”What a waster, what a fucking waster” sjunger han i sin debutsingel med The Libertines och det är precis vad Pete Dohertys framtid skulle komma att handla om. Bakom svarta tidningsrubriker och ett svårt drogmissbruk döljer sig ett av vår tids största musikaliska genier. Det vi får ta del av är bara fragment av den musikpoesi som skulle kunna skapa beröringspunkter i även den bäste Beatles- nostalgikern. Med detta inte sagt att det Pete producerat inte är bra, mycket är rent utsagt fenomenalt. Bitterheten ligger i den bortkastade kapacitet som kunnat förvandla honom från ikon inom genren ”Rockstar lifestyles” till en legend i den brittiska musikhistorien.

En snabb flygtur genom Peter Jr Daniell Dohertys hittills trettioåriga liv tar oss genom en uppväxt som präglades av ett hejdlöst flyttande runt i Storbritannien och andra delar av Europa. Fortsättningsvis tar den oss till en framgångsrik skolgång med bland annat en sejour på Oxford University. Den akademiska talangen valde Pete att använda till att börja göra musik tillsammans med sin gode vän Carl Barat, ett samarbete som senare resulterade i The Libertines. Två fantastiskt framgångsrika album, ett antal legendariska konserter, en fängelsevistelse och x antal gram heroin senare var Pete petad från bandet för andra gången och nu var bandets existens förbrukad. Tiden därefter kan sammanfattas i den musikaliska berg-och-dalbanan Babyshambles, skandaler, Kate Moss, och ytterligare några skandaler.

Och när vissa förlorat hoppet om Pete Doherty så väljer han att återföda sig själv. Han slipar ned sig själv till Peter Doherty, den talangfulle musikern, lyrikern och poeten i sin solodebut Grace/Wastelands. Albumet sprudlar av trovärdighet och Doherty bjuder på några sanslösa popkonstverk med en spännande och nästintill magisk retrokänsla. Trots det faktum att vissa spår på skivan är gamla demos och bootlegs från Babyshambles så har Grace/Wastelands en helt annan balans än någonting Doherty gjort tidigare. Jag får nästan känslan av att detta är nougaten i mitten av Ballerina- kexet, det som egentligen är det goda, anledningen till att man äter kexet eller således anledningen till att man lyssnar till Dohertys musik. I spår som Last of English roses och Arcady får man en sådan där sårbar känsla som bara Dohertys röst kan förmedla i sina bästa stunder och i New love grows on trees får de som tvivlat ett slutgiltigt bevis på vilken enastående låtskrivare han är.
Förutom sina Babyshambles vänner har Peter haft The Smiths- producenten Stephen Street och Blur- gitarristen Graham Coxon till sin hjälp under arbetet med plattan.

Utöver faktumet att Grace/Wastelands är en makalöst bra solodebut och en av vårens bästa skivsläpp så kan jag konstatera att Peter Doherty till nästa projekt står inför utmaningen att skapa en påbyggnad, någonting mer. För oavsett hur mycket man älskar den där nougaten så är den bara god tills man tröttnar och vill ha någonting runt omkring.

Fotnot: I sommar kommer Peter Doherty till Peace & Love festivalen i Borlänge 22-27 juni.

TV-kamerorna glider över arenans läktare och skildrar ett publikhav där globaliseringen öppnar upp ett vidöppet fönster mot en paradoxal publik. När kvaliteten har utvecklat en oemotståndlig produkt vet vi att Premier League inte är högsta divisionen i England längre, samhörigheten med det övriga ligasystemet är som bortblåst.

Det är ett inte sällan omtalat ämne att framförallt topplagen i England knappt har några engelska spelare överhuvudtaget. Klubbarna har sådana resultatkrav att det inte finns tid att vänta på att de engelska talangerna ska utvecklas till världsspelare. Detta är samtidigt en del av det naturliga förloppet när en fri marknad är i bruk. Kraven att prestera kortsiktigt skapar efterfrågan på spelare som kan leverera kvalitet. Utbud av kvalitetsspelare finns utomlands, spelare av samma kaliber som de bästa engelska. Skillnaden är att de utländska kan hämtas till ett lägre pris.

Något som i sammanhanget dessutom är värt att tänka på när exempelvis Arsenals världsomfattande startelva vandrar in på Emirates är hur många procent av arenans åskådarmassa som har ett engelskt pass. När Tv – kamerorna vandrar från kostymklädda ryssar till överentusiastiska asiater och vidare till det där skandinaviska grabbgänget som köpt nya matchtröjor med sina namn på ryggen, känns det som att de gamla ståplatsläktarna dit den engelske arbetarfadern tog med sin son är ett minne från en svunnen tid.

Att som obotlig romantiker förbanna sig över progressen är enkelt, det är lätt att påstå att det är pengarna som förstört detta paradis av värdelösa långbollar på en lerig januariplan med en publik som senare tar bussen hem till sitt radhusområde i utkanten av staden. Det är så lätt att beskylla makthavande.

Men vänta lite nu.

Det är ju jag, det är jag som är skadedjuret i min idealvärld. Varför skulle jag undvika möjligheten att uppleva det jag älskar mest när jag vet att den finns? Varför skulle jag välja att inte kunna se mitt favoritlag på TV oberoende av var i världen jag befinner mig? Jag är globaliseringen, liksom alla mina likasinnade.  Dock ska man komma ihåg att det är skillnad på fotbollsturist och fotbollsturist. Du och jag vill kanske ha tillbaka det genuint brittiska medan vissa vill ha pausunderhållning och musik medan spelet pågår. Trots min lätta överdrift är poängen att jag hoppas att riktningen vi strävar åt har betydelse.

För att sy ihop det hela är det relevant att fråga sig om man som fotbollsturist har någon rätt att förbanna sig över fotbollens utveckling.

Är detta priset vi får betala för att kunna ta del av Premier League världen över?

Är fotbollens makthavande mina fiender eller frälsare?