Varje vecka så bjuder vi in tre personer att agera panelhönor och diskutera ett aktuellt ämne i engelsk fotboll. Eller populärkultur. Eller egentligen bara något som gör att vi alla simmar i en ännu mindre ankdam.

Sven-Göran Eriksson gjorde i veckan comeback som manager i England och det måste vi givetvis studera närmare. I korthet kan man säga att vår panel är kluven inför “Svennis”. Han är bra, kunnig och allt det där. Men helst i en annan klubb än den egna. Så kan man nog sammanfatta omdömet.

Veckans panelhönor

Första gänget ut i panelen är Lars Liljegren med sympatierna hos Charlton Athletic, Jocke Lander som står upp till armhålorna i Arsenal FC samt Pål Andersson vars lekamen troligen blöder blått och vitt ty det är Colchester Uniteds färger.

Sven-Göran Eriksson är tillbaka i Engelsk fotboll. Din spontana kommentar?

LARS: Svennis är en go gubbe, mer gubbagrön än hela Götet. Det han har åstadkommit som tränare innebär att han inte har någonting kvar att bevisa. Han skulle lugnt kunna lägga sig till ro och tända en Cubacigarr så fet så att Churchill blivit grön av avund och ändå brinner han så mycket för det han vill syssla med så att han med högburet huvud (med rätta) återvänder till England. Den kritik han fått stå ut med från engelsk media saknar det mesta av substans och det mesta som kan innefattas i begreppet ”rimliga proportioner”.
JOCKE: Det känns som att Svennis tid i toppfotbollen sakta men säkert försvinner bort. När storklubbarna tillsätter managers nämns han bara i periferin. Kanske mest för att han själv ser till att det blir så. Istället får han ta över ett lag som ligger på nedflyttningsplats i Championship. Han blir alltså Paulo Souzas ersättare. Hur bra kan det kännas? Men lönechecken har säkert brutalt många siffror – och Torsbysonen är förmodligen nöjd.
PÅL: Blev faktiskt mycket mycket förvånad när jag såg det. Trodde Svennis bränts sig i England. Inget fel på Läjtjester men … varför just dom? Borde han inte ta hand om en “riktig” klubb istället? Eller så har han fått ett nytt fett ekonomiskt erbjudande. Med riktig klubb menar jag givetvis en Premklubb. Känns som han sänkt sin nivå rejält. Notts County var ju en chock men där förstod man snabbt att han kanske hade en annan roll. Som lockbete och “värvare”. Han var väl aldrig tänkt som manager i Notts?

Hur hade du reagerat om din klubb presenterat “Svennis” som ny manager?

JOCKE: Jag hade nog börjat grina – och samtidigt blivit vansinnig. Förhoppningsvis lär det aldrig bli aktuellt, men man vet ju aldrig…
LARS: Som någonting gudasänt jämfört med det vi har idag.
PÅL: Skräck och fasa! Eller snarare, det hade inneburit att nån tokig Sauider gått in med okända oljemiljarder i Colchester … så jo Skräck och Fasa! Sånt slutar sällan väl.

Cyniskt kan man säga att Svennis inte sett slutet på många kontrakt de senaste åren, kommer han stanna två år i Leicester? Kommer han kunna utföra “mirakel”? Vad kan Leicesters fans förvänta sig?

JOCKE: Nog för att jag såg en av Leicesters matcher förra säsongen (i och för sig bara för att jaga en ny arena i jakten på de 92) men det vore snudd på korkat och ge någon sportslig analys om deras lag och Svennis framtid. Det är väl bara att luta sig tillbaka mot den statistik som finns gällande hans lag och hur länge han är kvar. Svaret torde finnas där.
LARS: Att han inte sett slutet på så många kontrakt beror mer på att förväntningarna inte står i relation till verkligheten. Hans stora styrka som ledare ligger i att han ingjuter ett förtroende hos spelarna, talar om dem hur han vill ha det och tittar sedan på och analyserar istället för att som en normal engelsk manager försöka öka vindkraftens del av den totala elproduktionen genom att vifta som en väderkvarn vid sidlinjen. Leicester har idag ett högst medelmåttigt lag och vad som är rimligt att förvänta sig är en kvalplats till Premier League nästa säsong. Allt bättre än så är definitivt en bonus. För att det skall inträffa kommer förstärkningar behöva köpas in och eftersom de första kommer att dyka upp efter årsskiftet och sedan skall spelas in i laget så är det för mycket att tro att något mirakel skall inträffa den här säsongen.
PÅL: Måste erkänna att jag inte vet vilken roll han ska ha i Leicester men jag tror knappast han kommer genomföra några mirakel. Leicester kommer säkert få en massa inpumpade pengar som dom kommer köpa halvdassiga ratade överbetalda (f.d.) Prem spelare för och sedan kommer alla klubbar i divisionen göra allt dom kan för att sänka dom i varenda jäkla match. Nä jag är konservativ. Fotboll ska avgöras på planen, inte på banken och definitivt inte i en asiatisk/arabisk bank.

Kommer vi få se andra svenska tränarexporter till England? Eller förblir Norge och Danmark svenska tränares Shangri-La?

PÅL: Jag tror helt enkelt inte svenska managers passar i England. Vi har ett annat fotbollsklimat i sverige. Lite mer hemvävt å helylle. Svenska tränare skulle nog få en chock. I alla fall i dom lägre divisionerna.
LARS: En randez vouz för Benny Lennartsson kanske? Jag tror i och för sig att den engelska fotbollen skulle må bra av litet mer kramgoa grabbar än den klassiska militära disciplinen. Vilken glädje det hade varit att se Tommy Söderberg coacha Arsenal eller Manchester United. ”Come on everybody, all the way in the kakel!”
JOCKE: Sverige är ett litet fotbollsland och den som har koll på hur en agent- och pengastyrd fotbollsvärld fungerar vet att ska du ta dig någonstans som tränare så behöver du oerhört många och goda kontakter. Bra resultat gör verkligen inte hela skillnaden här. Svennis är ett etablerat namn som genom åren samlat på sig många vänner i maktens korridorer – därför kan han överleva. Problemet för svenska tränare är att vi har en helt annan klubbkultur i Sverige. Här är föreningarna föreningar. I England är klubbarna företag. Men kan svenska coacher lära sig hur man tar sig fram i den här världen kommer definitivt chanserna att öka. Men då kanske man ska byta kurslitteratur från hur du snurrfintar orangea konor till hur man bedriver lobbyverksamhet.

Till sist, vad känns viktigt att inte missa i Engelsk fotboll i höst?

JOCKE: Arsené Wengers presskonferenser. De vill man absolut inte missa. Där man får reda på att vi egentligen har bra målvakter. Jag tycker att det är skönt att höra det efter matcherna eftersom ingen sett det under matcherna.
PÅL: Att se hur obesegrade (faktiskt) kryssmaskinen Colchester United blommar ut och slutar slänga bort kvitteringsmål och börja vinna sina matcher och gå upp i serieledning … jaja man får ju skriva vad man ville. Annars om man ska svara enligt Aftonbladet så är det väl hur xxxxx satt på nån annans spelares fru, katt, barnflicka och sedan hur den personen, eller katten sålt sin story til NOTW som sedan AB googlat fram och tryckt som sin egen story, typ.
LARS: Hösten är till stora delar en transportsträcka. För att sätta litet piff på den tillvaron så har Ligacupen tillkommit (jag vägrarrrrrr att kalla den för något annat). För de som lirar på odds är det en ypperlig cup där Chelsea kan åka på bäng med 8-0 hemma mot Chelmsford för att de sätter in 16-års laget. Så seriöst satsar de flesta storklubbarna. Nej det mest intressanta utspelar sig i den ännu mer obskyra Målarcupen (Johnstones Paint Trophy Cup). Visserligen är cupen endast öppen för lagen i League One & Two men kraven på lagen är desto tuffare. Dels så måste de mönstra i stort sett ordinarie lag och det är inga omspel, alla matcher avgörs vid ett tillfälle även om det går till straffar. Att de dessutom har bildat fyra geografiska områden där ”kvalmatcherna” spelas innebär fler derbyn och därmed fler åskådare. Det sistnämnda gäller dock inte för det artificiellt tillkomna laget MK Dons som i kvällens match hade 3 773 åskådare varav cirka 10 % var tillresta Charltonsupportrar. Att vinna cupen är nästan det näst viktigaste, än viktigare är att finalen spelas på Wembley och liksom alla andra matcher på Wembley så är det mer eller mindre fullsatt. Det är ju inte var dag lagen från de divisionerna får spela inför 70 000 åskådare. En välbehövlig check till den ständigt tomma klubbkassan är inte heller att förakta för dessa lag.

Är du intresserad av att delta som panelhöna vid något tillfälle? Anmäl bara ditt intresse via ett mail till jonas@anglofil.se

Jonas Strandell är 37 år och har aldrig blivit inbjuden att sitta i en expertpanel. Till vardags drivs han av ett demoniskt raseri mot italiensk fotboll och propagerade för att tidningen Stopper skulle stå på herrtidningshyllan. Han har Degerfors och hårfästet som de enda gemensamma nämnarna med Sven-Göran Eriksson.

”I don’t really try to wind them up, I mean, if someone does something, then I can whisper in his ear what I’m going to do next time. I don’t see myself as that bad to be honest. Everyone does a little off the ball, but that’s just football, you know what I mean. You’ve got to stand your ground mate.”

Nej, Kenny Pavey vill inte riktigt känna igen sig i medias bild av honom som en hård och hänsynslös spelare.

”I know, I was voted the dirtiest player by the other players in the league. Well, I really don’t know why. I mean, I like doing my talking and my tackles and I like to get stuck in because of my history in non-league and with Millwall. I don’t mind it. I’ve only got sent off once this year and had four bookings, which is not that bad.”

Med ett leende lägger han till: ”But it’s good to know I get under their skin a bit.”

Vi sitter framför brasan på AIK:s träningsanläggning vid Karlberg slott. Spelarna har nyss kört ett lättare träningspass. En efter en släntrar dem förbi oss efter att ha duschat och bytt om. Idel leenden möter mig. Kanske ser jag lite tomhet i några blickar. Efter att ha tränat och umgåtts nästan dagligen i över 10 månader har gruppen nått sitt mål. Drömmar har hörsammats. AIK har precis vunnit både Allsvenskan och Svenska cupen. Om två dagar börjar semestern och vad fan gör man då liksom?

1985 skeppade Millwalls manager George Graham iväg unge anfallstalangen Teddy Sheringham till Sverige och Djurgårdens IF på lån. Förutom att skaffa sig värdefull speltid hoppades man att han skulle komma till rätta med sin attityd och återvända hem med en gnutta ödmjukhet i bagaget.

Ödmjuk eller inte återvände han med en enorm målaptit. Väl tillbaka i London bildade han giftigt anfallspar med Tony Cascarino och sköt upp Millwall i dåvarande högstadivisionen. Och innan en osedvanligt framgångsrik karriär fortsatte i bland annat Tottenham och Manchester United passade han på att slå Millwalls målrekord och göra sig odödlig bland fansen i sydöstra London.

Föga anade Kenny Pavey att han 13 år efter Teddy Sheringham skulle packa sin väska, hoppa på ett flygplan till Sverige och gå i sin stora hjältes fotspår.

”I lived on a estate next to Brimmington Park, just of Old Kent Road, for 15 years and played for a local Peckham team called Athenley. I played alongside Anton Ferdinand, I went to school with Sean Wright-Phillips and Scott Parker, and I also know Jimmy Bullard very well. There were quite a few I played against that made it, Julian Gray for example”, berättar Kenny när jag frågar om hans uppväxt.

Ganska snabbt står det klart att Kenny sällan fått någonting gratis i karriären – men också att han inte är den som kastar in handduken när det blåser snålt.

”I began playing quite late, around 11 I think, and I got scouted by Millwall. I played for them for four years as a schoolboy. In my last year I was looking for a YTS deal (lärlingskontrakt med A-truppen – red), but I’m not the biggest lad around so they asked me to stay and be monitored for three extra months for them to decide. Me and my dad weren’t happy about that. I had been there for so long they should have known how good or bad I was. So I decided to leave and I got a YTS at Sittingbourne instead. They were in the Dr Martens Premier League.”

Och plötsligt öppnades en ny dörr: ”Aston Villa scouted me, watched me for a while and I went there for a week’s trial. I played very well in a match against Coventry alongside the likes of Gareth Barry, Darius Vassell and Lee Hendrie. I scored a volley and had a good game. But at the same time Sittingbourne went into liquidation. The club was actually closed. We couldn’t even get into the ground. So they wanted to get more money for me than Villa were willing to offer. I’ve still got the newspaper clip saying ’Villa dream falls true for Pavey’”, säger han.

”That was a big blow. But with bad things normally come good things. The guy who scouted me had a contact in Sweden, David Wilson, who was a player and a scout for Aston Villa and got me over.”

Han är tacksam för att han övertalades att ta chansen i Sverige, men medger att flytten över Nordsjön var tuff:

”Leaving London for Ljungskile was hard for me. It’s not the capital of the world if you know what I mean. I met a girl and she helped me to settle and made things a little bit easier. Smaller towns probably look after you a bit better. I had a lovely stay there.”

Till säsongen 2006 värvades han till AIK och blev med sin uppoffrande spelstil och never-say-die-attityd en stor publikfavorit på Råsunda. Och 2009 var han en direkt bidragande orsak till att klubben vann sin första ”dubbel” någonsin.

Inför den avgörande seriefinalen på nya Gamla Ullevi fick Kenny ta emot ett mycket speciellt meddelande.

”It was two days before the final game of the season. I got this envelope in my hand. I didn’t know what to expect, but they said I would like it. In it there was a ‘best of luck’ message from everyone down at The Den, and they said they wanted me to come down and show them the gold medal.”

Kenny Pavey - brev från Millwall

Trots att Kenny de facto aldrig spelat A-lagsfotboll för Millwall hade hans framgångar i Norden nått fram till sydöstra London.

”It really, really touched my heart. Not many clubs in the world would do such a thing for a supporter. I didn’t think my feelings for the club could get any stronger. I took a photo of the letter and sent it to my dad, my uncle and all my mates. It was an amazing thing for Millwall to do.”

Och nog finns det anledning och tro att meddelandet sporrade honom. En av Sveriges främsta sportjournalister beskrev Kennys inhopp i den avgörande matchen som att han ”precis blivit utsläppt ur en bur efter att ha suttit inspärrad i tio år”.

Och nu väntar kval till Champions League.

”It’s a fairytale coming true for a little London boy from Peckham. I’ve had so many ups and downs in my career so when it comes to highs like this it means a lot to me.”

Den eviga frågan då. Hur bra är egentligen Allsvenskan?

”A lot of my mates come over from England to watch our games and are quite surprised with the quality of the league here”, säger han.

”I would say we’d be Championship standard. I definitely think that if AIK played a Championship side we could pull out a result. The Premier League is another level though, the gap up there is so huge. Off-course, when playing teams like Valencia the Swedish sides get played off the park a little bit, but they don’t get hammered, you know what I mean.”

Det är ingen tillfällighet att Kenny ofta tar AIK-supportrarna i försvar när tidningsuppslagen är svarta. Som supporter själv till kanske världens mest utskällda fotbollsklubb kan han lätt relatera till den inte alltid medialt korrekta behandlingen av fotbollssupportrar.

Exempelvis när AIK-fansens firande inne på planen i Göteborg kritiserades.

”I explained to them I would’ve done the same thing. I told them that supporters of other clubs who had won the league did the same. And I told them my story about the last game at the Old Den when I ran onto the pitch. Well, I actually ran onto the pitch three times, and I was actually playing for Millwall at the time. The first time was during the game and my mate Darren got the match ball. But I will always try to defend the fans in these situations. The media do give them a hard time.”

Ett av Kennys bästa minnen från den gångna säsongen var derbyt mot Hammarby: ”I came on and scored the winner in front of the main stand, I jumped over a few boards and jumped up the fence and stuck my hand on one of the spikes up there and went bananas really in front of all the fans. I had just been on the pitch for a minute. The next day it was all over the papers. They were discussing it on morning TV. People were against it, people were for it. I remember I must have rubbed my face a bit as I had a bit of blood on my nose. One of the other players came asking ‘are you alright mate?’. It was not quite the same cut as Terry Butcher, but it made for good pictures anyway.”

Foto: Magnus Neck

”I like to think of myself as a fan’s man, sort of. When I was on the terrace I used scream, ‘get in there boys’, so I know what the fans want from me. Watching the fans gets me started and I think to myself ‘get him like Terry used to do’…”

Terry är, för den oinvigde, Terry Hurlock, en i Millwall-kretsar avgudad spelare som var känd för sin hårda spelstil och som fick smeknamnet Terry Warlock på The Dens läktare.

När man träffar Kenny framgår det ganska snabbt att det här med Millwall är på riktigt.

”You know I’ve been going down to Millwall since before I was 2 years-old, and I got so many memories, especially from the Old Den. I was a ball boy there a couple of times. I’ll never forget when I went onto the pitch for the last game versus Bristol Rovers. I got a bit of the net, a seat from the family enclosure, some of the pitch, off course. I have a lot of unbelievable memories of my beloved Millwall. I’ve not been to the new ground that much as I have almost always been playing on Saturdays. I always keep an eye on the results and news. Teddy was my hero. I met him so many times when Ron Bell, this is a name from the past, used to organise the Millwall soccer schools. All of the Millwall players turned up and got blessed. Kevin O’Callaghan was another favourite of mine, Cass was there, as well as Terry Hurlock off course. My uncle is a season ticket holder and goes to all of the games. So are my mates who also travel everywhere. Nowadays I maybe go home twice a year. But when I fucking get back I fucking get back!”

Plötsligt skrattar Kenny till och berättar med ett leende på läpparna:

”Five years ago I was in Uddevalla watching Millwall play Man United in the FA Cup final in a pub, me my missus and the kids, I got my Millwall shirt on, sitting there watching the game on the big screen, and another geezer walks in with a Millwall shirt on, and I swear on my kids life, the geezer was a Millwall supporter, from England, from Peckham and his name was Kenny! I swear on my kid’s life! It was ridicules. We got hammered that night…”

Skulle du spela för Millwall om du fick möjlighet Kenny?

- I’ve had this question asked loads of times and I think I’ve maybe got too much in my heart for Millwall. I mean, off course, it would be an honour. It’s my club. But I have a wonderful time here in Sweden as well. Never say never mate.

Vad saknar du mest med England?

- Pie and mash, big time! I’m thinking of opening up a pie and mash shop here in Stockholm. I also miss family and friends and watching my bellowed Millwall. If I could have all that here in Sweden I would be buzzing. Apart from that my life is good, the people are really nice, food and restaurants are top-class. It’s great for the kids. I’ve got two little nippers, Charlie and Jessie, and they have both got their Millwall kits. It’s a good country. Every time I go back for a visit, I get this sentimental feeling, ah I’m home. It’s still home. There’s no place like home.

Fotnot: Intervjun är gjord i november 2009 och har tidigare publicerats i Millwall-fanzinet ”The Lion Roars”.

Alla foton, undantaget brevet, är tagna av Magnus Neck.

Efter ett litet uppehåll är vi tillbaka med mer eller mindre intressanta och kända personers bästa Englands-tips. Vi låter de riktiga experterna dela med sig av sina favoritplatser och guldkorn.

Turen har kommit till Birmingham och Duncan Adams.

This isn’t The Rough Guide, this is The Dunc’s Brum Tour…

Favoritstadsdel?
- Brindley Place. This is an area set around where the main canals converge in the centre of Birmingham. Shops, bars, restaurants are situated here. It is very pleasant to walk around or sit outside a cafe and watch the world go by.

Favoritgata?
- Broad Street – pubs, clubs and lots of pretty girls…

Frukosthak?
- Any Wetherspoon pub in the centre of Birmingham, there are four, serve a big English breakfast for £3.99. Plus you can have a beer too!

Här äter du lunch?
- In the Chinese quarter near Hurst Street. A number of Chinese eat as much as you want buffets are located here, charging around £4.50-£6 per head.

Middag?
- Birmingham is home of the Balti, the Pakistani influenced tasty, curry dish. My favourite ‘Balti House’ is the Royal Naim on Stratford Road, Sparkbrook about two miles from the city centre. If there are four of you, then make sure you order a ‘Table Naan’. You will then be presented with the largest flat bread that you have ever seen! Freshly baked and straight out of the oven.

Musik som får dig att tänka på Birmingham?
- As UB40 come from Birmingham then any of their tunes remind me of home.

Senaste Birmingham-upptäckt?
- I don’t normally have a drink near Villa Park. But the Bartons Arms is a fabulous old pub, that serves great beer and thai food. It was once close to theatre and in the past has such stars as Laurel & Hardy pop in for a drink after a show.

Favoritpub?
- The Wellington on Bennetts Hill in the city centre, has the largest selection of traditional beer in Birmingham. It has 15 ‘real ales’ available at any one time.

Sevärdhet?
- The Selfridge shopping centre in the city centre has a very unusual exterior, which has many design awards. It particularly looks spectacular when lit up at night.

Att ta sig runt?
- If you are going short distances, then taxis won’t be too expensive.

Att undvika?
- The market areas around the Bull Ring, have little of interest to the visitor.

Marknadsplatsen Bullring som den såg ut efter andra världskrigets bomber 1942

Bästa Birmingham-läsning?
- Well not quite Birmingham reading, but J.R.R Tolkien, the author of the Lord of the Rings, was educated and brought up in Birmingham. Some sights in Birmingham and surrounding areas, such as Perrott’s Folly (the Two Towers), inspired some of this work.

Promenad?
- Around the Gas Street basin in the city centre is quite pleasant. This is where the main canals in Birmingham come together.

Var handlar man kläder?
- The Mailbox, is full of trendy designer boutiques. Otherwise Selfridges store is worth a visit if nothing else to look at its wonderful exterior design.

Var ser du helst på fotboll?
- St Andrews, the home of Birmingham City.

Övrig sport?
- If there is no footie, then it must be summer and cricket time. Warwickshire (Bears) play at Edgbaston Cricket Ground, one of the best in the country. You won’t understand the rules, but who cares, it is a pleasant afternoon of sunshine and beer!

Vad vet vi svenskar garanterat inte om Birmingham?
- Apparently Birmingham has more miles of waterway than Venice.

Läs också:
Mitt val: Jens Littorin om London

- Det påverkade inte bara på det fotbollsmässiga planet. Tipsextra skapade ett viktigt utbyte mellan Sverige och England.

Anglofil.se har pratat med mannen vi har att tacka för allt – Lars-Gunnar Björklund, skaparen av Tipsextra.

Någon gång i mitten av 60-talet, han minns inte själv riktigt om det var -65 eller -67, åker Lars-Gunnar Björklund till England för att göra ett reportage till hans Englandsserie. Denna gång handlar det om rävjakt. Tidigare har han bland annat rapporterat om hundar och gjort en avskickare till det skotska höglandet.
Väl på plats för att göra rävjaktsreportaget får Björklund beskedet – det blir inget. Mul- och klövsjukan har brutit ut och att komma nära djuren är uteslutet. Han blir besviken och sätter sig på första bästa tåg till huvudstaden. Där besöker han – innan det är dags för hemfärd – White Hart Lane för matchen mellan Björklunds lag Tottenham och rivalen Chelsea.

- Jag satt där, förstår du, och tänkte ”varför sänder inte vi det här hemma?”. Jag visste ju att det fanns en publik, intresset fanns.

Men ändå gjorde han inte slag i saken. Idén lades på hyllan i ett par år.

1969 var Sveriges radio och TV i satsartagen. En ny kanal skulle lanseras.

– Då var det läge att damma av min gamla idé, säger Lars-Gunnar. Det behövdes ju program så jag gick in till chefen och sa ”här, nu har ni ett bra program”. En som hette Eriksson förkastade programidén, han påstod att det inte gick att skaffa rättigheterna, att de var för dyra. Men jag gick över hans huvud och fick sen ett godkännande att åka över och förhandla om rättigheterna.

Beslutsam att överbevisa denne Eriksson åkte Lars-Gunnar Björklund återigen till öarna för att förhandla med ITV.

– De var helt chockade när vi kom med förfrågan, ”är ni verkligen intresserade av engelsk fotboll i Sverige, har ni inget annat för er?” frågade de. ”Nja”, svarade jag ”vi har något som kallas bandy och så har vi ishockey, men det är ju inget kul”. Jag lurade nog killarna från ITV lite faktiskt, för priset var väldigt lågt.

Nöjd och belåten reste Lars-Gunnar Björklund hem med ett kontrakt värt 800 pund per match. Och så satt han då där, i TV-studion i Göteborg, den 29 november 1969. Så vad kände han, strax innan klockan 15:00?

- Vansinne. Samma dag ställdes inte mindre än 42 matcher in. Det har aldrig varit sämre novemberväder i England, aldrig. Jag var helt galen, bet på naglarna upp till armbågarna, förstår du.

Och när du förstod att matchen på Molineux skulle bli av, hur kändes det då?

- När kämparna sprang ut på planen i snödrivor och jag hörde Hanssons (Bosse – reds anm) röst gå igenom TV-rutorna var det helt underbart. Fantastisk känsla.

Lars-Gunnar Björklund fick rätt. Tipsextra blev en stor succé och lockade stadiga tittarsiffror på dryga 30 %. När det var stormatch kunde programmet ses av uppåt tre miljoner. Men viss problematik kom att uppstå. Avtalet Björklund förhandlat fram var med ATV, bolaget som sände på ITV-nätverkat och hade rättigheterna i Midlands. Därför sändes bara matcher därifrån.

– En del svenskar skulle ju börja gnälla om att de skulle bojkotta programmet om de inte fick se hippa Londonklubbar, men de verkade ju inte fatta att alla lagen spelade mot alla. De fick se Londonlagen – i Midlands. Dessutom fanns ju massvis med bra lag som hörde hemma i området.

Men det var inte bara från folket som Tipsextra väckte reaktioner. Fotbollsförbundet var inte alls förtjust i idén om att kunna se toppfotboll på TV. Rädslan var stor för att massorna inte längre skulle bemöda sig med att släpa sig till de svenska arenorna. Därför satte förbundet gränsen vid åtta matcher. Dessutom fick det bara sändas fotboll under perioden november till mars.

- Men Tipsextra hjälpte ju svensk fotboll, alla blev mer intresserade av sporten och det var såklart positivt.
Tipsextra behöll länge sin tittarkrets. Men efter en tid in i programmets liv upptäckte Lars-Gunnar ett fenomen.

– Vissa slutade titta regelbundet, de misstog Tipsextra för en serie eftersom det var fotboll varje lördag. De förstod inte att det var nya matcher och blev därför selektiva.

Andra följde programmet slaviskt.

– Det skapades Tipsextragäng. Unga killar låste in sig med popcorn och läskedryck. De äldre drack pilsner. Jag vet att en del av dessa gäng träffas än idag för att se på fotboll. Det är underbart, myser Lars-Gunnar Björklund.

Men trots att vissa alltså blev selektiva var tittarsiffrorna stabila. Lars-Gunnar märkte att programmet påverkade folk och skapade ett generellt intresse för England och de brittiska öarna. Dessutom började fotbollsfolket i Sverige att åka till England och tvärsom.

- Domare och ledare åkte över, supportrarna började också göra det, men det påverkade inte bara på det fotbollsmässiga planet. Tipsextra skapade ett viktigt utbyte mellan Sverige och England.

Björklund fortsätter:

- Jag brukar säga att jag förtjänar någon form av medalj för vad jag gjort för England i utlandet. Kanske en sån där adling vore nåt, haha.

1995 var programmet på nedgång. Lars-Gunnar Björklund hade lämnat skutan sen långt tillbaka. Den 18: e mars sändes sista matchen och programmet gick i graven. TV4 tog senare över sändningarna, då under namnet Tipslördag.

– Jag kände besvikelse, säger Lars-Gunnar Björklund, för jag visste att Sveriges Television hade möjlighet att fortsätta sända. Finansiella krafter i form av Tipstjänst (nuvarande Svenska Spel – reds anm) stod bakom och ville hjälpa till, men det blev inget. Så… viss besvikelse kände jag ju.

Som absolut höjdpunkt, möjligen premiärmatchen mellan Wolverhampton och Sunderland (1-0) undantagen, håller Tipsextraskaparen mötet mellan Manchester United och West Bromwich (3-5) på Old Trafford 1978.

- Helt otrolig match, fantastisk.

På lördag sänds den igen när SVT firar 40-årsjubileum med en fem timmar lång sändning som förutom mötet United – West Brom innehåller direktsänd Premier League-match, studiosnack och en inspelad intervju med Lars-Gunnar Björklund.

– De var hemma hos mig och filmade. Jag ska berätta lite om Tipsextra och hur jag fick idén och så.

Kommer du att sitta bänkad och följa programmet?

- Det kommer jag göra. Fem timmar i sträck, utan tvekan.

Hur följer du annars fotbollen nu för tiden?

– Jag ser på mycket engelsk fotboll, men det är ju ett övermått, vad som finns tillgängligt. På min tid var Tipsextra allt som fanns, antingen såg man det eller så såg man inte på fotboll. Tipsextra var en riktig högtidsstund.

Marcus Christensson jobbar på The Guardian, är Offsides man i London och bloggar på Fotbollskanalen. Anglofil.se ställde lite frågor till honom och fick – förutom ett nattklubbstips – information om hur det är ställt med tidningen och hans syn på kommersialiseringen.

Marcus, i din presentation i Offside står det typ ”idag är Marcus så engelsk att det första han gör när han kommer hem till London efter att ha varit utomlands är att dricka en kopp tea med mjölk”. Är det så? Hur anglofil är du?
- Hyfsat anglofil måste jag säga. Tet med mjölk rubbar jag inte på (även om det blir utan mjölk när jag är i Sverige). Jag har bott i England i nästan 13 år nu och gillar landet och personerna väldigt mycket. Men när det kommer till fotbollen så brukar jag inte hålla på England speciellt mycket. Konstigt nog så vill jag verkligen att de vinner i cricket och rugby. Men det kanske beror på att Sverige inte har några bra landslag i dessa sporter.

Vad förde dig till England?
- Jag ville lära mig bra engelska så jag gick tre år på universitetet i Coventry mellan 1995 och -98.

Du pluggade i Coventry, hur upplevde du staden?
- Trist och grå och eftersom jag inte hade bil så blev det sällan att man åkte ut till de trevliga ställena runtomkring. Men folket var härligt – och det var Highfield Road också, för att inte tala om nattklubben Mr Gs.

Hängde du på Highfield Road under studietiden?
- I stort sett varje hemmamatch och hade dessutom turen att jag ibland kunde skriva för DN om Hedman, Nilsson och grabbarna.

Vad har du att säga om din arbetsplats The Guardian? Lever du drömmen?
- Absolut. Jag älskar mitt jobb där. Det är en härlig tidning med härliga arbetskamrater.

Ni tillsammans med många andra har varit ganska illa ute under credit cruchen, hur ser du på det?
- Det ser inte bra ut, det måste jag erkänna. Men jag tror vi på the Guardian ligger bättre till än många andra tidningar eftersom vi ägs av The Scott Trust, vars syfte är att publicera tidningen, inte att tjäna pengar. Däremot vet jag inte hur det kommer att gå för vår systertidning The Observer.

Förutom din egen tidning, vilka läser du?
- I stort sett alla. The Sun för skvaller bland annat. Daily Mail är en oförtjänt professionell tidning som jag ofta läser trots att jag avskyr deras politiska inriktning.

Läser du tabloiderna?
- De betalar mycket pengar för att få de hetaste artiklarna och ska jag rapportera för svenskar vad det skrivs om i England så måste jag läsa lite tabloider också.

Du bor ju i East Finchley, vad har du att säga om området? Du trivs, vad jag förstår?
- Jättetrevligt. Vi hade tur som flyttade hit utan att riktigt känna till området men trivs som sagt jättebra. Området har en härlig butcher, fish monger och green grocer och det känns säkert på kvällarna också.

Du har inte många stopp på Northern line till High Barnet och Underhill. Hur mycket följer du the Bees?
- Det blir inte så ofta på plats tyvärr men jag följer resultaten och snackar alltid lite Barnet med nattchefen på The Guardian som bor i Muswell Hill och som går på i stort sett alla matcher.

Följer du några andra lag?
- Liverpool och Djurgården.

Jag vill minnas att du några gånger i bloggen uttryckt att du är missnöjd med utvecklingen som lett fram till dagens fotboll. Är det anledningen till att du är Barnet? Att du faktiskt kan stå upp på fotboll utan att bli utslängd?
- Ja, lite på det sättet är det. Jag börjar bli lite trött på Premier League och att se supporterägda AFC Wimbledon på plats var en härlig upplevelse.

Vad tycker du om stämningen på Underhill?
- Tycker den är riktigt bra måste jag säga. Och så är det mera avslappnat och familjärt än på Premier League-matcher vilket är en suverän kombination. Kan rekommendera ett besök.

Du har även bott i Italien ett par år. Glenn Strömberg påstod i Euro Talk för ett par veckor sedan att en toppmatch i Serie A är bättre än en toppmatch i Premier League. Håller du med?
- Inte en chans, men då handlar det ju lite om att jag inte känner till lagen och spelarna lika bra och då blir det inte lika intressant.

Italien har drabbats hårt av läktarproblemen och det har kanske varit särskilt farligt att gå på matcher som utländsk supporter. Borde Champions League-finalen ha flyttats från Stab City?
- Nej det tycker jag inte. Man måste ge städer och länder chansen att ta itu med problemen.

West Ham-Millwall blev väldigt uppmärksammat för ett antal veckor sedan, men det är inte det enda exemplet på supportervåld den senaste tiden. Är huliganismen bara sopad under mattan? Hur stora upplever du problemen vara?
- Jag tycker problemen är värre i Sverige än i England, men det är klart att det förekommer. Men myndigheterna här har gjort ett fantastiskt arbete.

Till sist några snabba:

Favoritarena? Anfield
Emirates Stadium, bra eller anus? Mittemellan
Favoritskribent? Richard Williams, The Guardian såklart
Öl? Becks Vier
Pub? Holly Bush, Hampstead
Stadsdel? East Finchley
Tea? Twinnings

Under den här rubriken kommer du att kunna ta del av mer eller mindre intressanta och kända personers bästa Englands-tips. Vi låter de riktiga experterna dela med sig av sina favoritplatser & guldkorn.

Först ut är förstås kungadömets huvudstad och vem är då mer lämpad att dela med sig av sina favoritplatser än DN:s före detta England-korrespondent Jens Littorin?

Favoritstadsdel?
Fulham.

Favoritgata?
Frith Street, Soho.

Frukosthak?
Hemma i trädgården på Cristowe Road.

Här äter du lunch?
Bar Italia, Soho. Inte så engelskt precis, men italienskt kaffe är oslagbart och stället får mig att tänka på Nacka Skoglund.

Middag?
Nayaab, New Kings Road. Prisad kvartersindier.

Musik som får dig att tänka på London?
Allt som kan höras på Ronnie Scott’s Jazz Club.

Senaste London-upptäckt?
Cykeltur längs Themsens strand. Det funkar med god vilja och grova däck.

Favoritpub?
The Flask, Highgate. Doft och smak av en svunnen tid.

Bästa t-banelinje?
Piccadilly. Snabbast genom staden och går ofta.

Flygplats?
Stansted. För Ryanairs skull.

Sevärdhet?
Houses of Parliament. Numer går frågestunden att följa i tv, men som all teater gör den sig bäst live.

Plats du undviker?
Oxford Street. Trångt och trist.

Bästa London-läsning?
A-Z (kartboken) samt London, The Biography of a City av Christopher Hibbert.

Bästa promenad?
Rundvandring i Hampstead. Glöm inte att ta en tur på heden.

Handlar kläder på?
Välgörenhetsaffärer som Fara, Oxfam och Cancer Research. Snacka om fyndmarknad.

Ser helst fotboll på?
Craven Cottage. Genuin engelsk arena, som inte förgiftats av Premier Leagues kommersialism.

När vi kontaktade Erik Niva befann han sig i Vitryssland. Svaren på våra frågor kom från Georgien. Där emellan har han hunnit skriva från Ukraina.

Anglofil.se tar tempen på Aftonbladets välberesta fotbollsskribent Erik Niva som pratar om en eventuell begränsning av utländska spelare, Tottenhams misslyckade öppning, The Vic och försök att spela in Text-TV:s målservice på video.

Tottenham Hotspur gör sämsta starten sedan 1912 och då har det ändå varit en del magplask. Hur kan en klubb med på pappret så bra spelare underprestera så? Vad är felet med Spurs?
– Alltså, jag vet inte längre var jag ska starta, hur jag ska kunna besvara en sådan här fråga. Det vi kan konstatera är ju att vi har tillåtit vår klubb att stöpas i förlorarkultur. Det verkar kvitta hur många tränare och coacher vi byter ut – något gör så att spelarnas utveckling generellt sett alltid går bakåt på White Hart Lane. Laget blir mindre än de elva delarna, och spelarna presterar i de allra flesta fall alltid bättre när de sedan byter klubb. Att förändra hela klubbens DNA vet jag faktiskt inte längre hur vi ska lyckas med. Vi försöker med allt, och för varje desperat experiment blir resultatet bara sämre. Jag är på god väg att resignera inför den där teorin om att vi har byggt White Hart Lane på en gammal zigenarkyrkogård – eller om det nu var ”Drakens öga”, enligt Feng shui – och att vi därför för evigt är dömda.

Hur kom det sig att du föll just för Spurs?
– Det går att intellektualisera, men i grund och botten var det väl bara en slump. Mitten av 80-talet. Tipsextra. Nico Claesen. Ni vet… Ett av lagen hade långhårigare yttrar, vitare tröjor och var rätt och slätt lite mer karismatiska än några andra.

Nio Premier League-klubbar har idag helt eller delvis utländska ägare, och sex klubbar uppges i skrivande stund vara på väg att köpas upp. Är miljardärernas intåg i den engelska fotbollen av godo?
– Resultatmässigt, såklart ja. Ur i stort sett alla andra perspektiv, givetvis inte. Jag tror inte att jag behöver förklara allt det här med klubbidentitet och lokal förankring för dem som läser den här sidan.

Sex omgångar in på säsongen vet du förstås vilka som kommer stå som mästare i maj?
– Några fler omgångar in när jag väl kommit mig för att svara, men trots att Chelsea fortsätter att se jäkligt starka ut får jag ändå lov att stå fast vid mitt Man United-tips. Med reservationen att jag tenderar att vara alldeles för benägen att tro att fjolårsmästarna ska upprepa sina bravader. Det är något som gör att jag har svårt att värdera såna här hungers-mättnads-dimensioner mot ren speltekniks kvalitet när jag tippar.

Vem håller du som sommarens intressantaste nyförvärv?
– Well, ”intressant” innehåller ju många olika dimensioner. Själv var jag såklart jäkligt spänd på att se hur Modric, Pavljutjenko, Dos Santos och alla de andra skulle klara sig i England, men nu har den nyfikenheten… avtagit en del. Jag kan tänka mig att mer neutrala åskådare är intresserade av hur det går för Berbatov och Keane i nya miljöer, men själv vill jag ju mest att de ska brinna i helvetet. Men något däremellan då… Trots att det handlar om Arsenal är jag väldigt nyfiken på vad Arsène Wenger ska kunna göra med Aaron Ramsey på lite sikt.

West Ham förlorade nyligen i en fristående “idrottsdomstol” ett fall där Sheffield Utd kräver ersättning för att de blev nedflyttade efter att London-klubben använt en olaglig spelare (Tevez). Tidigare har skadade fotbollsspelare stämt motståndare i civilrättsmål efter att ha fått sin karriär förstörd. Är det rätt att ta fotbollen till domstol så här?
– Svårt att svara generellt på, men i just det här fallet tycker jag att The Blades blivit uppenbart förfördelade. Och vafan ska de då göra – tiga still? Nej, efter att alla andra vägar tömts ut så upplever jag det som att det här var den enda som de hade kvar.

Debatten om managerns roll kontra den eventuella sportchefens roll är på tapeten både i Sverige (exempelvis AIK) och i England (Newcastle, Spurs, m fl). Har en engelsk storklubb råd att ha både och? Din åsikt?
– Att det är väldigt svårt att importera ett koncept från det ena landet, utan att ta hänsyn till vilken kultur och tradition som råder i det andra landet. England är ett land som inte är van vid sportchefsrollen, därför måste man vara varsam med ett eventuellt införande, kanske låta det ta tid och övergångsperioder. Och kanske framförallt – vara jäkligt noga med rekryteringarna. Det är ingen slump att de engelska klubbar som kanske haft allra störst strukturella problem de senaste åren är de som försökt blixtinföra sportchefsmodellen.

Vi har kunnat läsa om hur du rest runt Europa och bevakat fotboll på de mest obskyra platser. Har du världens bästa jobb?
– Well, jag hade väl hellre spelat offensiv mittfältare för Spurs eller bas med Propagandhi, men nu är det som det är… Med tanke på att jag har vissa talanger och saknar vissa andra så är det nog fan i mig ett av de bästa jobb jag kunnat få, utifrån förutsättningarna. Och det är ju jävlar i mig helt sjukt lyckat. Sedan är man norrlänning, och har tyvärr rätt svårt att hålla det faktumet i huvudet de måndagsmorgnar då det känns segt att behöva vara kreativ. Och de morgnarna finns ju i det här jobbet också.

Håller du räkningen på alla arenor du besökt?
– Nej, på samma sätt som jag alltid samlat på musik snarare än jag samlat på skivor så har jag lite svårt med groundhopping-fenomenet när det går över gränsen till att handla om byggnader, snarare än fotboll. Med det sagt så ser jag alltid fram emot en resa mer ifall den innebär möjligheten att besöka en ny arena.

Vilken arena har inneburit den största upplevelsen för dig? Och finns det några du gärna slipper besöka igen?
– White Hart Lane, for obvious reasons. Wembley, för att den är vårt spirituella hem. Sedan måste jag säga att Azteka i Mexico City var extremt mäktigt, då det är så få arenor i hela världen som tar över 100 000 åskådare nuförtiden. Och Maracanã, för att det är den tredje av de här riktigt klassiska världsfotbollsarenorna. Anfield och Old Trafford, för att de är vad de är. I övrigt är jag jäkligt svag för San Siro, och har haft några av mina bästa stämningsupplevelser på Stade Vélodrome i Marseille och på Partizan-stadion i Belgrad. Och ja… Allianz Arena i München, om vi nu ska ta med något av de här nybyggda rymdskeppen också.

I Sverige är publikbortfallet på tapeten. Är det bara storklubbarnas sportsliga misslyckande tillsammans med en EM-baksmälla som ligger bakom, eller vill du slänga ned fler ingredienser i soppan?
– I stort sett går det här publikbortfallet att förklara med att storstadsklubbarna misslyckats den här säsongen. Hade AIK, Djurgården, Hammarby, Blåvitt, MFF varit med i en toppstrid – det hade räckt med bara tre av dem – så hade publiksnittet hållits uppe. Däremot är det ju uppenbart runt om i Europa att folk i mindre fotbollsnationer allt mer väljer bort sina egna ligor för att se Premier League- och Champions League-matcher på tv – och frågan är hur länge Sverige kan stå vid sidan av den utvecklingen.

Jag har förstått att spelarna blir mer och mer kontrollerade och skyddas från media. Vad säger du om utvecklingen?
– Ja, vafan ska man tycka?! Det är givetvis trist och värdelöst, men den yttersta toppfotbollen är ju numera i en sådan position att den inte längre behöver media, i alla fall inte den media som inte pröjsa för stora tv-avtal. Det som förvånar mig är dock att en stor del fotbollskonsumenter har ett så ingrott journalistförakt att de på allvar tycker att det här är rätt och riktigt – att de näst intill uppmuntrar utvecklingen – och det som jag tycker är tråkigt är att fotbollsspelare av idag numera lever så världsfrånvända, icke-reflekterande liv att många av dem inte har något att säga eller några historier att berätta.

Många undrar hur styrd man är som journalist på Sveriges största sporttidning; har du stor frihet att bevaka vad du önskar eller hur fungerar det på Sportbladet? Hur stora ingrepp gör redigerare, rubriksättare och redaktionschefer i inlämnade texter? Har det någonsin hänt att du känt att du inte står för det som publicerats i den rosa?
– Jag står absolut inte för allt som publiceras i den rosa – och än mindre för allt som publiceras i Aftonbladet i stort – men har samtidigt förståelse för de mekanismer som styr. Sådan är kapitalismen. Och med det sagt, för mig personligen hade det inte gått att drömma om en sådan journalistisk frihet jag har fått på Aftonbladet på något ”oberoende” medieföretag. Inom rimlighetens ramar får jag resa vart jag vill och skriva om vad jag vill, mer eller mindre hur jag vill. Jag får gott om utrymme, stor exponering och en helt unik plattform för mina obskyra berättelser från fotbollsvärldens alla hörn. Såna resurser har Aftonbladet – och sådan är också kapitalismen. Visst har det hänt att redigerare ändrat i texter, vilket i stort sett uteslutande grundas i platsbrist, att någon rubrik känts helt missvisande, vilket mest handlar om att slående rubriksättning är jävligt svårt, och att någon redaktionschef sagt nej till något jobb om fotbollen i Uzbekistan, vilket mest beror på att ingen jävel bryr sig – men för egen del har som sagt den kreativa frihet jag fått på Aftonbladet varit sensationell.

Vem tycker du är Sveriges främsta fotbollsjournalist?
– Simon Bank. Head and shoulders.

Och främsta matchkommentator?
– Jag är inte lika fixerad vid kommentatorerna som många andra, men det får väl lov att bli Niklas Holmgren. Han är kunnig, skönt entusiastisk och håller på ”The Tractor Boys” på riktigt.

Sven-Göran Eriksson; missförstått geni eller en playboy?
– Klok, pragmatisk och begränsad fotbollstränare som skaffat sig en sjuhelvetes karriärsresa utifrån sina förutsättningar.

Platini & Co vill begränsa antalet utländska spelare i ligorna, vad tycker du om det beslutet och hur tror du att det påverkar engelsk fotboll?
– Jag är näst intill rabiat i de här frågorna. I stort sett ingenting har skadat allt det jag gillar med fotboll så mycket som dessa satans fyrkantiga EU-diktat om ”fri rörlighet” och ”fri marknad”. Jag vill se en mer reglerad fotboll – en fotboll som skyddas från sig själv – så illa att jag i stort sett är för alla former av begränsningar och förbud. Det är för mig den enda chansen att återvända mot en jämnare och mindre förutsägbar fotboll, och på lång sikt skulle det gynna både engelsk fotboll och all annan fotboll över hela världen. Till och med hyperkapitalismens USA har ju insett att kärnan i idrott är att den måste vara spännande och oförutsägbar.

Hur mycket anglofil är du? Startar du dagarna med en “full English”, sveper i dig skållat hett tea i pauserna och brer marmite på mackorna när du kommer hem?
– Rätt mycket, även om det var ännu värre förr. I början av 90-talet kunde jag försöka få videon på text-tv att spela in 90 minuters målservice i samband med en ligaomgång, då jag inte ville gå miste om den där magiska väntan på uppdateringar, även om jag hade andra åtaganden. Jag kunde oroa mig över både mål- och publiksnitt i den engelska ligan, eftersom jag inte ville att den skulle halka efter i den europeiska konkurrensen. Nu har väl det där minskat lite – främst i och med att jag har fått förmånen att upptäcka magin med andra fotbollskulturer också – men jag väljer fortfarande alltid en engelsk match före någon annan. I resten av mitt liv älskar jag brittiska socialrealistiska filmer i Ken Loach-andan, jag har mitt musikaliska ideal någonstans i närheten av Billy Braggs kampsånger och jag reser hellre till Raith än till Rimini, så… Jag är långt ifrån botad.

Givetvis har du stenkoll på Premier League, men hur är det med övriga 72 ligaklubbar? Ser du någonsin några matcher “där nere”?
– Jag försöker, även om det ofta krockar med Premier League-bevakning numera. Men åker jag över en helg så kollar jag alltid fredagsschemat först, då jag vet att det är i stort sett min enda chans att se Lower League-football these days. Totalt skulle jag väl uppskatta att jag varit på ett 20-tal olika arenor utanför Premier League-sammanhanget, men nästan ingen i tjänsten. På den tiden jag bodde i Watford hade jag ”The Hornets” som någon sorts andralag, och när Spurs var spellediga gick jag alltid ner till The Vic. Jag hade tur med säsongerna också – 97-98 och 98-99 – för Watford gick upp två gånger om. Mot slutet av den andra säsongen åkte jag till och med på viktiga bortamatcher till Barnsley och Birmingham.

Vilken är den fotbollsspelare du mest uppskattat att få chansen och träffa?
– Oj, öh… Ärligt talat har jag väl träffat de flesta av den moderna erans storspelare, så jag får väl lov att säga… Cristiano Lucarelli, då han är en av få spelare som fortfarande har någon form av hjältestatus för mig. Även om jag i sammanhanget bär med mig brasklappen att hjältar ofta förlorar sin magi när man väl träffar dem, oavsett uttrycksform. Believe in the art – not in the artist.

Favoritspelare då och nu?
– Då: Gary Lineker var min stora barndomsidol, faktiskt redan innan han skrev på för Spurs. Nu: måste vara Ledley King, även om han börjar närma sig det läge då jag nästan hoppas att han slutar, snarare än att låta sin sönderfallande kropp vanära honom.

Händer det något särskilt framöver i höst du inte tycker att en fotbollsnörd bör missa?
– Det gör det väl alltid och överallt. Men vad sjutton, nu när du frågar så kan jag väl passa på att vara lite skamlös och göra lite egenreklam. Om allt går som det ska så kommer min första fotbollsbok ut i slutet av november. Den kommer att vara en 500 sidors tegelsten, som sammanfattar de senaste fem årens resande i en post-globaliserad fotbollsvärld som förändrats oerhört snabbt, men egendomligt nog ändå förblivit sig ganska lik. Om jag nu tillåts säga det själv så tror jag att en stor andel av den här sidans besökare kan komma att se det som a good read

För er som gillar Eriks fotbollsreportage men vill läsa mer kan jag tips om bloggen Europa calling där han flitigt skriver från alla världens hörn och kanter. Du kan också läsa mer om Erik i den här intervjun.

Inför landskampshelgen tar vi tempen på Ian Toal som sedan åtta år tillbaka följer alla Englands matcher på bortaplan.

Vi frågar vad han tycker om Favio Capello, vilken som är den bästa landslagssången och om det finns något land han undviker att åka tillbaka till.

Bilden: England mot Andorra i Barcelona

Två segrar och gruppledning, ändå är många engelska supportrar skeptiska till Favio Capello?
- Capello har ett grymt facit som klubbmanager men han är också känd för att representera en tight och lätt negativ fotboll. Och spelet i de första träningsmatcherna var inte direkt upplyftande. Men matchen mot Kroatien förändrade allt detta! Det var en strålande insats och jag tror att han där vann över många fans på sin sida. Personligen tycker jag att han är en stor förbättring jämfört med Steve McClaren, vilket i och för sig inte säger så mycket, men han har i alla fall mitt stöd. Men att misslyckas med att föra England till VM 2010, särskilt då vi inte kvalificerade oss för EM, vore ingenting annat än en katastrof och då tror jag inte att Capello kan behålla sitt jobb.

Jag vet att du följer England på bortaplan. Berätta!
- Jämfört med många av de andra regelbundna England-supportrarna, och många av mina kompisar, är jag fortfarande något av en novis då jag bara följt England på plats i åtta år. Och det är bara under de senaste tre och ett halvt åren jag sett varenda match. Min första England-match utomlands var i EM 2000 då vi förlorade med 3-2 mot Portugal i Eindhoven. England ledde med 2-0 redan efter 18 minuter och vi firade som galningar då vi trodde att vi såg ett blivande finallag men Figa inspirerade Portugal till en sensationell vändning. Vi var knäckta och resan hem var lång och eländig. Förutsatt att jag räknat rätt har jag sett England spela i 29 städer i 15 olika länder. Men som sagt, jämfört med många kompisar är det ingenting. Därför var det en besvikelse då vi lottades mot Andorra och Kroatien så tätt inpå vi senast spelade mot dem.

Engelska landslaget är sannolikt det lag i världen som lockar mest supportrar på bortaplan. Är det svårt att få biljetter?
- Det är inte ovanligt med 100-150,000 supportrar på plats när England spelar i Europa, särskilt i turneringar, men många är bara där för atmosfären och räknar inte med att få tag i biljett. Jag är medlem i den officiella supporterklubben vilket är det enda sättet att få tag i lagliga biljetter. Man har ett lojalitetsprogram där man får två poäng för bortamatcher och en poäng för en hemmamatch. Jag hade problem att få biljett fram till 2005, men det går att få en bra placering genom att gå på alla hemmamatcher och sedan ha en nypa tur om England tilldelas en stor tilldelning vid en bortamatch, efter det söker du biljett till alla bortamatcher och nu är du med i racet. Idag är jag nästan en ”top capper” med maximala lojalitetspoäng, trots det var jag två poäng kort för en biljett till Estland borta. Inte för att det hindrade mig från att åka. Jag tror att det bara är 250 av 23,000 England-supportrar före mig i kön så jag sköter mig hyffsat. Systemet är dock inte helt bra eftersom det är byggt runt 2-årsperioder och en som rest i många, många år inte har någon större fördel gentemot nya supportrar som mig själv. Alternativet till supporterklubben är att fixa en biljett på den svarta marknaden. Många av de regelbundna resenärerna gör alltid så då det i regel är gott om lokala börshajar som säljer biljetter till de gästande supportrarna. Det fanns en tid när jag inte hade åkt utan biljett, nu skulle jag inte låta det stoppa mig.

Vilket har varit ditt bästa resmål med England?
- Jag har varit till så många fantastiska ställen, och kan ärligt säga att jag njutit av varenda resa, men Tel Aviv och Tallinn är mina personliga favoriter. Båda bjöd på strålande väder, bra stränder och lokalbefolkningen var genuint trevlig. Innan vi åkte till Israel var man lite osäker baserat på allt man ser på nyheterna men vi hade en fantastisk vistelse och barerna var öppna dygnet runt! Jag kan verkligen rekommendera att åka dit. Estland var också fantastiskt och på torget fick vi både den lokala och engelska polisen att ställa upp i en improviserad cricketmatch. Men det mest imponerande var förstås kvinnorna! Helt fantastiska! Ladies Night på Hollywood’s Nightclub efter Englands seger kommer jag aldrig att glömma. En handfull av mina kompisar ville på plats byta nationalitet, de andra tyckte Englands kommande hemmamatcher bestämt skulle spelas på neutral arena i Tallinn!

Det värsta då?
- Jag har ärligt talat njutit av alla resor, men visst kunde Ryssland borta anses vara den värsta sett till att en stor del av lokalbefolkningen försökte komma åt de engelska fansen för att visa sig tuffa genom att slåss. Stundtals utsatte man sig för stora fara bara genom att gå en kort promenad till närmsta affär. Man såg också mycket fattigdom. De som är rika är mycket rika och klyftan till de fattiga är enorm. Men ärligt talat så var det så nära en ”proper” England-bortamatch från förr man kan komma idag. De som varit med i många, många år intygade att de flesta resor såg ut så här på 80-talet. Men det gäller bara att vara på tårna och vara alert när man rör sig i mindre grupper så man inte blir ett lätt byte. Men det skulle inte få mig att inte åka igen. Sådana resor skiljer pojkarna från männen och i ärlighetens namn så vill man väl att resorna ska vara en mix mellan mer hardcore upplevelser och avslappnade och trevliga upplevelser som Estland borta. Fotbollen blir allt med plastig och steril så resor till Ryssland, Polen och Slovakien då och då blir en bra väckarklocka för oss.

Du följer både England och Millwall på bortaplan, de finns de som skulle påstå att du får en pervers kick av att bli illa behandlad av myndigheter?
- Saken är att när man är yngre så har man faktiskt en liten pervers njutelse av att bli illa behandlad. Millwall-attityden ”no-one likes us, we don’t care” kommer fram i en. Du reser vart du vill, när du vill och hur du vill, så ofta du vill och i vilka nummer du vill när myndigheterna inget annat vill än att du stannar hemma och slutar störa dem. Men när man blir äldre inser man att myndigheterna inte alldeles sällan har rätt och att fotbollssupportrar definitivt alltid kommer att vara de som gör fel i samhällets ögon. Så nu för tiden försöker jag se till att inte bli uppretad av den lokala polismakten och bara njuta av att vara borta.

Ni engelsmän tycks ha en förkärlek för fotbollssånger… någon favorit?
- Ja, det har varit en del blandade försök genom åren va? ”Back Home” av Englands VM-trupp 1970 är en riktig klassiker i mina ögon. Den låg till och med etta på topplistan under några veckor. Även om jag inte var född då så brukar den dammas av flitigt när väl VM kommer på tal och spelades en hel del i Tyskland 2006. En annan favorit är New Order’s ”World In Motion” från VM i Italien 1990 där John Barnes rappar! Det är en klassiker.

Avslutningsvis Ian, hur går det mot Kazakstan och Vitryssland?
- Tittar man på pappret ska England vinna båda matcherna komfortabelt, men fotboll spelas aldrig på papper. Båda kommer att försöka stoppa England från att spela, störa oss och kanske försöka peta in ett mål på en fast situation. Och England har gått i den fällan förr. Jag minns 0-0-matchen mot Makedonien i senaste EM-kvalet. Men om vi kan skapa en acceptabel mängd chanser ska vi vinna båda matcherna. Jag tror att vi besegrar Kazakstan med 3-0 men förväntar mig att matchen borta mot Vitryssland blir betydligt tuffare. Det kommer att krävas en tuff arbetsinsats och jag förväntar mig inte en upprepning av matchen mot Kroatien. Dock tror jag att vi kommer att vinna i slutändan.

Nedan följer lite blandade bilder från Ians resor (bland annat från Trinidad, Tallinn och Moskva):

Grattis Barrie Stradling, 50 år, som i lördags besökte sin 100:e bortaarena med Millwall när London-klubben gästade Leicester!
- Tack, det var en fantastisk dag! En äkta Millwall-dag med fantastiskt supporterstöd; högljutt, bra uppslutning och humoristiskt. Laget svarade för en enorm insats och vi vann vilket onekligen gjorde sitt till. Den sedvanliga galenskapen signerad polismakten kunde inte förstöra vår dag, trots att våra bussar blev stoppade och kvarhållna i nästan två timmar på en bensinstation utanför staden, och inte heller att matchen belagts med tidig avspark. Som Millwall-supporter är man van att klassas som samhällets största fiende.

Minns du din första match?
- Första hemmamatchen såg jag som en liten grabb då jag just fyllt åtta år. Min kusin och granne tog med mig på en kvällsmatch en helgdag 1966, samma år som England vunnit VM, och vi förlorade med 1-0 mot Brentford i ett ligacupomspel. Redan då fastnade jag för The Dens unika atmosfär.

Och din första bortamatch?
- Det var till relativt närbelägna Watford i början av 70-talet. Än en gång var det min kusin som tog med mig och vi stod bland hemmafansen på Rookery End Terrace och fick se Millwall spela 1-1. Min första riktiga bortamatch var mot Birmingham City 1972, samma säsong som Millwall nästan vann uppflyttning till den högsta divisionen. Nu var jag 13 år gammal och innan matchen blev jag nedslagen av en vuxen Birmingham-fan för att jag hade en Millwall-silkeshalsduk virad runt handleden, vilket var väldigt populärt på den tiden, men trots det såg jag matchen stående på hemmaläktaren. Millwall förlorade, jag blev nedslagen och vi slutade till slut bara trea i tabellen, vilket innebar att vi inte gick upp eftersom man då ännu inte infört play-off i engelsk fotboll, så min första riktiga bortamatch var ingen succé.

Så det tog dig 42 år besöka 100 arenor med Millwall, du har aldrig frågat dig själv ‘vad är det jag sysslar med egentligen’?
- Visst har det funnits stunder när man åkt kors och tvärs i England och man undrat om det är värt det. Som när vi förlorade med 6-0 på Roker Park i Sunderland, då är hemresan lång och miserabel, för att inte tala om en 3-0-förlust på Ayersome Park i Middlesbrough i en cupretur som följdes av att vi fick rulla igång bussen igen efter att den lagt av på motorvägen. Jag har sannolikt genom åren upplevt alla möjliga missöden som kan inträffa under en bortaresa. Men med lite distans till det så ångrar jag inte en sekund.

Från gamla Division 3, till det som idag heter Premier League, och så tillbaka igen. Vilka arenor har du njutit mest av att besöka?
- När vi vann uppflyttning till högsta divisionen i Hull liksom till näst högsta divisionen i Wrexham var förstås speciella. Samma sak med FA-cupsemifinalen på Old Trafford, finalen på Millennium Stadium och Millwalls besök på riktiga Wembley i före detta Autowindscreen Shield Final. Det enskilt största ögonblicket kanske ändå var att kliva in på Anfield i Liverpool med vetskapen att vi faktiskt var där för att spela en ligamatch i högsta divisionen, det blev inte heller sämre av att vi gjorde första målet, fick med oss en poäng hem och sjöng ut The Kop hela matchen. Det var mäktigt att besöka alla de stora arenorna som Highbury, Old Trafford och Goodison Park och spela på samma villkor. Lilla Millwall! Självklart var besöket i Budapest och matchen mot Ferenchvaros mäktigt för mig eftersom det var första gången vi spelade Europacup-fotboll. Nu för tiden föredrar jag när vi spelar på arenor som Walkers Stadium i Leicester eller på Liberty Stadium i Swansea och när Millwall-fansen lever upp och ger laget ett helhjärtat stöd i stora nummer.

Finns det några arenor du ångrar att du ödslade energi på?
- Nej, egentligen inte. Visst var det bittert att förlora viktiga play-off matcher i Brighton, Derby och Wigan, för att inte tala om den ökända kravallmatchen mot Luton Town i FA-cupens kvartsfinal 1985, eller då vi blev nedflyttade i Ipswich och på St Marys i Southampton men i slutet av dagen är det en del av att vara fotbollssupporter och stödja sitt lag helhjärtat och lojalt. Jag ångrar aldrig resan.

Nya The Den var en av de första nya moderna arenorna som såg dagens ljus och många klubbar har sedan gått samma väg. Saknar du den gamla arenan?
- Ja det gör jag verkligen. Alla vi som växte upp på gamla The Den vet att det var en unik arena med en atmosfär du inte hittar någon annanstans. Det var inte faciliteterna på arenan och än mindre laget som folk hade i åtanke när det stod Millwall borta på spelschemat, nej det var oss fanatiska supportrar och den stämning vi skapade. En del av atmosfären gick förlorad när vi flyttade till den nya arenan, men trots det så har Millwall än idag bland Englands mest högljudda support.

Än en gång ett stort grattis, Barrie!

ALLA BARRIES 100 ARENOR MED MILLWALL:

Altrincham
Arsenal
Aston Villa
Barnsley
Birmingham City
Blackburn Rovers
Blackpool
Bolton Wanderers, Burnden Park
Bournemouth
Bradford City
Brentford
Brighton & Hove Albion, Goldstone
Brighton & Hove Albion, Withdean
Bristol City
Bristol Rovers, Eastville
Bristol Rovers, Twerton Park
Bristol Rovers, Memorial Stadium
Burnley
Bury
Cambridge United
Cardiff City
Carlisle United
Charlton
Cheltenham Town
Chesterfield
Colchester United
Coventry City, Highfield Road
Coventry City, Ricoh Arena
Crewe Alexandra
Crystal Palace
Dagenham & Redbridge
Derby County, Baseball Ground
Derby County, Pride Park
Doncaster Rovers, Keepmoat Stadium
Everton
Ferencvaros
Fulham
Gillingham
Grimsby Town
Hartlepool United
Huddersfield Town, McAlpine Stadium
Hull City, Boothferry Park
Ipswich Town
Leeds United
Leicester City, Filbert Street
Leicester City, Walkers Stadium
Leyton Orient
Lincoln City
Liverpool
Luton Town
Macclesfield Town
Manchester City
Middlesbrough, Ayresome Park
Millennium Stadium (FA-cupfinal)
Newcastle United
Northampton Town, Sixfields Stadium
Norwich City
Notts County
Oldham Athletic
Oxford United
Peterborough United
Plymouth Argyle
Portsmouth
Port Vale
Preston North End
Queens Park Rangers
Reading, Elm Park
Reading, Madejski Stadium
Rotherham United
Rushden and Diamonds
Scunthorpe United
Sheffield United
Sheffield Wednesday
Southampton, The Dell
Southampton, St Mary’s
Southend United
Stockport County
Stoke City, Victoria Ground
Stoke City, Britannia Stadium
Sunderland, Roker Park
Sunderland, Stadium of Light
Swansea City, Vetch Field
Swansea City, Liberty Stadium
Swindon Town
Telford
Tottenham Hotspur
Tranmere Rovers
Walsall, Fellows Park
Walsall, Bescot Stadium
Watford
Wembley Stadium (Auto Windscreen Shield Final)
West Bromwich Albion
West Ham United
Wigan Athletic, Springfield Park
Wigan Athletic, JJB Stadium
Wimbledon
Wolverhampton Wanderers
Wrexham
Wycombe Wanderers
York City

Anglofil.se tar tempen på Canal Plus-profilen Jonas Dahlquist som berättar varför han har en soft spot för Sheffield United, om sin fascination för mustascher och vem som är säsongens bästa nyförvärv i Premier League. Dessutom erkänner han att han är en groundhopper med ett uttalat mål att förverkliga.

Att resa runt i England och intervjua fotbollsspelare, kommentera fotbollsmatcher och sitta i en TV-studio och surra med likasinnade låter som rena drömjobbet. Tycker du själv att du har världens bästa jobb?
- Jag började ju sikta mot att bli sportjournalist, helst med inriktning på engelsk fotboll, när jag insåg att jag inte skulle kunna bli fotbollsproffs – och det var ganska tidigt – så jag har ju nått dit jag ville. Å andra sidan är det ju inte exakt som jag trodde, men va fan… synd att klaga! Jag stortrivs. Fast världens bästa jobb har Little Steven. Dels är han med i Sopranos, dels spelar han med Bruce Springsteen.

Tottenham och det engelska landslaget, vad det för fel på dessa två lag egentligen?
- Herregud, hur lång tid har vi…? Kort kan jag väl tycka att Tottenham alltid värvar spelare som är intressanta, men som kanske aldrig riktigt är världsklass. Jag lider med Spurs fans. Det måste vara ruggigt frustrerande att hålla på dem. Engelska landslaget är drabbat av att de ser sig själva som världsmästare hela tiden. En sorts hybriskvarleva från kolonialtiden, kanske?

Hur hamnade du på Canal Plus och i din nuvarande arbetsroll?
- Jag gick på Journalisthögskolan (JMK) i Stockholm och skulle ha praktik. Skolan erbjöd typ hundra olika platser, men det var mest lokaltidningar och det var inget som jag ville göra. Jag ville vara på Canal+ och ringde helt sonika upp dem och förklarade att jag tänkte börja där. Visserligen fick jag inget betalt, det fick man om man tog skolans alternativ, men jag tror nog att jag tjänade på det i längden, ha, ha, ha! När praktiktiden var slut så sa Jeppe Hussfelt upp sig från sin reportertjänst för att bosätta sig i Italien, och vips var en plats ledig.

Sheffield United-anhängarna växer inte på träd i Sverige, hur kommer det sig att du föll för The Blades av alla klubbar?
- Jag är född 1976, och alla i min ålder började ju hålla på Liverpool eftersom de var så grymma på 80-talet. Jag gillade Ian Rush extremt mycket eftersom han hade mustasch, vilket min farsa även hade. Men jag ville väl inte vara som alla andra, och en dag visades Sheffield United i nån cupmatch. Snygga dräkter, coolt smeknamn, det räckte för mig. Sen ska jag väl erkänna att jag inte följer dem så extremt noga, men jag tittar alltid i tabellen och på resultaten på Text-Tv och så.

I SvT kan det räcka med en mustasch för att orsaka tittarstorm. Hur är feedbacken på era sändningar? Vad är det galnaste du varit med om?
- Vi är en så liten kanal att vi är förskonade från de värsta dårarna, tror jag. Råkar jag ha en röd slips när Arsenal spelar så är jag en “jävla Gooner”, säger man att Cristiano Ronaldo är världens bästa spelare så blir man “Man Utd scum” i mailen, och så vidare. Det sjukaste var en kille som mailade in och inledde mailet med “Ditt jävla ollon”, och sen spydde han lite galla över mig och alla andra som inte tyckte som honom, och sen avslutade han med “Vänliga hälsningar, Tommy”. Det var en rolig vändning, tycker jag.

Du har tippat Liverpool som ligamästare, hur låter motiveringen?
- För att Man Utd inte kan upprepa fjolårets säsong, Chelsea kommer att drabbas av problemet med för många storstjärnor och Arsenal räcker inte till. Då var bara Liverpool kvar… Blir Gerrard skadad så ryker dock tipset all världens väg. Han är osunt viktig för deras spel.

Säsongens bästa nyförvärv? Och nu har du dessutom fått två omgångar på dig…
- Ja, ja, ja… då utnämner jag väl Deco till det. Två mål på två matcher ger mig väl rätt?

Givetvis har du stenkoll på Premier League, men hur är det med övriga 72 ligaklubbar? Ser du någonsin några matcher “där nere”?
- Jag har väl hyfsad koll, men inte mer. Jag har väl varit på ett par Championshipmatcher, men när jag jobbar i England är det antingen spelledigt (när vi gör reportage) eller så är jag på plats på en Premier League-arena för jobbets räkning. Då finns det liksom inte tid att göra annat. Fast jag har som mål att ha varit på de 40 största arenorna i det engelska ligasystemet, så jag får väl anses vara rätt intresserad ändå.

Hur mycket anglofil är du? Startar du dagarna med en “full English”, sveper i dig skållat hett tea i pauserna och brer marmite på mackorna när du kommer hem?
- ALLTID full english breakfast när jag är i England! Tea får man på kommentatorsläktaren i pauserna per automatik. Marmite är bland det äckligaste jag vet. Sen gillar jag ju den där goda ölen “pint” som de har i England… Det var faktiskt en norsk fotbollsspelare som sa så en gång, på fullaste allvar.

Håller du koll på hur många arenor du varit på? Vilka är favoriterna, och vilka klarar du dig bra utan att behöva besöka igen?
- 22 arenor har jag hunnit med. Jag anser att man ska se en tävlingsmatch för att det ska räknas, annars hade jag nog varit uppe i typ 35. Goodison Park under ett Merseysidederby gör jag gärna om. Layer Road i Colchester lär jag inte besöka igen i onödan.

Vem tycker du är Sveriges bästa matchkommentator?
- Lasse Granqvist. Sen Niklas Holmgren.

Vilken fotbollsspelare har varit roligast att träffa?
- Erik Edman är den som det kommer mest vettigt ur munnen på. Sen säger han en hel del roliga saker också, killen är jäkligt skojig att prata med. Solskjaer var också ruggigt bra, Bobby Zamora var svintrevlig och sen var Stuart Pearce rolig eftersom han försökte se så skräckinjagande ut som möjligt.

Jag antar att många spelare, så som kändisar i allmänhet, inte alltid i verkligheten är så som man trott? Råkat ut för några obehagliga överraskningar?
- Jermain Defoe brukar jag ta som exempel på en arrogant jävel. Han satt och SMS:ade under intervjun och var väldigt nonchalant. Annars är de flesta ganska okej, när man väl får tag på dem. Jag blev förresten också förvånad över att Tobias Linderoth var så trulig och omöjlig med tanke på att hans far är raka motsatsen.

Favoritspelare i England då och nu?
- Ian Rush då. Nu är det väl Cristiano Ronaldo, trots allt.

Jag har förstått att spelarna blir mer och mer kontrollerade och skyddas från media. Vad säger du som reporter om utvecklingen?
- Don’t get me started!!! Jag säger så här – vi funderar allvarligt på att skita i att göra spelarintervjuer i England överhuvudtaget på grund av behandlingen man får. Eller snarare inte får! Spelarna blir omhuldade och gullade med så de tror att de är världsstjärnor allihopa. De får alltid som de vill. Det är förmodligen därför de beter sig som fullblodsidioter på planen och på krogen sen.

Vilken roll är roligast, reporterns eller kommentatorns?
- Det är roligare att kommentera. Jag ska försöka få göra mer sånt. Å andra sidan är det skitkul att stå i studion med Jens och Lasse också. Och så är det skoj att åka runt i England på alla möjliga och omöjliga ställen och hitta roliga grejer att göra reportage om. Kan man kalla det ett lyxproblem?

Hur laddar man upp som kommentator inför en match? Hur ser rutinerna ut?
- Man går igenom mängder av statistik, kollar upp spelare för spelare, tittar på de engelska tidningarnas hemsidor för att se om det finns någon bra nyhet som berör lagen, letar efter bra historier om gamla möten, arenan, tränarna, klubbägarna… ja, man kollar allt! Jag brukar behöva fem-sex timmars hårdpluggande för att känna mig redo för en match.

För en gångs skull tror jag att de flesta är överens om att den mest sevärda fotbollen spelas i England. Men hur tror du Premier League skulle överleva en eventuell begränsning av antalet utländska spelare? Och hur ser du själv på en sådan regel?
- Överleva skulle den givetvis. Det kan ju inte gå så mycket sämre för landslaget ändå… jag är kluven i frågan och har inte riktigt bestämt mig än. Rent generellt så tycker jag att det inte spelar någon roll vart spelarna kommer ifrån. Om de engelska talangerna är bra nog så får de speltid till slut. De kanske själva skulle må bra av att spela utomlands i unga år?

Har du koll på vilka som var de fem första svenskarna i engelsk fotboll?
- Oh, herrejävlar! Tack för den… Jag vet att Hasse Jeppson var först (i Charlton) och sen bör väl Janne Möller vara med där också. Glenn Hysén kanske smyger in på listan. Stefan Rehn också. Sen säger jag Edward och Jorma Engmark, de kom väl samtidigt till Everton, va?

Självklart måste vi ju avslutningsvis fråga vad du fick för betyg på det genom din blogg berömda 80-sidiga specialarbetet om engelsk fotbollshistoria som du lämnade in på gymnasiet?
- Jag fick en 5:a. På den tiden fick man betygen från 1-5. Men jag vete fan om läraren orkade läsa igenom det ens, jag tror han såg att jag hade koll på grejerna och besparade sig läsningen, hehe.

Vi tackar Jonas för att han tog sig tid och passar samtidigt på att rekommendera ett besök på hans blogg som är mycket läsvärd.

Fotnot: Englands 40 största fotbollsarenor sett till kapacitet

1. Wembley Stadium
2. Old Trafford
3. Emirates Stadium
4. St James’ Park
5. Stadium of Light
6. City of Manchester Stadium
7. Anfield
8. Villa Park
9. Stamford Bridge
10. Goodison Park
11. Elland Road
12. Hillsborough
13. White Hart Lane
14. Boleyn Ground
15. Riverside Stadium
16. Pride Park
17. St Mary’s Stadium
18. Bramall Lane
19. Walkers Stadium
20. Ricoh Arena
21. Ewood Park
22. City Ground
23. Portman Road
24. St Andrews
25. Reebok Stadium
26. Molineux
27. Britannia Stadium
28. The Hawthorns
29. The Valley
30. Craven Cottage
31. Selhurst Park
32. Carrow Road
33. KC Stadium
34. JJB Stadium
35. Valley Parade
36. The Darlington Arena
37. Galpharm Stadium
38. Madejski Stadium
39. Oakwell
40. Turf Moor