Trenden är tydlig. Premier League-klubbarna spenderar allt mindre pengar på nya spelare. Under det nyss stängda transferfönstret uppskattar Wall Street Journal att de engelska toppklubbarna spenderade £350 miljoner på nyförvärv. Det ska jämföras med £450 miljoner 2009 och £525 miljoner 2008. Dessutom är de £30 miljoner som januarifönstret 2010 omsatte den lägsta noteringen sedan 2003.

Abu Dhabis kungliga familj spenderade under sommaren själva £125 miljoner – strax över 1,4 miljarder svenska kronor – på Manchesters ljusblå klubb. Mer än tre gånger så mycket som Manchester United. Av de 20 dyraste värvningar i Europa var Manchester City inblandade i fem.

Att förändringarnas vindar blåser i Premier League kan man se genom att titta på de så kallade ”big four” – Arsenal, Chelsea, Liverpool och Manchester United – som under de 12 sommarveckorna tillsammans köpte endast två spelare för över £10 miljoner eller mer (Laurent Koscielny, Arsenal, Ramires, Chelsea). Förra säsongen var samtliga fyra klubbar inblandade i fem eller fler affärer i samma storleksordning, rapporterar tidningen.

Den brittiska finanskrisen, de jämfört med Sydeuropa hårdare skattelagarna, truppbegränsningen samt regeln om ”homegrown players” har medfört att Premier League inte längre är världens mest attraktiva liga sett ur spelarnas synvinkel.

Trots att den nya lagen om ”homegrown players” redan är försvagad – de åtta spelare som ursprungligen skulle ha fostrats i klubbens akademi under tre år mellan 16-21 års ålder måste numera bara vara fostrade i en akademi någonstans i England och behöver inte längre vara av brittisk börd – är flera representanter för Premier League positiva till utvecklingen och övertygade om att engelsk fotboll kommer stärkas.

Men samtidigt som jag tror att förändringarna kommer öka unga spelares chans att nå högsta möjliga nivå och lyckas i landslagssammanhang oroas jag över hur regeln kommer påverka landets småklubbar. För när Premier League-klubbarna tvingas investera kraftfullt i sina egna akademier blir det per automatik svårare för övriga 72 klubbar att fostra egna spelare som man sedan säljer uppåt i ligasystemet.

Transferfönstrets fem brittiska dyraste övergångar:

ca £23 milj – Yaya Touré, Barcelona till Man City
ca £22 milj – Mario Balotelli, Inter till Man City
ca £21 milj – David Silva, Valencia till Man City
ca £17 milj – Aleksandr Kolarov, Lazio till Man City
ca £16 milj – James Milner, Aston Villa till Man City
ca £16 milj – Ramires, Benfica till Chelsea

Läs också: Vår passion – miljardärernas lekstuga

Roman Abramovich, Dave Whelan, Mohamed Al-Fayed, John Madejski, David Sullivan, hmm, just ja, David som inledde sin karriär inom porrbranschen 21 år gammal genom att sälja erotiska fotografier på postorder. Han som i mitten av 70-talet var ett av de stora namnen i Soho och ansvarig utgivare för flera porrtidningar. Senare gav han sig på att producera lågbudgetfilmer som ”Come play with me” och ”Confessions from the David Galaxy Affair” där Sullivans dåvarande flickvän Mary Millington hade huvudrollen. Hennes självmord 1979 hindrade honom inte att fortsätta ge ut porrfilm en bra bit in på 80-talet. 1993 köpte han Birmingham City tillsammans med David Gold, vars bolag Gold Group International ägde underklädeskedjan Ann Summers och var Storbritanniens ledande porrtidningsproducent genom företaget Gold Star. Efter 15 tämligen framgångsbefriade år i Midlands valde duon, mitt under pågående korruptionsanklagelser mot dem, att sälja sina intressen i klubben då laget åkte ur Premier League. I januari 2010 köpte Sullivan och Gold istället 25% var av krisklubben West Ham från isländska Straumur-Burdaras Bank.

Var var vi? Just det, Malcolm Glazer, Mike Ashley, Joe Lewis, Bernie Ecclestone, Bill Kenwright, hmm, den Bill? Samma Bill som i karaktären Gordon Clegg i Coronation Street? Ja, rollen varade bara i ett år men blev startskottet på Bill Kenwrights karriär inom nöjesindustrin. Som sångare kom han att släppa låten ”I could be so good at loving”, som teaterproducent låg han bakom West End-succén ”Blood Brothers” och på TV grusade och besannade han drömmar i juryn för ”Any dream will do”. Men framförallt är han sedan 2004 majoritetsägare i sin barndoms favoritklubb Everton. Bakom de tunga ekdörrarna på Goodison Park frotterar han bland annat med Robert Earl och Jon Woods. Earl som låg bakom restaurangkonceptet Planet Hollywood som genererat honom en icke oansenlig förmögenhet. Och Woods som startade dataspelsföretaget Ocean Software som gav ut kassasuccéer som Jurassic Park och The Untouchables innan man sålde företaget vidare.

Boys and their toys.

Läs även: Bakom stängda dörrar

Lite osäker på var Fleetwood Town kommer från? Huruvida Kidderminster spelar i norra England? Eller om Newport ligger i Wales? Ta det lugnt, redaktionen snubblade över en non-league karta som visade sig vara oerhört användbar, särskilt inför helgens Non-league Day.

Tyvärr är den från säsongen 2009-10 och då serierna förändrats något ser ni en aktuell ligaindelning nedan.

Klicka här för en stor karta!

Blue Square Premier:
Darlington, Wrexham, Gateshead, Luton Town, Mansfield Town, Cambridge United, Grimsby Town, York City, Bath City, Hayes & Yeading United, Rushden & Diamonds, Kidderminster Harriers, Kettering Town, Altrincham, Southport, Forest Green Rovers, Crawley Town, AFC Wimbledon, Newport County, Barrow, Eastbourne Borough, Tamworth, Histon, Fleetwood Town

Conference North:
Gloucester City, Boston United, Stalybridge Celtic, AFC Telford United, Redditch United, Worcester City, Blyth Spartans, Nuneaton Town, Hinckley United, Gainsborough Trinity, Hyde, Stafford Rangers, Alfreton Town, Ilkeston, Harrogate Town, Workington, Solihull, Corby Town, Droylsden, Guiseley, Eastwood Town, Vauxhall Motors

Conference South:
Dover Athletic, Woking, Basingstoke Town, Havant & Waterlooville, Ebbsfleet United, Dorchester Town, Bromley, Boreham Wood, St Albans City, Welling United, Braintree Town, Dartford, Bishop’s Stortford, Farnborough, Thurrock, Weston-super-Mare, Chelmsford City, Eastleigh, Hampton & Richmond Borough, Lewes, Maidenhead United, Staines Town

Sedan Bernie Ecclestone och Flavio Briatore köpte QPR för £14 miljoner i augusti 2007 har klubben gått igenom 11 olika manageruppsättningar, temporära lösningar inkluderat. Iain Dowie fick till exempel endast 15 matcher. Men under ledning av Neil Warnock har London-klubben fått en drömstart på säsongen och ligger i serieledning inför dagens TV-match borta mot Derby County.

10 snabba inför Derby County-Queens Park Rangers:

• QPR är tillsammans med Torquay de enda lagen i fotbollsligan som ännu inte släppt in mål.
• För första gången på 63 år har QPR inlett serien med tre raka vinster. Derby i sin tur har tre raka förluster ligacupspel inkluderat.
• QPR har inte förlorat borta mot Derby sedan 1990 – då East Midlands-klubben fortfarande spelade på Baseball Ground.
• Pride Park är ritad av samma arkitekt som Riverside Stadium i Middlesbrough.
• Pride Park var 1997 den första nya fotbollsarenan att invigas av drottning Elizabeth II.
• Det vanligaste resultatet hittills i The Championship är 1-1 (6 matcher).
• Förra säsongen slutade Derby på 14:e plats i tabellen – men topptrion Newcastle, WBA och Nottingham Forest fick alla se sig besegrade på Pride Park.
• QPR-anhängaren och musikern Pete Doherty brukade skriva i ett klubbfanzine kallat ”All Quiet On The Western Avenue”.
• Derby County var en av 12 originalmedlemmar i The Football League 1888.
• Inför säsongen kritade buymobiles.net på som ny tröjsponsor för Derby County i en affär värd £2 miljoner.

”I don’t really try to wind them up, I mean, if someone does something, then I can whisper in his ear what I’m going to do next time. I don’t see myself as that bad to be honest. Everyone does a little off the ball, but that’s just football, you know what I mean. You’ve got to stand your ground mate.”

Nej, Kenny Pavey vill inte riktigt känna igen sig i medias bild av honom som en hård och hänsynslös spelare.

”I know, I was voted the dirtiest player by the other players in the league. Well, I really don’t know why. I mean, I like doing my talking and my tackles and I like to get stuck in because of my history in non-league and with Millwall. I don’t mind it. I’ve only got sent off once this year and had four bookings, which is not that bad.”

Med ett leende lägger han till: ”But it’s good to know I get under their skin a bit.”

Vi sitter framför brasan på AIK:s träningsanläggning vid Karlberg slott. Spelarna har nyss kört ett lättare träningspass. En efter en släntrar dem förbi oss efter att ha duschat och bytt om. Idel leenden möter mig. Kanske ser jag lite tomhet i några blickar. Efter att ha tränat och umgåtts nästan dagligen i över 10 månader har gruppen nått sitt mål. Drömmar har hörsammats. AIK har precis vunnit både Allsvenskan och Svenska cupen. Om två dagar börjar semestern och vad fan gör man då liksom?

1985 skeppade Millwalls manager George Graham iväg unge anfallstalangen Teddy Sheringham till Sverige och Djurgårdens IF på lån. Förutom att skaffa sig värdefull speltid hoppades man att han skulle komma till rätta med sin attityd och återvända hem med en gnutta ödmjukhet i bagaget.

Ödmjuk eller inte återvände han med en enorm målaptit. Väl tillbaka i London bildade han giftigt anfallspar med Tony Cascarino och sköt upp Millwall i dåvarande högstadivisionen. Och innan en osedvanligt framgångsrik karriär fortsatte i bland annat Tottenham och Manchester United passade han på att slå Millwalls målrekord och göra sig odödlig bland fansen i sydöstra London.

Föga anade Kenny Pavey att han 13 år efter Teddy Sheringham skulle packa sin väska, hoppa på ett flygplan till Sverige och gå i sin stora hjältes fotspår.

”I lived on a estate next to Brimmington Park, just of Old Kent Road, for 15 years and played for a local Peckham team called Athenley. I played alongside Anton Ferdinand, I went to school with Sean Wright-Phillips and Scott Parker, and I also know Jimmy Bullard very well. There were quite a few I played against that made it, Julian Gray for example”, berättar Kenny när jag frågar om hans uppväxt.

Ganska snabbt står det klart att Kenny sällan fått någonting gratis i karriären – men också att han inte är den som kastar in handduken när det blåser snålt.

”I began playing quite late, around 11 I think, and I got scouted by Millwall. I played for them for four years as a schoolboy. In my last year I was looking for a YTS deal (lärlingskontrakt med A-truppen – red), but I’m not the biggest lad around so they asked me to stay and be monitored for three extra months for them to decide. Me and my dad weren’t happy about that. I had been there for so long they should have known how good or bad I was. So I decided to leave and I got a YTS at Sittingbourne instead. They were in the Dr Martens Premier League.”

Och plötsligt öppnades en ny dörr: ”Aston Villa scouted me, watched me for a while and I went there for a week’s trial. I played very well in a match against Coventry alongside the likes of Gareth Barry, Darius Vassell and Lee Hendrie. I scored a volley and had a good game. But at the same time Sittingbourne went into liquidation. The club was actually closed. We couldn’t even get into the ground. So they wanted to get more money for me than Villa were willing to offer. I’ve still got the newspaper clip saying ’Villa dream falls true for Pavey’”, säger han.

”That was a big blow. But with bad things normally come good things. The guy who scouted me had a contact in Sweden, David Wilson, who was a player and a scout for Aston Villa and got me over.”

Han är tacksam för att han övertalades att ta chansen i Sverige, men medger att flytten över Nordsjön var tuff:

”Leaving London for Ljungskile was hard for me. It’s not the capital of the world if you know what I mean. I met a girl and she helped me to settle and made things a little bit easier. Smaller towns probably look after you a bit better. I had a lovely stay there.”

Till säsongen 2006 värvades han till AIK och blev med sin uppoffrande spelstil och never-say-die-attityd en stor publikfavorit på Råsunda. Och 2009 var han en direkt bidragande orsak till att klubben vann sin första ”dubbel” någonsin.

Inför den avgörande seriefinalen på nya Gamla Ullevi fick Kenny ta emot ett mycket speciellt meddelande.

”It was two days before the final game of the season. I got this envelope in my hand. I didn’t know what to expect, but they said I would like it. In it there was a ‘best of luck’ message from everyone down at The Den, and they said they wanted me to come down and show them the gold medal.”

Kenny Pavey - brev från Millwall

Trots att Kenny de facto aldrig spelat A-lagsfotboll för Millwall hade hans framgångar i Norden nått fram till sydöstra London.

”It really, really touched my heart. Not many clubs in the world would do such a thing for a supporter. I didn’t think my feelings for the club could get any stronger. I took a photo of the letter and sent it to my dad, my uncle and all my mates. It was an amazing thing for Millwall to do.”

Och nog finns det anledning och tro att meddelandet sporrade honom. En av Sveriges främsta sportjournalister beskrev Kennys inhopp i den avgörande matchen som att han ”precis blivit utsläppt ur en bur efter att ha suttit inspärrad i tio år”.

Och nu väntar kval till Champions League.

”It’s a fairytale coming true for a little London boy from Peckham. I’ve had so many ups and downs in my career so when it comes to highs like this it means a lot to me.”

Den eviga frågan då. Hur bra är egentligen Allsvenskan?

”A lot of my mates come over from England to watch our games and are quite surprised with the quality of the league here”, säger han.

”I would say we’d be Championship standard. I definitely think that if AIK played a Championship side we could pull out a result. The Premier League is another level though, the gap up there is so huge. Off-course, when playing teams like Valencia the Swedish sides get played off the park a little bit, but they don’t get hammered, you know what I mean.”

Det är ingen tillfällighet att Kenny ofta tar AIK-supportrarna i försvar när tidningsuppslagen är svarta. Som supporter själv till kanske världens mest utskällda fotbollsklubb kan han lätt relatera till den inte alltid medialt korrekta behandlingen av fotbollssupportrar.

Exempelvis när AIK-fansens firande inne på planen i Göteborg kritiserades.

”I explained to them I would’ve done the same thing. I told them that supporters of other clubs who had won the league did the same. And I told them my story about the last game at the Old Den when I ran onto the pitch. Well, I actually ran onto the pitch three times, and I was actually playing for Millwall at the time. The first time was during the game and my mate Darren got the match ball. But I will always try to defend the fans in these situations. The media do give them a hard time.”

Ett av Kennys bästa minnen från den gångna säsongen var derbyt mot Hammarby: ”I came on and scored the winner in front of the main stand, I jumped over a few boards and jumped up the fence and stuck my hand on one of the spikes up there and went bananas really in front of all the fans. I had just been on the pitch for a minute. The next day it was all over the papers. They were discussing it on morning TV. People were against it, people were for it. I remember I must have rubbed my face a bit as I had a bit of blood on my nose. One of the other players came asking ‘are you alright mate?’. It was not quite the same cut as Terry Butcher, but it made for good pictures anyway.”

Foto: Magnus Neck

”I like to think of myself as a fan’s man, sort of. When I was on the terrace I used scream, ‘get in there boys’, so I know what the fans want from me. Watching the fans gets me started and I think to myself ‘get him like Terry used to do’…”

Terry är, för den oinvigde, Terry Hurlock, en i Millwall-kretsar avgudad spelare som var känd för sin hårda spelstil och som fick smeknamnet Terry Warlock på The Dens läktare.

När man träffar Kenny framgår det ganska snabbt att det här med Millwall är på riktigt.

”You know I’ve been going down to Millwall since before I was 2 years-old, and I got so many memories, especially from the Old Den. I was a ball boy there a couple of times. I’ll never forget when I went onto the pitch for the last game versus Bristol Rovers. I got a bit of the net, a seat from the family enclosure, some of the pitch, off course. I have a lot of unbelievable memories of my beloved Millwall. I’ve not been to the new ground that much as I have almost always been playing on Saturdays. I always keep an eye on the results and news. Teddy was my hero. I met him so many times when Ron Bell, this is a name from the past, used to organise the Millwall soccer schools. All of the Millwall players turned up and got blessed. Kevin O’Callaghan was another favourite of mine, Cass was there, as well as Terry Hurlock off course. My uncle is a season ticket holder and goes to all of the games. So are my mates who also travel everywhere. Nowadays I maybe go home twice a year. But when I fucking get back I fucking get back!”

Plötsligt skrattar Kenny till och berättar med ett leende på läpparna:

”Five years ago I was in Uddevalla watching Millwall play Man United in the FA Cup final in a pub, me my missus and the kids, I got my Millwall shirt on, sitting there watching the game on the big screen, and another geezer walks in with a Millwall shirt on, and I swear on my kids life, the geezer was a Millwall supporter, from England, from Peckham and his name was Kenny! I swear on my kid’s life! It was ridicules. We got hammered that night…”

Skulle du spela för Millwall om du fick möjlighet Kenny?

- I’ve had this question asked loads of times and I think I’ve maybe got too much in my heart for Millwall. I mean, off course, it would be an honour. It’s my club. But I have a wonderful time here in Sweden as well. Never say never mate.

Vad saknar du mest med England?

- Pie and mash, big time! I’m thinking of opening up a pie and mash shop here in Stockholm. I also miss family and friends and watching my bellowed Millwall. If I could have all that here in Sweden I would be buzzing. Apart from that my life is good, the people are really nice, food and restaurants are top-class. It’s great for the kids. I’ve got two little nippers, Charlie and Jessie, and they have both got their Millwall kits. It’s a good country. Every time I go back for a visit, I get this sentimental feeling, ah I’m home. It’s still home. There’s no place like home.

Fotnot: Intervjun är gjord i november 2009 och har tidigare publicerats i Millwall-fanzinet ”The Lion Roars”.

Alla foton, undantaget brevet, är tagna av Magnus Neck.

1966 sändes det första avsnittet av Star Trek i USA, Sveriges Television kontrade med serien om Hemsöborna, ett inrikesbrev och en liter bensin kostade 40 öre vardera, Volvo 140 lanserades, 250.000 amerikanska soldater slogs i Sydvietnam, inget Fredspris delades ut och John Lennon förkunnade ”we are more popular than Jesus now”. Men mer än någonting annat är 1966 året då England vann VM på hemmaplan.

Förutom den berömda finalen där värdnationen besegrade Västtyskland med 4-2 efter förlängning – modern teknik visar för övrigt att Geoff Hurst’s 3-2-mål inte var över linjen – är det en turnering som innehöll många idag bortglömda kontroverser.

Ja, egentligen började det redan innan första avsparken. Sammanlagt 16 afrikanska länder bojkottade VM-kvalet helt efter att FIFA beslutat att det land som vann den afrikanska gruppen dessutom måste kvalspela mot ett land från en annan världsdel för att ha möjlighet och kvalificera sig.

Sedan stals VM-pokalen – The Jules Rimet Trophy – i samband med en frimärksutställning. Även om den återfanns i tid var det ett genant ögonblick för arrangörerna. Desto stoltare var dock ägaren till hunden Pickles som var den som hittade pokalen gömd i ett buskage ute i Norwood i södra London.

VM 1966 var ett målsnålt mästerskap med dåtida mått mätt där det märktes att allt fler länder blivit taktiskt duktigare. Exempelvis vann England sin grupp med målskillnaden 4-0. Men framförallt kritiserades det hårda spelet. Brasilien åkte ur VM efter förluster i gruppspelet mot Portugal och Ungern. Båda matcherna dömdes av engelska domare och de regerande världsmästarna ansåg att de blivit bokstavligen sparkade sönder och samman. Bär i minnet att inga avbytare var tillåtna på den här tiden. Detta var för övrigt första och enda gången Garrincha förlorade en landskamp.

I Grupp D, som spelades på Ayresome Park i Middlesbrough eftersom ägarna till St James’ Park i Newcastle var alltför giriga och inte nöjda med den erbjudna hyressumman, bjöd Nordkorea på en ännu större skräll när man eliminerade Italien redan i gruppspelet. Och i kvarten tog man en chockartad 3-0-ledning mot Portugal efter blott 22 spelade minuter. Sedan gick luften ur koreanerna. Eusébio vände med fyra mål ensam tillställningen i en av VM-historiens märkligaste matcher.

Rivaliteten mellan England och Argentina anses ha sitt ursprung just i kvartsfinalen 1966. Sydamerikanernas lagkapten Antonio Rattín blev utvisad – och fick ledas av planen av polis – innan Geoff Hurst gjorde matchens enda mål ur misstänk offsideläge. Englands förbundskapten Alf Ramsey förbjöd efter matchen sina spelare att byta tröjor med ”the animals”, som han i media citerades kalla argentinarna, något som annars redan då var tradition. Argentinas ilska mildrades inte av att den tyska domaren senare erkände att han inte kunde spanska men visade ut Rattin för att han ”inte gillade hur han tittade på honom”.

De engelska domarna då? I kvartsfinalen mellan Västtyskland och Uruguay (4-0) anklagades engelsmannen för att ha blundat för en tysk hands på mållinjen samt felaktigt visat ut två spelare.

Konspiratörerna noterade att alla fyra semifinalister – England, Västtyskland, Portugal och Sovjetunionen – passande nog kom från Europa.

Inför semifinalerna utsåg FIFA en tysk domare att döma Englands semifinal och en engelsk domare att döma Tysklands dito. Båda länderna vann sina respektive matcher med 2-1. Se där.

Matchen mellan Västtyskland och Sovjetunionen blev ännu en brutal tillställning. Så här beskrev en tidning matchen: ”Germany and the USSR played as if they were at war. The Italian referee Bello, did his best to control the game, but he was not strong enough to do so. The Soviets had one player hurt and another sent off. The Germans were again very psychical, and the Soviets paid them back in kind. It was a game that did justice to the title World Cup of fouls.”

Och Portugal protesterade över att deras semifinal mot England, som ursprungligen skulle ha spelats på Goodison Park i Liverpool, i samma område man varit stationerade under gruppspelet, i sista stund flyttades till London och Wembley.

Det finns inte mycket att säga om finalen som inte redan sagts. Det var där, på Wembley den 30 juli 1966, som BBC:s tv-kommentator Kenneth Wolstenholme myntade det klassiska uttrycket: ”Some people are on the pitch. They think it’s all over”, och la till ”It is now!” samma sekund som Geoff Hurst gjorde 4-2 i den 120:e matchminuten.

De i ärlighetens namn ganska arroganta engelsmännen, vars landslag inte ens velat ställa upp i VM innan 1950, fick i många fall sommaren 1966 ”andralag” att följa och de allra flesta matcherna, oavsett inblandade lag, drog i princip fulla hus. I Liverpool höll man på Brasilien som spelade alla gruppspelsmatcher på Goodison Park, i Middlesbrough tog man orädda Nordkorea till sina hjärtan. Publiksnittet var på över 50,000 åskådare.

Det var ursprungligen tänkt att VM 1966 skulle spelas på sju arenor i sju olika städer: Wembley, Goodison Park, Hillsborough, Roker Park (Sunderland), Villa Park, Old Trafford och Ayresome Park (trots att Middlesbrough nyss hade åkt ner i tredjedivisionen). I Grupp A, Englands grupp, spelades alla matcher på Wembley, med Frankrike-Uruguay som enda undantag. Wembley vägrade nämligen att ställa in fredagens traditionella greyhound racing för lite VM-fotboll. Nödlösningen fick bli White City Stadium.

White vad då? Jo, White City Stadium var en multiarena – långt innan uttrycket ens var myntat – som låg i just White City, Hammersmith, bara en sned utspark från Queens Park Rangers nuvarande hem Loftus Road. Ursprungligen byggd till Sommar-OS 1908 var White City Stadium länge världens största idrottsarena med plats för 150,000 åskådare. Förutom gräsplan bestod arenan av hundbana, löparspår, cykeloval och en gigantisk simtank på ena kortsidan. Både på 1930- och 60-talet använde just QPR under några år arenan som hemmaplan. Tyvärr revs den då väldigt omoderna arenan 1985. På slutet kom den mest att användas till speedway, hundkapplöpning och lite rugby av hobbykarraktär. På marken står idag BBC:s enorma mediakomplex.

Som kuriosa kan nämnas att The Pogues skrev en sång om demoleringen av White City Stadium – med samma namn som arenan – som finns med på albumet Peace & Love från 1989.

”Oh sweet city of my dreams, of speed and skill and schemes, like Atlantis you just disappeared from view, and the hare upon the wire, has been burnt upon your pyre, like the black dog that once raced, out from trap two”, sjunger Mr MacGowan.

För övrigt måste man tillstå att arenorna hade aningen pampigare namn förr i tiden. Wembley hette 1966 till exempel The Empire Stadium och ovan nämnda White City Stadium byggdes som The Great Stadium.

They think it’s all over. It’s now.

Bristen på framgångar – nåja, ändock inte en ligatitel på 20 år – tycks inte ha gjort att Liverpool tappat nämnvärt i popularitet. När företaget SportingId sammanställde de på replikatröjor mest tryckta spelarnamnen förra säsongen toppade Fernando Torres listan före lagkamraten Steven Gerrard.

Wayne Rooney fick nöja sig med en tredjeplats, och tog därmed över Ronaldos placering från föregående säsong. Och just Ronaldo har rasat ut från listan trots sin rekordövergång till Real Madrid. Nani, Berbatov och Theo Walcott har också de ersatts på listan över de tio populäraste namntrycken.

Den världsomfattande listan är baserad på officiella matchtröjor med tryck och är en årligen återkommande undersökning. Förutsatt att den är korrekt genomförd vittnar den obönhörligt om engelsk fotbolls storhet i ett internationellt perspektiv.

Premier League har i ett direktiv rekommenderat sina klubbar att inte byte matchställ oftare än varannan säsong eftersom det medför en stor utgift för supportrarna. Men trots det bytte 18 klubbar tröja i fjol och inför säsongen 2010/11 spelar alla 20 lag i nytt matchställ. Exempelvis Tottenham lanserade under sommaren tre nya ställ – för sjätte året i rad.

De 10 populäraste spelarnamnen säsongen 2009/10:

1. Torres (1)
2. Gerrard (3)
3. Rooney (4)
4. Fabregas (6)
5. Arshavin (7)
6. Lampard (10)
7. Drogba (ny)
8. Owen (ny)
9. Carragher (ny)
10. Tevez (ny)

* Inom parantes säsongen 2008/09 placering.

Måndagen den 13 september 1971 fick media nys om rånet. ”The Walkie-Talkie Robbery” och ”The Moles of Baker Street” skrek löpsedlarna. Allmänheten spekulerade i vilka som varit kunder i banken. Vad fick rånarna egentligen med sig? Efter tre dagar tystnade rapporteringen helt.

Natten mellan lördag och söndag var tunneln färdig. Ner genom golvet i den hyrda affärslokal två dörrar bort som tidigare var väskaffären Le Sac, vidare under snabbmatsrestaurangen Chicken Inn, så befann sig rånarna 15 meter senare rakt under bankfacken i Lloyds Bank i hörnet mellan Baker Street och Marylebone Road i centrala London. För att inte avslöjas av bullret grävde man endast under veckosluten. Efter tre veckors hårt fysiskt arbete återstod nu bara att borra sig upp genom golvet. Hade man mätt och räknat rätt? Jo, det hade man, men valvet visade sig vara kraftigare än väntat. Rädda att behöva vänta ytterligare en vecka beslutade sig rånarna för att spränga sig in.

Vad rånarna inte kände till var att det samtidigt pågick en febril polisjakt efter dem ovan jord. Radioamatören Robert Rowlands hade under kvällen snappat upp ett samtal mellan rånarna och deras utkik som placerat sig på ett intilliggande tak. Polisen tog inledningsvis inte anmälan på allvar utan det dröjde flera timmar innan man gick ut med ett storlarm. Problemet var att polisen inte visste vilken bank som höll på att rånas. Inom 1,5 mils radie från Rowlands radiomottagare på Wimpole Street fanns vid tidpunkten inte mindre än 750 banklokaler.

Bank-filialen, som fortfarande finns kvar i den bullriga korsningen vid Baker Streets tunnelbanestation knappt 50 meter från Sherlock Holmes-museumet, fick under morgontimmarna faktiskt besök av en polispatrull som tog sig in i lokalerna. Men eftersom patrullen inte hittade någon utvändig åverkan på valvet och inget larm gått bockade man bara av banken från listan och skyndade vidare till nästa. Det är än idag okänt om rånarna någon gång var medvetna om polisens närvaro bara någon meter bort på andra sidan valvets väggar. Inte förrän på måndag morgon när personalen anlände till banken kom rånet att avslöjas.

Initialt spekulerades det i att rånarna fick med sig pengar och andra föremål till ett värde av icke oansenliga £500.000. En summa som långt senare korrigerades till omkring £3 miljoner – omräknat till dagens penningvärde strax under 400 miljoner kronor – och faktiskt gjorde det till Storbritanniens då största rånbyte genom tiderna.

Men det är inte rånbytet eller tillvägagångssättet utan det som hände efteråt som skapat kulten kring ”the riddle of Baker Street”. Eller vad som hände men inte hände, kanske man ska säga. Torsdagen den 16 september, fyra dagar efter rånet, publicerades de sista artiklarna om den fräcka kuppen mot Lloyds Bank. Sedan tystnade all rapportering.

Bortom allmänhetens kännedom utfärdade brittiska myndigheter en så kallad D-Notice som förbjuder media att rapportera om ”särskilda incidenter rörande nationens säkerhet”. I efterhand har en dåvarande chef på The Mirror sagt att man informerades om att det gällde ”känsligt material om en prominent medlem i brittiska kungahuset”. Radioamatören Rowlands, som var den som larmade polisen, har bekräftat att han av civilklädd myndighetspersonal, kanske MI5, förbjöds prata med media och att man hotade att annars åtala honom för olicensierat radioanvändande. Han tolkade det som att man försökte mörka polisens inkompetenta agerande av fallet. Utan medial uppmärksamhet försvann historien snart från folks medvetande.

Två år senare rapporterade The Times att fyra män fällts i The Old Bailey för sin inblandning i ett rån mot en bank på Baker Street. En fotograf från Dalston, en bilhandlare från Islington och en affärsman från Hackney, alla mellan 35-40 år, förklarade sig skyldiga till anklagelserna och dömdes till 12 års fängelse stod att läsa. En fjärde man dömdes mot sitt nekande till åtta år. Ytterligare en tid senare uppgavs också två andra män ha åtalats för att ha försökt handla med föremål stulna från ett bankrån vid Baker Street. Detta har aldrig bekräftats. Inga namn har någonsin offentliggjorts. En osignerad notis i The Times var allt, och då pratar vi alltså om det vid tidpunkten största rånet någonsin i landet.

Man behöver inte vara någon konspirationsteoretiker för att förstå varför rånet vid Baker Street gett upphov till så mycket ryktesspridningar. Och det är egentligen konstigt att filmen The Bank Job med Jason Statham i huvudrollen, baserad på rånet mot Lloyds Bank, inte nådde bioduken förrän 2008.

För även om den kommitté som har mandat att utfärda en D-Notice aldrig erkänt att man så gjorde i september 1971 bekräftar medias plötsliga tystnad indirekt att det i bankvalvet fanns någonting som myndigheterna var väldigt måna om inte skulle komma till allmänhetens kännedom. Uppgifter som påstås härstamma från banken säger att ägarna till över 100 av de 268 bankboxarna valde att inte lämna in en förteckning över innehållet och på så vis gick miste om möjligheten att kräva kompensation.

Filmens manusförfattare, Dick Clement, har tagit fasta på de halvsanningar och rena myter som omger rånet. Men man säger sig också genom medproducenten George McIndoe ha insiderinformation om vad som egentligen hände vid Baker Street för snart 40 år sedan. I filmen hittar rånarna pornografiska foton föreställande Prinsessan Margaret, drottningens syster, i en av boxarna. Ägaren till bankboxen ska ha varit den svarta civilrättskämpen Michael X, också det en verklig person, som bakom den revolutionära Black Power-fasaden i själva verket ska ha varit en simpel knarksmugglare. I filmen är de komprometterande fotona hans garanti undan fängelse och rånet är i själva verket iscensatt av MI5 för att kunna oskadliggöra Michael X och på så vis undvika en kunglig skandal. I slutscenen på Paddington Station utväxlar rånarna de fotona på prinsessan mot pass och fri lejd ur landet.

Fiktion eller inte bör man komma ihåg att 1971 var kungahuset och britterna inte vana vid de rojalistiska skandaler vi sett under senare år. Ryktena om Prinsessan Margarets vilda leverne var nog så illa och det är ingen befängd tanke att tro myndigheterna sannolikt var beredda att ta till drastiska åtgärder för att förhindra ytterligare skadeverkning.

I samband med filmens premiär publicerade The Mirror en kortare intervju med en anonym man i 70-årsåldern och bosatt i Europa som utgav sig för att vara en av ”the sewer rats” som rånarna kom att kallas. För myndigheterna torde det vara lätt att bekräfta mannens autenticitet trots de aningen hemlighetsfulla kommentarerna. I intervjun säger han bland annat att man aldrig kunnat föreställa sig att man skulle hitta så mycket ”dåligt” innehåll i bankboxarna och namngav bland annat Quintin Hogg, dåtidens lordkansler (den högsta brittiske ämbetsman under drottningen), som ägare till en av dem.

“When we opened it we dropped it on the floor like it was a bomb. We didn’t want to take anything that might give us extra trouble so we left it. All we wanted was cash and jewels”, sa rånaren till tidningen. “But we didn’t have time to go through all of the stash and ended up taking some sensitive material.”

Huruvida det finns någon sanning i att rånarna kom över besvärande foton på medlemmar ur kungafamiljen vill han varken bekräfta eller dementera i intervjun: ”I can’t talk about that. But we did find a lot of guns. And what was most disturbing was the child pornography we found. We were disgusted and left it in their open boxes so police could trace the owners.”

I filmen medverkar en kvinnlig rånare, en karaktär som manusförfattaren säger att man hittat på, men konspirationsteoretikerna har menat att hålet in i valvet endast var var 40 centimeter brett och därmed på tok för litet för en normalväxt man. Något som i alla fall delvis tycks stämma: ”When we finally came up I was unable to fit through the hole and could only stick my head in. But others got in and grabbed the boxes.”

Fortfarande påstår en före detta polisman som var med och avlyssnade rånet den aktuella natten att man vid två tillfällen hörde en kvinnlig röst. Men det vill den anonyme rånaren inte heller prata om. Då minns han istället hellre den fräcka hälsning till polisen som man sprejade på valvets vägg: ”Let Sherlock Holmes try to solve this.”

Sedan rånet av Lloyds Bank har många större och mer vågade rån ägt rum. Men ”The Walkie-Talkie Robbery” kommer alltid, främst på grund av myndigheternas inblandning, att omges av en rejäl portion brottsromantisk mystik. Vilka hade egentligen boxar i banken? Vad fanns det i dem? Är historien om prinsessan sann? Varför tystades media ner? Hur kan rånarna, deras identiteter och allt stöldgods bara försvinna? Varför är myndigheternas uppgifter om Michael X hemligstämplade i The British National Archives fram till januari 2054? Vem var utkiken på taket som under natten uttalade de klassiska orden ”money may be your god, but it’s not mine, and I’m fucking off”?

Läs också: Gängkrig i London; historien om Mad Frankie, The Krays och Richardsons

Har du slarvat med VM-tittandet? Kan du inte längre hitta det där suget bland “vuvuzelor” och fuskande och/eller överbetalda mångmiljonärer? Lugn bara. Här kommer statistiken som gör att du fortfarande kan glänsa vid lunchbordet på jobbet eller varför inte vid glasskön på stranden.

100, 5 – decibel kommer oljudet från ”vuvuzelorna” upp i under matcherna.

3 111 – britter är inte välkomna till Sydafrika och måste lämna in passet på sin lokala polisstation under VM.

19 – antalet raka VM-mästerskap för Brasilien.

18 – antalet gånger i rad Luxembourg försökt, och misslyckats, kvalificera sig för VM.

42 – Roger Millas (Kamerun) ålder när han blev den äldsta VM-spelaren någonsin att göra mål.

£30 000 – är priset för ett 30 sekunder lång reklaminslag på ITV i samband med Englands matcher under gruppspelet.

373 000 – antalet utländska besökare under mästerskapet.

83 – Sydafrikas placering på VM-rankingen.

£1 – miljard förväntas britterna omsätta på vadslagning under VM.

£50 miljarder – tror man att den totala omsättningen på spel blir sett till hela världen.

13 – antalet spelare som i år kan vinna sin andra VM-medalj.

118 – antalet spelare till vardags i engelska ligasystemet.

£133 – så mycket kostar ett singelrum på det engelska spelarhotellet Royal Marang när det inte är VM.

21 miljoner – beräknas mervärdesförsäljningen av pints vara i Storbritannien under VM.

£14 – kostar den billigaste matchbiljetten.

£700 – kostar den dyraste.

44 – antalet år sedan England vann VM senast.

0 – antalet gånger ett europeiskt landslag vunnit VM utanför Europas gränser.

Källa: Belfast Telegraph

Fyll gärna på med mer onödigt vetande!

Uppe i nordöst, i Cleethorpes om man ska vara korrekt, för Grimsby Town en ganska anonym tillvaro dessa dagar. En kall arena med utsikt över Nordsjön, Martin Pringle, ett lag historiskt sett mer framgångsrikt än rivaliserande Hull City, ja och förstås Bill Shankly, det är väl det man främst förknippar med Grimsby Town. Vill det sig illa får vi snart lägga till ”klubbar som spelat i högstadivisionen men nu huserar i Conference League” på den listan.

Och på listan borde dock det dock även stå ”motståndarmanagernas skräck” tycker jag. Eller vad säger du? Läs och häpna!

Den 08 februari 1997: Oldham Athletic-Grimsby 0-3
Den 11 feburari 1997: Graeme Sharp får sparken

Den 14 oktober 2000: Grimsby-Huddersfield Town 1-0
Den 16 oktober 2000: Steve Bruce får sparken

Den 08 september 2001: Coventry City-Grimsby0-1
Den 10 september 2001: Gordon Strachan får sparken

Den 08 oktober 2002: Grimsby-Ipswich Town 3-0
Den 11 oktober 2002: George Burley får sparken

Den 12 april 2003: Grimsby-Crystal Palace 1-4
Den 18 april 2003: Trevor Francis får sparken

Den 19 oktober 2004: Shrewsbury-Grimsby 1-1
Den 22 oktober 2004: Jimmy Quinn avgår

Den 08 december 2007: Brentford-Grimsby 0-1
Den 11 december 2007: Terry Butcher får sparken

Dessutom har vi med tre stycken ”bubblare” som så när kom in på listan. Först tänker vi på när Grimsby besegrade redan nedflyttningsklara Southend med 4-0 i säsongens sista match 1996-97 och gamla Liverpool-favoriten Ronnie Whelan sedermera fick sparken under sommaruppehållet.

Tvåa kommer 2-0-segern över Bristol City i oktober 1998 när lagets dåvarande manager John Ward fick sparken fem dagar senare, dock efter att ytterligare en match hunnit avverkats. Nära men inte tillräckligt.

Trean är lite grymmare. Fyra dagar efter Grimsbys chockseger (2-1 efter förlängning) på Anfield i Ligacupens tredje runda 2001-02 fick Gerard Houllier akut föras till sjukhus med hjärtbesvär varpå Phil Thompson tog över Liverpool under flera månader.