På senare tid så har det från Storbritannien, i sann brittisk socialrealistisk anda, kommit en hel del fantastiska filmer som utspelas under- eller precis innan 1980-talet. De två som främst sticker ut är Anton Corbijns film Control (vilken bygger på Deborahs Curtis bok Touching From a Distance) om Ian Curtis och Joy Divison, och Shane Meadows film This Is England. I båda filmerna så får rekvisitan och musiken en framträdande roll. Miljöerna, bilderna och stämningen känns väldigt autentiska och referensramarna för oss anglofiler riskerar med båda filmerna att få oss att spricka av belåtenhet. Det är musiken som ger båda filmerna dess tyngd, i den första som ett självklart inslag i och med den indirekta berättelsen om Joy Divison, och i den andra som en direkt konsekvens av att Shaun i sitt sökande efter gemenskap finner den hos ett gäng skinheads som lever för att ha kul och där ska- och reggae-musiken spelar en viktig roll.

Med Pat Holdens filmatisering av Kevin Sampsons bok Awaydays, så har berättelsens kulturella fokus flyttats till fotbollens värld. Året är 1979, Tories tar makten och Margaret Thatcher har precis påbörjat sitt första år som premiärminister. Platsen är ett novemberkallt Birkenhead på halvön Wirral, beläget på västra sidan av River Mersey. Huvudpersonerna är den konststuderande Carty som bor med sin pappa och syster och som precis mist sin mamma i cancer, samt den problemfyllde men karismatiske Elvis. Carty ser med fascination på Elvis – som är en av dem som utgör The Pack, Tranmare Rovers fotbollsfirma – och de övriga på ståplats. Modet är den David Bowie-inspirerade wedgefrisyren, den gröna anoraken av märket Peter Storm, jeansen från Lois och skorna den senaste trainersmodellen från Adidas. Musiken är Echo & The Bunnymen, Soft Cell och framför allt Joy Divison. Höjdpunkten med fotbollen är inte avspark utan mötet med andra firmor innan matchen och därmed att få användning för deras ”stanley knives”.

En ny ungdomskultur är i sin linda, den som i nordvästra England benämns som ”scallies” men som sedan har etablerats under namnet ”casuals”.

Mitt i framväxten av denna nya ungdomskultur så får vi följa två unga killars sökande efter en identitet och en gemenskap. På bortmatcher med The Pack, på klubbar och spelningar med favoritbanden och under jakten på tjejer att få ligga med. Samtidigt som det mellan Carty och Elvis utvecklas en svårdefinierad relation (som skulle kunna tolkas som en outtalad kärlek). Men medan Carty blir allt mer indragen i våldsamheterna kring The Pack så börjar Elvis att längta bort. Både från våldet och från Birkenhead.

Kevin Samson har sedan han släppte boken 1998 velat göra en filmatisering. Och med en låg budget och mestadels okända och lokala skådespelare (Stephen Graham undantaget som vi sett i This Is England och som här spelar The Packs äldre ledare) så fick Samson, tillsammans med Pat Holden, 11 år senare till slut finansiering för att driva igenom projektet. Till skillnad från tidigare filmer i genren, som exempelvis Football Factory och Green Street, så är Awaydays inte en film med fotbollsvåldet som huvudtema. Den handlar snarare om unga personers sökande efter en identitet, där musiken och kläderna är minst lika centrala aspekter i kulturen som våldet på och omkring läktarna. Huvudpersonernas inre resa är lika viktig som tågresorna till bortamatchernas uppgörelser.

Man kan tycka att filmen är en del lösa trådar som inte följs upp och att den relativt låga budgeten emellanåt lyser igenom. Men har man en förkärlek för bra miljöskildringar, vill se en löjlig träffsäkerhet när det kommer till tidsenliga kläder och musik så är Awaydays helt klart en sevärd film. En film som i mycket har mer gemensamt med nämnda socialrealistiska filmer som This Is England än med Green Street.

Men missa för allt i världen inte att läsa boken!

Fotnot: Filmen släpps direkt på Dvd i Sverige och releasedatumet är satt till 28/9-09. Boken finns att köpa på nätet för en billig och prisvärd slant.

Inför släppet av Oasis senaste album Dig Out Your Soul så funderade gruppen och musikvideosskaparna The Malloys ut ett nytt grepp i lanseringen av skivsläppet.

Liam Gallagher, Andy Bell och Gem Archer reste till New York för att möta upp några av alla de gatumusikanter som varje dag spelar och uppträder för tusentals flanörer, pendlare och turister på olika av stadens knutpunkter. Processen där dessa musiker, med bakgrund i alla möjliga musikgenrer, tillsammans med Liam, Andy och Gem lär sig låtarna och tolkar de på deras egna sätt fångades på en 18 minuter lång dokumentär. Där får man följa med från gatumusikanternas första möte med låtarna till dess att de uppträder på tunnelbaneplattformer vid Times Square, Grand Central och andra platser i staden. Tanken var att läcka ut låtarna där de tillslut kommer att hamna, hos folket. Folket på gatan.

Filmen finns gratis att se på Oasis myspace-sida och utöver det intressanta angreppssättet på låtarna, så ger filmen som är i svartvitt dessutom trevliga små filmklipp och bilder av New York.

http://www.myspace.com/oasis

Snart är 2008 till ända och det är dags att summera lite intryck från musikåret och göra en liten utblick mot nästa år.

Stora (och gamla) elefanter som Oasis, Verve, Primal Scream och Charlatans släppte de alla nya album i år. Både Oasis och Charlatans tog revansch på sina förra album och det fanns en del spår på både Forth och Beatiful Future som jag tycker var riktigt bra. Vidare såg vi att soulspåret fortsatte i och med Duffy’s dundersuccé med sin skiva Rockferry. Och vi hörde talas om uttrycket ”the new Amys” som åsyftade på bland andra Duffy och Adele som gått i Amy Winehouse spår. Men Duffys Motown-inspirerade musik funkade inte bara på topplisterna (skivan sålde guld i Sverige och över en miljon sålda skivor world wide) utan även hos mig. Jag tycker att det är en av årets bästa skivor, och var perfekt lyssning i hörlurarna i våras.

Men det stora genomslaget måste man ändå tillskriva den Glasgow-baserade gruppen Glasvegas som med deras självbetitlade skiva delade rock- och popvärlden i två delar. De som tyckte skivan var bra och de som tyckte att den var fantastisk. Och självklart så är den just det senare. Symbiosen av musiken och texterna i en tid av Idol (jaja, Duffy jag vet…), Stjärnor på is och Körslaget så var behovet av ett band som har något att säga så oerhört stort. Jag anser inte bara att Allen och de övriga i bandet gjort årets bästa skiva, utan att det är en av de bästa debuterna på väldigt länge. Att de dessutom följde upp skivan med några underbara spår på Ep:n med jultema gör knappast att mina förväntningar på nästa skivsläpp minskar direkt.

Den fantastiska konstellationen Last Shadow Puppets, med Arctic Monkeys-medlemmen Alex Turner och Liverpool-bandet The Rascals frontman Miles Kane, gjorde även de en av det här årets bästa skivor. Med deras låtar som tar en tillbaka ett par decennier i tiden och som förmedlar känslan av att befinna sig i en hotellobby, sittandes bredvid James Bond, så har de gjort ett storslaget album. Storslaget var även deras spelning på Cirkus i Stockholm uppbackade av en symfoniorkester. Skivans starkaste spår, Standing Next To Me:

När vi ändå är inne på Miles Kane så måste jah pusha för hans huvudsakliga grupp från Wirral i Merseyside vilka släppte sitt debutalbum i år, The Rascals. Gruppen har fått blandade recensioner där många anser att soundet drunknar i den uppsjö av grupper som har sina rötter i engelsk pop och rock. Själv så tycker jag att de har ett eller annat spår värt att lyssna på, även om albumet inte kommer att gå till musikhistorien. I’ll Give You Sympathy:

Apropå Liverpool och rötter i musiken som går bak i tiden så måste lyfta fram den Liverpool- och Wigan-baserade gruppen The Troubadours. Här är influenserna lätta att känna igen, då inte bara musiken utan hela gruppens framtoning andas The La’s och Cast. I vilket fall så har de gjort fantastiska poplåtar som gjorde min sommar. Om man nu inte får den uppföljare till The La’s, som man gått och väntat på, så måste jag säga att The Troubadours för stafettpinnen vidare med den ära. Gå in på deras myspace-sida och kika runt om ni som jag älskar The La’s eller har missat dem: myspace/thetroubadoursmusic The Troubadours var förband åt the Modfather himself, Paul Weller, under en del av hans turné. Paul Weller som jag inte riktigt har fastnat för efter hans tid i fantastiska The Jam och The Style Council. Men hans nya skiva 22 Dreams innehåller en hel del godbitar, bland annat Echoes Round The Sun där han är uppbackad av Noel Gallagher och Gem Archer från Oasis, samt Sea Spray. Andra artister som backar honom på skivan är Aziz Ibrahim (tidigare gitarrist i Stone Roses och Simply Red), Steve Craddock (Ocean Color Scene) och Blur-gitarristen Graham Coxon.

För att avsluta Liverpool-(sp)året för den här gången så kan jag bara snabbt nämna två band till, där det ena är Alan McGee’s nya hajpade band, The Grants. ”The best unsigned band in UK” är mr McGees utlåtande. Så långt vill inte jag sträcka mig men en och annan fin låt finns det. Jag tänker då särskilt på låten Our Story. Här hittar ni dem på myspace i alla fall: myspace/thegrantsrock

Det andra är Computerclub där deras musik för tankarna till The Editors och The Killers. Ett lovande debutalbum måste jag säga: myspace/iheartcc

Om vi då istället tar tåget cirka 50 minuter inåt landet på världens äldsta järnvägssträcka så tar vi oss till en stad som förvisso har sämre fotbollslag än tidigare besökta stad, men som jag måste sträcka mig till, bättre musik. I år har jag inte snappat upp särskilt mycket från Manchester, men ett band är värt att uppmärksammas och som bland annat med de här orden blivit hausade av allas våra Morrissey: “Every song was very strong and full of hooks and full of dynamics and I thought, ‘this is great’ and that so many groups in England, they’re hyped and they’re huge and they’re all over the press and they don’t really actually have any songs, they don’t really have anything to offer… but it’s different with The Courteeners, they actually do have very good, strong songs.” Jag personligen gillar deras debutalbum St. Jude. Bandets historia är lite av det gamla vanliga. Fyra pojkar som växer upp ihop, bildar ett band och sjunger om just detta. Men det är bra. Och bandet är värt att lyftas fram bland många andra brittiska band som dyker upp mellan varven. No You Didn’t, No You Don’t:

Om man nu inte hittar fler band som är från Manchester så får man väl söka upp band som låter Madchester. Och jag hittade ett band, som liksom jag inte vill ge upp 90-talet riktigt än. Har man så bra influenser som bland annat Stone Roses, Ride, Blur och Charlatans, så lovar det gott. Och lovande låter det om The Ruling Class: myspace/therulingclassuk

Sista gruppen jag tänkte nämna från England är Leeds-bandet The Music. Inte särskilt kända för den stora massan, men har redan släppt två album innan årets Strenght In Numbers. Jag får viss känsla av en blandning mellan tidiga The Verve och Ian Browns älsklingssamarbetspartner UNKLE.

Vi lämnar nu öarna för en stund. Gonzalez Anthony och hans soloprojekt M83 från Frankrike är förvisso alltid värda att uppmärksamma. Men i år har han dessutom släppt ett av årets bästa album Saturdays=Youth, med tre så fantastiska spår som We Own The Night, Graveyard Girl och Kim&Jessie.

Från australiensiskt håll så måste jag lyfta fram det smått fantastiska bandet Cut Copy, med låtar som är starkt influerade av 80-talspop och New Order. Deras andra skiva In Ghost Colors är mer än värt att lyssna på om man gillar lite mer dansant musik.

Vad har vi då att vänta oss från 2009? Ja, bland annat att vi i Oasis återigen får besök av 1990-talets största och bästa band i januari, nu både i Stockholm och i Göteborg. Biljetter finns fortfarande kvar så skynda och fynda. Kan kanske vara en julklapp till er själva eller någon annan? Annars så har vi blivit lovade ett besök av Glasvegas i vår, visserligen ett par månader sent men förväntningarna från mig är stora. Dessutom ryktas en uppföljare vara på väg under nästa år. Ett skivsläpp och besök av världens stiligaste (blivande) 50-åring står också på tapeten. Morrissey kommer till Sverige, Stockholm och Hovet den 24 juni. Klä er fint och ta med hans älsklingsgodis (Plopp) så firar vi hans födelsedag i efterskott. Det är 2009 dessutom 20 år sedan världens bästa album släptes. Stone Roses självbetitlade. Och Mani var ute i pressen häromdagen och snackade om att ”operation övertalning” av Ian Brown har påbörjats för en återförening. Mani menar att både Reni och John är med på idén men att mr Brown är svårövertalad. Ian Brown som för övrigt ryktas komma ut med ett nytt album lagom till nästa år. Vi lär få återkomma i ämnet.

Now I don’t feel so all alone in the cold wondering where I’m going today. For a snowflake fell (and it’s fell like a kiss). Now I’m Okay.

God Jul och Gott Nytt musikår!

Under 2008 har vi sett skivsläpp från många av 1990-talets stora. Till exempel så släppte The Charlatans You Cross My Path i mars. Alan McGee (den forne Creation grundaren) har bland annat sagt att det är deras bästa skiva sedan Tellin Stories (1997). Det kan jag nog inte riktigt hålla med om, då jag tycker att Us and Us Only och Up at The Lake är två riktigt bra album och som jag rankar högre än det de släppte i år. Men den är klart bättre än den bleka Simpatico som kom år 2006, och den har en hel del riktigt bra spår. Oh! Vanity, The Misbegotten och This is the End är alla låtar värda att kika upp om man inte redan har gjort det.

The Charlatans – Oh! Vanity

The Charlatans – The Misbegotten

Vidare så släppte det evigt nyfikna och genrerskiftande bandet Primal Scream nytt i år också. När föregångaren, Riot City Blues, andades mer rak rock så har Beautiful Future ett mer popigt sound. Här har dessutom gruppen tagit hjälp av svenske Björn Yttling (Peter, Bjorn and John) som producent på en del av skivan. När jag först lyssnade på skivan så kan jag knappast påstå att jag var överväldigad. Men jag fastnade för några spår i alla fall; Can’t Go Back, Beautiful Summer, Uptown och Fleetwood Mac-covern Over & Over är i alla fall låtar som jag tar med mig från albumet. Och efter att jag sedan såg de på en riktigt bra spelning på Berns nu i oktober, där låtarna fick en annan tyngd, så har jag tagit till mig dem på ett helt annat sätt. Live funkar många av Beautiful Futures spår riktigt bra så jag kan varmt rekommendera att se Primal Scream live om ni får tillfälle under 2008!

Primal Scream – Can’t Go Back

Recensioner från Primal Screams spelning på Berns den 11 oktober:

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1876495.svd

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=839391

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/musik/live/article3518953.ab

En av de kanske mer spännande återföreningar på länge, i alla fall för undertecknad, var The Verve och deras släpp av sitt fjärde album Forth. Bandet som splittrades 1999, och kanske gjorde britpopens höjdpunkt med deras album Urban Hymns 1997, har inför skivsläppet lagt egna solokarriärer och projekt åt sidan för att återförenas. Skivan låter inte alls som deras hyllade förra, utan det är mer tillbaka till grunden kryddat med känslan av Richard Ashcrofts soloalster. Albumet når inte riktigt upp till de (orimliga) förhoppningar som jag hade på den och kommer inte att spelas av mig i samma utsträckning som deras tidigare tre. Men även här så finns det spår att spela med hörlurarna på i er favoritfåtölj, på bussen en mörk höstkväll eller till och med på festen. Lyssna på Love Is Noise och säg att du inte längtar till fredagen! Eller slå på Columbo eller Appalachian Skies och låt dig bli avslappnad. Forth är ett album som jag inte kommer att spisa sönder, men vid särskilda tillfällen så finns det spår på skivan som kommer fylla tillfällets behov. Och i vilket fall så är jag oerhört glad över att The Verve är tillbaka.

The Verve – Love Is Noise

Då har jag rotat en del i tre av mina favoritband från 1990-talets glansdagar och tyckt till om deras nya album. Så då är det kanske dags att göra detsamma om 90-talets kanske största band. I alla fall mellan åren 1995-98. Bara en sådan sak som att var tjugonde britt, det vill säga ungefär 3 miljoner människor, ansökte om att få en biljett till Oasis spelning vid Knebworth 1996 borde vara en sak som talar för den uppfattningen.

År 2008 har de sex studioalbum (om man bortser från olika samlingar) bakom sig och varken formkurvan eller intresset för Oasis pekar direkt spikrakt uppåt. Men samtidigt så berör gruppen fortfarande folk på ett eller annat sätt. Kanske lika mycket på grund av deras smattrande citat och åsikter om att de fortfarande är världens största band, som deras tre senaste skivor? Men lite oväntat så har Oasis vid deras senaste släpp, Dig Out Your Soul, även av svenska musikrecensenter fått helt okej betyg.

Och ett helt okej betyg får det även av mig. De första sju spåren, med höjdpunkterna I’m Out Of Time (skriven av Liam och andas väldigt mycket Lennon, och då menar jag inte endast samplingen av hans röst i slutet av låten), Falling Down och Bag It Up är riktigt bra. Men sedan så tappar skivan en hel del när Andy Bell och Gem Archer får vara med och bidra med låtar på skivan. Även Ain’t Got Nothin’ (albumets andra av tre stycken Liam-skrivna låtar), är något av ett sömnpiller. Avslutande Soldier On är dock en behaglig liten sak. Överlag är skivan bra och det är bara synd att Noel inte valde att ta med The Boy With The Blues och Lord Don’t Slow Me Down istället för de Andy Bells och Gem Archers bidrag. Det hade höjt albumet ytterligare. Dessa två låtar och remixer av andra låtar på skivan finns med som bonus-disc om man köper ”Delux-boxen” där det även medföljer fyra LP-skivor, en DVD samt en 24-sidig bok.

Dig Out Your Soul kommer troligtvis inte att locka nya lyssnare till Oasis, men vi som redan har ett hjärta som slår för Manchesters största kommer inte att vara besvikna. Någon ny Live Forever finns inte, men likväl en hel del riktigt bra låtar!

Oasis – The Shock Of The Lightning

Inte allt för ofta, men ibland, så stöter man på en låt, ett album eller ett band som träffar en rakt på. Ett band som lyckas samla samtidens kontext i några musikspår bestående av pop- och rockmelodier. Oasis, Håkan Hellström och Libertines har alla tre debutalbum som lyckas fånga den känslan. Och nu kan jag lägga ännu ett namn till den skaran. Nämligen, det av musikjournalister superhypade Glasgowbandet, Glasvegas.

På deras självbetitlade debutalbum lyckas sångaren Jim Allan förmedla sin samtid bestående av meningslöst våld, skolgårdens hårda uppväxtmiljö och skilsmässor. Text och musik är i perfekt symbios där deras socialrealism träffar en fullständigt, emellanåt på ett lustfullt sätt där man i låten ”Geraldin” blir ’lurad’ att tro att det är en vän eller partner som lovar en stöd och kärlek, istället är en socialarbetare som beskriver sina arbetsuppgifter. Eller i den gripande låten (och skivans absoluta höjdpunkt) ”Flowers and Football Tops”, som bygger på den sanna historien om 15-åriga Kriss Donald som av fem förövare blir kidnappad från den gata där han bodde med sin mamma och tre systrar, för att föras iväg och bli knivhuggen 13 gånger, bli indränkt i bensin och där förövarna sedan tände på och lämnade honom för att dö. Detta är ett av de mest uppmärksammade fallen på senare år i Skottland och har skapat debatt om det allt råare gängvåldet som finns i Storbritannien. Här, i ”Flowers and Football Tops”, får man ur mammans perspektiv följa och känna den oro och sedan oförmåga hon har över att förlika sig med att hennes älskade son inte kommer hem från skolan något mer.

”Baby

why you not home yet

Baby it’s getting late

I wish you would be home by now.

Door bell rings

Who could it be at this time

Police on my left and right

My son’s not coming home tonight

Baby, they don’t need to show

It’s over, I know

Baby, they don’t need to show

Flowers and football tops I know

Baby, baby, baby, why you?”

Han ni inte redan hört skivan så se till att göra det. Det här är det bästa debutalbumet sedan Oasis. Och det har träffat mig på ett sätt som jag inte trodde var möjligt längre.

(Dessutom kan jag rekommendera deras demoversioner på låtarna som finns under samlingsnamnet ”Home Tapes”. Annan tappning men fortfarande lika suveräna).

Fotnot: Texten är skriven av signaturen Daniel.