- Det påverkade inte bara på det fotbollsmässiga planet. Tipsextra skapade ett viktigt utbyte mellan Sverige och England.

Anglofil.se har pratat med mannen vi har att tacka för allt – Lars-Gunnar Björklund, skaparen av Tipsextra.

Någon gång i mitten av 60-talet, han minns inte själv riktigt om det var -65 eller -67, åker Lars-Gunnar Björklund till England för att göra ett reportage till hans Englandsserie. Denna gång handlar det om rävjakt. Tidigare har han bland annat rapporterat om hundar och gjort en avskickare till det skotska höglandet.
Väl på plats för att göra rävjaktsreportaget får Björklund beskedet – det blir inget. Mul- och klövsjukan har brutit ut och att komma nära djuren är uteslutet. Han blir besviken och sätter sig på första bästa tåg till huvudstaden. Där besöker han – innan det är dags för hemfärd – White Hart Lane för matchen mellan Björklunds lag Tottenham och rivalen Chelsea.

- Jag satt där, förstår du, och tänkte ”varför sänder inte vi det här hemma?”. Jag visste ju att det fanns en publik, intresset fanns.

Men ändå gjorde han inte slag i saken. Idén lades på hyllan i ett par år.

1969 var Sveriges radio och TV i satsartagen. En ny kanal skulle lanseras.

– Då var det läge att damma av min gamla idé, säger Lars-Gunnar. Det behövdes ju program så jag gick in till chefen och sa ”här, nu har ni ett bra program”. En som hette Eriksson förkastade programidén, han påstod att det inte gick att skaffa rättigheterna, att de var för dyra. Men jag gick över hans huvud och fick sen ett godkännande att åka över och förhandla om rättigheterna.

Beslutsam att överbevisa denne Eriksson åkte Lars-Gunnar Björklund återigen till öarna för att förhandla med ITV.

– De var helt chockade när vi kom med förfrågan, ”är ni verkligen intresserade av engelsk fotboll i Sverige, har ni inget annat för er?” frågade de. ”Nja”, svarade jag ”vi har något som kallas bandy och så har vi ishockey, men det är ju inget kul”. Jag lurade nog killarna från ITV lite faktiskt, för priset var väldigt lågt.

Nöjd och belåten reste Lars-Gunnar Björklund hem med ett kontrakt värt 800 pund per match. Och så satt han då där, i TV-studion i Göteborg, den 29 november 1969. Så vad kände han, strax innan klockan 15:00?

- Vansinne. Samma dag ställdes inte mindre än 42 matcher in. Det har aldrig varit sämre novemberväder i England, aldrig. Jag var helt galen, bet på naglarna upp till armbågarna, förstår du.

Och när du förstod att matchen på Molineux skulle bli av, hur kändes det då?

- När kämparna sprang ut på planen i snödrivor och jag hörde Hanssons (Bosse – reds anm) röst gå igenom TV-rutorna var det helt underbart. Fantastisk känsla.

Lars-Gunnar Björklund fick rätt. Tipsextra blev en stor succé och lockade stadiga tittarsiffror på dryga 30 %. När det var stormatch kunde programmet ses av uppåt tre miljoner. Men viss problematik kom att uppstå. Avtalet Björklund förhandlat fram var med ATV, bolaget som sände på ITV-nätverkat och hade rättigheterna i Midlands. Därför sändes bara matcher därifrån.

– En del svenskar skulle ju börja gnälla om att de skulle bojkotta programmet om de inte fick se hippa Londonklubbar, men de verkade ju inte fatta att alla lagen spelade mot alla. De fick se Londonlagen – i Midlands. Dessutom fanns ju massvis med bra lag som hörde hemma i området.

Men det var inte bara från folket som Tipsextra väckte reaktioner. Fotbollsförbundet var inte alls förtjust i idén om att kunna se toppfotboll på TV. Rädslan var stor för att massorna inte längre skulle bemöda sig med att släpa sig till de svenska arenorna. Därför satte förbundet gränsen vid åtta matcher. Dessutom fick det bara sändas fotboll under perioden november till mars.

- Men Tipsextra hjälpte ju svensk fotboll, alla blev mer intresserade av sporten och det var såklart positivt.
Tipsextra behöll länge sin tittarkrets. Men efter en tid in i programmets liv upptäckte Lars-Gunnar ett fenomen.

– Vissa slutade titta regelbundet, de misstog Tipsextra för en serie eftersom det var fotboll varje lördag. De förstod inte att det var nya matcher och blev därför selektiva.

Andra följde programmet slaviskt.

– Det skapades Tipsextragäng. Unga killar låste in sig med popcorn och läskedryck. De äldre drack pilsner. Jag vet att en del av dessa gäng träffas än idag för att se på fotboll. Det är underbart, myser Lars-Gunnar Björklund.

Men trots att vissa alltså blev selektiva var tittarsiffrorna stabila. Lars-Gunnar märkte att programmet påverkade folk och skapade ett generellt intresse för England och de brittiska öarna. Dessutom började fotbollsfolket i Sverige att åka till England och tvärsom.

- Domare och ledare åkte över, supportrarna började också göra det, men det påverkade inte bara på det fotbollsmässiga planet. Tipsextra skapade ett viktigt utbyte mellan Sverige och England.

Björklund fortsätter:

- Jag brukar säga att jag förtjänar någon form av medalj för vad jag gjort för England i utlandet. Kanske en sån där adling vore nåt, haha.

1995 var programmet på nedgång. Lars-Gunnar Björklund hade lämnat skutan sen långt tillbaka. Den 18: e mars sändes sista matchen och programmet gick i graven. TV4 tog senare över sändningarna, då under namnet Tipslördag.

– Jag kände besvikelse, säger Lars-Gunnar Björklund, för jag visste att Sveriges Television hade möjlighet att fortsätta sända. Finansiella krafter i form av Tipstjänst (nuvarande Svenska Spel – reds anm) stod bakom och ville hjälpa till, men det blev inget. Så… viss besvikelse kände jag ju.

Som absolut höjdpunkt, möjligen premiärmatchen mellan Wolverhampton och Sunderland (1-0) undantagen, håller Tipsextraskaparen mötet mellan Manchester United och West Bromwich (3-5) på Old Trafford 1978.

- Helt otrolig match, fantastisk.

På lördag sänds den igen när SVT firar 40-årsjubileum med en fem timmar lång sändning som förutom mötet United – West Brom innehåller direktsänd Premier League-match, studiosnack och en inspelad intervju med Lars-Gunnar Björklund.

– De var hemma hos mig och filmade. Jag ska berätta lite om Tipsextra och hur jag fick idén och så.

Kommer du att sitta bänkad och följa programmet?

- Det kommer jag göra. Fem timmar i sträck, utan tvekan.

Hur följer du annars fotbollen nu för tiden?

– Jag ser på mycket engelsk fotboll, men det är ju ett övermått, vad som finns tillgängligt. På min tid var Tipsextra allt som fanns, antingen såg man det eller så såg man inte på fotboll. Tipsextra var en riktig högtidsstund.

Marcus Christensson jobbar på The Guardian, är Offsides man i London och bloggar på Fotbollskanalen. Anglofil.se ställde lite frågor till honom och fick – förutom ett nattklubbstips – information om hur det är ställt med tidningen och hans syn på kommersialiseringen.

Marcus, i din presentation i Offside står det typ ”idag är Marcus så engelsk att det första han gör när han kommer hem till London efter att ha varit utomlands är att dricka en kopp tea med mjölk”. Är det så? Hur anglofil är du?
- Hyfsat anglofil måste jag säga. Tet med mjölk rubbar jag inte på (även om det blir utan mjölk när jag är i Sverige). Jag har bott i England i nästan 13 år nu och gillar landet och personerna väldigt mycket. Men när det kommer till fotbollen så brukar jag inte hålla på England speciellt mycket. Konstigt nog så vill jag verkligen att de vinner i cricket och rugby. Men det kanske beror på att Sverige inte har några bra landslag i dessa sporter.

Vad förde dig till England?
- Jag ville lära mig bra engelska så jag gick tre år på universitetet i Coventry mellan 1995 och -98.

Du pluggade i Coventry, hur upplevde du staden?
- Trist och grå och eftersom jag inte hade bil så blev det sällan att man åkte ut till de trevliga ställena runtomkring. Men folket var härligt – och det var Highfield Road också, för att inte tala om nattklubben Mr Gs.

Hängde du på Highfield Road under studietiden?
- I stort sett varje hemmamatch och hade dessutom turen att jag ibland kunde skriva för DN om Hedman, Nilsson och grabbarna.

Vad har du att säga om din arbetsplats The Guardian? Lever du drömmen?
- Absolut. Jag älskar mitt jobb där. Det är en härlig tidning med härliga arbetskamrater.

Ni tillsammans med många andra har varit ganska illa ute under credit cruchen, hur ser du på det?
- Det ser inte bra ut, det måste jag erkänna. Men jag tror vi på the Guardian ligger bättre till än många andra tidningar eftersom vi ägs av The Scott Trust, vars syfte är att publicera tidningen, inte att tjäna pengar. Däremot vet jag inte hur det kommer att gå för vår systertidning The Observer.

Förutom din egen tidning, vilka läser du?
- I stort sett alla. The Sun för skvaller bland annat. Daily Mail är en oförtjänt professionell tidning som jag ofta läser trots att jag avskyr deras politiska inriktning.

Läser du tabloiderna?
- De betalar mycket pengar för att få de hetaste artiklarna och ska jag rapportera för svenskar vad det skrivs om i England så måste jag läsa lite tabloider också.

Du bor ju i East Finchley, vad har du att säga om området? Du trivs, vad jag förstår?
- Jättetrevligt. Vi hade tur som flyttade hit utan att riktigt känna till området men trivs som sagt jättebra. Området har en härlig butcher, fish monger och green grocer och det känns säkert på kvällarna också.

Du har inte många stopp på Northern line till High Barnet och Underhill. Hur mycket följer du the Bees?
- Det blir inte så ofta på plats tyvärr men jag följer resultaten och snackar alltid lite Barnet med nattchefen på The Guardian som bor i Muswell Hill och som går på i stort sett alla matcher.

Följer du några andra lag?
- Liverpool och Djurgården.

Jag vill minnas att du några gånger i bloggen uttryckt att du är missnöjd med utvecklingen som lett fram till dagens fotboll. Är det anledningen till att du är Barnet? Att du faktiskt kan stå upp på fotboll utan att bli utslängd?
- Ja, lite på det sättet är det. Jag börjar bli lite trött på Premier League och att se supporterägda AFC Wimbledon på plats var en härlig upplevelse.

Vad tycker du om stämningen på Underhill?
- Tycker den är riktigt bra måste jag säga. Och så är det mera avslappnat och familjärt än på Premier League-matcher vilket är en suverän kombination. Kan rekommendera ett besök.

Du har även bott i Italien ett par år. Glenn Strömberg påstod i Euro Talk för ett par veckor sedan att en toppmatch i Serie A är bättre än en toppmatch i Premier League. Håller du med?
- Inte en chans, men då handlar det ju lite om att jag inte känner till lagen och spelarna lika bra och då blir det inte lika intressant.

Italien har drabbats hårt av läktarproblemen och det har kanske varit särskilt farligt att gå på matcher som utländsk supporter. Borde Champions League-finalen ha flyttats från Stab City?
- Nej det tycker jag inte. Man måste ge städer och länder chansen att ta itu med problemen.

West Ham-Millwall blev väldigt uppmärksammat för ett antal veckor sedan, men det är inte det enda exemplet på supportervåld den senaste tiden. Är huliganismen bara sopad under mattan? Hur stora upplever du problemen vara?
- Jag tycker problemen är värre i Sverige än i England, men det är klart att det förekommer. Men myndigheterna här har gjort ett fantastiskt arbete.

Till sist några snabba:

Favoritarena? Anfield
Emirates Stadium, bra eller anus? Mittemellan
Favoritskribent? Richard Williams, The Guardian såklart
Öl? Becks Vier
Pub? Holly Bush, Hampstead
Stadsdel? East Finchley
Tea? Twinnings

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.

Hjalmar Söderberg skrev de raderna i “Doktor glas” 1905. Det skulle kunna vara det viktigaste kapitlet, själva essensen, i Emmanuel Adebayors självbiografi. För i matchen mot sin gamla klubb Arsenal bekräftade han – 104 år senare – vad som driver människan.

På något sätt är han allt ihop samtidigt, Emmanuel. Älskad (av Cityfansen, så länge som han inte gör vad han gjorde i Arsenal), fruktad (av alla, så länge som han gör vad han gjorde mot Arsenal), avskydd och föraktad (av de flesta, så länge som han gör vad han gjorde i och mot Arsenal). Han är en briljant spelare. Och han är en idiot. Det är det sistnämnda som den här krönikan handlar om. Den handlar om den största jubelidioten på den här sidan av Joey Barton.

Men jag ska inte moralisera angående Adebayors beteende, det har det gjorts tillräckligt. Jag ska hylla idiotin.

Jag förstår verkligen alla Arsenalfans (det trodde jag aldrig att jag skulle säga, haha) som drevs fullständigt till vansinne av hans 90-meters-rush. Hade en gammal Spursspelare gjort det mot Tottenham hade jag själv gått fullkomligt bananas.

Var firandet respektlöst? Det kan du skriva opp. Men tänk så här: vad vore spelet utan dessa svarta får? Eller så här: vad vore spelare som Adebayor utan den delen av sin personlighet? Svarar ni “bättre” på båda frågor kan ni sluta läsa nu, i så fall får ni inte ut något av den här texten.

Jag – likt de flesta andra – reagerade över rushen. Jag äcklades över att se stämplingen mot Robin van Persie.

Men jag tänkte sen lite till och höll fast vid åsikten att stämplingen var ganska hemsk och att rushen var respektlös… och lite kul. För en neutral åskådare, that is. Inte så att jag som fotbollssupporter inte relatera och sympatisera med dem som nu skyr Adebayor likt pesten. Men kul för att det är aktioner likt den som är enande för fans och viktiga för att hålla temperaturen uppe. För det kan vi väl i alla fall bestämma oss för? Att fotbollen blir ännu lite hetare efter något sånt här? Att mötet på Emirates blir ännu mer laddat efter en avskyvärd doja i fejan och 90 snabbsprungna meter?

- Finns inga ursäkter överhuvudtaget, sa Alan Hansen på Match of the Day.
Jag håller delvis med. Och hoppas att Adebayor och andra kommer att fortsätta med sin idioti – den behövs.

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Om man inte heter Emmanuel Adebayor förstås – då vill man helst bli alltihop på samma gång.

Det var banderollen som mötte Paul Gascoigne när han 1992 kom till Rom och Lazio. “Shag women, drink beer”. Sums him up quite well. Eller?

Jag är inte säker på det. För många är han bara en alkoholiserad hustrumisshandlare och knarkare. För mig – en av de allra största. Lika galen som Gazza var lika briljant var fotbollsspelaren Paul Gascoigne. Det är han själv som – i biografin My Story – beskriver karaktären Gazza och personen Paul som två olika, inte så att han skulle vara schizofren, men som två sidor. Det är – den av media och uppväxtmiljö skapade – Gazza som tar över en buss vid Marble Arch, centrala London och det är Paul som gör ett makalöst mål mot ärkefienden Skottland i EM 1996. Det är Gazza som slår sin fru Sheryl och det är längs Pauls kinder det rinner tårar när han inser att han skulle missa den eventuella VM-finalen 1990 då han i semifinalen blir varnad och därmed avstängd.

Den gamla devisen “You can take the boy out of the country but you can’t take the country out of the boy” – ofta använd på Steven Gerrard, då “You can take the boy out of Huyton but you can’t take Huyton out of the boy”, eller på Wayne “Wazza” (wonder how he earned that nickname…) Rooney med exemplet Croxteth – skulle nog kunna användas på Gazza/Gascoigne också. Gateshead i den nordöstra regionen är han ifrån, Gascoigne. Allra tydligast att det har varit en bidragande faktor till den han blivit är det när man laser om hans umgänge. Jimmy Gardner – Five Bellies, fem magar, kallad – har blivit något av en tabloidkändis i England efter hans utekvällar med Gazza. För ett par år sedan förärade till och med BBC honom med en dokumentär. Det är ungefär som att Zlatans drick/slåss/muck-about-polare skulle visas på SVT. Det är crazy as fuck, såklart. I all ovanlighet var Gazza och Five Bellies alldeles vanliga killar som gjorde olika pojkstreck. En del små, en del lite större.

De kraschade en bil under tonårstiden i Newcastle, de delade på en flaska vodka när Paul var 16, de följdes åt till London, Rom och Glasgow. Toon boys i vått och torrt. Jag har bara sett delar av Gascoignes karriär. Från när han stundtals åter dominerade efter att ha varit förklarad slut – sommaren 1996, Football’s Coming Home, några av mina tidigaste fotbollsminnen – till 2002 i Everton när karriären gick mot sitt slut. Lite av grejen är att Gascoigne aldrig avslutade karriären. Han bara fortsatte, han spelade i Kina, han söp och gjorde rubriker, han tränade med Wolves reservlag, han söp och gjorde rubriker, han blev tränare för Boston United, han söp och gjorde rubriker. Till slut drog han vidare till Portugal för att träna Algarve United. För Gazza var det naturligtvis en katastrof, Algarvekusten. Som att putta en rullstolsburen utför en backe. Det gick nedåt. Fort. Varför? Han söp och gjorde rubriker.

Sen dök han upp i England igen, för några år sedan. Gjorde inte mer väsen av sig än vanligt – en känslosam BBC-dokumentär där han berättade om sina problem, någon fylleskandal, något slagsmål, inte mer. Den vanliga lunken för Gazza. I Channel 4: s relativt nyproducerade Surving Gazza sa sonen Regan -”Förmodligen dör pappa snart”.

Och i en intervju för ITV berättade Gazza själv i våras:?-”Jag blev återupplivad två gånger förra året. Mitt hjärta stannade”. ?En följd av alkoholen. Som han kämpat för att hålla sig ifrån. I mitten av april var han med på Match of the Day 2 med Adrian Chiles och han berättade öppenhjärtigt om hur han varit nykter i tre månader efter att ha spenderat tid på Tony Adams klinik, han verkade frisk och kry. Det värmde ett Gascoignehjärta att se, det gjorde det verkligen. Detta var gången han skulle klara det, sådan var känslan.

De senaste veckorna har han varit nyhetsstoff igen. För tre veckor kom uppgifterna om att han dejtar page 3-modellen Emma Kate Dawson, hälften så gammal som Paul själv. Gazza – eller Paul, vem är jag att avgöra? – såg oförskämt nöjd ut på bilderna The Sun publicerade på paret. Och fan tro’t: han är exfotbollsstjärnan som inte fått positiva rubriker på 10 år, som sägs ha gjort slut på sina sista stålar, som slåss mot ett alkohol- och drogmissbruk… som inleder ett förhållande med en brud på 20-nånting. Han såg löjligt stolt ut, killen från Gateshead. På torsdagen förrförra veckan blev han ledd av ett tåg – full som ett ägg – med destinationen Newcastle från London av Jimmy Five Bellies. Daily Star var då snabba med att publicera nyheten om att Emma Kate inte ville träffa honom. Och dagen efter kom uppgifterna – i samma tidning – om att han hotar att ta livet av sig om hon inte gör det. Hon vägrar! Det är drama kring Gazza igen.

När han fick kritik för sitt hårda leverne under karriären var jag den förste att fördöma klagoandarna. Han var en hjälte i all sin komplexitet. Antagligen var det vad som gjorde honom till en hjälte, han var inte som alla andra. Han visade två fingrar till etablissemanget. Han brydde sig fuck all. Eller så var han bara dålig på att visa det. Men jag tror att han inte kunde dölja vissa sidor offentligt. Och det hedrar honom, han var – och är! – äkta, han har skapat legender, han underhöll en hel värld med sina upptåg under några år. Men man får Gazza i ett paket: med genialitet, med en enorm talang (stundtals var han nog en av de allra bästa), med lustiga historier, med drogmissbruk och kvinnomisshandel. Han var inte frisk då och han är inte frisk nu.

När jag läser om att han återigen lider av självmordstankar blir jag bara deprimerad. Många har försökt att hjälpa honom. Sonen Regan sa i Surving Gazza: ?-Jag tror inte att det är någon mening med att hjälpa honom. Om jag fick önska något vore det att han lämnade oss. ?Ingen har hittills lyckats hjälpa Gazza. Låt nästa som försöker göra det. Jag skulle inte bli förvånad om Paul Gascoigne, Gazza, En Hjälte, håller på att gå ur tiden. Save him. Someone. Please.

George Konstantinidis bor i West End, centrala London. Han är Tottenham ”through and through” och går på matcherna på White Hart Lane regelbundet. Men ”this Sunday” kan inte George. En familjemiddag hindrar 11-åringen från att ta sig till White Hart Lane för att se nyförvärven han läst om i tidningen – de argentinska världsmästarna Ricardo “Ricky” Villa och Osvaldo “Ossie” Ardiles. Spurs är förvisso i andra divisionen, men George är övertygad om att det är något stort på gång i norra London.

George är antagligen besviken över det där med middagen, han vill så gärna se stjärnorna – det som tillsammans med Glenn Hoddle kan bli Tottenhams nyrenässans. Och några år senare ger Spurs George rätt, Tottenhams nya era är ett faktum – Hoddle, Villa, Ardiles, Steve Archibald och de andra vinner FA-cupen på Wembley 1981 och följer upp med ytterligare cupvinster. Dessutom blir Spurs – som första lag att börsnoteras – förgrundsfigurer till den moderna fotbollen. Men det får George aldrig uppleva.

Det är dagen efter den där familjemiddagen och George är besviken över den missade matchen. Radion i hemmet fungerar inte, han vill – måste – ha reda på resultatet. Han tar sin cykel och cyklar till samma news agency som han alltid cyklar till när han missat en match eller vill kolla något om fotbollsvärlden.

George är andra generationens invandrare. Den invandrarvåg av greker som sköljde över Europa gjorde att England – precis som Sverige – invaderades av greker på 50- och 60-talet.

Att George är invandrare gör att han inte har det så fett. Därför köper han aldrig tidningen i kiosken, han kollar bara resultaten.

George bläddrar till rätt sida i tidningen och det visar sig att Tottenham vann matchen. George blir såklart glad, han springer ut ur butiken och kastar sig på cykeln. Han cyklar utan att riktigt se sig för. Samtidigt som en lastbilschaufför kör utan att se sig riktigt för. En dålig kombination. När lastbilen träffar 11-årige George är det över direkt.

En sorglig historia. Alla i Georges närhet sörjer honom. Hans två år äldre storebror – även han Spurs – är utom sig. Men även andra som inte kände George känner för honom. Efterspelet till Georges tragiska bortgång är det intressanta. En 11-årig pojkes död, inget man tar lätt på, inget som man inte ser. Och det är heller inget som går förbisett i Tottenham Hotspur.

Begravningen är veckan efter. Glenn Hoddle är där, precis som Steve Archibald, Ricky Villa, Ossie Ardiles och resten av Spurs trupp. De har med sig en tröja; den reklamfria tröjan är egentligen liljevit, men nu svartfläckig av signerat tusch. Spelarna lägger tröjan i kistan, eventuellt får George till och med ta på sig tröjan, det är något oklart.

När musiken börjar ljuda i kyrkan och kistan ska bäras till graven är det inte bara släktingar som bär. Även Glenn Hoddle och de andra hjälper till.

Jag blev ärligt rörd när jag fick historien berättad för mig för ett drygt år sedan. Troligtvis för att det är en gripande historia – en 11-årings död är som sagt alltid känslig – kanske för att jag är bekant med Georges storebror, men antagligen för att spelarnas – idolernas – närvaro betyder så mycket.

Det dog 96 människor i Hillsboroughkatastrofen den 15: e april 1989. Liverpools John Barnes gick efter den på varenda begravning där offrens familj önskade honom. England mötte Albanien ett par veckor senare och Barnes var uttagen. Men tackade nej – matchen krockade med en begravning.

Många skulle nog säga att det är en fråga om den tid vi lever i. Men jag tror inte det. Om en katastrof i proportion till den i Sheffield skulle inträffa skulle spelare med all säkerhet besöka offrens begravningar. Att det händer vid en 11-årings död är redan bevisat. Stora delar av Evertontruppen dök upp på Rhys Jones – pojken som mördades i Wayne Rooneys hemvist Croxteth för ett par år sedan – begravning.

Det finns människor som ägnar all vaken tid åt fotbollen. Människor vars klubbar betyder mer än något annat för dem. Människor som lever och – detta är inte ett försök att göra mig lustig – dör för klubbar.

När tragedier likt Hillsborough, den som hände George eller för den delen Rhys Jones tragiska dödskjutningen inträffar då är det skönt att fotbollen ställer upp tillbaka. Det bevisar vilken viktig roll fotbollen spelar i samhället och hur viktigt det är att den lokala förankringen och fotbollens närvaro i samhället förblir stark.

2002 startades AFC Wimbledon efter att Wimbledon FC blivit en franchiseprodukt och flyttat till Milton Keynes. Bland Manchester United-supportrar var missnöjet stort tre år senare. Höga biljettpriser, försämrad stämning på läktarna och utländskt ägande mynnade 2005 ut i FC United of Manchester. I somras fann man i Liverpool ingen annan väg än följa Wimbledon och Manchester.

The Liverpudlians var rasande på Tom Hicks och George Gillet. Ägarna är amerikaner, bara det kan väcka känslor. I Manchester hade Malcolm Glazer fått utstå tunga protester. Landsmännen Hicks och Gillet gjorde inte mycket för att försätta sig i en annan position än den Glazer satt i några mil västerut. Med sin majoritet i klubben hade de makt. Men de inte vill satsa på den finansiellt. De ville äga laget, men inte förlora dollar. Det gick till slut så långt att en del Liverpoolsupportrar som tillsammans kallade sig för SOS – The Spirit of Shankley – hade ett möte med ett Dubaikonsortium där det diskuterades hur makten skulle kunna tas från amerikanarna. Liverpoolsupportrarna fann inget annat alternativ. Hicks och Gillet hade spridit lögner om deras passion för klubben, påstått att de var supportrar sedan länge – samma misstag som Malcolm Glazer en gång gjorde i Manchester. Denna historia påstås ha samröre med starten av AFC Liverpool.

Alun Parry från Wavertree har varit Liverpoolsupporter sedan barnsben – och är fortfarande säsongskortsinnehavare. Han är en av de från början tio supportrar som tog initiativet till AFC Liverpool och agerar nu talesman för klubben. Målet är att skapa gemenskap mellan supportrar, både unga och gamla, berättar Parry tidigt. Till Liverpool Echo säger han att klubben startades som en reaktion på företagskampanjer och pengarna som ”förstör spelet”.

- The game has now changed. Borta är gräsrotsinslagen. Fans har inte råd att gå på Anfield längre.

“We would not need a sugar daddy”, förklarar Parry med tydlig adressat till Hicket och Gillet. Men när The Guardian pratar med Alun Parry förnekar han att klubbens uppkomst var en reaktion mot amerikanarnas inflytande. Han betonar att målet inte är att locka supportrar från Anfield. Båda klubbarna ska leva parallellt, är tanken. Vi hoppas att Liverpool kommer att titta på oss och se en lillebror, förkunnade Parry i en intervju med BBC.

I alla tillängliga intervjuer med Alun Parry är han noga med att förtydliga en sak: AFC är till för de unga, de utan pengar. Fotbollen behövs för alla i samhället. I intervjun med The Guardian berättar Parry om när han fått nog, när han kom på att AFC behövdes.

-It came home to me when my brother, John, who can’t afford to go, took his son to Anfield just to show him the atmosphere outside a game – he couldn’t afford to take them both in. Som liten grabb tog min pappa mig till the Kop och hela arenan var då full av barn. 1985 kostade en säsongsbiljett på the Kop £45, idag kostar det £600. Unga människor har inte råd.

-Jag skyller inte på klubben, vi inser att de inte har något annat val. Men det är ett ledsamt faktum att ett helt samhälle, en generation, inte får chansen att växa upp i en kultur där man går på matcherna. Medelåldern på en Premier League-åskådare är 43 år idag. När jag var på en match för ett tag sedan såg jag bara två barn. Barn som inte har råd med fotboll är tvingade att lära sig vad det betyder att vara supporter på ett enda sätt – genom att titta på TV, säger Alun Parry.

Parry är välkänd i den nordvästra regionen. Som en duktig som musiker, extra populär för sina texter som är kända för att vara berättande och välskrivna. Men också arbetet med AFC Liverpool har blivit nyhetsstoff. Bildandet av klubben har skapat en del rubriker, både lokalt och nationellt.

När Parry och de andra startade klubben hade den inget hem. Den sjuttonde juni i fjol blev AFC Liverpool officiellt accepterade som deltagare i North West Counties Football League. Ett stort problem fanns dock kvar – laget stod fortfarande utan hemmaplan. Men när de hörde av sig till Prescot Cables om möjligheterna att få hyra in sig på Valarie Park var svaret positivt. Parry jublade och sa att ”alla inom klubben var överlyckliga över arenan”.

2002 bildades AFC Wimbledon. De spenderade sina första år i Combined Counties League. Det andra året innebar ligavinst – och en status som The Invincibles efter att ha gått obesegrade genom hela säsongen. Första året i Isthmian Leauge vann de division ett och blev upp flyttade till Isthmian Leauge Premier Division. Klubben slutade där trea förra säsongen och kvalificerade sig för the playoffs. Stains Town kunde inte stå emot klubben i finalen och pågående säsong är AFC Wimbledon hemmahörande i Conference South.

2005 bildades FC United of Manchester. De första åren spelade klubben i North West Counties Football – numera känt som the Vodkat League efter att namnet sålts – och blev mästare i division två direkt. Året efter vann de division ett.

2008 bildades AFC Liverpool. Klubben spelar sin första säsong nu och leder serien. Fyra poäng före Padiham.

Klubben lockar en hel del publik och får mycket uppmärksamhet. För Alun Parry är livet dock inte lika roligt. Mannen vars mål var att skapa gemenskap avgick i november från sin position som ordförande och talesman. Detta efter att han fått mottaga diverse smädelser från supportrar till Liverpool FC och AFC Liverpool. Parry kommenterade det hela.

-It is strange that building something as magnificent as this from scratch, ends up in the level of personalised level of abuse and hatred directed at me.

Jag spenderade lördagen på samma sätt som jag brukar spendera lördagar. Med ångest? Mm, förvisso. Det brukar bli så när man följer Premier League. Ångest över olika lags så olika prestationer. Krönikörer i de engelska tidningarna beskrev helgens matcher som “crucial in the relegation battle”. Crucial, visst.

Det är samma rutiner på lördagar. Frukost, läsa, läsa förhandsrapporterna från England, kaffe, läsa mer inför matcherna, käka, promenad, matcherna. Bolton -Tottenham först. Två lag utan egentlig större rivalitet mellan sig. Bolton, en stad som rör på sig till viss del, men som ändå fortfarande är grå. Staden tog fart med den industriella revolutionen, blev något av Sveriges Borås med textilindustrin. Reebok, den kanske största exporten, har kvar sitt säte i staden som ändå står i skuggan av närliggande städer. Bolton, en del av Greater Manchester. I den nordvästra regionen finns så mycket annat som är så mycket mer glamouröst, även om det knappast skulle beskrivas så i en annan konkurrenssituation. Fotbollsmässigt främst i form av Manchester United. Och City som blivit big business. Merseyside med Liverpool och Everton är nära.

Tottenham från London, huvudstaden. Centralmakten. Inte så populärt up north. Men fortfarande: ingen major rivalitet till Bolton. På arenan som är döpt efter den stora exporten – Rebook – klockan fyra, lördag. Bolton: 24 poäng. Tottenham: 24 poäng. Crucial? Visst.
Det bjuds inte på någon större fotboll på The Rebook. Rent dålig är den faktiskt. Jag känner mig lite halvt skamsen när jag ser Spurs. Hur £ 14m nyförvärvet Wilson Palacios – som annars är en av de få som kämpar – slår bort en passning utan att ens löpa när Bolton fångar upp den. När Bolton gör 1 – 0. Well, som Tottenham är man van. Att det blir 2 – 0 är inte heller förvånande. Darren Bent hoppar in. Två mål senare. 2 – 2. Vinst, det tror jag seriöst på. Vad är väl en mill town mot London? Vad är väl The Trotters mot Glory Glory Tottenham Hotspur. Problemet är bara att det inte finns så mycket som är Glory. Kanske Bolton, jag vet inte. Kevin Davies med sitt segermål, perhaps. Det är föga tröstande när jag hör att Arsenal också tappat poäng. Det jag istället hör är att konkurrenter i the relegation battle tagit poäng. Jag får ett SMS precis när slutsignalen ljuder på Reebok Stadium. Meddelandet? I hate loving Spurs.

Manchester United tar emot Everton på drömmarnas teater. Där den andra matchen för dagen spelas, alltså. United är så briljanta, så överlägsna. När jag hör Glory Glory Man United, det är då jag förstår uttrycket. Det är ett lite sorgset ögonblick i ett supporterliv, men i ett fotbollsliv är det fantastiskt. Samtidigt som det får mig att tänka på allt Spurs borde vara – skulle kunna vara – men inte är. Allra tydligast blir det när Darren Fletcher slår ett riktigt kompispass till Park. Bollen snappas direkt upp av Everton. Wilson Palacios slog bort en passning i samma läge. Han gick ifrån situationen. Fletcher springer för vad han är värd. Gary Neville ger understöd. Till slut mynnar det ut i ett inkast till United. Glory Glory Man United. Det är verkligen det, denna sista dag i januari. United vinner med 1 – 0 efter att fantastiske Michael Carrick rivits ner i straffområdet. En gång var Michael Carrick Tottenham. Idag är han en av Sir Alex stöttespelare. Kanske den där Wayne Rooney-ramsan “Once a Blue always a Manc” kan bli “Once a Yid always a Manc”. Jag vet inte. Fuck it. Det smärtar lite att se fotboll spelas på det sättet som United gör när Tottenham spelar som de gör. Det är ungefär en månad kvar tills Carling Cup-finalen. Wembley Stadium. Glory Glory Man United, även då? Jag hoppas inte det, för då är United svårslagna. Ibland är det tufft att vara Spurs. Men jag håller jag inte med min vän som skickade SMS:et.

And so Sally can wait, she knows it’s too late as she’s walking on by. Noel Gallaghers röst fyller Scandinavium. Speciellt under genialiska Don’t Look Back In Anger. Men Liams röst gör det inte, fyller Scandinavium, den levererar förvisso på Wonderwall och är mer än hyfsad på Champagne Supernova. Recensenterna tycker att den förstör en del låtar fullständigt. Rösten är halvdålig och tydligen halvkrasslig, men den förstör inga låtar. Oasis levererar faktiskt fortfarande.

Men Liams framtoning som förr var lite charmig sådär, är mest tröttsam. Han börjar kvällen med att – under Fuckin’ in the bushes – stå mot publiken med en tamburin i munnen och bara stirra rätt ut i folkhavet som borde ha varit större. Det är lite kul, lite kaxigt kul. Men någonstans räcker det. Liam Gallagher säger knappt ett ljud till publiken under hela spelningen. Och de andra verkar inte vara taggade heller, direkt. Noel säger ett kort “All right” i micken innan Rock’n’roll star börjar. Publiken är sådär tafatt avvaktande som en publik ibland kan vara innan bandet visat vad det går för. De 6.000 människorna kommer aldrig igång på riktigt, det är nära på Wonderwall när sittplats står upp, men i extas? Nej. Om det beror på Liams arrogans eller på publiken själv, vet jag inte. Delar av publiken är givetvis bra, det är fansen, de som kan Oasis, men också de som bara gillar musik och kommit till Scandinavium för en kul kväll. De respekterar bandet. Grabbar som dem som ett tag sjunger Who the fuck’s Man United och i nästa stund vrålar Glory Glory Man United gör det inte och dem vill man ju bara spy på.

Trots att bandet från Manchester har ett bra album i bagaget känns det som om de bara vill riva av giget och dra därifrån och supa skallarna av sig, de river giget bra, men känns stressade på något sätt. Liam går av scen varje gång det är dags för Noel att ta micken. Han verkar inte vilja vara där. Han verkar mest vilja dra därifrån. Efter kvällen kommer man att kunna läsa i tidningarna att delar av bandet varit ute och druckit på en av de få söndagsöppna krogarna – Ritz. Ironiskt nog utan Liam (!) som var på hotellet och tog hand om sin dåliga hals.

Tidningarna kommer att såga Oasis spelning fruktansvärt. Anders Nunstedt på Expressen undrar ”varför Oasis bara inte lägger av?”. Nästan alla recensenter sågar. Det är patetiskt. Oasis är inte lika elektriska som de har varit. Men de är jävligt bra. Recensenterna sätter sig på höga ”jag–vågar–sparka–uppåt–och–såga–stora-band”–hästar. Pathetic.

Låtarna från Definitely Maybe och (What’s the Story) Morning Glory är såklart de som går mest hem hos publiken. Supersonic, Cigarettes & Alcohol, Champagne Supernova, Wonderwall, (What’s the story) Morning Glory och kvällens bästa – en instrumental Don’t Look Back In Anger är alla uppskattade nummer. Och framförallt är det tydligt att Oasis uppskattar dem, klassikerna. För det är då bandet verkligen levererar. Det är då man förstår anledningen till att bandet sålt slut tre Wembley och tre Heaton Park.

Premier League har under hösten varit upside down.

Eller, nja, jag kanske inte ska överdriva så mycket, men anyway – årets upplaga är den jämnaste någonsin. Topplagen tar poäng av varandra, Hull och Villans utmanar i toppen och Spurs låg länge på nedflyttningsplats. That’s upside down to me!

Säsongen är långt ifrån slut, men jag tänkte ändå bjuda på julklappsutdelning.

En upplevelse (läs: årets julklapp):
Liverpool. För mig är Liverpool årets positiva överraskning. Pool vände en makalös match mot Manchester City. Pool bröt Chelseas 86 matcher långa svit utan förlust på The Bridge. Pool tappade poäng mot Villa, Stoke och Spurs… well, alla topplagen har tappat poäng i år, Liverpool är laget som har gjort det minst. Men se upp. De tre senaste matcherna – mot Hull och Londonklubbarna Fulham och West Ham – har slutat oavgjort. Liverpool måste göra mål (till råga på allt är ju Torres skadad nu) och börja plocka poäng igen, annars blir julklappen inte i samma prisklass nästa jul.

Ett mjukt paket (läs: fy fan vad tråkigt!):
Går ju tyvärr inte att ge bort det mjuka paketet till något annat lag än Spurs. Tottenham var fucking brilliant på försäsongen. Det var dem – vi! – verkligen. 5-0 mot Roma, säger väl det mesta. Ramos lyckades sedan inte alls och även om jag är imponerad av efterträdaren Harry Redknapps arbete är det lätt att glömma att vi fortfarande faktiskt ligger på 15: e plats…

En digitalkamera (läs: bra julklapp som inte når ända fram i år):
Martin O’Neill har gjort jävligt bra saker med The Villans. Gabriel Agbonlahor, Gareth Barry, Steve Sidwell och Ashley Young tillhör stommen i det lag som just nu är det enda som – i mina ögon – kan hota The Big Four. Men Villas satsning kommer att stanna vid att just hota topplagen. De kommer inte att nå ända fram. Rubles and Dollars still talk.

GPS-mottagare (läs: oh, so last year):
Manchester United vann dubbeln ifjol, men har tappat poäng mot toppkollegor i år. Nu är man sex poäng efter Liverpool, även om United har en match mindre spelad. Stundtals har spelet dock sett riktigt bra ut. Ronaldo är ur form, men har ändå gjort åtta ligamål. Men jag är grymt imponerad av Michael Carrick som är fantastisk på mitten och Wayne Rooney som i år bär laget på sina axlar. Det finns egentligen ingenting som talar för att GPS-mottagaren inte är en favorit under granen även i år.

Platt-TV (läs: 2004 års dyra julklapp som är en favorit även i år):
Chelsea. Scolari har tagit över efter The Special One (vem fan är Avram Grant?) på ett förtjänstfullt sätt. Visst, Chelsea har förlorat på hemmaplan och endast tagit fem poäng på de senaste fem hemmamatcherna och de är inte längre samma poängmonster. Men vilken fotboll!

Verktyg (läs: 2001 års julklapp till ett lag som har en del att jobba med):
Arsenal har en mycket jobb framför sig. Utan tvekan. Forna lagkaptenen William Gallas är en mycket skicklig mittback och Wenger har ett briljant fotbollshuvud som dock har problem i England. Sportbladets fotbollsjournalist Erik Niva sammanfattade det hela rätt bra: Wenger vill spela fotboll med hjärnan, William Gallas med hjärtat.

En Ferrari (läs: en julklappschock som kan slå in – om man har rätt umgängeskrets):
Hull City från staden Kingston-upon-Hull har chockat en hel fotbollsvärld. Även om jag är Spurs måste jag erkänna att jag älskade The Suns rubrik “London 0 Hull 4″ som spelade på The Housemartins debutalbum från 1986. Rubriken sattes efter det att Hull vunnit mot samtliga Londonklubbar. Kul för Hull att äntligen kunna hävda sig i högstaligan.

Använt toapapper (läs: julklappen som aldrig kommer att bli populär):
West Brom har inte spelat dålig fotboll, missuppfatta mig inte. Men 4-4-2 har man inte spelarmaterial till och när man gått över till mer defensiva 4-5-1 har “grisningen” inte fungerat. Som mot Stoke för tre veckor sedan. The Baggies kommer att åka ur så att det sjunger om det.

Newcastle – en ny t-shirt?

När engelsk fotboll kommer på tal tänker de flesta Manchester United, Liverpool Arsenal eller Chelsea – The Big Four. Alla fyra är nuvarande toppklubbar, de två förstnämnda nordengelska och de två sista Londonklubbar. Arsenal och Chelsea har länge tillhört huvudstadens största klubbar och var storklubbar även under 1930-talet. Andra Londonklubbar har genom åren poppat upp som utmanare till de två. Idag är det Fulham och Tottenham som slåss mot storebröderna, men ett tag – på just 30-talet – var den största konkurrenten… Brentford.

Efter första världskriget var Brentford från västra London med i återskapande av första divisionen. Där lyckades The Bees – som klubben kallas – inte alls och istället åkte man rutschkana i seriesystemet – ner till Third Division South.

Först där började klubben röra på sig, Brentford vann alla sina hemmamatcher 1929/30 – en bedrift som ingen ännu klarat av att upprepa – och i mitten av trettiotalet gick man upp i första divisionen.

1935/36 – Brentfords första säsong i första divisionen – slutade man femma, en stor bedrift av laget som två säsonger tidigare fortfarande höll till i trean. Skotten David McCulloch bar laget på sina axlar och gjorde under sina år på Griffin Park (arenan som sedan 1904 varit Brentford trogen och är känd för att vara enda arenan med en pub i varje hörn) hela 87 mål på 117 framträdanden.

Brentford talades bland fotbollskännare som en framtida storklubb och respekten bland övriga Londonklubbar var stor. På Braemar Road och Ealing Road firade Brentfordanhängare vilt att de skulle spela i första divisionen. Under debutsäsongen mötte Brentford regerande mästarna Arsenal – något väldigt stort för klubben från Hounslow. Arsenal var 30-talets stora dominant med hela fem seriesegrar. Brentford gick ut tufft i första halvlek, de gick snabbt ifrån till 2 – 0. Strax innan fulltid gjorde The Gunners 1 – 2, men hemmalaget höll ut och lyckades vinna matchen.

Arsenal var en poäng bakom när tabellen summerades, Chelsea var tre och laget från västra London, Brentford, prisades som Londons bästa. Än idag är det vad farbröderna talar om på Griffin Park. Än idag är det klubbens kanske största prestation,. Än idag minns man när man slog storklubbarna Arsenal och Chelsea på fingrarna med styv linjal.

Efter den stora bedriften fortsatte Brentford sin väg mot en storhetstid. De två följande säsongerna slutade de sexa båda säsonger, en styrkedemonstration om att man stod inför en storhetstid. Men 1938 och 1939 – vad som skulle vara och bli Brentfords gyllne år – var också åren när Adolf Hitler började mobilisera sina styrkor och då man införlivades med Österrike. Tjeckoslovakien delades upp mellan Tyskland, Polen och Ungern. När Hitler sommaren – 39 också ställde krav på Polen med hot om invasion agerade de innan så passiva Storbritannien och Frankrike. Man lovade att om Tyskland skulle attackera Polen skulle man agera mot Tyskarna. Tyskland avvaktade först, men den 1: e september 1939 invaderade de Polen vilket var startskottet för ett än blodigare krig än det Europa och världen upplevt dryga två decennier tidigare.

Detta påverkade också fotbollen. Någon First Division i England fanns inte mellan 1940 och 1946. Istället spelade Brentford London War Cup, vilket var möjligheten till matchspel i södra England. Under cupens första år blev Brentford Runner Up (Reading lade beslag på titeln). Något som Brentford tog revansch för 1941/42 då de i finalen på Wembley vann mot Portsmouth inför 71 000 åskådare.

Åren följde. Kriget tog slut, men Brentford krigade på. Mestadels i tredjedivisionen, men också i the Fourth Division. Där stannade The Bees bara en säsong innan man återigen tillhörde trean.

I slutet på 60-talet var rivalen Queens Park Rangers nära ett övertagande av klubben, men Brentford räddades då av ett £ 104 000 stort lån. Supportrarna pustade ut. Ett övertagande av en av de värsta rivalerna skulle ha varit en katastrof. Utan lånet skulle The Bees inte ha existerat idag. Fansen var såklart lättade, men också oroliga för den ekonomiska framtiden.

I 1989-års FA-cup slog kommande vinnarna Liverpool ut Brentford i kvartsfinalen. Att laget klarade sig så långt som till de sista åtta fick supportrarna att se ljuset i tunneln igen. Och i början på 90-talet var klubben tillbaka i mediarapporterna. Efter att ha förlorat många matcher på hösten ryckte laget till slut upp sig, vann division tre och kvalificerade sig för nya First Division. Sejouren där blev endast ettårig och idag skämtas det bland supportrar till The Bees om att de bara har två divisioner kvar tills de på allvar tävlar om en Premier League-plats.

Sedan 1992 har Brentford gått upp i ligasystemet två gånger, men ramlat ur båda. De har tagit sig till kval sex gånger… och de har förlorat alla sex play-offs. Klubben var senast i rampljuset 2006 då de slog ut Sunderland ur FA-cupen och tog sig till fjärde rundan. Två mål gjordes av D. J Campbell i sin sista match för klubben innan han skrev på för Birmingham. Idag spelar Brentford i League Two och ligger för närvarande på sista play-off-platsen, den sjunde.

För en och en halv vecka sedan stod non-league Barrow för en knall i FA-cupens andra runda. På Brentfords bekostnad. Matchen slutade 2 – 1 till Barrow efter att The Bees målvakt Ben Hamer fått rött kort.

På lördag spelar ett revanschsuget Londonlag nästa match. Mot Accrington Stanley borta.