Det är tidig lördagskväll den 5 maj 1962 och två pojkar spelar fotboll vid mattställningen utanför HSB-huset i Tyringe. Någon halvtimme tidigare har vi lämnat vardagsrummet hos min kompis Stefan och TV-sändningen av FA-cupfinalen från Wembley mellan Tottenham Hotspur och Burnely FC. Londonlaget har vunnit och när vi lägger straffar mot mattställningen är Stefan Tottenham och jag Burnley. Min kompis är vanligtvis den bättre idrottsmannen av oss båda, men jag är Burnleymålvakten Adam Blacklaw. Och jag vinner märkligt nog och ger Burnley en snabb och fantastisk revansch, allt medan Wembley fortfarande töms på de 100.000 åskådare som sett finalen live.

När jag tillsammans med 20.000 åskådare reser mig upp och hälsar Burnley och gästande Portsmouth välkomna in på Turf Moor har det snart gått 48 år utan att jag fått sett klubben i mitt hjärta live. Trots kanske 75 besök i Storbritannien, och många fotbollsbesök, har vägarna aldrig fört mig till Burnley förrän nu. Närmast var jag en gång för 15 år sedan. Då var jag beredd att stiga på tåget i London när meddelandet kom att matchen på Turf Moor var inställd på grund av vädret. Kanske därför inte så konstigt att man fäller en tår när Robbie Blake, Martin Paterson, Brian Jensen, Wade Elliott och alla de andra beträder den ”heliga marken”.

“For sale” möter mig vid hotellet

Mitt Burnleybesök har börjat två dagar tidigare när jag, efter rälsbussresa från Preston, i skymningen stått utanför mitt bokade hotell, det klassiska Sparrow Hawk Hotel, där man tagit mot resenärer sedan slutet av 1500-talet. Nu gör man det dock inte och jag möttes bara av skylten ”For sale” trots att jag fått en (automatisk?) bokningsbekräftelse via nätet. Men det ordnar sig när jag grejar rum på en annan klassiker, dock av betydligt senare datum, Kierby Park Hotel. Invigt ungefär när jag var Adam Blacklaw den där lördagseftermiddagen och då som ett arkitektoniskt, hypermodernt landmärke i den lilla staden. Burnley är ju med sina 70.000 invånare är den minsta stad som spelat i Premier League.

Numera är Kierby, med sitt suveräna läge tio minuters promenad till Turf Moor och bara ett par till stadskärnan, ”under new management” och renoveringen omfattande. Men priserna får en van London-resenär att jubla inombords. £30 natten för ett singelrum som kostar tre gånger så mycket i huvudstaden. Och prisbilden förföljer mig hela tiden under mina dagar i Burnley. £2.99 för en frukost, £6 för en vettig lunch och inte en pint över £1.90 någonstans. Jo förresten, ”The Longue”, puben mitt emot Turf Moor tar £2.50 för en John Smith även när det inte är matchdag och det får mig att reagera tills jag tänker på att det är ett riktigt bra pris överallt i London.

Vicky om Ternant och Coyle

Pubarna ja. Min resa har föregåtts av att människor sagt att staden är extremt pubfattig men det är förstås inte sant. Från hotellet och ner mot Turf Moor, där det spelades fotboll redan 1882, och där kricketarenan som fanns tidigare fortfarande också ligger kvar, hinner jag med tre pubar innan jag når sista vattenhålet som alltså är ”The Longue.”

”Det är en måste-match”, förklarade Vicky, en genuin Burnleysupporter i 30-årsåldern, vars sällskap jag träffar först på ”The Turf” och sedan på puben vägg i vägg, ”Princess Royal”. Vicky ser sedan barnsben alla hemmamatcher och av henne får jag veta saker som att Robbie Blake är en husgud i Burnley men ”lite för långsam numera för startelvan” och att förre managern Stan Ternant bor bara tio minuter från Turf Moor och fortfarande brukar se alla Burnleys matcher.

Avhoppade managern Owen Coyle, då? Nja, eftersom vi sitter på puben The Princess Royal är frågan egentligen totalt onödig. Redan när jag kommit in i lokalen har jag sett det dussintals fejkade filmaffischer där skådespelarnas huvuden bytts ut mot Coyles från ”filmer” som ”The Lying Scotsman” och ”Scumdog Millionaire”. Ändå säger nog bilden som i original visar Judas Iskariot på väg att kyssa Jesus men utbytt till Coyle och Burnleyordförande Barry Kilby allt.

”Nej, den mannen är inte särskilt populär här längre”, skrattar Vicky innan hennes gäng drar vidare.

En halv timme före avspark har jag hittat min plats bakom det östra målet där läktaren heter något så vackert som ”Jimmy McIlroy Stand.” (Jodå han fanns med redan i TV-matchen 1962!)

Turf Moor är förstås en klart överdimensionerad anläggning om man ser till staden Burnley, men ändå betydligt mera klassisk och lite charmigt ålderdomlig om man jämför med Premier League-jättarna som klubben numera slåss med. Men det är en trivsam stämning under hela matchen trots att det blir förlust i ”måste-matchen” mot seriejumbon Portsmouth.

En hjältes bortgång

Söndagsmorgonen efter matchen står jag vid Burnleys busstation (bara fem minuter från hotellet, om ni trodde något annat) och väntar på bussen som skall föra mig till Manchesters flygplats. Klockan är bara sju och några pakistanska killar i bara sandaler och inga strumpor håller på att frysa tårna av sig. Bussen dröjer oroväckande, med tanke på mitt Köpenhamnsplan från Manchester, men tjugo över kommer den och en rufsig busschaufför ber om ursäkt för förseningen. Och när man knappt skakat av sig sorgen av att ha lämnat Burnley börjar en annan märklig resa i detta historiens ursprungliga ”Soccerland”. På två timmar slingrar sig bussen nämligen in i orter som Accrington (Burnleys närmast fotbollsgranne, Stanley, trots att man aldrig mött den nuvarande klubben där i serie- eller cupspel), Blackburn (som man visuellt ser är mycket större än Burnley och därmed har jätteekonomiska muskler), Darwen (bortglömd fotbollsstorhet på 1870-talet) och till Bolton (ingen Coyle syns till trots att bussen nästan smeker stadion) innan vi når Manchester.

Hinner sedan knappt hem till Sverige innan budet kommer att Adam Blacklaw avlidit 72 år gammal. En av mina ”tidshjältar” har gått ur tiden och min egen senkomna resa till Turf Moor känns ännu märkligare.

Fotnot: Burnley-Portsmouth spelades den 27/2-2010 och båda klubbarna blev relegerade från Premier League i maj samma år.

Tomas Gustavsson, mannen bakom Mind the Gap, har skrivit en annorlunda guidebok till vad han kallar för “Londons hemligheter”. Sammanlagt 49 relativt okända men ack så intressanta platser presenteras på samma vis som i författarens tidigare bok, Londons historiska pubar.

Anglofil.se kan stolt presentera ett stycke ur Londons hemligheter.

Westminster Central Hall: Härifrån stals VM-bucklan

Söndagen den 20 mars 1966 var fotbolls-VM bara fyra månader bort och äntligen skulle turneringen arrangeras i fotbollens hemland England. I Westminster Central Methodist Hall arrangerades denna dag en stor frimärksutställning och rariteterna där värderades till tre miljoner pund. Mest uppmärksammad var dock den ganska lilla Jules Rimet-bucklan. Den 35 centimeter höga och knappt fyra kilo tunga silverpjäsen föreställande den grekiska segergudinnan Nike hade uppkallats efter den förre FIFA-presidenten, Jules Rimet och sedan VM-turneringarnas start 1930 tilldelats världsmästarlandet.

I juli detta år skulle priset för åttonde gången i historien ges till finalsegrarnas lagkapten på Wembley men nu var det den intresserade allmänheten som fick chans att se bucklan i samband med frimärkesutställningen.

Att konkurrera med alla välkända byggnader, som Parlamentshuset, Westminster Abbey och 10 Downing Street, är förstås inte lätt men det är ändå lätt att upptäcka Westminster Central Hall med sin kupolförsedda centraldel på Victoria Street och snett emot Westminster Abbey. Byggnaden stod klar 1912 på en plats där tidigare bland annat det kungliga akvariet hade legat och var en hyllning till metodistpastorn John Wesley. Liksom idag används den både som kongresshall – största salen tar 2 350 personer – och gudstjänstlokal och det var efter söndagens förrättning den där marsdagen 1966 som den chockartade upptäckten gjordes, pokalen var stulen!

Ett enormt polispådrag drogs igång för att undvika nesan att stå utan pokalen på Wembley några veckor senare. Men Jules Rimet-priset var och förblev borta och hela fotbolls-England var i uppror. En vecka senare kom dock den mycket märklga upplösningen i en helt annan del av London. På Beulah Hill i förorten South Norwood i södra delen av storstaden rastade David Corbett sin blandrashund, Pickles när man plötsligt upptäckte ett paket inslaget i tidningspapper under en häck. Detta visade sig innehålla – Jules Rimet-pokalen!

Stor glädje och Pickles blev, tillsammans med husse, förstås något av en nationalhjälte och bjöds till och med in på segerbanketten vilken hölls sedan England blivit världsmästare efter att ha slagit Tyskland med 4-2 på Wembley den 30 juli 1966. Fyra år senare vann Brasilien för tredje gången VM och fick behålla trofén för alltid. Vilket i praktiken betydde 13 år för den 19 december 1983 stals den ännu en gång. Nu från det brasilianska förbundets lokaler i Rio de Janeiro och nu återfanns den aldrig. Många tror att den smältes ned och såldes och för det generade brasilianska förbundet var det bara att beställa en kopia av den på många sätt så åtråvärda pokalen!

HITTA DIT: Westminster är en bra station för att hitta till Central Methodist Hall. Gå västerut förbi Westminster Abbey så ser man snart den kupolförsedda byggnaden på Storey’s Gate. Vill man komma från andra hållet åker man till St James’s Park och går österut på Tothill Street.

Boken finns att köpa på vulkan.se och är väl värd pengarna.

Hon var en 18-årig tidigare stripteasedansös, han en svenskfödd, amerikansk desertör! Utan att tidigare ha känt varandra kom paret att under sex dagar i oktober 1944 utvecklas till ett våldsamt rånarpar vars gärningar slutligen ”toppades” med ett grymt och meningslöst rånmord mot en taxichaufför.

Bägge dömdes också i en uppmärksammad rättegång i Old Bailey för mord. Men medan Elizabeth Jones två dagar före avrättningen fick nåd och istället ett 12-årigt fängelsestraff hängdes svensk-amerikanen i Pentonvillefängelset i februari 1945.
Hans namn var Karl Gustav Hultén, född den 3 mars 1922 i Stockholm, och i den brittiska kriminalhistorien känd som ”Taximördaren.” Än idag är den utlösande faktorn bakom dessa vansinnesdåd höljt i dunkel. Krigstider har alltid en förmåga att framkalla de sämsta sidorna hos vissa människor. Men i Hulténs fall var problemet snarare att han träffade en annan person med samma brist som han själv på mänsklig empati och att paret korsvis utvecklade de mörkaste sidorna hos varandra.

“Han var en snäll pojke”
Redan när Hultén var 20 månader flyttade han, tillsammans med modern, från Stockholm till Boston i USA. Där hade modern fått arbete som tjänarinna i en familj. Karl Gustav växte upp på en bondgård, gick på handelsskola och fick sedan jobb som kontorist och tekniker. Bland annat på Firestones däckfabrik. Han gifte sig tidigt och fick ett litet barn. I maj 1943 kallades han in till armén och placerades i 501:a fallskärmssregementet. Under de första veckorna 1944 kom hans regemente till England, för att börja förbereda sig för dagen D-invasionen, och man förlades i ett läger utanför Reading.
”Han var en snäll pojke innan det här hemska kriget började,” berättade Hulténs mamma i samband med rättegången. ”I skolan var han en duktig elev och hade många vänner. Han förorsakade mig inte en minuts bekymmer innan han blev soldat för två år sedan…”

De militära myndigheterna hade dock en helt annat syn på Karl Gustav Hultén; ”Oförbätterlig och slarvig” var omdömet och sex veckor innan morden hade han också avvikit från sitt regemente efter ett bråk med en officer. Med sig hade han också ett vapen, en stulen Colt 45 och bara några dagar innan han träffade Elizabeth Jones stal han dessutom en tiohjulig amerikansk militärtruck!

2000 desertörer i England – Hulthén var en!
Att vara desertör i London vid den här tiden var inte helt ovanligt och man räknar med att det under kriget fanns 2 000 smitare av olika nationaliteter i England. Av dessa uppehöll sig ungefär hälften i London.

Det var den 3 oktober 1944 som paret Hultén och Jones presenterades för varandra av en gemensam bekant, Len Bexley på ett litet cafe på Queen Caroline Street i Hammersmith Broadway i västra London.

Elizabeth Maud Jones, med artistnamnet Georgina Grayson, var ett problembarn redan från unga år. Uppfödd under till synes ordnade familjeförhållanden i Wales och under fem år också boende tillsammans med familjen i Kanada. Jones berättade dock under polisutredningen att hon alltid känt sig förbigången av modern. Detta eftersom hon hade en äldre, handikappad syster som var moderns favorit.

Om förhållandet till mamman var ansträngt älskade hon däremot sin pappa och när han kallades in i det militära rymde hon som 13-åring med en lastbilschaufför för att söka få tag på honom. Därefter blev hennes rymningar ett ständigt problem för familjen och i januari 1943 kom hon till London.

“Ville göra något farligt”
Den ljushåriga, blåögda Jones hade gift sig redan som 16-åring med en man som familjen känt i många år. Något lyckligt äktenskap blev det dock aldrig och paret bodde inte ens ihop. Under en tid efter det att hon flyttat till London arbetade hon som stripteasedansös på klubbarna ”Panama” och ”Blue Lagoon Club,” men det framkom dock aldrig att hon skulle varit prostituerad. Jones, uttråkad, utan jobb och utan sin make som rapporterats saknad i den brittiska expeditionskåren i Europa, levde på ett bidrag av ett pund, 15 shilling och sixpence per vecka.

Någon form av tycke måste i alla fall direkt ha uppstått mellan Jones och Hultén för paret bestämde att träffas senare samma kväll för att gå på bio. Hultén dök dock aldrig upp där, men när Elizabeth senare promenerade längs King Street körde plötsligt den två och ett halvt ton tunga armetrucken upp på gatan och Hulten ropade på henne.

Man ställde färden mot Reading och Hultén skröt enligt Elizabeth med att han var en ”välkänd gangster” hemma i USA, kände Al Capone och nu ledde ett gäng i London. Hur imponerad Jones egentligen blev får vi aldrig helt klarhet i. Under rättegången gick parets vittnesmål vitt isär. Klart var ändå att Jones en kväll uttryckte att hon ville ”göra något farligt.”
”Men jag menade något i stil med att åka i ett bombplan över Tyskland,” vittnade Jones medan Hultén ansåg att just flickan varit den drivande kraften bakom rånen och morden. ”Hade jag aldrig träffat henne hade jag aldrig råkat in i det här,” menade Hultén.

Under deras första kvällar hann paret med att utvecklas till en billig parodi på gangsterparet, ”Bonnie & Clyde.” Man överföll och rånade en ensam och försvarslös cyklande flicka, men bytet blev bara några shilling. Vidare lurade paret med sig en annan ung flicka in i militärtrucken, slog ner och rånade henne samt lämnade den till synes livslösa flickan att dö i ett dike vid Themsen. Hon hittades dock i tid av några förbipasserade och kunde räddas till livet.

Bytet blev bara några shilling
Den 7 oktober var en regning och blåsig lördagskväll och paret hade just lämnat Cadbury Hall i Hammersmith när man fick för sig att råna en taxi. I det första tilltänkta fordonet satt en uniformerad amerikansk soldat varför Hultén snabbt kom på andra tankar. Den andra bilen som man slutligen lejde, var en privattaxi, närmast att jämföra med våra dagars svarttaxi, vilken kördes av 34-årige flerbarns pappan George Heath.

Runt klockan 2 på natten kördes paret längs Great Western Road och när man nådde några hundra meter bortom den stora rondellen i Chiswick beordrade Hultén att Heath skulle stanna bilen.

”Jag hade plockat fram vapnet ur byxorna och när mannen rörde sig råkade ett skott gå av,” var Hulténs mycket svaga försvar i rätten. Troligast är att han istället iskallt sköt den ovetande och aningslösa chauffören. Beordrade därefter Jones att söka igenom mannens fickor samt körde vidare med den döende Heath mot staden Staines, där kroppen dumpades i ett dike. Nästa dag återfanns Heaths döda kropp och ett stort spaningspådrag drogs igång.

Hultén och Jones verkade dock inte lida av några som helst samvetskval utan ägnade tiden åt bio och besök på hundkapplöpningarna i White City!
Det ungdomliga övermodet – eller om det var ren dumhet – gjorde dock att Hultén fortsatte att använda sig av mordbilen, en grå Ford V8 av salongsmodell. Trots att bilnumret, RD 8955, förstås nu var högvilt hos Londonpolisen.

“The Cleft Chin murder”
Måndagen den 9 oktober obeserverade också en polisman bilen parkerad vid Fulham Palace Road och några timmar senare greps Hultén när han kom ut ur ett hus och satte sig i forden. Hultén, som inledningsvis togs för en amerikansk officer, använde sig av samma namn som han gjort när han presenterade sig för Jones, nämligen ”Ricky Allen.” Han nekade också till alla anklagelser och menade att han bara ”hittat” bilen och alls inte var inblandad i något mord.

Myndigheterna ställdes nu inför ett problem. I linje med det avtal som fanns mellan Storbritannien och USA, gällande de amerikanska trupperna i landet, kunde man inte utan vidare väcka åtal mot ”Ricky Allen” som snart visade sig heta Karl Gustav Hultén.

Förhören togs över av löjtnant Robert Earl de Mott från den amerikanska militärpolisen. Snart kom dock klartecken från de amerikanska myndigheterna att Hultén kunde åtalas enligt brittisk lag. Hultén pekade också ut var Elizabeth Jones bodde och polisen grep henne. Hon verkade först inte alls vara inblandad och släpptes men träffade en kväll en bekant på gatan, en reservofficer vid namn Henry Kimberly.

”Du ser blek ut,” menade han och fick till svar att hon suttit i förhör angående det omskrivna, men ouppklarade, taximordet.
”Om du hade sett någon göra det jag har, hade inte du heller kunnat sova på natten,” förklarade hon.

Kimberly anade snart att Jones inte berättat allt utan gick till polisen för att berätta om deras samtal. Jones kallades till nya förhör och snart rullades mordnattens alla detaljer upp av utredarna.

Trots att de pågick ett brinnande krig och tyskarnas desperata V 1-bomber föll över London, fick rättsfallet mycket stor uppmärksamhet. Till och med ansedda The Times talade om fallet som ”The Cleft Chin murder.” Detta eftersom mord offret Heath hade en så kallad kluven haka, ”cleft chin.” Den 16 januari 1945 stod de åtalade inför rätta i Old Bailey. Köerna var långa till sessionssalen och i denna trängdes bland annat amerikanska officerare, Jones föräldrar och ett stort pressuppbåd.

Hängdes i Pentonville-fängelset
Rättegången i Old Bailey var också unik så till vida att en kvinnlig försvarsadvokat för första gången i Storbritanninen talade direkt för en klient. Mrs Lloyd Lane försvarade Elizabeth Jones och dessutom tilläts den åtalade kvinnan att uppträda inför rätten utan hatt eller någon annan huvudbonad! Även detta en stor nyhet i dåtidens konservativa England. Jones försvarare gick helt på linjen att hon stått i beroendeställning och varit rädd för Hultén. Svensk-amerikanens försvar byggde på att det hela visserligen rört sig om ett tänkt rån, men att skottet sedan avlossats genom en olyckshändelse.

Men när Hultén, klädd i sin militäruniform under sitt vittnesmål talade om att pistolen bara ”råkat hoppa ut ur bältet och i handen” samt att han inte förstod åklagarens frågan när denne undrade varför han inte brydde sig om mannens tillstånd efter ”vådaskottet” var han förstås chanslös inför juryn. Dessutom ändrade han flera av vittnesmålen från förhören med både den brittiska polisen och löjtnant de Mott. Något som i än högre grad framställde honom som en utstuderad lögnare.
Klockan kvart i tre den 23 januari 1945 lämnade juryn sin plats i sessionssalen och halv fem var man tillbaka med utslaget mot de åtalade: Skyldiga! Det självklara straffet var hängning och alla överklaganden avslogs. Avrättningarna skulle ske den 8 mars, exakt 23 veckor efter mordet.

Det fanns gott om insändare i tidningarna från mer eller mindre kända personer vilka talade för benådning. Men främst lade man märket till författaren George Bernhard Shaw som i ett inlägg i The Times den 5 mars menade att avrättningen av den 18-åriga Elizabeth Jones – borde genomföras! ”Vi har inte möjlighet att förändra en sådan karaktär och då måste hon avrättas,” menade den åldrande författaren.

Inlägget i tidningen imponerade tydligen inte på myndigheterna för dagen därpå, den 6 mars, kom beskedet att Jones hade benådats. Hon frigavs sedan villkorligt från sitt fängelsestraff 1954. För Karl Gustav Hulten fanns dock ingen nåd att få, trots att han pläderat ”icke skyldig” och dessutom tidigare varit ostraffad.
Den 8 mars hängdes han i Pentonvillefängelset, fem dagar efter sin 23:e födelsedag. Vädjanden in i det sista, bland annat från hans amerikanska fru och andra personer i USA, klingade ohörda.

PLATSER: Rondellen vid Chiswick är nu en komplicerad trafikplats där motorvägen M4 ansluter och inte mycket finns kvar av 40-talets rondell. (tunnelbanestation: Gunnersbury) Lite mer miljö finns kvar kring Hammersmith Broadway (tunnelbanestation: Hammersmith) där mycket av förspelet till dramat kring Hulten och Jones utspelade sig. Elizabeth Jones bodde i ett hyresrum på 311 King Street i Hammersmith. Hultén greps vid den efterspanande bilen när denna stod parkerad på Lurgan Avenue.

FAKTA: Hultén & Jones-dramat gav vissa tvivelaktiga, kommersiella möjligheter. Ford-taxin, i vilken mordet utförts, ställdes i september 1945 ut i Somerset där intresserade fick betala 6 pence för att ta en närmare titt på den.
Violet Hodge, en av de överfallna flickorna, berättade också flera gånger om dagen – mot ersättning – sin berättelse om hur hon blev överfallen, rånad och lämnad att dö!

Klockan kvart över tio på kvällen den 14 juni 1915 steg polisinspektören Thomas Duggan och hans kollega en polissergeant Askew upp för trappan till det lilla pensionatet på 23 Upper Park Road i stadsdelen Hampstead. Ett pensionat, i ett typiskt londonhus beläget alldeles i närheten av Belsize Parks tunnelbanestation, som drevs av systrarna Flora och Eliza Milligan. Just när detektiverna frågat om en mister Melin fanns inne kom denne man in på pensionatet och en stund senare var svensken, 49–årige Ernst Waldemar Melin förd till Hampsteads polisstation misstänkt för spionage åt det tyska riket. Mindre än tre månader senare avrättades han som ende svensk i historien i Towern, dömd för spionage.

Berättelsen om Melin är en både tragisk och bortglömd historia som inte väckte mycket uppmärksamhet i svensk media eller på officiellt håll under första världskriget. Dock innehåller den för sin tid klassiska spioningredisenser som mystiska brev, hemliga koder och osynligt bläck.

Melin var, sedd i historiens ljus, en ganska olycklig person som gav sig in i något som han absolut inte klarade av och ett äventyr som istället kom att kosta honom livet.

“En något äventyrlig läggning”
I Svenskt Biografiskt lexikon står det om Ernst Waldemars son Douglas, som kom att bli en duglig yrkesofficer och framgångsrik upptäcktsresande, att denne uppfostrades hos farföräldrarna ”på grund av att fadern hade en något äventyrlig läggning.” Alltså så äventyrlig att det slutade framför en militär exekutionspluton i Towern, när Douglas bara var tio år! Annars verkade Ernst Waldemar, liksom sin fem år yngre broder, Olof Werling Melin ha en komfortablet utstakad karriär och framtid i det sena 1800-talets Sverige.

Fadern, Olof Melin var en på många sätt aktad man i Göteborg och bland annat ägare till Ångfartygsrederiet Thule som hade flera båtar i trafik på England. Dessutom hade han suttit i riksdagens båda kamrar under mer än 30 år. 70 år gammal flyttade dock Olof Melin och hans hustru Beata Carolina Weling till Djursholm och levede under sina sista år på Engelbrektsgatan i Stockholm. En märklighet var också att Ernst Waldemar inlät sig i något så speciellt som spioneri och detta mot just England eftersom brodern Olof Werling i Sverige kom att gå långt i sin militära bana och dessutom tillbringade hela 12 år, från 1893, i engelska Bournemouth där han verkade som sjukgymnast. Broderns främsta avtryck i historien har dock kommit på ett helt annat område, nämligen stenografins. Olof Werling, som levde ända till 1940, framlade nämligen ett eget stenografisystem som fått namnet, Det melinska systemet.

Kom till London första gången 1887
Mindre lyckad karriär fick alltså brodern Ernst Waldemar som i juni 1887 kom till London där han stannade i ett år innan han åkte tillbaka till Göteborg för att arbeta i Thulebolaget. Han beskrevs också länge som en hårt arbetande och långt ifrån talanglös affärsman. Han gifte sig med Anna Levisson och paret fick sonen Douglas som föddes 1895. Olof Melins företag, Olof Melin & son, bildades 1891 och i detta arbetade Ernst Waldemar, men 1905 upphörde verksamheten och föräldrarna lämnade Göteborg. Då hade det redan börjat gå snett för Ernst Waldemar som alltmer började missbruka alkohol och andra droger. 1906 var också den då 40-årige Ernst Waldemars hälsa vacklande och han tillbringade en tid på olika kurorter för att återvinna sin styrka och komma över drogberoendet. Pengar bistod nu fadern Olof med och 1909 och 10 tillbringade Ernst Waldemar i Paris och London.

Olof Melin hade inflytelserika vänner och Ernst Waldemar fick slutligen chansen till en nystart i den då ryska hamnstaden Nikolajev, belägen i Ukraina, just vid ett flodinflöde till Svarta havet. Där fick svensken en anställning på ett skeppsmäklarkontor och sysslade främst med export av spannmål. 1914 bröt första världskriget ut, en händelse som kom att bli ödesdiger för Ernst Waldemar. Alla skeppskontor i staden stängdes och när svensken förlorat sitt jobb åkte han till Stockholm och till sin far, den 81-årige Olof. I Stockholm stannade han bara två dagar innan han for vidare till Hamburg för att där försöka återknyta en del gamla kontakter och skaffa ett nytt jobb.

Det visade sig dock hopplöst och Ernst Waldemar förstod snart att han inte kunde klara sig på den lilla lön som han fortfarande fick från anställningen i Nikolajev. Dessutom hade fadern genom brev gjort klart för honom att det inte blev mer pengar från Stockholm.

Hittade ett pensionat i Hampstead
I Hamburg hade dock Ernst Waldemar åtminstone en vän, en svensk kommissonär, Gerdes. Denne bjöd på lunch, varvid ett antal tyskar också deltog och i samband med måltiden erbjöds svensken att åka till London och ta reda på vad han kunde om britternas flott- och arméenheter. Efter ett dygns tvekan bestämde sig den ekonomiskt hårt ansatte svensken att bli tysk spion. Melin åkte till Antwerpen där han träffade en tysk agent, Dierks och ett par tyska militärer, en kapten med det svenskklingande namnet Larsson som var specialist på flottan och en arméofficer, Schnitzer.
Med en Baedeker reseguide över Storbritanninen, en speciell kod och 30 pund åkte Melin från Rotterdam till Tilbury med en av Batavierlinjens båtar i början av januari 1915.

Efter en natt på hotell hittade han genom en annons i Daily Telegraph pensionatet i Hampstead för 25 shilling i veckan – exklusive lunch!. Visserligen en bit utanför London city men ändå på bekvämt avstånd till tunnelbanan och dess Northern Line.

På fröknarna Milligans pensionat blev snart Melin sedd som en lättsam och trivsam gäst, med sena vanor både på morgnar och kvällar. Generöst bjöd han de andra boende där på cigaretter och godsaker. En kuriositet som gästerna och fröknarna la märket till var att han ofta pratade om att han använde citronjuice till att badda ansiktet med efter rakningen. Bra för hyn, menade Melin.

Under sina två första veckor i London rapporterade han till sina tyska kontaktmän vilka uniformer och fartygsnamn på flottisternas mössor som han träffade på, samt platserna på de sökarljus som fanns utposterade i London och det faktum att tyska luftskepp, så kallade zeppelinare hade flugit över staden.

Misstänk spioncentral i Haag
Efter ett mellanspel i Antwerpen åkte han tillbaka till London den 26 februari och med denna datum medgav också Melin att han skickat tidningar med ”oskyldiga” rapporter om sjömän som han såg på olika platser.

Den brittiska säkerhetstjänsten hade dock blivit misstänksam mot svensken, inte minst eftersom Melin korresponderade med en tysk, Dierks och dennes ”exportfirma”. Dierks, som Melin kände som Saundersen, hade kontor på 166 Loosduinschekade i Haag och detta kontor var en misstänkt spioncentral i Holland som säkerhetstjänsten höll ett vakande öga på. Med månatlig regelbundenhet fick Melin 50 pundsutbetalningar från adressen i Holland,

Den brittiska postcensuren hade från krigsutbrottet byggts upp till att omfatta mängder med brev och paket och vid krigsslutet 1918 var 4000 personer sysselsatta med att kontrollera 375 000 brev per dag.

Under våren 1915 kom två paket adresserade till Melin på Upper Park Road och dessa var avsända i Tilbury och Gravesend. I paketen hittades några vad det verkade harmlösa brev från något som utgav sig att vara en brorsdotter till Melin vid namn Kate. När breven studerades med specialutrustning stod det klart att det det fanns meddelanden skrivna på tyska och engelska mellan raderna med osynlig skrift.

”Tysk ubåt 29” var skrivet mellan raderna i det ena brevet och när den osynliga skriften framträdde på det andra fanns ett längre meddelande på tyska: ”Med tanke på tillkännagvinadet av torpederingen av The Goliath frågar sig Daily Mail om fartyget torpederades av egna jagare på samma sätt som tre engelska fartyg sänktes tre dagar tidigare. Är detta sant och vilka skepp har förstörts?”

I det andra paketet hittades ett meddelande på engelska: ”Följande fartyg sägs ha sjunkit: Royal Oak, Marlborough, Majestic, Odeon, Clic. Även Revenge har satts på grund öster om Portsmouth. Försök bekräfta om tyska utbåten U12, eller någon annan, har tagits av engelsmännen.”

Juice för hudens skulle efter rakning
Nu ansågs läget så allvarligt att ett polisingripande mot Melin var nödvändigt och Duggan och Askew skickades till Hampstead.

Ernst Waldemar Melin ställde sig inledningsvis helt oförstående och uppträdde aggresivt när poliserna ville undersöka hans rum. Men efterhand lugnade han ner sig och på spiselhyllan i rummet hittades en liten flaska med lemonjuice. Dessutom pennspetsar, Baedeker-guiden, en liten anteckningsbok och ordböcker på tyskan, franska, engelska och svenska. I Baedekerguiden var vissa orter som Glasgow, Harwich, Portsmouth, Leith, Plymouth och Grimsby förprickade medan hotel i Portsmouth, Plymouth och Hull var understrykna. Dagen efter gripandet, den 15 juni, fördes Melin till Scotland Yard och uppgav under förhören att juicen användes som ansiktsvatten efter rakningen men hade svårare att förklara varför en av pennspetsarna bar spår av samma juice. Inledningsvis nekade Melin till att ha något med spioneri för tysk räkning att göra. Snart började dock Melin göra allt fler medgivanden.

Domare var generalmajor Lord Cheylesmore och åklagaren, A H Bodkin hade inte svårt att övertyga rätten om Melins skuld. Totalt framlades fem åtalspunkter beträffande olika spionaktiviteter. George Elliott som var Melins advokat satsade på ett försvar där svenskens inkompetens när det gällde militära kunskaper framhölls och Melin förklarade sig oskyldig till anklagelserna.

En mönsterfånge fram till avrättningen
Faktum är också att Melin i historiens ljus framstår som en misslyckad spion och hans ”krigsinsatser” på tysk sida snarast var produkten av ett akut och desperat penningsbehov.

Den 8 september avkunnades dödsdomen för spionage och han fördes till The Casemates, en bombsäker byggnad, i Towern. Denna Londonfästning vid Themsen som börjat byggas redan 1078 av Vilhelm Erövraren och som genom seklerna hade fungerat som fängelse och avrättningsplats åt ”statens fiender” på alla plan.

Totalt kom tio tyska spioner, inklusive Ernst Waldemar Melin, under första världskriget att avrättas där och ytterligare en under andra världskriget. Dessutom satt Rudolf Hess under några månader fånge där efter sin misslyckade fredsflygning till Skottland.

Det berättas att Ernst Waldemar Melin under sina tre veckor i Towern uppträdde som en mönsterfånge och gentleman. När han på morgonen den 10 september strax före klockan 6 fördes till den på den tiden öppna miniskjutbana mellan Martin Towers och Constable Towers, hade han skakat hand med sina vakter och tackat för deras vänlighet.

Klockan 6 ställde några skyttar från det skottska gardet upp framför Melin som bundits fast vid den stol där de dödsdömda sattes. Och med ett absolut lugn mötte Ernst Waldemar Melin döden för en sak som han med säkerhet aldrig hade trott på!

[Towern]
Londons äldsta samling av byggnader och dess första stora och fortfarande mest attrkativa turistattraktion har en historia tillbaka till 1078 när Vilhelm Erövraren byggde en mindre träborg vid nuvarande White Tower. Detta på en helig plats kallad Bryn Gwyn, där kråkguden Bran ansågs ha blivit begravd. Towern har genom åren tjänat som palats, fängelse, skattkammare, befästning, observatorium och djurpark!

Så brittiskt, så engelsk och så speciellt som dryck! Hört talas om drycken Pimm’s? Nej, det är knappast troligt eftersom det är en av de mest lokala aperitifer i världen – ändå är Pimm’s en klassisk storsäljare med egna utskänkningsstånd i samband med storevenemang som Wimbledon-tennisen, Royal Ascot-galoppen och trädgårdsarrangemanget, Chelsea Flower Show.

Ingen vet med säkerhet när James Pimm skapade sin märkliga dryck men säkert är att denne man tog över Hogshead Tavern nära Bank of England i Londons City 1823. Pimm gjorde om värdshuset till Pimm’s ostronbar. Där skapade han också sin egen drink på ett recept bestående av örter, kryddor och en bas av gin. Ursprungligen såldes den i glas och kärl över disken i ostronbaren men 1859 började han också tappa den på halvlitersbuteljer vilka såldes för 3 shillings. 1865 sålde James Pimm sin rörelse till Frederick Sawyers som allt mer började kommersialisera drycken vilken snart blev en jättesuccé vid större, publika arrangemang. 1880 var det Horatio Davies, senare borgmästare i London, som tog över tillverkningen och dessutom började göra variationer på Pimm’s.

1912 registrerades namnet Pimm’s No 1 Cup. Senare utvecklades ytterligare fem variationer, nummer 2 till 6 med baser bestående av whiskey, konjak, rom, rågwiskey och vodka. Idag är det bara ettan som säljs men även Pimm’s No 6 – den med vodka – har börjat sälja och rönt ett ökat intresse.

Idag tillverkas Pimm’s i Laindon, Essex och den största marknaden är förutom Storbritannien även USA, Frankrike och Asien.

Ginbasen i Pimm’s No 1 är alltså ett gammalt 1800-tals Booth’s London Gin-recept med torr eftersmak. Extrakt innehållande olika örter, frukter, mineralvatten och någon hemlig likör tillsätts sedan ginbasen.

1931 var ingenjören Harry C Beck arbetslös, Han hade tidigare varit anställd hos Londons tunnelbaneföretag som ingenjör och bland annat ritat elektriska kopplingssystem men de dåliga tiderna hade gjort att han förlorat jobbet.

Under sin tid där hade han ofta funderat på tunnelbanekartan som i princip sett likadan ut sedan 1860-talet. En geografiskt perfekt karta som kunde läggas direkt över en Londonkarta men en som också var mycket opraktiskt för de resande som behövde byta linjer och enkelt hitta stationerna på nätet.

Alldeles för revolutionerande

“Man borde kunna städa upp kartan”, menade Beck och funderade på ett system med raka linjer och vinklar vilka bara skulle ha floden Themsen som utgångspunkt. En dag 1931 stegade han därför upp till tunnelbanans direktion och lade fram ett förslag. “Alldeles för revolutionerande” menade direktionen och tackade, till Becks besvikelse, ett artigt nej.

Men Becks geniala idé hade ändå satt sig och året efter var tongångarna mer positiva och i januari 1933 fanns 750000 kartor i miniformat ute på stationerna. “A new design for an old map, we should welcome your comments” var den försiktiga kommentaren som bifogades kartan men succén var ändå omedelbar. Månaden efter tvingades man trycka upp 100000 nya kartor!

ick bara 10 guineas

För sin geniala idé belönades Harry Beck med 10 guineas, i dagens penningvärde cirka 5500 kronor, men viktigare han fick ett fast jobb där han under 20 år jobbade vidare med tunnelbanekartan. Londons tunnelbana räknas som en av de enklaste i världen att lära sig och att åka med och mycket av detta är Harry Becks förtjänst. Hans grafiska innovation utsågs också som en av de tio bästa under hela 1900-talet och det säger väl det mesta…

”Den bästa spion ryssarna haft!” Orden var CIA-chefen Alan Dulles och den han syftade på var Harold Adrian Russel Philby. Alltid kallad Kim sedan hans pappa gett honom det smeknamnet efter huvudpersonen i Ruyard Kiplings ”Djungelboken.”

1944 köpte Philby huset på 18 Carlyle Street i Londons fashionabla Chelsea distrikt. Utmärkt för en karriärdiplomat och det, lika lite som att Kim var en intelligent, humoristisk och vänlig person, pekade på att han var en av de farligaste sovjetiska spionerna någonsin.

Lite märkligt är det också att det var i den brittiska aristokratins högborg, universitetet i Cambridge, som en grupp ungdomar med spirande vänstersympatier utvecklades till en aktiv, kommunistisk cell. Med tiden fick flera av dess medlemmar nyckelpositioner inom den brittiska underrättelsetjänsten och lade grunden till en spiongrupp som allvarligt kom att skada västmakterna under ”Det kalla kriget.”
För Kim Philby sägs det att han valde det bättre av 30-talets två totalitära dikatursystem – kommunismen – i kamp mot det andra, nazismen.

Philby tog en doktorsgrad i ekonomi. Men det blev som journalist han kom att inleda sin yrkeskarriär. Den högertäckmantel som han skaffade sig betydde jobb på ansedda dagstidningen, The Times. För denna tidning rapporterade han bland annat från Franco-sidan under det spanska inbördeskriget och som frontreporter vid evakueringen av den brittiska expeditionsstyrkan vid Dunquirk i Frankrike 1940. Då var han redan, sedan sex år tillbaka, rysk agent och det var under Andra världskriget som han började bli riktigt nyttig för sina uppdragsgivare. Philby fick nämligen anställning i den brittiska underrättelsetjänsten MI 6 – avdelningen för specialoperationer och 1941 flyttades han till sektion V – kontraspionaget! Philby skulle där specialisera sig på Spanien och Nordafrika.

Bekämpa ryssarna!

Men det skulle bli ännu bättre – ur ryssarnas synpunkt! 1944 utnämndes han till chef för sektion IX, en avdelning som skulle specialisera sig på Sovjetunionen och bekämpa kommunismen. Philby lämnade under denna tid i princip all tänkbar information till ryssarna, men situationen kom plötsligt efter kriget att utvecklas dramatiskt.

Den ryske vicekonsuln i Istanbul ville hoppa av och ansökte om brittisk asyl. I gengäld lovade han att namnge tre ryska spioner i England. Philby förstod snabbt att han var en av dessa och begav sig till Turkiet. Ryssarna varnades och plötsligt var den ryske vicekonsuln tillbaka i Moskva och gick förmodligen ett förfärligt öde till mötes. Philby var alltså ”tredje mannen.” De övriga två har också gått till spionhistorien, Guy Burgess och Donald Maclean.

Till Philbys övriga ”bedrifter” räknas bland annat att han såg till att sabotera de brittisk-amerikanska försöken att störta den kommunistiska regimen i Albanien och att ett tjugotal västagenter i Kaukasusområdet försvann spårlöst.

I januari 1962 flydde Philby plötsligt till Moskva. Han hade då lämnat underrättelsetjänsten och arbetade som utrikeskorrespondent åt tidningen ”The Observer” i Beirut. Landsförrädare i England alltså, men i Moskva betraktades han som en hjälte. Fick flera fina utmärkelser och levde gott fram till sin död 1988. Philby var då 76 år gammal och sedan länge sovjetisk medborgare. Till sina dagliga förmåner hörde att få ”The Times” levererad varje dag. Så att denne cricket-entusiast inte skulle behöva missa något resultat!

När Philby flydde 1962 fanns redan, sedan 11 år tillbaka, Guy Burgess i Moskva. Burgess hade före kriget tillsammans med sin gode vän Anthony Blunt bott i en lyxlägenhet på 5 Bentick Street. Hyresvärd var Lord Rotschild och Burgess/Blunt hade redan på 30-talet varit medlemmar i en kommunistisk och homosexuell orden, ”Apostlarna” vid universitet i Cambridge.

Burgess, med jobb inom BBC, blev under kriget engagerad i underrättelsetjänsten och även Blunt, som annars var konsthistoriker med arbete vid kungahuset, engagerades där.

Under många dramatiska nätter plockade paret ut topphemliga dokument från Whitehall, tog med dem till Bentick Street eller till Blunts tjänstelägenhet på Portman Square. Där fotograferades handlingarna och skickades med kurirer till Moskva. Snart utrustades paret, i klassisk spionstil, med minikameror av ryssarna. Allt för att underlätta spionarbetet!

Flydde till Moskva

I maj 1951 flydde Guy Burgess och Donald Maclean till Moskva och Burgess bodde där tillsammans med en rysk pojkvän fram till sin död 1963. Hans aska flögs dock senare tillbaka till England och Burgess begravdes i familjegraven vid West Meon i Hampshire.

För Blunt betydde freden att han kunde återuppta sin civila karriär som blev strålande och till slut ledde fram till att han adlades och blev sir Anthony Blunt. Tiden hann dock ifatt även honom och 1979 avslöjades hela affären vilket betydde att Blunt förlorade sin adelstitel och plockades på alla sina nationella utmärkelser. Blunt dog 1983 i nummer 45 Portsea Hall, Bayswater. Han var då 76 år gammal.

PLATSER: Philbys 18 Carlyle Square ligger en bit från närmaste tunnelbanestation som är South Kensington. Gå Onslow Square söder ut, vidare över Fulham Road och fortsätt på Sydney Street till Kings Road. Sväng till vänster och följ gatan tills ni når Carlyle Square på höger hand.

Burgess och Blunts 5 Bentinck Street ligger i Marylebone. Närmaste tunnelbana är Bond Street. En annan intressant ”spionplats” är RAC–klubben vid Pall Mall. (Tunnelbanestation: Green Park) Det var i denna fashionabla motorklubbs restaurang som Burgess och Maclean planerade sin flykt till Moskva 1951.

MISSA INTE: När ni är i Kensingtonkvarteren kan ni också titta på 83 Onslow Gardens. Gatan som är en direkt sydlig fortsättning på Queens Gate. Här bodde en av de mest kända brittiska förrädarna under Andra Världskriget, ”Lord Haw-Haw.” Han hette William Joyce, var egentligen amerikan, men flyttade till England och blev medlem i det brittiska nazistpartiet. Veckorna före krigsutbrottet 1939 åkte han till Tyskland och därifrån blev han en nazistisk propagandaröst i de radiosändningar som skickades över de brittiska öarna. Med sin nasala röst som inledningsvis förkunnade ”Jairmany calling! Jairmany calling!” spred han antibrittisk propaganda i fem år. Joyce greps vid danska gränsen efter krigsslutet, ställdes inför rätta för högförräderi och hängdes, 39 år gammal, i Wandsworthfängelset den 3 januari 1946.

FAKTA: Ett av de mer uppmärksammade morden i London med troliga politiska motiv är det så kallade ”paraplymordet” 1978. Författaren Georgi Markov, hade lämnat sitt hemland Bulgarien redan 1969 och arbetade för BBC:s internationella sändningar. Där kritiserade han då och då den kommunistiska regimen i sitt gamla hemland. En torsdagskväll, den 7 september 1978, väntade Markov som vanligtpå en buss vid Waterloo Bridge när han plötsligt kände en stöt mot sitt lår. Han vände sig om och såg en man som tappat sitt paraply och bad om ursäkt. Mannen försökte dölja sitt ansikte och försvann snabbt i en taxi. På natten insjuknade Markov i hög feber i sitt hem på Lynette Avenue vid södra delen av Clapham Common. Efter ytterligare ett dygn togs han in på sjukhus där man konstaterade någon form av blodförgiftning. Trots massiva insatser med antibiotika avled han den 11 september. Under obduktionen hittade man en liten metallkapsel i Markovs lår, vilken hade innehållit något okänt ämne. Misstankarna om brott föll på den dåvarande bulgariska regimen, med president Zhivkov i spetsen. Inte minst eftersom en annan bulgarisk dissident råkade ut för ett liknande attentat i tunnelbanan i Paris vid ungefär samma tidpunkt. Zhivkov tvingades bort från makten i Bulgarien 1989 och avled 1998.

Häromdagen så publicerade Henrik en äldre text som han tidigare hade publicerat på bloggen “Fotbollsklubben”. I samma anda publicerar vi nu en annan text, denna gång av Tomas, på samma ämne, Gangsterbröderna Krays.

1966 var låten ”The sun ain’t gonna shine anymore” en jättehit med popgruppen The Walker Brothers.

Halv nio på kvällen den 9 mars strömmade just denna populära låt ur jukeboxen på puben ”The Blind Beggar” vid Mile End Road i Whitechapel. Särskilt mycket folk fanns inte i lokalen när dörrarna plötsligt öppnades och tre män kom in. Vid bardisken satt George Cornell, en ökänd gangster i Londons undre värld och drack en öl. Cornell tillhörde det så kallade ”Rickardson-gänget” och var för ögonblicket den ende av betydelse bland dessa Londongangsters som inte satt bakom lås och bom.

De tre männen gick fram till Cornell och en av dessa sköt två skott i taket. Något som fick all aktivitet att frysa till is i lokalen och till slut hördes bara musiken strömma ur jukeboxen. En annan man ur trion steg fram, tog upp en mauserpistol och sköt Cornell med två skott mellan ögonen. I mytbildningen som alltid uppstår kring sådana händelser sägs det att jukeboxen började hacka på just ordet ”anymore” i refrängen av den populära låten.

Skytten var Ronnie Kray och ena halvan av Londons mest berömda gangstertvillingar. Den andre var Reggie, satt internerad i över 30 år för sina brott under 60-talet!

Boxades i Albert Hall
Tvillingarna föddes 1933 i en ganska typisk East End-familj och växte upp i Hoxton. Senare flyttade pojkarna med mamma Violet i spetsen till Vallance Road i Bethnal Green. En plats som i decennier skulle bli brödernas högkvarter. Detta distrikt var en tuff ”skola” för bröderna, befolkat som det var med många prostituerade, småtjuvar och missbrukare.

Tillfällig arbeten i East End blev närmast parenteser för tvillingarna som när man under en tid arbetade på Billingsgates fiskmarknad. Reggie som praktikant hos försäljarna och Ronnie som ”empties boy”, det vill säga undersökte marknaden för och samlade in tomma fisklådor.

Ronnie och Reggie drogs, vilket var vanligt i dessa kvarter, till boxningssporten, liksom storebror Charlie. Den sistnämnde var också den socialt mest välartade i brödratrion. Redan som 17-åringar var tvillingarna proffsboxare i lättviktsklassen. I oktober 1951 gick faktiskt också Charlie, Ronnie och Reggie samma kväll matcher vid en välbesökt boxningsgala i Royal Albert Hall. Tvillingbröderna kom tidigt i klammeri med rättvisan och i deras personakter fanns mängder med stölder och misshandelshistorier.

Militärtjänstgöringen blev ett fiasko och inleddes katastrofalt när tvillingarna redan vid mönstringen i Waterloo Baracks på Towern, slog ner en korpral och marscherade ut skrikande: ”Vi skall hem till vår mamma!”

Resten av militärtjänstgöringen tillbringade bröderna mest bakom galler och lärde på så sätt känna en rad personer från den undre världen. Med amerikanske gangsterkungen, Al Capone som föredöme började man inledningsvis, i liten skala, bygga upp ett eget gangsterimperium. Först tog man över en biograf och gjorde om denna till en biljardhall. En klubb med det träffande namnet ”Two R’s club” startades också, liksom några illegala spelklubbar och en bookmaker-verksamhet. Snart hade man också tagit sig in i mer faschionabla West End, när man övertog en nattklubb i Knightsbridge. Den döptes till ”Esmeralda´s Barn” och blev senare ett diskotek.

Bytte plats i häktet!
Men de riktigt stora pengarna plockade man inledningsvis in från så kallad beskyddarverksamhet. Och faktum var att denna verksamhet som ”Firman,” vilket bröderna föredrog att kalla sin verksamhet, var lite mer ”beskyddande” än dagens motsvarigheter. En försäljare av begagnade bilar anlitade exempelvis bröderna och plötsligt var alla klagande kunder som bortblåsta!

Reggie gifte sig 1965 med Frances Shea som begick självmord 1967 något som verkade ta psykiskt hårt på gangstern.

Ronnie, som var homosexuell, fick tidigt psykiska problem och innan han fyllt 25 satt han inspärrad på mentalsjukhus. Reggie fixade dock så att han kunde fly därifrån. Detta genom att helt enkelt byta ut Ronnie mot sig själv vid ett söndagsbesök. En metod som också tillämpades på liknande sätt när Ronnie, misstänkt för ett grövre brott, skulle identifieras och kallades till polisstationen. Under identifikationsparaden pekades han ut som gärningsman. ”Men jag är ju Reggie Kray,” skrek Reggie som tagit Ronnies plats och naturligtvis själv hade ett vattentätt alibi.

Ett annan berömd fritagningshistoria kom när bröderna hjälpte Frank ”Mad Axe Mitch” Mitchell att fly från kriminalanstalten på Dartmoor. Mitchell blev dock en plåga för bröderna när han senare skulle hållas gömd. Han försvann också under oklara omständigheter och har aldrig återfunnits. Likadant var det med gangstern Jack ”The Hat” McVitie som kom i bråk med tvillingarna och helt enkelt bara ”försvann.” En bit in på 60-talet hade Kraybrödernas imperium i London vuxit rejält. Detta trots flera fängelsestraff för tvillingarna. Nu omfattade verksamheten allt från beskyddarverksamhet, mord och skumma affärer till pornografi och narkotika. Men deras klubbar i London var samtidigt populära, inte minst bland kändisarna, och bland de många som var mer eller mindre goda vänner med Krays fanns sångerskan Marlene Dietrich.

Ronnie och Reggie hade också börjat ta kontakt med den amerikanska maffian, vilka gärna ville ha in en fot i London.  Vid ett tillfälle 1964 träffade tvillingarna en av höjdarna från New York-maffian, Angelo Bruno på London Hilton men något större samarbete blev det aldrig.

Försökte mörda i självaste Old Bailey!
Ett problem för Krays var Rickardsons, ett rivaliserande gangstergäng från södra London, vilket ledde till flera skottdueller och andra incidenter. En till synes oskyldig sådan kom när George Cornell vid ett tillfälle kallade Ronnie Kray för en ”fet bög” något som senare kom att kosta honom livet på The Blind Beggar. Upprinnelsen var egentligen att Rickard Holt, en smågangster utanför ”Firman,” men allierad med denna, sköts ihjäl av Richardsons. Något som krävde revansch. Ronnie fick märkligt nog inga problem med polisen efter skottdramat på The Blind Beggar. Några bevis fanns nämligen inte. Barflickan påstod sig inte sett så mycket och hade ”svårt för ansikten” och övriga i lokalen hade inte heller lagt märket till särskilt många detaljer av skottdramat. Dessutom verkade glasen vara bortplockade eller avtorkade innan polisen började sin undersökning. 1968 kom sedan en annan märklig incident i självaste domstolsbyggnaden, Old Bailey. Under en rättegång skulle ett vittne berätta ofördelaktiga saker om Krays och en medlem i tvillingarnas gäng skickades till domstolen med en väska innehållande en giftinjektion som skulle aktiveras genom en spruta när denna rörde vid vittnet. Inom några minuter skulle mannen vara död. Nu misslyckades detta attentat eftersom vittnet fördes till sessionssalen en helt annan väg än väntat. Detektiver från Scotland Yard hade dock obeserverat mannen från gangstergänget.

Scotland Yards tålamod med Kraybröderna var också på upphällningen och under ledning av kriminalchefen Leonard ”Nipper” Read inleddes ett omfattande spanings- och utredningsarbete som kom att ta mer än åtta månader. Ett antal detektiver i folkmun kallade, ”Nippers arme” spårade slutligen också tvillingarna till moderns lägenhet i Braithwaite House, belägen i St Luke’s en triangel mellan City Road och Goswell Road. Där greps Reggie till sängs med en ung flicka från Walthamstone och Ronnie i ett annat rum – med en ljushårig yngling.

Medlemmarna började att tala
Bara några månader efter mordförsöket i Old Bailey var Krays snart tillbaka där och med bägge bröderna bakom lås och bom samtidigt började också personer från den undre världen prata allt mer frikostigt. Vissa nyckelvittnen, som mångåriga gängmedlemen, Albert Donaghue lovades strafflindring och 1969 inleddes en gigantisk rättegång i Old Bailey. Förutom Ronnie och Reg stod åtta andra gangsters ur ”Firman” åtalade. Även om inte alla åtalpunkter gick igenom så dömdes tvillingarna ändå för morden på Cornell och McVitie. Ronnie burades in på kriminalanstalt och dog av en hjärtattack i Broadmoor 1995. Innan dess hade han 1989 gift sig med Kate Howard, en tidigare strip-o-gram-flicka och hon skrev också en bok 1993 med titeln, Murder, Madness and Marriage.

Reggie som dömdes till internering under en tid av ”inte mindre än 30 år” och avtjänade 31 år av detta straff innan han dödssjuk i cancer frigavs av humanitära skäl i september 2000. Han dog på sjukhus bara några dagar efter frigivandet!

1990 gjordes en långfilm, av tveksamt historiskt värde, betitlad The Krays, där bröderna spelades av Gary och Martin Kemp, tidigare medlemmar av popgruppen Spandau Ballet!

Gör ett besök i Kray-land!

Bröderna Krays gangstervärld i London på 50- och 60-talet omfattade många platser, även om förstås East End var basen för “verksamheten.” Några platser i detta genuina Kray-land som är väl värda ett besök är:

Blind Beggar, 337 Whitechapel Road: Platsen där Cornell sköts ner vid bardisken finns fortfarande kvar och är en efter East End-mått mycket elegant och trivsam pub. Namnet, blinde tiggaren kommer från berättelsen om Henry de Montford som “stupade” vid Slaget vid Evesham 1265. Han hittades blind och klädd till tiggare av en adelsmans dotter som vårdade honom frisk. Under slutet av 1800-talet sålde frälsningsarméns grundare, William Booth regelbundet sin tidning, “War Cry” utanför puben som också var center för ett gäng ficktjuvar och smågangsters vilka var från dessa delar av staden, Gänget härjade dock mest i West End och på en rad kapplöpningsbanor. 1891 provocerade man och överföll ett äldre judiskt par, Klein vid dåvarande Gower Streets tunnelbanestation. En 19-åring i gänget, Paul Vaughan även kallad ”Ellis,” stack ner Fred Klein med en paraply. Klein avled senare och Vaughan dömdes för dråp.

Grave Maurice, 269 Whitechapel Road: Inte alls lika flott pub som Blind Beggar, men kanske just därför lite mer atmosfär när det gäller just Kray-land. Uppkallade efter greve Maurice, en tysk på den rojalistiska sidan under det engelska inbördeskriget. Puben var ett populärt tillhåll för Krays och andra gangsters på 1960-talet. Det berättas att när detektiven Leonard “Nipper” Read spanade på Krays fick han 1964 ett tips om att Ronnie Kray skulle intervjuas på puben av TV-presentatören Michael Barrett och begav sig därför förklädd dit. En lyxig amerikansk bil stannade utaför, en man steg ut, kände i sin rockficka som om revolvern låg rätt, steg in på puben och tittade sig noggrant runt. Gick därefter ut och öppnade bakdörren och ut kom Ronnie Kray och steg in på puben och intervjun.

Hospital Tavern, 176 Whitechapel Road: Puben var 1960 platsen för den värsta gängfighten sedan andra världskriget mellan två gangstergrupper i East End. Krays kom till puben beväpnade med knivar, kedjor och annat för att göra upp med medlemmar ur Watney Streeters från närbelägna stadsdelen, Shadwell. Bakgrunden var att Ronnie 1956 hade ådragit sig ett treårigt fängelsestraff efter ett bråk med en Watney Streeters-medlem. Krays vann, enligt lokaltidningarna, en överväldigande “seger.”

The Carpenter’s Arms, 73 Cheshire Street: Var den sista puben som tvillingarna Krays ägde och här höll mamma Violet hov med sina väninnor varje vecka enda fram till dess Ronnie och Reggie hamnade i fängelse 1969.

Repton Boys Club, hörnet Cheshire Street och Hereford Street: Londons mest berömda boxningsklubb där tvillingarna lärde sig bli fruktade slagskämpar redan i unga år.

St Mathew, kyrkan som ligger intill Hereford Street: Bara ett stenkast från gatan, Vallance Road där Kraybröderna växte upp begrovs också dessa tre inom fem år. Ronnie den 29 mars 1995, Reggie den 11 oktober 2000 och äldste brodern Charlie redan i april samma år. Den mest välbesökta var Ronnies som var den största begravningen i London sedan Winston Churchills på 1960-talet. Reggie hade permission och kom iförd handfängslen till kyrkan. Redan 1839 begrovs för övrigt Joseph Merceron i kyrkan – han var född på Brick Lane och blev Bethnal Greens förste gangsterboss!

Hösten 2000 gjorde en grupp vetenskapsmän vid Londons universitet en ”renlighetsanlys” av ett antal säten från en tunnelbanevagn på Central Line. Detta för att analysera vad som fanns i och på sätena trots att London Transport säger att dessa görs rena regelbundet.

Det här är vad sätena dolde:

• Fyra typer av hår från människa, mus, råtta och hund
• Sju typer av insekter; mest flugor och mestdels levande!
• Rester av spyor från nio olika människor
• Urinrester från minst fyra olika människor
• Avföring från människa
• Avföring från gnagare
• Mänsklig sperma

Och när sätena monterades isär hittade man:

• Resterna av sex möss och två stora råttor
• En tidigare okänd svampart!

Så se upp var du sätter dig på tunnelbanan!

Fotnot: Detta är en text som tidigare publicerats på www.mindthegap.se.

Förmodligen är det bara i England som en katt skulle kunna erhålla titeln “chefsråttfångare” med lön från parlamentet. Eller att en riksdagsledamot skulle kräva svar i kammaren om vad som hänt denna katt. När den eleganta, svartvita kattflickan Sybil förra hösten gjorde entré på Downing Street i London var glädjen stor i detta djurälskande land. Under tio års tid, eller så länge som Tony Blair och hustrun Cherie fanns i premiärministerbostaden, hade denna varit kattlös. Ett unikum som inte hänt sedan 1900-talets början.
Berättelsen om den engelska chief mousern, alltså en statlig chefsråttfångare, lär kunna spåras tillbaka till Henrik VIII:s 1500-tal men det var först för 400 år senare som det blev någon officiell prägel på det hela och detta under inrikesministeriets domäner.
Redan 1924 hade dåvarande premiärministern, Ramsay MacDonald en katt i bostaden som kallades Treasury Bill. Först i juni 1929 bestämde man sig dock för att anslå en penny per dag av allmänna medel för som det hette i officiella protokoll, ”införskaffande av en duglig katt”.

Premiärkatten som skulle hålla efter skadedjuren på Downing Street kallades Peter
och kom att verka i 17 år och under fem premiärministrar. Redan 1932 hade Peter visat sig så effektiv att ”lönen” höjdes till en shilling och 6 pence i veckan.
När Winston Churchill flyttade in 1940 hade han med sig sin egen rödaktiga Nelson
medan företrädaren Neville Chamberlain kelat med sin Munich Mouser. Churchill berömde förövrigt Nelson för att göra en krigsinsats genom att i spartider fungera som en ”levande varmvattenflaska” åt premiärministern. Peter pensionerades 1946 men hans efterträdare, kallad Peter II, gick ett olyckligt slut till mötes när han blev överkörd ute på Whitehall 1948.

Efter ytterligare två trotjänare, ännu en Peter och en Peta, på ”tjänsten” kom en verklig klassisker 1970 när Wilberforce tog över och under sina 17 år hann tjäna fyra olika premiärminstrar.
Efter ett bejublat TV-framträdande 1958 när den tredje Peter var i tjänst ville en beundrare skänka ett nytt halsband till katten men fick ett artigt svar att ”eftersom Peter är en etablerad statstjänsteman får han inte ta emot gåvor.”
1989 flyttade den kanske mest berömda katten av alla, Humphrey, in på Downing Street där Margaret Thatcher fortfarande huserade och den 18-årige föregångaren Wilberforce just dött. Humphrey blev en klassisker och en nationell angelägenhet. Thatcher var så förtjust i dennes effektivitet som musjägare att hon trots erkänd motviljan mot offentliga utgifter gärna gick med på kattlönen vilken nu stigit till 100 pund per år. De saneringsfirmor som annars anlitades till Downing Street tog nämligen 40 gånger så mycket betalt!
1997, när John Major förlorade valet mot Tony Blair, var dock Humphreys tid på Downing Street ute. In flyttade paret Blair och ut åkte katten. Nu kom dock ryktet i svang att Humphrey hade ”fått somna in” och till slut ställde en konservativ ledamot i parlamentet frågan om Humphrey egentligen levde. Pressen skickades därefter till en adress i södra London där katten visade sig ha pensionerats i högsta välmåga och sedan avled först 2006.

Nu är dock lugnet återställt på Downing Street. Efter tio år utan någon chief mouser flyttade, i september 2007, den svartvita Sybil, som fått namn efter Basil Fawltys fru i TV-serien ”Pang i bygget”, från Edinburg i Skottland. På adressen nummer 10 bor finansministern, Alistair Darlings familj medan premiärminster Gordon Brown har sin bostad i nummer 11 – men sitt kontor på nummer 10. Sybil får dock, enligt Gordon Brown och hustrun Sarah; ” gärna röra sig mellan bägge våningarna”.

Fotnot: Detta är en text som tidigare publicerats på www.mindthegap.se.