gör inte det”, ”du får inte göra så”, ”du får inte gå in för långt i banan” eller ”slå inte för tidiga inlägg”, då har du ändå nämnt ”tidiga inlägg” och ”gå för långt in.. ” och just därför gör man detta, det är en stor och vanlig tränarfälla.

- Det är mer psykologi än man tror, men jag frånsäger mig naturligtvis inte ansvaret. Jag har inte lyckats stoppa de tidiga målen bakåt men många av dem är faktiskt riktiga pärlor som är svåra att försvara sig emot. Men jag vill nog säga att misstag, felbeslut och en psykologisk påverkan ligger bakom detta problem, inte taktik i så stor utsträckning.

Men när man släppt in de tidiga målen i match efter match, menar du att man inte skall ta upp det i genomgångarna och t.ex. säga åt spelarna att vara extra uppmärksamma under inledningskvarten?
- Nej, man får inte ägna sig åt negativ coachning och prata om de här tråkiga matchupptakterna, det är ett pedagogiskt kardinalfel. Man skall endast koncentrera sig på vad man skall och måste göra.

- Jag kan inte säga ”Du får inte ställa fel frågor nu, Marcus” för då kommer du genast att börja tänka i negativa termer och undra vad det är för frågor som är fel och blir på så sätt osäker, men samtidigt så går det ju inte att ignorera det här problemet heller. Faktum är att vi har släppt in många tidiga mål och medvetenheten om det är total.

Det är inte bara tidiga baklängesmål som är en väldigt negativ trend för ÖSK. Urban tycks läsa mina tankar och innan jag hinner ställa frågan om varför vi alltid är så svaga i bortaspelet så har han börjat besvara den.
- Det finns ingen anledning att spela så dåligt på bortaplan. Om jag hade tränat laget nästa år så hade jag förväntat mig precis lika bra resultat borta som hemma. Spelar man på ett konsekvent sätt och gör saker på rätt vis så skall det inte vara så stor skillnad taktiskt och spelmässigt på spelet hemma och borta. Det är när man rensat hjärnan, när varje spelare har en stark tro på sig själv och inte tänker negativa tankar som vårt spel på bortaplan kommer att bli bättre.

- Till matchen i Borås till exempel, då talade jag bara om hur vi skulle spela. Jag nämnde inte ett ord om matchstart eller något sådant på hela veckan. Vi ville inte ha in negativa tankar och vi var så fokuserade på att göra en bra match. Det är ett tränaransvar att få till det tänket.

Finns det då något man kan göra för att få slut på bortaspelsproblemet?
- Om man ser till bortaspelet så går det långt tillbaka, ÖSK har varit dåliga borta år efter år. Man går in i varje säsong och det är nästan det första man säger att ”i år skall vi göra bättre bortaresultat” och så blir det en speciell uppladdning, speciella förberedelser mentalt, man pratar mycket om just den saken och då är man ju där igen. Det finns en överdriven uppmärksamhet på det negativa, vilket gör att man går just i de här fällorna.

<!–[if !vml]–><!–[endif]–>Att ÖSK:s svaga uppträdanden på bortaplan går tillbaka längre i tiden än innan det anlades konstgräs på Behrn Arena är ingen hemlighet. Annars är det ju lätt att tro att det är det ständiga underlagsbytet som gör att resultaten är så skiftande. Kanske är det inte nödvändigt att förlägga så många naturgräspass inför bortamatcherna?
- Min åsikt om det är, och det har jag kommit fram till efter fem år på konstgräs, att det inte finns någon mening med att träna på vanligt gräs en hel vecka innan en bortamatch. Det finns ingenting i våra resultat som stöder att det skulle vara bra. Jag är av den uppfattningen att man skall träna på det bästa underlaget. Är det bra gräs under sommaren då det inte är någon större skillnad på natur- och konstgräs har det inte så stor betydelse. Men som vi gjorde när vi tränade på en gropig plan på Trängen bara för att det var naturgräs, det gav sämre kvalitet på träningen än om vi hade tränat här på Behrn Arena.

- Min slutsats just nu är att det inte är nödvändigt att växla underlag så mycket. Det skapar en del problem med skador också när man skiftar hela tiden. Vi har under de fem senaste åren bytt hela tiden beroende på vilket underlag nästa match skall spelas på och vi har inte haft någon nytta av det och man bör verkligen fundera över hur man skall göra. Konstgräset har den fördelen att det alltid är likadant och du vet att du får bra kvalitet på övningarna.

… men ÖSK:s träningsmöjligheter är inte så bra?
- Det är en av mina huvudpunkter för framtiden. Nu bestämmer vi inte själva när vi vill träna och det är naturligtvis inte bra. En tränare för ett allsvenskt lag måste kunna bestämma var, när och hur laget skall träna. Det kan man inte som tränare i ÖSK i dag. Vi är låsta i dag och har ingen alternativ fotbollsplan. Det finns ett akut behov av en ”ÖSK-gård”. Vi har en förskräcklig situation här i stan med bara en enda konstgräsplan som dessutom är vår matcharena. I Stockholm och andra städer anlägger man massor av konstgräsplaner, men här i Örebro har vi bara Behrn Arena, så vi ligger efter. Långt efter, till och med.

Det är rätt lustigt egentligen. Vi var först med konstgräs…
- Ja, det stämmer. Vi var först med konstgräs på matcharenan, men nu ligger vi efter och vi har inte de träningsförhållanden man kan önska. Samtidigt tycker jag att Behrn Arena är en ypperlig plats att vara på, men vi bestämmer inte när vi är där och det är absolut inte bra att vi har en begränsad tillgång till arenan.

- Vi åker runt till olika planer i Örebro när vi vill träna på naturgräs. Vi har blivit väldigt väl bemötta, men vi vet fortfarande inte den ena veckan var vi skall träna nästa. Så, en egen träningsanläggning är prioritet ett. Det är bara att se på de andra allsvenska lagen som har Kaknäs, Karlberg, Kamratgåren, ÖIS-gården, GAIS-gården etc. och dessa lag har jättefina förutsättningar. Vi har en bra samlingspunkt här med kansliet, fotbollshuset och arenan, vilket är bra, men träningsdelen är inte alls tillfredsställande.

Vad skulle du helst se att man gjorde för att lösa detta?
- Det är mycket viktigt med en samverkan mellan klubbarna och kommunen. Man kan inte bara sitta och skylla på kommunen och att Örebro Kommun inte gör någonting, det säger jag inte. Jag konstaterar bara att vi ligger efter och att vi måste ha bättre samarbete mellan klubbarna och kommunen för att få till samverkansprojekt om fler planer i stan. Vi är i akut behov av träningstid på konstgräs, både för ungdoms- och seniorfotbollen.

<!–[if !vml]–><!–[endif]–>Jag kikar åter ned på mitt anteckningsblock och även om jag gärna talat om detta planproblem länge till inser jag att det är läge att gå vidare, inte minst för att diktafonen skall orka hålla ut hela intervjun. Jag har plitat ned “b-lag” som en av mina stolpar och frågan Urban hur han ser på det hela inför nästa säsong. Många av spelarna som inte riktigt tar plats i startelvan fick mycket sparsamt med matchträning i år.
- B-lagsspel är ju någonting som är på väg bort, i stället talar man om förstärkta ungdomslag. U21 är ju ett begrepp i Sverige nu och ÖSK kommer att vara med i den serien nästa år. Jag skall inte säga att det är klart till 100%, men det ingår i planen och det ersätter vad man annars kallar B-lagsspel. Många lag har matchat väldigt unga lag i de här matcherna men vi har valt att ställa starka lag på benen vilket gör att matcherna inte alltid ger så mycket, men tyvärr har det varit väldigt dålig ordning på serieuppläggningen i reservlagsfotbollen de tre senaste åren. Det är oacceptabelt för spelarna som behöver matcher.

- Lösningen blir att vi fortsätter att spela med talanglaget i förbundsserien, det vill säga division 3, och att ytterligare ett lag hålls igång och det är vårt reservlag som kommer att kallas U21. Där får man även ha med fem överåriga spelare (fyra utespelare och en målvakt, red.anm.) och då kan man tänka sig att t.ex de spelare som sitter på bänken i de allsvenska matcherna får spela i U21-serien. Där kan de få regelbunden matchning. Inte jättemånga matcher, men tillräckligt många.

Men med bara fem överåriga spelare så känns det ändå som att ett par spelare kan komma i kläm och inte få spela någonting?
- Det får man reglera med utlåning och truppstorlek. Truppstorlek, utlåning, U21 och talanglag måste synkas så att ingen spelare hamnar i vad jag brukar kalla ”matchskugga”.

En av dina första åtgärder när du tillträdde som tränare var att minska truppen. Vad var anledningen till det?
- Vi hade för stor trupp för att vi skulle kunna ha effektiva träningar. Det var för många spelare som låg för långt från A-lagsspel och inte var aktuella, vilket innebar att träningarna fick en prägel av utvecklingsträning. Om jag kommer in i två och en halv månad och måste prioritera resultaten före allting annat så måste vi vara effektiva. Det var nödvändigt att minska truppen och de spelare som inte konkurrerade om speltid fick gå ned i U-truppen temporärt. Det var inget roligt beslut att ta men det var absolut nödvändigt.

Men var det inte svårt att motivera för de här spelarna varför de “degraderades”?
- Nej. Det handlade inte om att degradera dem för dåliga prestationer, det handlade enbart om att optimera träningsförhållandena för A-laget. Vi var tvingade att göra det. Många kanske uppfattade det som en aning paradoxalt att jag som talat så mycket om utvecklingsträning och unga spelare gjorde så här. Men jag ville inte ha spelare i träning som inte var aktuella för spel. Men det är viktigt att understryka att detta var något tillfälligt under just den här hösten.

- Jag tror inte att de yngre spelarna blev lidande. Det är viktigare att träna med U-truppen och vara en viktig spelare där än att inte vara en viktig spelare i A-truppen när man ändå inte får spela. När läget såg ut som det gjorde i augusti, vi låg sist, var det direkt nödvändigt och de här yngre spelarna fick bättre uppmärksamhet under talanglagets träningar.

Om vi återgår till det här med truppstorlek, hur många spelare skall man som tränare ha till sitt förfogande anser du?
- Arton till tjugo utespelare samt två målvakter. Men man kan också ha fler målvakter i träning så att man hela tiden har en inskolningssituation för en yngre målvakt. Det är en organisationsfråga. Man kan mycket väl ha fler spelare i träning, men i en A-trupp, med spelare som är aktuella för allsvenskt spel, skall man som sagt ha arton-tjugo utespelare, anser jag. Sen kan man ha lite andra alternativ beroende på hur man utnyttjar tränarresurserna. Om man använder chefstränaren, den assisterande och dessutom utnyttjar Tipselittränaren, kan man jobba hårdare med enskilda spelare i stället för att Tipselittränaren jobbar så mycket med ett lag och man kan fokusera på enskilda spelares utveckling. Men då måste man också förstärka tränarsidan och så kommer det att bli.

Det här låter mycket intressant. Har du lust att utveckla det hela?
- Jag har ju lämnat min redogörelse till styrelsen där vi jobbat mycket med framtidsfrågor. Jag är gammal i gamet och har varit här längre än någon annan så jag har fått ta mycket ansvar för synpunkter på framtiden, den sportsliga framtiden, och sen får vi se hur mycket klubben tar av det. Men tankar att effektivisera talangutvecklingen finns och att lyfta upp spelarna tidigare in i A-truppen är vår förhoppning, men också att de skall ha en medföljande tränarresurs. Detta för att chefstränaren inte skall bli splittrad. Han måste självklart fokusera på A-laget, men samtidigt måste vi ha unga spelare i utveckling i den här miljön.

- Tipselittränaren skulle tillbringa ett antal timmar i veckan med A-truppen och ha fokus på de unga spelarna. Ibland blir det då kollektivt och att många spelare gör samma sak och ibland blir det gruppindelning. Samtliga tränare måste jobba hårt och spelarna skall ha verklig nytta av träningen och då kan man jobba i grupper. Men det beror också lite på vilken tid det är på året. På vintern är det inte lika resultatinriktat och då kan man ha mer utvecklande träning med de yngre spelarna tillsammans med de äldre, medan man i matchförberedande träningar under säsongen delar upp mer.

- Det är viktigt att de unga spelarna får komma in i skarpare lägen och inte hamnar i utkanten av truppen och får mindre instruktion och feedback. Nu hamnar de i något slags vänteläge i A-truppen, där man inte längre är lika viktig som man var i U-truppen och så får det absolut inte vara. Men det här en organisationsfråga och utnyttjandet av tränarresurserna är avgörande. Det här är ett måste för klubben.

När vi ändå är inne på talangutveckling. Vilket ansvar tycker du att ÖSK har för att tillvarata unga lokala talanger som Markus Gustafson och Jiloan Hamad?
- ÖSK skall inte klara av all talangutveckling själva. Örebros fotboll inbegriper alla klubbar och vi skall tillsammans vara bra på att utveckla fotbollsspelare. Det innebär att de som växer i till exempel Forward, i Adolfsberg och i Karlslund skall göra det och sedan, när tiden är mogen, skall de gå till den bästa klubben. Det finns inget konkurrensförhållande mellan ÖSK och de andra klubbarna i staden.

- ÖSK skall samverka med alla klubbar, och framförallt med de som är bäst på att utveckla spelare, och hamna i ett läge där man har nytta av varandra. Att man släpper spelare i bägge riktningar under givna förutsättningar och inte ställs inför nya problem varje år. Man måste komma fram till långsiktiga avtal. Sen är det så att om ex. BK Forward kontrakterar väldigt unga spelare för att de vill tjäna pengar på dem vid försäljning tar man därmed också på sig ansvaret för deras utveckling.

<!–[if !vml]–><!–[endif]–>Men borde inte ÖSK göra allt som står i dess makt för att talanger som Hamad, Garaca och Gustafson skall hamna i klubben?
- Om Forward vill sälja Jiloan Hamad och Dejan Garaca till en klubb som betalar mycket, då kan inte vi göra något om t.ex Malmö är med i bilden. Jag tycker inte om situationen att ÖSK skall köpa spelare dyrt som är väldigt unga, utan jag vill att vi utvecklar spelare tillsammans. När de sedan slår igenom på toppnivå, det är då man får bra betalt, när det säljs vidare till andra klubbar. Då delar vi på kakan här inom Örebrofotbollen.

- Jag önskar att Markus hade kommit hit. Jag beskrev vår verksamhet för honom in i minsta detalj och hans tänkta utveckling här. Men om inte det räcker för honom så kan inte jag ta ansvar för det. Om han får ett mycket bättre kontrakt någon annanstans eller av någon annan anledning tror att han utvecklas bättre i t.ex Halmstad, då kan inte vi hindra det. Det känns inte som att vi kan ta ansvar för hans val.

Han angav bland annat som skäl att han valde Halmstad för att de säljer fler spelare till utlandet.
- Ja, det stämmer ju. Halmstad har en enorm framgång där och har varit otroligt duktiga på att fostra spelare som sedan går vidare ut i Europa. Det kan vara ett argument, om man ser sig själv som en sådan spelare och jag respekterar den åsikten. Jag är inte arg eller besviken på någon, utan konstaterar bara att det naturligtvis är en förlust för oss att Örebrospelare lämnar staden.

Per Johansson är en annan förlorad talang, han valde Djurgården.
- Per ville vi definitivt ha till ÖSK, men han kontrakterades som väldigt ung av Karlslund vilket naturligtvis försvårade en övergång till oss. Vi kan inte betala massa pengar för en femtonåring. Vi ville att han skulle komma hit och träna, vilket han också gjorde, men han såldes i stället till Djurgården, som är smarta och sätter honom i utlåning med precis samma upplägg som vi skulle ha gjort. Det är synd att han inte är vår spelare, han skulle ha blivit Allsvensk spelare hos oss nästa år, vågar jag påstå. Jag vill också påpeka att vi numera har ett bra samarbetsavtal med Karlslund, som båda klubbarna kommer att ha stor nytta av.

- Det är synd att en del talanger inte hamnar hos oss. Men det finns ett antal skäl till att det är så och det ena fallet är nödvändigtvis inte det andra likt. Det är alltså frågan om att de mindre klubbarna skriver kontrakt med väldigt unga spelare och därmed vill tjäna pengar på dem och det är svårt för oss att svara upp mot. Vi vill utbilda Örebrospelare. Stora pengar vill vi lägga på toppvärvningar.

- Vi kan och vill låna ut spelare till Forward och Karlslund t.ex. och även betala spelarnas löner, eller delar av dem, mot att vi i stället, när tiden är mogen, slussar in lämpliga unga spelare i vår trupp. Båda klubbarna gagnas och blir bättre av sådana lösningar. Det är en önskesituation, men jag kan inte påverka den.

ÖSK har lånat ut både Sandro Pavicevic och Niklas Lönnkvist till Forward men de känns inte som att vi får något tillbaka. Detta påstående kommer visserligen med mina svartvita supporterglasögon på men ligger det något i det tycker du?
- Jag uppmanade Niklas och Sandro att försöka välja en klubb att bli utlånade till där de får spela i A-laget på så hög nivå som möjligt, vilket de har gjort. Forward har haft glädje av det och spelarna har blivit bättre. Men jag känner inte till några detaljer i dessa avtal och vad de har kostat.

- Önskesituationen är att vi har råd att låna ut spelare som vi betalar lönen för utan att det kostar något för den andra klubben. I stället får vi möjlighet att skriva kontrakt med talangerna. Men om Forward skall betala våra spelares löner när vi lånar ut dem så vill ju inte de ge några spelare till oss. Allt har med pengar att göra.

Ett samarbete likt det AIK har med Väsby, där Gnaget tillochmed avlönar Väsbys tränare känns intressant tycker jag.
- Det är ett väldigt bra samarbete, där betalar AIK stora pengar för att kunna använda Väsby som ett utvecklingslag. Tiden är inte riktigt mogen för det än i Örebro. Jag hoppas att det kan bli det snart och att klubbarna kan tala konstruktivt med varandra, men det slutar ofta i konflikter som ingen mår bra av.

Regndropparna slår tungt mot fönstret utanför och vi drar en gemensam suck över det tråkiga höstvädret. Jag slänger en blick mot diktafonfen för att försäkra mig om att den fortfarande är vid liv, den har en tendens att dö i de allra mest olämpliga av situationer, men inspelningslampan lyser fortfarande, om än i en svagare röd nyans än tidigare och jag känner att vi talar på lånad tid. ÖSK:s framtid är något jag absolut vill avhandla innan vårat samtal är över och jag frågar hur Urban ser på den.
- Tränarfrågan är redan sen, det måste bli klart så fort som möjligt. Rekryteringsfrågan vad gäller spelare skall alltid vara öppen, klubben ska ha ständig verksamhet kring värvningar. Det gäller att vara effektiv när fönstren öppnar och att spelarna redan är färdigscoutade och väl kartlagda då. Det är något som kommer att kräva en del pengar och en ny tjänst och det finns sådana planer i ÖSK. Man skapar resurser för att kunna ha en rekryteringschef som jobbar nära sportchefen och stöder honom. Sportchefen har i dag inte möjlighet att kunna göra allt och det kan krävas att vi har en person som enbart fokuserar på rekryteringsfrågor, kanske på heltid. I en storklubb är detta en heltidstjänst och jag skulle gärna se att det blir så även i ÖSK och att man skapar resurser att lösa detta..

- Sen måste man förstärka laget till nästa år så att spelarna och laget får bättre förutsättningar att prestera bra och hjälpa de unga spelarna så att inte de får ta ett för stort ansvar. Det behövs en handfull nyförvärv och man måste tillföra erfarenhet och dokumenterad kvalitet.

<!–[if !vml]–><!–[endif]–>Precis som i sommarvärvningen av Abgar Barsom…
- Ja, Abgar har gjort ett strålande jobb och varit en lojal lagspelare som framförallt arbetat hårt. Det är ett utmärkt exempel på en mycket bra värvning. Alla spelare blev bättre av att han kom hit.

Ju mer vi pratar om Barsom ju mer irriterad blir jag över att han inte kom tidigare, helst redan innan säsongen. Underskattade vi motstådet, överskattade vi vår egen slagkraft eller finns det något annat skäl till ÖSK:s kräftgång i seriespelet under säsongen?
- ÖSK underskattade konkurrensen och motståndarnas slagkraft. Man borde ha värvat starkare och åren när vi varit i Superettan har det pågått en kapprustning mellan de Allsvenska klubbarna. Man får även ta det psykologiska i beaktning. ÖSK som väletablerad allsvensk klubb, tvångsnedflyttade 2004, lutade sig lite mot gamla meriter och goda förhoppningar. Man resonerade; “Vi är ett mittenlag” medan våra konkurrenter, Trelleborg och Brommapojkarna, tidigt visste att det väntade en bottenstrid och var förberedda på det. Det är jag inte säker på att ÖSK var. Möjligen hade man för goda förhoppningar och för hög målsättning. Verkligheten är tuff.

- En annan sak är att fyra av lagen; Örebro, Brommapojkarna, Trelleborg och Gefle har de lägsta lönebudgetarna och det finns en obehaglig överensstämmelse mellan sportsliga resultat och ekonomisk omsättning. Det är tråkigt att säga, men så är det. Min slutsats är att vi måste hävda oss bättre genom att bli större, starkare, djärvare och offensivare när det gäller rekrytering av toppklasspelare. ÖSK måste göra sig mer attraktiva genom att ha bra verksamhet, bra träning och göra de rätta sakerna så att spelarna utvecklas ännu snabbare. Vi måste fortsätta att ta fram egna spelare och ser till att de är väldigt väl förberedda. De kraven kan fansen gott och väl ha. Det är vad som måste till om man skall ta några medaljer och spela i Europa igen som man gjorde i mitten på 90-talet. Man måste ge sig in i kampen som både är dyr och hård.

Men hur går man till väga för att bäst stå rustade för denna kamp?
- Man önskar kanske att spelare kunde ha låga löner och jobba hårt men det är jättedyrt med toppidrott samtidigt som det är oerhört krävande. Vi måste växa och kanske komma upp i en omsättning som är dubbelt så stor som i dag. Marknadsavdelningen jobbar stenhårt med utvecklingen av klubben, det kommer fler och fler åskådare till matcherna, arenan blir bättre och bättre och detta kommer att lyfta ÖSK. Framtiden ser ljus ut, men det gäller att hänga med.

Klockan har sakta tickat på under vårat samtal och eftermiddagen har blivit till kväll. Jag känner att det mesta jag velat avhandla har tagits upp men jag är också fullt medveten om att jag, medan jag ligger och skall somna på kvällen kommer att vara sur för att jag kommer på en massa frågor som jag borde ha ställt. Vi börjar så sakteliga att plocka undan efter oss, jag sätter på mig handskarna. Tackar Urban för både intervjun och att han tog över klubben i ett så svårt läge och är en av dem vi har att tacka för att ÖSK firar sitt hundraårsjubileum som ett allsvenskt lag. När vi står vid kaffemaskinen så tar Urban till orda igen.
- Jag vill återigen tacka supportrarna för deras otroliga stöd. Jag är glad, lycklig faktiskt, över att ha sett den positiva publikutvecklingen vi haft här i stan under många år. Vi har den starkaste landsortspubliken i Sverige om vi bortser från Elfsborg som har över hundra miljoner i omsättning och har blivit ett storlag. Vi är en förhållandevis liten elitklubb men vi har enormt stark publikstöd och hängivna supportrar. Det märks ju på SvenskaFans-sidan. Jag har läst en del nu efter säsongen när man kunnat slappna av lite och det är häpnadsväckande med det enorma, glödande och brinnande intresset för ÖSK. Där har ni toppkänning. Ni går före och vi skall hänga med på det och bli sportsligt lika bra. Jag hoppas att samtliga supportrar, gamla som unga, är tålmodiga. Man skall ställa krav och man skall ha förväntningar, men samtidigt vara realistiska och tänka på klubbens förutsättningar. Jag hoppas att man kan se bättre resultat, betydligt bättre resultat nästa säsong och att klubben kan undvika bottenstriden.

Med de orden tar vi i hand, jag slänger på mig mössan och drar upp dragkedjan på jackan så högt det bara går.
När jag öppnar dörren möts jag av ett kompakt mörker, en isande kyla som biter i huden och ett regn som tycks attackera från sidan.
Jag tar ett varv runt arenan och motstår frestelsen att gå in på Max och inhandla ett Frisco-mål.
Jag insuper fotbollsatmosfären, tänker tillbaka på säsongen och känner mig lyckligt lottad över att ha fått spendera nästan två timmar talandes fotboll med Urban Hammar.

I svallvågorna av det något omtumlande beslutet att Hammarby Fotboll efter 20 års längtande äntligen tycks få en ny arena, har ett antal frågetecken höjts med hänsyn till våra delägare AEG’s inblandning i det kommande projektet.

Vad vill de egentligen? Vem ÄR de egentligen? Varför Hammarby? Vad ska de tjäna pengar på?

Frågorna är många, och gästskribenten “Jürgen Hingsen” beslutade därför att försöka bena ut begreppen lite och möjligtvis ge en liten inblick i AEG’s agenda.

För det första. Philip Anschutz. Mannen med cashen. El capitano. Vem är han egentligen och varför i helsike har han slagit klorna i Bajen? Ja, förutom att han är beryktad för att vara vansinnigt mediaskygg – till skillnad från andra entreprenörer, oligarker och miljardärer – och det faktum att han är både djupt kristen och har en grundmurat konservativ politisk syn, är det inte mycket man vet om honom som privatperson. Mantrat ”har inte givit en intervju sedan 1974” omnämns nästan ofelbart i alla de artiklar som har skrivits om honom och hans företag. De flesta bedömningar av hans gärningar och även av honom själv utgår därför ifrån hans professionella liv, och utan att ägna allt för mycket tid åt själva personen Philip Anschutz finns det ett par intressanta saker att poängtera. Till att börja med kan det vara intressant att veta att den 65 årige Philip Anschutz är en klassisk self-made man. Han har alltså inte ärvt sina miljarder eller blivit född med guldsked i mun som många andra av dagens moderna amerikanska billionaires. Han är ingen Hilton eller Colgate. Hans oljejagande far var en misslyckad affärsman som aldrig slog igenom. Han gick till och med i konkurs när den unge Philip var i tjugoårsåldern, och när den driftige sonen startade The Anschutz Corporation vid en ålder av 24 år var det utan någon som helst ekonomisk hjälp från föräldrarna. Suget efter att finna det svarta guldet och tjäna massor av pengar hade han dock ärvt, och från mitten av 60 talet ungefär 10 år framöver följde Philip envist sin fars bana med att jaga olja. Lyckligtvis begåvad med både mer tur och skicklighet än sin far hittade han i slutet av 70 talet till sist en av USA’s största oljefyndigheter genom tiderna. Dock hade han flera gånger innan det varit farligt nära ruinens brant, och bankerna i midwest USA var fram till dess relativt kallsinnigt inställda till den uthållige killen från Kansas med de stora framtidsplanerna.

Efter den stora framgången i slutet av 70 talet sålde sedan Anschutz nästan hela sin oljeverksamhet till Mobil Oil för ungefär 500 miljoner dollar (vad det är i dagens pengavärde törs vi inte tänka på), och med sin nyvunna jätteförmögenhet valde han helt sonika att i princip dra sig ur oljebranschen helt. Istället började han diversifiera The Anschutz Corporation, med argumentet att ”allt kommer inte att funka, så det gäller att satsa på fler hästar”. Strategin har visat sig fungera väldigt väl, och The Anschutz Corporation är idag ett konglomerat bestående av mer än 100 företag. I gruppen märks t ex Union Pacific , som är Nordamerikas största tågnätverk med över 90.000 vagnar och med service i nästan hälften av USA’s delstater. Vidare finner vi Qwest, ett av IT bubblans absoluta favoritföretag, och även ett av dem som har klarat sig hyfsat väl igenom krisen. 40.000 anställda borgar för att det går rätt okej för dem. Regal Entertainment, världens största biografkedja, med över 6.000 biosalonger och Walden Media som bland annat står bakom den Sverigeaktuella filmen ”Häxan och Lejonet” tillsammans med Disney Pictures är andra guldkorn i Anschutz breda spektrum av företag.

Philip himself tycks pendla mellan att anses vara en av världens 100 rikaste till att ”bara” vara en av USA’s 100 rikaste, vilket kanske inte är så märkligt när man sitter på en rejäl bunt IT aktier – som ju som bekant har en tendens att bete sig ungefär som Jet Line på Gröna Lund.

Mitt i detta spektrum av bolag finns hans kanske mest spektakulära företag – AEG. Anschutz Entertainment Group. Detta är ett företag som är pionjärer inom den moderna kombinationen av ”Sports and Entertainment”, ett begrepp som åtminstone undertecknad var obekant med för 10 år sedan. Sport är underhållning och underhållning är business. Så fungerar det, och på det grundlaget har AEG byggt en mycket framgångsrik strategi. Ja faktiskt så framgångsrik att man idag är störst i världen på det…

Men vad är det då AEG vill med Hammarby och en eventuell arena? Vi är ju ett litet lag i ett litet land, och hur i all världen passar det in i deras strategi att investera hos oss? Och hur ska de någonsin kunna få tillbaka pengarna?

För att kunna få en ökad förståelse för detta är det först och främst viktigt att förstå hur AEG är uppbyggt. Visst har vi alla hört om Lakers och Kings, Staples Center och en massa annat, men vad är det AEG egentligen sysslar med och hur är de organiserade?

AEG är idag en företagsgrupp med ett flertal olika verksamhetsinriktningar. Alla företag i gruppen är dock inriktade på att kunna generera business till varandra och därmed ska AEG kunna ta hand om alla led i den industri som enligt ovan kan kallas ”Sports and Entertainment”.

Hjärtat i gruppen är egentligen inte ett hjärta. Snarare två hjärtan. Dels arenorna och dels klubbarna.

På klubbsidan har man idag engagemang i NBA klubben LA Lakers, NHL klubben LA Kings, de tyska hockeyklubbarna Eisbären Berlin och Hamburg Freezers, ett par AHL hockeylag samt MLS klubbarna LA Galaxy, Chicago Fire, New York Metrostars, DC United och det nya MLS laget från Huston som går med i ligan nästa år. Plus Hammarby Fotboll.

När det gäller arenor är det Staples Center i LA, Home Depot Center i LA, Toyota Sports Center i El Segundo (A Tribe Called Quest någon?), Manchester Evening News Arena i England och Nokia Theatre på Times Square i NYC som ägs av AEG. Utöver detta så är man driftsansvariga för The Collosseum – en 4.200 personers arena på Cesars Palace i Las Vegas, Nokia Theatre i Texas som är en konsertarena för 6.500 personer och LA Lakers gamla arena The Forum som är en av de mest klassiska amerikanska idrottsarenorna. I alla dessa producerar man – utöver klubbarnas matcher – även enskilda sportarrangemang som X-Games, Davis Cup och en rad WTA turneringar.

Nästa arena att bli en del av AEG?

Men som om detta inte vore nog, så är man också igång med ett antal riktigt stora nya projekt runt omkring i världen. Bland annat märks en fotbollsarena för 25.000 personer i New Jersey (ja, fotboll, inte football), ett gigantisk sport- och underhållningskomplex i downtown LA tillsammans med Nokia, O2 domen i London som är en av de största byggnationerna någonsin i den brittiska huvudstaden, en inomhusarena för 16.000 personer i Berlin, en ny fotbollsarena i Chicago och ytterligare en inomhusarena i Kansas City. Och som om inte det HELLER vore nog så både äger och driver man en stor mängd mindre konsert- och utställningslokaler runt omkring i hela Nordamerika. Pust….

AEG är med andra ord inte buskablyga.

Men runt om allt detta, runt om klubbarna, konserthallarna och arenorna, finns det som gör AEG till mer än en ”Abramovitj” som ogenerat bränner sin förmögenhet på att köpa arenor, klubbar och spelare som hobbyverksamhet. Stödföretagen.

AEG Live – en verksamhet som fungerar ungefär som EMA Telstar. I flera olika bolag producerar man konserter och turnéer i hela världen. Några av de många världsartister man har producerat turnéer för är Celine Dion, Usher, Paul McCartney, Fleetwood Mac och Justin Timberlake. Dessutom kontrollerar man stora delar av den i USA så framgångsrika countrymarknaden. Till sist är AEG Live ansvarigt för de hundratals sportarrangemang man genomför på arenorna runt omkring i landet varje år som inte är kopplade direkt till de klubbar man äger. Alltså t ex Davis Cup, boxningsgalor och NBA Allstars.

AEG Live Events – producerar företagsarrangemang, fester och konferenser och är idag en av USA’s största spelare inom denna jättemarknad, med kunder som Budweiser och AOL.

AEG Radio – Gör radioreklam och producerar konserter med artister som Kiss och Linkin Park, som säljs till radiostationer i hela världen.

AEG TV – Producerar PPV program från stora idrotts- och underhållningsevenemang och har artister från Prince och Jay Z till Tom Petty på tablån. Är idag världens största företag inom detta område.

AEG Merchandising – Driver butiker och står för licensiering och produktion av merchandising för framförallt de amerikanska, LA baserade lagen i stallet, men även för arrangemang som ishockey VM och NBA All Star Games.

AEG Teleworks – är ett produktionsbolag inom TV som arbetar som underleverantör åt alla de stora sportkanalerna.

Alla dessa bitar och företag tillsamman gör att man inte bara äger arenorna, utan även arrangemangen som genomförs i förbindelse med dem. Ta The Grammy Awards t ex. Den amerikanska musikinsitutionen Grammy Foundation genomför sin årliga prisutdelning i Staples Center i LA. Då AEG både äger och står för driften av arenan tar man större delen av intäkterna från försäljning och biljetter. Dessutom producerar AEG Live själva utdelningen och liveframträdandena. AEG TV och AEG Teleworks står för tv produktionen, AEG säljer rättigheter och sponsring, AEG Merchandising säljer t shirts, kaffekoppar och mössor. Pengar i alla led med andra ord.

Hur fungerar detta då med klubbarna? Jo, i grund och botten på samma sätt. AEG ställer hela sin organisation till förfogande för klubbarna, och med största sannolikhet har man likt MFF/IMG ett garantiavtal som ger klubbarna en minimumnivå av intäkter varje år på alla de evenemang och avtal som AEG hanterar.

Detta svarar ju dock inte på frågan om VARFÖR Hammarby, och VARFÖR Nya Söderstadion, och naturligtvis är jag inte så djupt inne i Philip Anschutz huvud (någon som har en Being-John-Malkovich-ingång?) att jag kan ta gift på vad jag tror. Men ganska tydligt är att herr Anschutz är en smart, tålmodig och riskvillig-men-prismedveten karl. Han satsar hellre på förhållandevis billiga och undervärderade klubbar som han sedan kan vara med och utveckla än för att köpa ”färdiga” produkter. Han förde samtal med Man Utd runt år 2000, men drog sig ur då han ansåg att klubben till det extremt höga priset inte hade utvecklingspotential som matchade investeringen. Av den anledningen kliver han istället in i ishockeyn i Europa. En stor sport med framtidsutsikter att växa sig mycket större på kontinenten. Klubbar som är lågt värderade, men med stora supporterskaror och stor kommersiell potential med möjliga arenor i citykärnorna. Han väljer den ”billiga” fotbollen i USA, en sport som onekligen har alla möjligheter att bli mycket framgångsrik i ett land med extremt stor spansktalande, soccerälskande befolkning och ett växande intresse även bland den traditionelle amerikanske “sportsfan”. Och i Sverige? Här köper han in sig i en vansinnigt misskött men undervärderad fotbollsklubb. Förfallen arena. Inga framgångar. Men en av de mest populära klubbarna på den Skandinaviska halvön. Och kanske den mest omtyckta. En klubb med en potentiellt mycket intressant framtid.

För det är ju så att den Skandinaviska ”Sports and Entertainment marknaden” är ett embryo till något för AEG potentiellt mycket lönsamt. Konserter, TV, galor, företagsevenemang, radio och sport omsätter miljarder i våra länder – och AEG vill naturligtvis ha en del av den hela tiden växande kakan. Med en ny arena för Hammarby Fotboll och ett lag som spelar på allra högsta nivå öppnar sig möjligheter att göra affärer i Skandinavien som man inte har kunnat tidigare med bara minoritetsposten i Bajen. Vi ska naturligtvis inte inbilla oss att Phille sitter hemma i Colorado och dricker Bajenbärs och sjunger Bajenramsor – nej han vill tjäna ännu mer kulor i den kalla norden. Och vägen till detta heter Hammarby Fotboll och Nya Söderstadion. Med det på plats, så kommer vi få se en rad nyetableringar av AEG på den svenska marknaden. Boom! AEG Live går in och konkurrerar med EMA Telstar om konsertmarknaden. Boom! AEG Tv tar hand om all PPV produktion av fotboll och konserter för t ex UPC och Canal Digital. Boom! AEG Livevents skjuter in sig mot Eventum och Kreator på företagseventmarknaden. Boom! AEG Merchandising öppnar Kappabutiker på flera ställen i Sverige. Boom! AEG Teleworks producerar melodifestivalen med final på Nya Söderstadion.

Jag är övertygad om att AEG har bidat sin tid. Man slog till på aktierna när de var extremt billiga, och har sedan väntat ut det beslut som slutligen skapar möjlighet för företaget att ta fram verktygslådan och börja bygga både stadion, klubb och företag…

Om detta är en positiv eller negativ utveckling för klubben Hammarby Fotboll lämnas till er läsare att avgöra, men vi skall åtminstone låta det vara sagt att AEG klubbarna generellt sett är mycket framgångsrika i sina respektive ligor. Om det sedan är tack vare eller kanske snarare trots AEG låter vi vara osagt för tillfället.

[Denna artikel är skriven av signaturen Jürgen Hingsen och tidigare publicerad på bloggen Absolut Bajen. Då den fortfarande känns aktuell fick Anglofil.se tillstånd av författaren att återpublicera texten.]

Vad har ovanstående ting gemensamt? Mycket om ni spenderar en vecka i staden som kallar sig Storbritanniens huvudstad. Häng med på en resa som tar er från Themsens flodbank, in i fiendeland och så tillbaka igen.

Klockan närmar sig sex på kvällen. Det är den 22 augusti 2006 och jag är stressad, riktigt stressad. Min 24 kvadrat stora studentlägenhet i Flemingsberg ser ut som ett bombnedslag och jag har 15 minuter på mig att packa. Nu gäller det att prioritera. Tanken på att städa faller bort lika fort som den dök upp. Fram med resväskan, i med kläderna. Vänta, det är ju England jag ska till. Ett paraply får kompensera för de varmare kläder som jag med allra största säkerhet glömt att packa ner. Några minuter efter min tidsplan står jag utanför dörren. Ytterligare några minuter senare kliver jag av pendeltåget i Älvsjö. På parkeringen står far och son Bylund lutade mot en bil läsandes Sportbladet. Efter de obligatoriska ironiska hälsningsfraserna sätter jag mig i bilen. Jag pustar ut, resan mot mitt andra Mecka har börjat och stressen börjar avta.

Efter att ha dumpat väskan på ett hotell i utkanten av Nyköping åker jag, far Bylund (Kenneth), son Bylund (Nick) och hotellmanagern (bokmalen) in till de centralare delarna av staden. Hammarby ska möta Helsingborg på Olympia, en match som de grönvita supportrarna Kenneth och Nick för ingenting i världen vill missa. Jag känner mig lagom intresserad när matchen börjar rulla på plasmaskärmar inne på den lokala O’Learys-restaurangen. Jag gör mitt bästa för att försöka spana in någon annan fotbollsmatch, helst en engelsk, på de lite mindre skärmarna. Det går inget vidare. Istället gör jag som Kenneth och Nick, tittar på matchen från Olympia. Bokmalen är mer intresserad av påfyllning i sitt ölglas och i sin skål med guacamole. Efter matchen är jag nöjd. Hammarby förlorade, något mitt lag AIK gynnas av.

Två Seinfeld-avsnitt och ett par timmars sömn senare sitter jag, Kenneth och Nick på Skavsta flygplats. Vi dricker kaffe och försöker peppa oss inför den mindre bekväma flygresan. Plaststolar, flygvärdinnor i fula outfits och dåliga landningar förbannas. Trots förbannelserna vet vi att vi inom loppet av några månader kommer att sitta på samma flygplats igen. Arlanda och British Airways i all ära men Skavsta och Ryanair ger utrymme för ex antal extra pints i England. Flyger lyfter i utsatt tid och snart avnjuter vi den första av icke räknade antal pints i London.

Adressen är 57 Fulham High Street. Innanför en röd trädörr hittar vi Londons, om inte världens, härligaste pub. Stämningen inne på Golden Lion är alltid på topp och som de stammisar vi blivit hälsas vi välkomna av ägarinnan Anne. En kille ståendes bakom baren skriker efter snus. Han blev bekant med den svenska tobaksvaran under fotbolls-VM tidigare i år. Då fanns undertecknad på Golden Lion under Sveriges match mot Paraguay. Hela puben stöttade de svenska krigarna under matchen och ramsor som We love you Sweden ekade mellan väggarna. Det var i juni. Samma ramsa kunde höras under augustitrippen men mest sjöngs det om Fulham. Det var ju de vi åkt för att titta på och Golden Lion är the place to be innan och efter matcherna.

Sittandes i Golden Lions beer garden på onsdagseftermiddagen mötte vi resans förste svensk. Lastbilsmontören Mats från Oskarshamn i Småland hade liksom jag, Kenneth och Nick åkt över för att se Fulhams två första hemmamatcher. Mats skulle bli ett återkommande inslag under vår resa. Efter att ha laddat upp med pints och sång inne på Golden Lion var det dags att bege sig mot Craven Cottage. Den stora svenska flaggan som under dagen hängt inne på Golden Lion togs ner och sträcktes ut över gatorna nere i SW6. Under gångturen mot arenan hörde vi diverse glada tillrop om fenomen som Abba och Björn Runström. Många var förundrade över vad vi svenskar gjorde nere i Londons heligaste kvarter. Det dröjde inte länge innan vi fick med dem i ramsor om allt från Runström till Mohamed Al Fayed. Runström-ramsan blev något av en favorit bland de svenskälskare vi stötte på. He looks like a chick but he plays like a brit rungade under Hammersmith Ends läktare senare under kvällen.

Fulhams hemmapremiär mot Bolton blev ingen munter tillställning. Spelet var långt ifrån bra och när jag i telefon summerade matchen sa jag att det hade varit två straffar och två mål, punkt. Jag minns inte mycket mer än just dessa två situationer från det som utspelade sig på gräsmattan. Vad jag minns desto mer av är istället de engelska matchvärdarna och polisen. Fulhams klack är av förklarliga skäl både liten och röstsvag. Jag och Nick, supportrar av två olika Stockholmsklubbar som vi är, bestämde oss i halvtid för att försöka få lite bättre drag längst upp under taket på Hammy End. Vi drog oss uppåt och gjorde vårt bästa för att dra igång några ramsor men det gick inte speciellt bra. En gång undantaget så dränktes våra försök i den lilla klackens röster. Klacken blev än mindre under den andra halvleken. De fyra översta raderna stod upp, något som man enligt bestämmelserna inte får. Alla var dock vänner och ingen störde någon. Detta tog inte matchvärdarna någon hänsyn till. Ett tjugotal orangeklädda svarta män vinkade åt alla att sätta sig ner. En del lydde uppmaningen, en del inte. De som inte lydde togs av polis och fördes bort till ramsan Go and get som terrorists.

Matchen slutade 1-1 och jag var riktigt lack. Lack över den bleka insatsen och att Ian Pearce fanns med på planen. Beskedet att Chelsea förlorat borta mot Middlesbrough gjorde mig inte nämnvärt mindre lack. Någon halvtimme på Golden Lion och en sen nattkebab gjorde att humöret vid läggdags var något bättre men glad, det var jag inte.

Morgonen efter var Kenneth tidigt uppe. Den whiskeyälskande pensionären från Vallentuna ville vara kulturell och besöka museum. Efter en gångtur över Tower Bridge nådde vi The Dungeon. När vi upptäckte att kön nästan var lika lång som gångturen över bron bestämde vi oss för att leta upp en pub där vi över en pint kunde lägga upp nya planer. Planen blev Museum of London. Ett trevligt museum men något utrymme om andra världskriget fanns dessvärre inte. Efter museibesöket avnjöts en stek på en restaurang i Soho, en restaurang som lustigt nog bytte ut priserna efter vår beställning. Efter steken uppkom resans största dilemma – pubquiz på Golden Lion eller Ligacupmatch mellan Leyton Orient och West Bromwich Albion. Ett 50-pencemynt fick fälla avgörandet. Lejonet pubquiz och drottningen fotbollsmatch. Det blev fotboll. Något vi inte ångrade i efterhand.

En lång tunnelbanefärd senare steg vi av vid stationen Leyton. Efter dryga tio minuter hittade vi områdets första pub. Stället såg ut som ett mindre tivoli. Blinkande ljus, lustiga flaggor och gräslig musik är mina minnen därifrån. En kort tripp från tivolit hittade vi Leytons arena Brisbane Road, eller Matchroom Stadium som den egentligen heter. Efter att ha stegat in där strax efter sex hittade vi nästan omgående läktarsektionens egen pub. På en flimrig 20-tummare i ena hörnet rullade klubbens egna TV-sändningar. Sittplatserna bestod av spontant utställda stolar och ölen serverades i ostabila platsglas. När klockan närmade sig 19.00 rusade jag och Nick mot läktarplats. Kenneth skulle beredskapspissa och valde att möta oss på läktaren. När Kenneth kom var Nick och jag på väg in i matchpuben igen. Vi trodde att matchen började 19.00 men då matchen TV-sändes var matchtiden 19.45. När det gick upp för oss förstod vi också varför vår svenske kompis Mats varit förundrad över varför vi hade så bråttom från tivolit.

The O’s bjöd på bra fotbollsunderhållning mot The Baggies. Gästerna vann med 3-0 och matchens andra mål kan vara det snyggaste jag sett live. Darren Carter sopade på ett lobbinlägg från motsatt kant på volley och fick en perfekt träff. Bollen fullkomligt borrade sig in i nättaket och så här i efterhand är jag förundrad över hur målet kunde stå kvar. Även Jonathan Greenings 3-0-mål är värt ett omnämnande. Ett annat intryck från Brisbane Road var de lägenhetshus man valt att placera i hörnen av varje läktare. Två av husen var klara och två under uppbyggnad tillsammans med en kortsideläktare. De boende i husen kunde avnjuta matcherna från sin egen balkong. Något lägenhetsinnehavarna också gjorde. Schysst att i praktiken kunna bo på arenan.

I puben på Brisbane Road mötte vi en svensk snubbe, mannen från Föreningssparbanken. Då jag tyvärr glömt hans namn får han gå under det namnet. Han bar nämligen en keps från ovan nämnda företag. Mannen hade spenderat tre veckor i England och sett tretton matcher. Han talade entusiastiskt om Accrington Stanley som under hans besök på Crown Ground slagit ut Nottingham Forest i Ligacupens första omgång. Någon planerad färdväg hade han inte utan resorna styrdes mot de för honom intressantaste matcherna. Mannen från Föreningssparbanken levde för fotbollen fullt ut.

Hemfärden efter Orient-matchen blev också ett minne i sig. Någon hade haft den dåliga vanan att slänga sig framför tåget på tunnelbanestationen. Istället blev det buss till Stratford för ett annat tåg. Stratford blir en del i det OS London kommer att arrangera 2012. När jag förevigade ett digitalt monument utanför stationen i Stratford visade en räknare att det var 2113 dagar, 12 timmar, 10 minuter och 53 sekunder tills den olympiska elden skulle tändas. Det blev mitt sista minne från den kvällen. Tröttheten på den långa färden hem blev påtaglig är när sängen intogs på Swifts Guest House var det inte en sekund för sent.

Fredag och ny match stundade. Innan den gick av stapeln hann de tre musketörerna med att vara kulturella igen. British Museum ärades ett besök. Världshistorien fanns väl bevarad inne i den vackra byggnaden men rummen var så stora och informationen så rik att man snabbt blev trött i huvudet. Någon sa att man behövde två dagar för att hinna titta på allt där inne. Jag skulle sätta mina pengar på tre. Kultur i all ära men det var fotboll resan var ämnad för. Fredagskvällen spenderades därför i en blå container kallad Loftus Road. Arenan är minst sagt speciell, både till utseendet och för att Fulham spenderat två säsonger där. Queens Park Rangers tog emot Ipswich Town i en match som liksom den kvällen innan bjöd på fin underhållning. Vi fick bland annat se en gammal Fulhamspelare i aktion. Zesh Rehman tog plats i QPR:s mittförsvar.

När vi senare på kvällen lämnade containern kunde vi konstatera att vi sett nio mål på tre matcher – 1-1 mellan Fulham och Bolton, 0-3 mellan Leyton och WBA samt 1-3 mellan QPR och Ipswich. Trippen från Loftus Road till Golden Lion var tillräckligt kort för att vi skulle hinna till puben innan stängning. När vi stegade in på där var det inte mer än ett tjugotal gäster kvar. Bland dem hittade vi ett gäng sångglada irländare. De närmaste timmarna ljöd irländska folksånger mellan väggarna. Ordet efterfest fick för mig en helt ny innebörd.

Morgonen därpå var det tre slitna herrar som vaknade i källaren hos Swifts. Irländare, pints och sång hade tagit ut sin rätt men inte mer än att vi efter lite mat och kaffe var på gång igen. Efter att far och son Bylund letat bankkontor i en timme utan att först lyckas kunde vi slutligen bege oss mot Golden Lion igen. Fulhams match mot Sheffield United stundade och säsongens första seger låg för ögonen. Efter sedvanlig uppladdning satt vi på Craven Cottage för andra gången inom loppet av fyra dagar. Trots att Ian Pearce återigen fanns med i startelvan var vi positiva.

Fulham svarade för en betydligt bättre insats än mot Bolton och en viss Bullard dominerade nere på planen. Hans förnamn ska enligt uppgift vara Jimmy och det var han som frälste Fulhampubliken för andra gången inom loppet av en vecka. Mot Bolton var det han som på övertid satte straffen och mot Sheffield skruvade han in en grym frispark. 1-0 i halvtid mot Sheffield kändes bra och Fulham borde i ärlighetens namn ha gjort fler mål i den andra halvleken, men icke. Målsumparen Tomasz Radzinski höll sig framme men missade. Den polskfödde kanadensarens miss kunde ha mynnat ut i något bra ändå men Bullards superträff vid chansen efter rammade stolpen. För andra gången under resan förundrades jag över målens styrka. Att inte stolpen gick av är för mig ett under. Det viktigaste var ändå att Fulham vann matchen och tog säsongens första seger. Poängen firades som sig bör inne på Golden Lion.

Efter att jag, Kenneth och Nick tilldelats lite gåvor av pubpersonalen lämnade vi den röda trädörren bakom oss för sista gången för den här resan. Dagen efter var det hemfärd och den förväntade stenhårda säkerheten på flygplatsen märkte vi inte av mer än att handbagage var förbjudet. När vi tagit mark på Skavsta var Sportradion prio ett. AIK spelade mot Öster på Råsunda och avgick med seger, 5-1. En toppenvecka summerades på bästa sätt. Jag vill tacka Nick, Kenneth, Mats, Anne, Dan, bokmalen, mannen från Föreningssparbanken och alla andra jag träffade på under resan för allt trevligt vi fick uppleva. Ser fram emot nästa resa. För tro mig, en sådan blir det.

// Hampus Petersson

Seven years ago, Fulham FC was in danger of folding. The fans did what they could in the shape of Fulham 2000, a campaign designed to ensure the future of the club, but we seemed to be fighting a losing battle. Only the gratitude of a Conservative MP (and believe me, it pains me to type that) whose daughter I went to school me and lobbied non-stop for a year and a half preserved both the club and our historic old ground. That was enough for me, but soon there was the white-knuckle ride promised by Al-Fayed that took us to the Premiership, and once again put our dear old ground in jeopardy.

Of course, I knew that success bred success and we might have cultivated a following in Europe’s footballing hotbeds, such as Italy (I met a Fulham fan in Murano). But when I travelled to the Golden Lion in Putney to meet fellow journalist Nick Bylund and his father, I did not expect to find two man more knowledgeable about the history of the club that most inside Loftus Road the following day.

The Golden Lion, just a stone’s throw from Putney Bridge and a Maik Taylor goal kick from the Cottage, is one of the last great Fulham pubs. Pictures of Johnny Haynes are spread across the walls, plus tails of the Division Three promotion season captured in colourful collages and there is, my own favourite, a lovely snap of Louis Saha running towards the Fulham fans at the Cottage. Friday was just the preparation for Saturday. We watched as Manchester City embarrassed Tottenham at White Hart Lane with the sort of defending that Michael Mison and Kevin Moore might have produced in the dark days and then saw Ipswich overwhelm a Portsmouth side clearly still feeling the after effects of their promotion party. The final game, between Reading and Nottingham Forest, drifted by painfully by comparison.

The Scandinavian Supporters’ Club t-shirts were out in force in the Bush Ranger (an adopted ‘Fulham pub’ for match days) on Goldhawk Road. After walking what seemed to be the length of the London Marathon course to reach the ‘Bush,’ I soon found Nick, with sunglasses perched on top of his head, holding conversation with a few Fulham fans. One of them was Neale Garnett who, like me found Loftus Road a lot easier to get to than the Cottage, but still didn’t want to be there for much longer. Missile Mike, (that was his name!) from Putney, joined us and after I had wrongly predicted the make-up of Chris Coleman’s first midfield we headed up to the ground.

Here, I took Neale up his kind offer of a seat in a hospitality box. It was the first time I had done so at any ground and, although I enjoyed watching the game from a more comfortable position than my usual seat in the George Wimpey Stand (where they clearly haven’t heard of places to put your legs), I felt curiously detached from the fans. The game itself was one of those matches I thought I’d seen a thousand times before under Jean Tigana. Fulham, geed up by a pre-match huddle, dominated the early stages but couldn’t penetrate the Newcastle defence with the telling pass. They looked toothless in attack once Saha had injured his rib, although Hammond showed his potential in giving Jonathan Woodgate a torrid afternoon. Hammond might have scored had Shay Given not been so athletic to claw his header away from the far post, and later, he had two good chances to wrap it up (although I do believe his last-gasp wayward shot that might have ended up in the River Thames was designed to waste a few more nail-biting seconds).

Then, Newcastle began to get on top. Bellamy, who I would have booked for being a persistent irritant, had already tumbled to earth inside the box before they went ahead. It was from a set-piece and granted Alan Shearer’s bullet header did show you why he is England’s top goalscorer since Bobby Charlton, but I despaired at conceding again from a corner. It is not as if Fulham are a small side and when Newcastle have players such as Shearer and Woodgate, who are good in the air, you would expect the boys to pick them up, but the former England captain was given the luxury of a free header.

I wandered off ‘to some untoward place’ at half-time, principally to find a toilet but a met up with an old friend, the Ealing North MP Steve Pound, who introduced me to Barry Davies, the legendary BBC commentator. Now I’m not usually lost for words, but this time I was star-struck. Barry took away a copy of Sportscene and agreed that Fulham didn’t look like scoring, something which might have been a consequence of our exhausting European run. At this particular moment in time, while I was trying to persuade the man from Betfair that investing in Sportscene made good business sense, Coleman must have been giving the boys, the full hairdryer treatment, because they were a different team after the break.

Luis Boa Morte had terrified Andy Griffin in the first half and with Jon Harley showing a turn of pace that Maurice Greene would have endorsed with Nike trainers, most of our success came down the left hand side. It was predictable that Griffin was sent off for trying to ‘break Boa Morte’ by but entirely against the laws of logic, not to mention physics, that Sylvain Legwinski would bend an equaliser around Given and in off the far post for the equaliser. As I said to somebody shortly after I had informed that box that ‘Legwinski can’t shoot,’ it would have just epitomised our ‘lucky’ season had the ball bounced off the post and away to safety.

Coleman then threw on Barry Hayles, a good honest professional who had made an amazing recovery from a horrific neck injury, and someone who must be the human equivalent of the battering ram. We had soaked up some pressure (Taylor making a few blinding saves – including a terrific block from Kieron Dyer) and knocked at the Magpie door a few times, before it came ajar. Hammond, who had made a nuisance of himself all afternoon, flicked on a Sean Davis free-kick, and Barry wrestled with Stephen Caldwell, allowing the unmarked Lee Clark to fire home a glorious winner. The rest of the evening, including some Geordie banter (‘You can stick your f****** Abba up your arse’ jest to the Swedish) was lost in a glorious sea of victory. There is now a little pocket of Sweden in my heart, alongside Sven, of course.

// Daniel Crawford