Att prata om ”1966” utan att samtidigt nämna VM i fotboll och Englands landslag är väl lika oförskämt som att bjuda ett Jehovas vittne på en ordentlig julmiddag. För att inte stöta mig med någon inleder jag därför med att konstatera att 1966 var året då fotbollen ”kom hem” på fler än ett sätt – Västtyskland åkte på däng av värdnationen; Geoff Hurst satte 4-2; Kenneth Wolstenholme tryckte ur sig klassiska ”some people are on the pitch – they think it’s all over – it is now – it’s four”. England vann VM-guld och Bobby Moore blev nationalhjälte. Så där, då var det avklarat.

Vid sidan om Wembley, eller rättare sagt nere i Westminster, hände dock samtidigt en del andra saker. 1966 var nämligen också året då det som skulle komma att bli en av Englands mest bespottade platser för första gången pekades ut (och visades upp) på en karta. Så här kan vi kortfattat sammanfatta allt: Trots att de stora krigen för länge sedan var över och vunna brottades London fortfarande med stora problem. Den industriella revolutionen och en explosionsartad expansion av London hade följts av krig och bombningar som hade satt djupa sår och lämnat staden blödande. Det handlade kort och gott om för mycket folk och för många odugliga bostäder – Londons befolkning mådde skit och det politiska etablissemanget var därför fast beslutet om att göra något åt det. Diskussionerna utmynnade i beslut om att (ytterligare) delar av stadens befolkning skulle bort från trångboddhet och misär. Att hitta en ny boplats åt dem stod därför högt upp på den politiska agendan och 1966 hade man alltså hittat en möjlig lösning.

På en grön fläck, en ganska stor sådan, mitt emellan London och Birmingham (och Oxford och Cambridge) skulle man bygga stad. Stor skulle den vara och från utlandet skulle man hämta inspiration att bygga den. Tiden var mogen, tyckte man, att den engelska befolkningen fick smaka på hur underbart livet i Pleasantville verkligen kan vara. En bit av Amerika, och närmare bestämt Los Angeles, skulle ”importeras” till Buckinghamshire. Hit skulle de ’Londoners’ som inte hade fått följa med till Stevenage, Crawley och Basildon alltså förflyttas. 1967 fattade man beslut i parlamentet som bekräftade att man menade allvar – drömmen om Amerika skulle bli verklighet. Startskottet för Englands största ”new town” hade avlossats.

Utskälld, utdömd, utskrattad och … väldigt utbredd, står den nu där, staden som politiker och andra en gång i tiden bara kunde drömma om. Idag har alla som ”bryr sig” en bestämd uppfattning om ”bygget” – särskilt de som aldrig varit där. Arkitekterna rynkar på näsan, miljöaktivisterna säger ”usch – fy skam” (och cyklar vidare), vi fotbollsfans gör tummen ner på grund av att staden för inte så länge sedan snodde åt sig en fotbollsklubb och i otaliga böcker och tidningsartiklar går det att läsa om hur ”hemskt” allt blev. Att hitta någon utomstående som har något positivt att säga om platsen är ungefär lika lätt som att träffa en engelsman som villigt erkänner att han en gång i tiden faktiskt röstade på Margaret Thatcher. Jag talar naturligtvis om Milton Keynes och i mindre utsträckning (i alla fall i detta inlägg) om dess fotbollsklubb MK Dons.

Milton Keynes beskrivs ofta som ”ett enda stort suburbia” eller ”anti-staden”, kanske i viss utsträckning, med rätta. Staden är stor, utbredd och, i alla fall i de centrala delarna, helt fyrkantig – väldigt ”oengelsk” med andra ord. Visst, bostadsområdena längs obligatoriska ”cul-de-sacs” och ”crescents” finns där men Milton Keynes är ändå ”unikt” i ett annars ganska ihoptryckt land. Stadskärnan (om man nu kan kalla den för det) med sina fyrkantiga kvarter och breda ”boulevarder” snyggt ordnade i något slags hierarkiskt system är ett tydligt tecken på att staden en gång i tiden byggdes utifrån ett helt nytt synsätt. Stadssiluetten för definitivt tankarna till någon amerikansk småstad med storhetsvansinne medan de otaliga grönområdena med alla träd på ett effektivt sätt ”gömmer” resten av staden från insyn. Vi kan med andra ord redan nu konstatera att Milton Keynes inte bidrar särskilt mycket till den radhus- och tegelstensromantik som vi så ofta lindar in oss i på den här sidan. Ändå är det på något vis speciellt att gå omkring i en stad som inte är många år äldre än en själv, särskilt med tanke på att det idag bor närmare 230,000 personer här. För en bonnpojk, som mig själv, som under uppväxten snabbt vande sig vid att kallt konstatera att ”det enda som växer är kyrkogården”, för att låna en rad från Perssons Pack, är det ganska intressant att titta på hur Milton Keynes har utvecklats under de senaste 40 åren – och detta oavsett vad man tycker om resultatet. Vi tar det från början.

När planerna för den nya staden presenterades stötte de på förvånansvärt lite motstånd. Det var i stort sett bara Englands motsvarighet till LRF, kommunen Bedford och några privatpersoner som ställde sig tveksamma till regeringens och de utvalda planerarnas och arkitekternas storslagna och nydanande planer. En man, James Marchant, hotade med att flytta, ”kanske till och med emigrera”, om planerna antogs. Med tanke på att dessa planer handlade om att hitta ny boplats för en kvarts miljon människor vägde Herr Marchants argument säkert blytungt.

Att det blev just här som regeringen ansåg att den nya staden skulle anläggas var kanske föga förvånande. Milton Keynes med flera samhällen (som det var då) låg strategiskt mitt emellan London och Birmingham – nära men ändå tillräckligt långt bort från etablerade städer för att kunna utvecklas till en ”självförsörjande” stad och regionalt centrum i Buckinghamshire. Dessutom hade området goda förbindelser med omvärlden – kanaler hade grävts genom området under ungefär lika lång tid som Coronation Street har visats på tv (det vill säga sedan tidernas begynnelse); Watling Street, romarnas gamla ”motorväg” norrut (som man fortfarande kan åka på), löpte, och löper än idag, rakt igenom området. Vår tids motsvarighet mellan London och ”The North” (M1) löper nästan lika tätt inpå och i Wolverton fanns tågförbindelser till och från området. I den här delen av landet hade flera kommuner dessutom drivit en offensiv expansionspolitik under flera av de år som ledde upp till 1967. Kommunen Bletchley hade vid flera tillfällen under 1950- och 60-talet uppvaktat regeringen i London och försökt ragga åt sig fler kommuninvånare genom en positiv inställning till the ’re-distribution of people’. Buckinghamshire County Council hade på liknande sätt länge sett fördelarna med en befolkningsökning inom området.

Efter tre års planering började man så bygga staden. Det handlade om att bygga runt de befintliga småstäderna och småsamhällena och så småningom knyta ihop allt i det som så skulle bli centrala Milton Keynes. Wolverton, Bletchley och Stony Stratford tillsammans med 13 småorter var snart inte längre egna samhället utan pusslades ihop till nya, gröna, sköna(?) Milton Keynes. Redan på 1970-talets första hälft växte Milton Keynes så det knakade och man insåg snart att det behövdes annat än hus, kontor, affärer, gymnastiksalar och badhus. En arena för sportevenemang stod högt på önskelistan. Det var nu man började prata om Milton Keynes och professionell fotboll. Ron Noades har i olika sammanhang sagt att det var redan på 70-talet som han själv lyfte fram Wimbledon FC som möjlig kandidat till att bli den nya stadens fotbollsklubb. Med tanke på hur mycket skit som ramlat ner från Herr Noades läppar genom åren vågar jag dock inte säga riktigt hur telefonlinjerna löpte mellan Plough Lane och Milton Keynes. ”Lokala” Luton Town nämndes dock ”på riktigt” som potentiell hyresgäst på den lika ”potentiella” arenan. Planerna stötte dock på hinder och utan garantier om fast hyresgäst blev Milton Keynes utan fotbollsarena (den här gången).

Vid 1980-talets början hade stadens befolkning passerat 100,000-strecket och i Milton Keynes fanns nu både en jättearena för utomhuskonserter (The Bowl) och ett shoppingtempel – ”Central Milton Keynes” fick sin nya tågstation och Luton Town ville nu själva bygga nytt i området. Klubben tvingades dock av reglerna (som på 1980-talet fortfarande gällde) att stanna kvar på Kenilworth Road och i Milton Keynes fortsatte man istället att åka speedway. Nere i Westminster hade dock politikerna samtidigt börjat oroa sig för ”massutvandringen” från landets storstäder till platser som Milton Keynes. Kritiska röster hördes från allt fler håll och snart ifrågasattes hela idén med ’new towns’. Vid årtiondets mitt släppte The Style Council låten ”Come to Milton Keynes” (ironiskt nog kanske den mest ’brittiska’ låten genom tiderna) och några år senare frågade sig Kirsty MacColl, under en rundvandring i ett ’övergivet’ område (troligtvis Docklands), ”where are all the human beings?” och vann julrimstävlingen genom att fyndigt lägga till ” … have they all been sent to Milton Keynes?” Hela världen verkade vara emot idén med new towns och en planering för avveckling av projekten runtom i landet inleddes. Milton Keynes och dess “styrelse” (Milton Keynes Development Corporation (MKDC)) förde dock en intensiv dialog med beslutsfattarna nere i London och efter att ha sänkt “the target population” för staden från 250,000 till 200,000 fick MKDC fortsätta sin verksamhet, i alla fall i några år till.

Enter the 1990s och Milton Keynes känner av fler ”bakslag” – översvämningar drabbar den nybyggda staden, UB40 spelar på The Bowl, IRA lägger ut bomber i shoppingarkaden och en ”jordbävning” känns i området (jag vet inte om de två sistnämnda kan kopplas samman?). Milton Keynes Development Corporation avvecklas så slutligen och staden står nu och trampar vatten. Vändningen kommer när Labour vinner valet. Den nya regeringens John Prescott förmår under några (ja ganska många) intensiva år att åka limousine, boxas, charma kollegor och samtidigt utse Milton Keynes till en av de platser som ska ta hand om (södra) Englands växande befolkning. Ungefär samtidigt säger så Wimbledon FC till slut upp sitt hyreskontrakt på Selhurst Park, packar väskan och slår sig ner på hockeyarenan i Milton Keynes. Resten är som vi alla vet ”contemporary history”.

Nu ska alltså Milton Keynes åter tillåtas växa, stadens befolkning ska år 2031 uppgå till 350,000 vilket innebär att staden då kommer vara lika stor, om inte större, som dagens Cardiff (Urban Area). Nya bostadsområden planeras längs M1 och i stadens västra utkanter och det är väl egentligen bara en tidsfråga innan Milton Keynes lämnar in en ny ansökan om att mer officiellt få kalla sig “city”. Milton Keynes Dons spelar numera på sin egna stadium:MK och The Bowl har blivit arenarockens nya hem.

För att stiga ner från talarstolen och ur min roll som historieprofessor avslutar jag med att deklarera följande: jag som självutnämnd Englandsromantiker, som på fritiden åker runt och tittar på fotbollsarenor, pubar och radhuslängor, skulle egentligen inte alls tycka om Milton Keynes. Av någon konstig anledning gör jag ändå det. Varför vet jag egentligen inte. Att dessutom sitta och försvara bygget är en uppgift som man egentligen skulle ta riktigt bra betalt för, särskilt med tanke på att försvarstalet nu publiceras på en av Sveriges mest ”konservativa” sidor. Men som sagt, Milton Keynes är i min, och i ett väldigt begränsat antal andra människors, värld en av få ”success stories in post-war Britain”. Jag anser att jag, i motsats till miljöaktivisterna, faktiskt inte är helt ute och cyklar när jag säger så. Milton Keynes ekonomi har stått sig bra genom alla år, jobben har alltid funnits här, och livsmiljön är bättre här än på många andra ställen. De som valt att bosätta sig i staden verkar, i rak motsats till alla förstå-sig-påare, att trivas med sin omgivning och staden är sådär självförsörjande som så många andra platser vill men inte kan bli. I Milton Keynes finns det mesta och det som inte finns bygger man när tid och pengar finns – man kan med andra ord lite överdrivet kalla det för Englands eget Dubai. Nytänket som hela staden egentligen representerar har smittat av sig på dom som kallar Milton Keynes för hemma och invånare, politiker och andra beslutsfattare hittar alltid en lösning på problemen. Men ibland blir det givetvis även i Milton Keynes helt fel – jag tänker främst på den kontroversiella flytten av allas vår busiga gullepojk Wimbledon FC som jag nämnt i förbifarten i inlägget ovan. Detta förtjänar egentligen en egen avhandling och då jag redan nu har använt för mycket plats i cyberrymden överlåter jag den uppgiften till någon annan.

Lisa Ekdahl sjöng en gång i tiden om att hon ville sitta med benen i kors på grund av att jag(?) satt bredvid (förstås). Huruvida det fanns någon som satt bredvid Margaret Finch ska vi låta vara osagt (jag var det i alla fall inte) men expert på att just sitta med benen i kors var hon i alla fall – så pass att när hon dog, vid 107 års ålder, gick det inte att räta ut dem. Man fick istället tillverka en specialkista i vilken man sedan föste in henne “sittandes”.

Trots att det genom åren funnits fotbollsspelare i den engelska ligan som varit ungefär lika stelbenta som Margaret var när hon dog så är det inte därför som vi berättar om henne här (utifall att någon frågar sig varför vi berättar denna skröna på den här sidan). Nej, förklaringen till varför vi tar upp detta ligger egentligen i att Fröken Finch var en zigenarkärring som drog omkring (eller satt still ska vi kanske säga) i skogarna söder om London för en sådär 300 år. Hon var del av det sällskap som kom att gå under namnet “the Norwood Gypsies” – ett begrepp och ett sällskap som stadsborna inne i London snabbt blev bekanta med. Många välbärgade Londoners kom, trots sin rädsla, snart att besöka deras läger för att få sin framtid spådd av någon gammal vis tant. Den bästa utav spåkärringarna lär ha varit Margaret vars hydda låg i det område som (på grund av detta) idag bär namnet Gipsy Hill. Huruvida hon redan då visste att Gipsy Hill skulle bli Gipsy Hill, och att det cirka hundra år efter hennes död skulle stå ett gigantiskt glashus bredvid hennes lilla koja, låter vi vara osagt men att folks misstänksamhet mot hennes folk skulle leva kvar långt in på 2000-talet hade hon nog klart för sig redan innan hon packades in i sin fyrkantiga låda. Att fotbollen skulle spela en roll i att föra myten om, och fördomarna mot, the gypsies vidare tror vi dock inte att ens Fröken Finch kunde förutspå.

Idag finns det Gypsies och Travellers i i stort sett varenda liten avkrok av landet men rädslan/föraktet/misstänksamheten för/mot dem lever kvar hos varje “riktig” engelsman – något som inte minst märks på landets fotbollsarenor. “Pikeys”, “gyppos”, “tinkers” och (Irish) “travelllers” är den yttersta förolämpningen som fans och spelare kan utsättas för. Begreppen används flitigt av många fotbollsfans och av någon anledning så verkar inte etablissemanget betrakta detta som “rasistiska” påhopp. Stackars Freddie Eastwood, en av få romer i dagens ligasystem, är säkert mer än trött på att få höra att han minsann är en “gyppo” – ett faktum som han, till skillnad från en del andra, aldrig har försökt att dölja för någon. Andra romer (mer eller mindre bekräftat) som spelat fotboll i engelska ligan inkluderar Raby Howell (Sheffield United och Liverpool FC), Milan Baros (Liverpool FC och Aston Villa FC), José Antonio Reyes (Arsenal) och (ytterst osäkert) Eric Cantona, (Sheffield Wed, Leeds Utd och Man Utd).

Att rädslan och misstänksamheten för/mot dessa folk (ja det finns ju som ni säkert känner till lite olika versioner av resande sällskap som i politiska sammanhang klumpas ihop i begreppet “Gypsies and Travellers”) lever kvar finns det otaliga bevis på – inte minst inom fotbollen. Några historier har vi tittat lite närmare på och de mest intressanta “fallen” hittar vi i Midlands.

Under tidigt 1900-tal lyckades Derby County flera gånger att ta sig långt i FA-cupsammanhang. Av någon anledning så tog framgångarna alltid slut i- eller strax före finalen. Klubbens ledning funderade länge på vad som orsakade dessa haverier innan man kom på att det minsann var en gammal ”gypsy curse” som låg bakom allt. Så här ska det tydligen ha varit:

När Derby County, år 1895, flyttade till Baseball Ground (klubbens förra hem som fram till dess hade varit hemmaplan för stadens baseball-lag) beslutade man att köra bort ett romersällskap som under en längre tid hade slagit läger i anslutning till området. När detta beslut togs hämnades romerna på klubben genom att lägga en förbannelse över Baseball Ground (att County aldrig skulle vinna någon större titel). County spelade redan tre år efter flytten final i FA-cupen men fick se sig besegrade. Likaså blev det förlust året efter och sedan också i 1903 års final. Inte heller i ligasammanhang lyckades klubben stå som slutgiltiga segrare under lång tid. Under de första åren av 1900-talet åkte klubben upp och ner i ligasystemet men etablerade sig under sent 1920-tal som ett topplag i högsta ligan. Under hela 1930-talet låg man där uppe och nosade på guldet utan att lyckas nå ända fram.

Inför sitt fjärde FA-cupfinalframträdande (mot Charlton Athletic denna gång) år 1946 beslutade klubben (därför?) att försonas med romerna och få bort den förbannelse som vilat över klubben i dryga 50 år. Samtalet och försoningen bar frukt och klubben vann finalen med 4-1 (efter förlängning). Klubben lyckades senare också med att ta hem ligatiteln vid två tillfällen under 1970-talet. FA-cupfinalen har man sedan förbannelsen försvann aldrig förlorat (men då främst på grund av att man aldrig lyckats ta sig hela vägen!).

En liknande ”skröna” hämtar vi från andra änden av Midlands, i Birmingham. Birmingham City var nämligen lika obarmhärtiga mot en grupp “lokala” romer när man flyttade in på St Andrew’s och en liknande förbannelse vilade över klubben och dess hem i 100 år (tydligen satte romerna ett ”bäst före datum” på förbannelsen). Enligt många kan flera ”olyckshändelser” som drabbade klubben härledas till denna förbannelse. Samma säsong som klubben, på riktigt, flyttade in på arenan (och romerna flyttade ut) så åkte klubben ur högsta ligan (redan under klubbens första match på St Andrew’s märktes det att allt inte stod rätt till då matchen blev försenad på grund av häftigt snöfall över Birmingham denna dag); under andra världskriget förstördes huvudläktaren på St Andrew’s efter att en brandman (av misstag?) hade slängt bensin istället för vatten på den eldsvåda som härjade på arenan (läktaren brann ner och City fick flytta in hos grannen Aston Villa) och när arenan byggdes om under 1990-talet upptäcktes att de sopor som hade används som “grund” för en av läktarna hade spridit föroreningar i marken, vilket kostade mer än £3m att rätta till. Under alla år som förbannelsen vilade över klubben och dess hem så vann man (bortsett från några mindre cup-titlar) ingenting.

Flera tidigare managers för klubben ska tydligen ha försökt att få bort förbannelsen utan resultat – en ska ha hängt upp krucifix i elbelysningen på arenan och målat undersidan av spelarnas skor röda i tron om att detta skulle hjälpa medan en annan lär ha pinkat i alla fyra hörn av planen för att få bort det onda från St Andrew’s. Flera City-fans som (av någon konstig anledning) ingår i min vänskapskrets hävdar med bestämdhet att om inte klubben hade varit utsatt för denna förbannelse hade man idag varit ett etablerat topplag i högsta ligan och spelat europeisk toppfotboll långt innan Europacupen för mästarlag blev Champions League.

Tillbaka i verkligheten igen ser vi att Gordon Browns regering, under de senaste åren, har uppmuntrat kommunerna till att ta fram handlingsplaner för att komma till rätta med de problem som skapas då ”resande och bofast befolkning möts”. Kommunerna ska, genom bidragssystem, lockas till att bygga nya boplatser för det stora antal resande sällskap som trafikerar de brittiska landsvägarna – £97 miljoner ska tillsättas för planering av permanenta och tillfälliga campingplatser. Man vill på detta sätt undvika att de slår läger på “olämpliga platser” (det vill säga privat mark). Inte helt oväntat möttes detta av hårt motstånd från vanligt folk och tabloiderna med The Sun i spetsen gick ut med helsidesartiklar om hur hemskt allt kommer att bli när romerna ”invaderar” ängarna kring Englands vackra landsbygdsorter (det vill säga de byar som ofta pryder locket på kakburkarna som säljs i affären). De konservativa politikerna hakade på och konstaterade att “communities across the country are going to face the bombshell of having a traveller camp dumped on their backyard”. Vi ser själva inte riktigt vad problemet är men vi lägger den politiska diskussionen åt sidan och nöjer oss med att hålla tummarna för att någon gypsy curse inte vilar över södra London – man undrar ju dock emellanåt vad det är som gör att vi aldrig vinner någon större titel. Kanske hann Margaret och company trots allt med att förbanna kullarna runt Norwood där djupaste Sarf London idag breder ut sig innan de drog vidare. Vi kan i alla fall konstatera att allt inte står rätt till när vi ser den cirkus som utspelar där då ett gäng yra höns med jämna mellanrum försöker sparka boll på Selhurst Park.

Att en stad som London är i ständig förändring är väl inte så konstigt – London vore ju inte särskilt spännande om allt bara var precis “likadant” som det alltid har varit. Vissa förändringar som sker (av olika anledningar) applåderar folk från alla möjliga bakgrunder medan vissa “nya grepp” bemöts med avsky av (i många fall) den mer konservativa befolkningen. Utan att varken vara engelsman eller särskilt konservativ (i sätt eller i politisk åskådning) finns det vissa saker som jag gärna lite nostalgiskt pratar om över en öl på puben. Nedan följer en kortare sammanställning av “goners” som på ett eller annat sätt satt sin prägel på mitt supporter/musik/allmänna liv och jag hoppas att en del av er som läser detta nickar igenkännande och minns med mig de ställen/personer och detaljer som beskrivs nedan. För att inte fastna helt i dåtid har jag även börjat lista några saker som kanske till viss del idag fungerar som substitut till det som gått förlorat. Dessa får vi återkomma till vid ett senare tillfälle då vi försöker hålla längden på inläggen inom ramen för vad som är “läsbart”.

That’s what I miss about you:

Sportspages

I en svunnen tid då sökmotorn nummer ett var altavista och internet mest bestod av gitarrtabulaturer och texter till olika låtar läste folk faktiskt något som kallades för fanzines. Fanzinen var de riktiga fansens hyllning till klubbarna och ett sätt för den lilla supportern att göra sin röst hörd (ofta för en väldigt begränsad skara likasinnade). Flera fanzines som en gång i tiden lästes av bland annat mig har idag antingen förvandlats till online-fanzine (om man nu kan kalla dem så), andra har blivit bloggar medan några har försvunnit helt. When Saturday Comes, ett av de stora fanzinen, har blivit football “magazine” som alla med “alternativ” syn på fotboll idag läser och hyllar. Gemensamt för (nästan) samtliga engelska och skotska fotbollsfanzines är att de någon gång under sin livstid fanns att köpa under ett och samma tak mitt i centrala London.

Sportspages på Charing Cross Road (eller Caxton Walk var väl den egentliga adressen) var fanzine-älskarens mecka. Denna lilla affär, undangömd i ett hörn mitt bland alla andra bokaffärer längs gatan, stoltserade med att erbjuda besökaren ett fantastiskt utbud av de allra bästa fans-skrifterna från i stort sett alla klubbar i ligasystemet – eller i alla fall alla de klubbar som hade ett fanzine av värde. Givetvis var affären mycket mer än bara de där hyllorna där fanzinen stod på rad – det fanns även ett helt outtömligt skafferi av sportböcker, tidningar och videor av olika slag – men för mig var Sportspages det ställe man gick till för att få läsa riktiga artiklar och reseberättelser om, ofta rent obskyra, klubbar långt ner i seriesystemet. Det var på Sportspages man lärde sig förstå varför folk tyckte om Barnsley och Orient lika mycket som jag tyckte om mitt eget lag.

Affären blev helt enkelt det ställe dit man gick för att läsa och ibland inhandla – inte bara fanzines som hyllade ens egen klubb – utan det var här man också “tjuvläste” våra rivalers motsvarigheter till One More Point. Jag kommer än idag ihåg hur jag kände mig när jag inhandlade mitt första exemplar av The Lion Roars – som jag som “lokalkonkurrent” egentligen inte alls skulle slösa pengar på. Det kändes ungefär likadant som när man någon gång i 15-årsåldern bestämde sig för att minsann gå ner till kiosken och köpa sitt första nummer av Fib-Aktuellt.

Det är ganska exakt tre år sedan Sportspages försvann (filialen i Manchester lades ner något tidigare) men jag kommer än idag ihåg hur det kändes att vara där. Man stod där och näst intill vred sig i njutning åt att stå mitt i ett rum fullt av fanzines. Vi får verkligen hoppas att Kiwi-John bestämmer sig för att även i himlen öppna bokaffär för ett “evigt liv” utan Sportspages har jag svårt att föreställa mig.

(Det äkta) Soccer Scene på Carnaby Street

När mina äldre kompisar, som med jämna mellanrum åkte över till England på fotbollsresa, berättade om Soccer Scene för första gången blev jag alldeles lyrisk. Det fanns alltså en affär där borta i London som erbjöd fans av alla klubbar att på ett och samma ställe köpa senaste klubbhalsduken. Tydligen kunde man här också se hur Barnets senaste hemmatröja såg ut och även köpa helt okända sydamerikanska klubbars supporterflaggor. Det berättades för mig att Soccer Scene var en rörig affär som drevs av genuina fotbollsälskare.

När jag ett par år senare själv besökte affären (som då låg i andra änden av Carnaby Street än vad den gör idag) blev jag helt paff över att det faktiskt gick att köpa mitt lags Bukta-tillverkade träningsoverall (vilket jag också gjorde) på samma ställe som man kunde köpa Brighton and Hove Albion’s bortaställ. Affären blev det där måste-besöka-stället för mig under alla mina besök till London innan flytten dit.

Någon gång i slutet på 1990-talet hände så något då Soccer Scene förvandlades från genuin supporteraffär till en kommersiell intetsägande one-stop-shop för okunniga italienare. Här fanns nu endast ölunderlägg med Manchester Uniteds klubbmärke och halsdukar med “You’ll Never Walk Alone-tryck”. Oordningen som var så där charmig hade försvunnit och souvenirerna låg numera snyggt staplade som i vilken klädaffär som helst. Droppen som fick bägaren att rinna över var för mig när affären beslutade att sälja Jamaica-flaggor och andra souvenirer som tidigare endast gick att hitta i “the Souvenir Shop”. När man dessutom öppnade upp en ny “filial” på Oxford Street, och senare i Covent Garden (för att försäkra sig om att ingen turist skulle missa denna “engelska affär”), slutade jag att bry mig. Jag har sedan affären flyttade ner till södra änden av Carnaby Street endast besökt Soccer Scene vid ett fåtal tillfällen men att den en gång i tiden faktiskt var en riktig “pärla” står jag än idag fast vid (frågan är om inte “overspill-affären” på sidogatan några meter från huvudaffären var än mer charmig).

Regent Palace Hotel

Mitt i centrala London, ett stenkast från “världens mest berömda cirkulationsplats” låg ett jättehotell som många fotbollsresenärer gjorde till sitt “hem i London”. Byggnaden var sliten och standarden på rummen var långt ifrån “hög”. Ändå lärde man sig att älska detta ställe – främst på grund av de rimliga priser som erbjöds. Även folk som inte behövde boka rum på hotellet använde hotellets “facilities” när så behövdes, ofta under shoppingturen inne i London. Grejen som gjorde både tarmsjuka och alkoholpåverkade nattvandrare glada var att personalen hade absolut noll koll på vem som var gäst och vem som endast var nödig. På Regent Palace kunde man gå rakt in och värma och tömma sig utan några problem alls.

Hotellets sportsbar befolkades av “sköna” människor som kanske aldrig hade satt sin fot på en fotbollsläktare men som trots detta hade förmågan att övertyga blåögda turister att de minsann var genuina cockneys med ett osunt förhållande till fotboll (och öl). Hotellets springpojkar och “väskvakter” bör också omnämnas om inte endast för att de var trevliga människor (och fan vet om inte också bröder) boendes på rätt sida floden. Regent Palace var helt enkelt det där röriga stället som i dagens England (eller i alla fall så som det var innan den ekonomiska krisen) inte riktigt passade in – vilket innebar att det slog igen för ett par år sedan. Byggnaden är kulturhistoriskt viktig och det ska bli intressant att se vad pågående byggnadsarbete kommer att resultera i.

Tower Records

1 Piccadilly Circus – kanske världens bästa adress för en riktig skivaffär. Den klassiska byggnaden mitt emot neonskyltarna vid Piccadilly Circus hyste en gång i tiden lika klassiska Tower Records där man efter att pubarna hade stängt kunde gå in och köpa någon gammal skiva med Sloppy Seconds eller liknande utan några problem alls. Personalen som jobbade där var kunnig, tatuerad och riktigt ordentligt piercad. Emellanåt kunde man springa dit och lyssna på ett akustiskt framträdande med väl utvalda band och vid köp av skiva fick man världens kanske fulaste plastpåse på köpet (idag när jag tittar på den är den nog inte så ful utan snarare, precis som Regent Palace, kulturhistoriskt värdefull).

När Tower Records (UK) konkade tog Richard Branson över hyran och ersatte nästan omgående Tower Records fantastiska lager av bra musik med sitt vanliga Topp 100-sortiment. Givetvis fortsatte affären att vara “gigantiskt” stor men något gick väldigt fel när Tower Records blev Virgin Megastore. Som ni säkert vet blev Virgin så småningom Zavvi som i julas meddelade att man inte har några pengar kvar. 1 Piccadilly Circus har med största säkerhet snart sett den sista skivan byta ägare och inte blir jag förvånad om det blir ett jätte-Zara eller liknande på denna adress inom en snar framtid.

The Twin Towers

Vi ska klargöra direkt att vi fortfarande befinner oss i London och inte tagit reaplanet “across the water” för att dilla om World Trade Center. Det som jag alltid kommer att referera till när jag nämner tvillingtornen är Wembley Stadium och dess två världsberömda torn, inget annat. Arenan var klassisk och the Twin Tower var för oss fotbollsälskare lika synonymt med London som Tower Bridge är för den vanliga London-turisten. Att man verkligen tog beslutet att göra sig av med dem är för mig än idag en gåta som vållat mig flera sömnlösa nätter.

“Nya” Wembley är både imponerande och vacker och bågen, som i framtiden säkert blir lika klassisk som tornen på gamla arenan var, är väl en kul grej men den där känslan av att gå längs Wembley Way och se the Twin Towers kommer enligt mig bli svår att ersätta – oavsett hur mycket “glödlampor” man sätter i den berömda bågen. Många fotbolls- och musikälskare har säkert känt samma känsla av förväntning och nervositet som jag gjorde vid de fåtal tillfällen som jag besökte denna klassiska arena och såg the Twin Towers framför mig. Tornen stod för stolthet och tradition och det doftade fotboll, rock ‘n’ roll och öl (och hamburgare) runt hela området – det kändes direkt att det var något särskilt på gång så fort man gick av tunnelbanetåget. Nya Wembley känns alltför polerat och fint för mig – som någon slags exklusiv cocktail som avnjuts innan teaterföreställningen. Men, vem vet, kanske kommer även denna arena och dess båge att en dag bli lika klassisk som sin föregångare.

Down the Dogs at Walthamstow

Ända fram till för väldigt “nyligen” kunde man en kall och mörk (fredags)kväll ta sig till andra sidan staden för att spela på hundar som sprang fortare än fort. Medan man stod där och “spelade” på number 3 och 8 flödade ölen som om Stilla Havet hade svämmat över och kvällen slutade med jämna mellanrum med att man någon gång i tidig morgon kämpade sig ur the Tottenham Marshes. Elljusen över Walthamstow Stadium slocknade, precis som de gjort i White City och Harringay, för några månader sedan men vår barnsliga förtjusning över hur jävlar fort en hund kan springa lever kvar. Det var här, som i brist på fotbollsunderhållning, vi spenderade flera onyktra kvällar i hopp om att med hjälp av en hund kunna betala nästa säsongs bortaresor. I ärlighetens namn så räckte “the winnings” endast till taxi-resan hem men hundkapplöpningsbanan i nordöstra London lever ändå kvar i våra minnen. Det är nu inte särskilt många av dem kvar men vår passion för denna form av racing kan ingen rucka på.

Joe Strummer

För mig var det The Clash som gjorde mig förälskad i London som stad. Otaliga band har på senare tid försökt att övertyga världen om att det minsann är de som är de mest genuina Londoners som dragit på sig ett par skor – någonsin – men för mig finns det inget band som kan mäta sig med The Clash och dess frontman Joe Strummer. Låtar som “London Calling”, “The Guns of Brixton” och “(White Man) In Hammersmith Palais” och så vidare har säkert fler än jag spelat in på blandbandet som skulle med på resan till London. Trots dessa titlar är det för mig ändå “Lost in the Supermarket” som av någon konstig anledning alltid kommer att vara soundtracket till London No.1. Exakt varför vet jag inte men någonting i låten gör att jag alltid ser en bild framför mig av hur solen går upp över någon av Londons halvslitna stadsdelar när jag hör den.

Det kan kanske verka lite konstigt att välja The Clash och Joe Strummer som Londons främsta ambassadörer. Född i Ankara och endast ganska sent i ungdomsåren bosatt i London blev Herr Mellor för mig ändå den där människan som beskrev både det fula och det vackra i London. Endast Shane MacGowan kan konkurrera med Joe om titeln som musikens “Pearly King”. Både Shane och Joe har dessutom lyckats smita in lite fotboll mellan raderna i flera olika låtar och trots att Joe Strummer flera gånger uppträdde i vad som verkade vara en Arsenal-halsduk är det ett känt faktum att han hade sympatierna hos de blå från SW6.

Joe Strummer dog en alldeles för tidig död 2002 och London blir aldrig detsamma igen trots att han själv lämnade staden för landsbygden i Somerset under 1990-talet. Jag grämer mig än idag att jag under studenttiden inte hängde på min kompis och faktiskt gick och såg mannen spela live med sitt nya band The Mescaleros medan möjlighet fanns. Men men, som sagt, det finns förhoppningsvis inte bara en bra bokaffär där ovan molnen utan också ett fantastiskt rockband som kan spela nattskjortan av oss när vi sitter där och skålar med Fader vår och övriga.

Tycker du om vad just läste? Besök sidan Omrking Engelsk Fotboll för fler texter skrivna av samma skribent!