Sitter och slötittar på lite Champions League fotboll på TV just nu, och det slår mig två saker. Dels hur sanslöst duktiga spelarna/lagen är och dels vilket själlöst spektakel Champions & Europa League för de flesta inblandade utvecklats till. Självfallet vill man ju som supporter att ens klubb skall nå framgång, få möta de bästa lagen på de största arenorna och att få följa sitt lag på kontinenten är inte heller alla förunnat.  Samtidigt som jag är förtjust som ett barn på julafton över mina kommande resor till Odense och Kraków för att se Fulham i gruppspelet av Europa League så kan jag sakna alla upplevelser som man nu sällan eller aldrig får men som var en del av fotbollsvardagen när Fulham låg betydligt längre ner i det engelska ligasystemet. På den tiden var väl enda chansen att se laget utomlands att åka på Wrexham borta.

Som motpol en Europaspelsvecka som denna bjuder vi på en serie foton (c) Jon Hall från Non-league i England. De flesta bilderna är tagna under 2006/2007 [klicka på bilderna för större versioner]:

Worthing United vs Romford Town, FA Cup, 2006

Aldershot målar mot Chemlsford, 2006

Harlow Town gör mål på Burgess Hill, 2008

Running on the terrace. Weymouth vs Bury, FA Cup, 2006.

Tifo, Non-league style - Dorchester United fans borta mot Maidenhead, 2007

Väntan på kvittering för fans till AFC Hornchurch borta mot Welling United, 2006

Watching in the Rain. Poole Town vs Budleigh Salterton, 2006

Wealdstone gör mål på AFC Wimbledon, 2007

Jon Hall är precis som jag Fulhamsupporter, men han har en kärlek till den publika aspekten av fotboll som är något utöver det vanliga. Hans bilder är huvudsakligen på publik, arenor och ögonblicksbilder kring ‘the matchday experience‘ – det är ytterst sällan han tar, eller för den delen publicerar bilder från spelet i de matcher han besöker.

1988 flyttade Scunthorpe United ifrån sitt hem Old Show Ground, bara smaka på det namnet, och spelar sedan dess på Glanford Park. Inget särskilt konstigt med detta kan man tycka, men det var faktiskt den första gången på över 30 år som det byggdes en ny fotbollsarena i England. Sedan dess har 26 av ligasystemets nuvarande 72 lag fått nya hem. Sedan 1988 har ju även flera lag i högsta serien fått nya hem, såsom Arsenal, Bolton, Man City, Sunderland, Stoke och Wigan. I detta räknar vi inte in alla de arenor som som rustats upp, utan bara de klubbar som flyttat till nya arenor.

Denna, med Engelska fotbollsligornas historias mått mätt, snabba förändring stavas till mångt och mycket PENGAR. Det finns självfallet en hel radda med skäl till att fotbollsklubbar flyttar från sina ursprungliga hem men det är övervägande ekonomiska skäl som styr detta. Ett annat är att de arenor som byggdes för väldigt länge sedan inte var särskilt välbyggda och skulle vara svåra och dyra att uppgradera till en nivå som dagens supportrar och ligaregler skulle acceptera. Det finns dock undantag även till detta, och det är de arenor som ritades och/eller byggdes av Archibald Leitch (1865-1939. Dels var Archibald sin tids kanske enda dedikerade arenakonstruktör som byggde på kvalitet, säkerhet och stil, men också för att de flesta av hans arenor på ett eller annat sätt klassas som byggnadsminnesmärken. Separat artikel om Archibald Leitch kommer framöver, men bland de arenor han ligger bakom räknar vi in; Anfield, Ibrox, Celtic Park, Craven Cottage och White Hart Lane. Det finns många, många fler men urvalet bygger på att alla dessa arenor står kvar och har trots ut- och ombyggnad bevarat sin karaktär som dess skapare satt på sitt verk.

Det är just det här med ekonomin som är det stora skälet till att så många klubbar överger sina klassiska hem för rymdskeppsliknande arenamonster utanför stadskärnorna. Visst måste man förstå klubbarnas agerande då det för många av dem är en fråga om att överleva. Dels så är ofta den mark som ursprungsarenan ligger på väldigt värdefull då dessa arenor ligger centralt i samhällena och en nybyggd arena kan också vara en intäktsgenerator. Trots detta svider det ju i en anglofis hjärta att inte kunna promenera från pubarna på huvudgatan till arenan som förr och inte på håll se läktarna och belysningsstolparna höja sig över omgivningen.

Andra faktorer som påverkat takten med vilken klubbarna bygger nytt och flyttar är de katastrofer som inträffade på Haysel, Hillsborough och Bradford i slutet på 80talet. Det stod kanska klart att visa arenor inte klarade att svälja logistiken från ett säkerhets perspektiv, andra arenor var delvis byggda i trä och efter branden i Bradford blev effekten att man eftersträvade läktare i andra material och en helt ny brandklassning tillkom.

Som redan sagts så kan man enkelt förstå vilka krafter som driver trenden att överge charm och historia för potentiellt högre intäkter, men det svider ju från supporterhåll. Det finns ju exempel på rena katastrofarenor såsom gamla Elm Park i Reading som säkert ingen supporter saknar efter flytten till Madejski Stadium. Ett exempel där många fans tycks sakna det gamla är Arsenal som lämnade sin charmiga arena Highbury för att flytta till monsterbygget Emirates Stadium. Här flyttade man från en väl fungerande arena som egentligen bara hade en stor nackdel, bristen på kapacitet i förhållande till efterfrågan, till ett nytt, stort och plastigt schabrak. De fans som redan hade en säsongsbiljett på Highbury verkar ofta sakna deras gamla hem, men alla de fans som nu har chansen att se sitt lag är såklert överlyckliga.

Kanske våra vänner som följer Colchester United kan dela med sig lite om hur man ser på sin flytt från centralt belägna Layer Road till utlokaliserade Weston Homes Community Stadium.

Som deltidsgroundhopper gäller det väl att skynda på om man inte ska tappa ännu fler arenor innan de försvinner.

Lite osäker på var Fleetwood Town kommer från? Huruvida Kidderminster spelar i norra England? Eller om Newport ligger i Wales? Ta det lugnt, redaktionen snubblade över en non-league karta som visade sig vara oerhört användbar, särskilt inför helgens Non-league Day.

Tyvärr är den från säsongen 2009-10 och då serierna förändrats något ser ni en aktuell ligaindelning nedan.

Klicka här för en stor karta!

Blue Square Premier:
Darlington, Wrexham, Gateshead, Luton Town, Mansfield Town, Cambridge United, Grimsby Town, York City, Bath City, Hayes & Yeading United, Rushden & Diamonds, Kidderminster Harriers, Kettering Town, Altrincham, Southport, Forest Green Rovers, Crawley Town, AFC Wimbledon, Newport County, Barrow, Eastbourne Borough, Tamworth, Histon, Fleetwood Town

Conference North:
Gloucester City, Boston United, Stalybridge Celtic, AFC Telford United, Redditch United, Worcester City, Blyth Spartans, Nuneaton Town, Hinckley United, Gainsborough Trinity, Hyde, Stafford Rangers, Alfreton Town, Ilkeston, Harrogate Town, Workington, Solihull, Corby Town, Droylsden, Guiseley, Eastwood Town, Vauxhall Motors

Conference South:
Dover Athletic, Woking, Basingstoke Town, Havant & Waterlooville, Ebbsfleet United, Dorchester Town, Bromley, Boreham Wood, St Albans City, Welling United, Braintree Town, Dartford, Bishop’s Stortford, Farnborough, Thurrock, Weston-super-Mare, Chelmsford City, Eastleigh, Hampton & Richmond Borough, Lewes, Maidenhead United, Staines Town

Det är tidig lördagskväll den 5 maj 1962 och två pojkar spelar fotboll vid mattställningen utanför HSB-huset i Tyringe. Någon halvtimme tidigare har vi lämnat vardagsrummet hos min kompis Stefan och TV-sändningen av FA-cupfinalen från Wembley mellan Tottenham Hotspur och Burnely FC. Londonlaget har vunnit och när vi lägger straffar mot mattställningen är Stefan Tottenham och jag Burnley. Min kompis är vanligtvis den bättre idrottsmannen av oss båda, men jag är Burnleymålvakten Adam Blacklaw. Och jag vinner märkligt nog och ger Burnley en snabb och fantastisk revansch, allt medan Wembley fortfarande töms på de 100.000 åskådare som sett finalen live.

När jag tillsammans med 20.000 åskådare reser mig upp och hälsar Burnley och gästande Portsmouth välkomna in på Turf Moor har det snart gått 48 år utan att jag fått sett klubben i mitt hjärta live. Trots kanske 75 besök i Storbritannien, och många fotbollsbesök, har vägarna aldrig fört mig till Burnley förrän nu. Närmast var jag en gång för 15 år sedan. Då var jag beredd att stiga på tåget i London när meddelandet kom att matchen på Turf Moor var inställd på grund av vädret. Kanske därför inte så konstigt att man fäller en tår när Robbie Blake, Martin Paterson, Brian Jensen, Wade Elliott och alla de andra beträder den ”heliga marken”.

“For sale” möter mig vid hotellet

Mitt Burnleybesök har börjat två dagar tidigare när jag, efter rälsbussresa från Preston, i skymningen stått utanför mitt bokade hotell, det klassiska Sparrow Hawk Hotel, där man tagit mot resenärer sedan slutet av 1500-talet. Nu gör man det dock inte och jag möttes bara av skylten ”For sale” trots att jag fått en (automatisk?) bokningsbekräftelse via nätet. Men det ordnar sig när jag grejar rum på en annan klassiker, dock av betydligt senare datum, Kierby Park Hotel. Invigt ungefär när jag var Adam Blacklaw den där lördagseftermiddagen och då som ett arkitektoniskt, hypermodernt landmärke i den lilla staden. Burnley är ju med sina 70.000 invånare är den minsta stad som spelat i Premier League.

Numera är Kierby, med sitt suveräna läge tio minuters promenad till Turf Moor och bara ett par till stadskärnan, ”under new management” och renoveringen omfattande. Men priserna får en van London-resenär att jubla inombords. £30 natten för ett singelrum som kostar tre gånger så mycket i huvudstaden. Och prisbilden förföljer mig hela tiden under mina dagar i Burnley. £2.99 för en frukost, £6 för en vettig lunch och inte en pint över £1.90 någonstans. Jo förresten, ”The Longue”, puben mitt emot Turf Moor tar £2.50 för en John Smith även när det inte är matchdag och det får mig att reagera tills jag tänker på att det är ett riktigt bra pris överallt i London.

Vicky om Ternant och Coyle

Pubarna ja. Min resa har föregåtts av att människor sagt att staden är extremt pubfattig men det är förstås inte sant. Från hotellet och ner mot Turf Moor, där det spelades fotboll redan 1882, och där kricketarenan som fanns tidigare fortfarande också ligger kvar, hinner jag med tre pubar innan jag når sista vattenhålet som alltså är ”The Longue.”

”Det är en måste-match”, förklarade Vicky, en genuin Burnleysupporter i 30-årsåldern, vars sällskap jag träffar först på ”The Turf” och sedan på puben vägg i vägg, ”Princess Royal”. Vicky ser sedan barnsben alla hemmamatcher och av henne får jag veta saker som att Robbie Blake är en husgud i Burnley men ”lite för långsam numera för startelvan” och att förre managern Stan Ternant bor bara tio minuter från Turf Moor och fortfarande brukar se alla Burnleys matcher.

Avhoppade managern Owen Coyle, då? Nja, eftersom vi sitter på puben The Princess Royal är frågan egentligen totalt onödig. Redan när jag kommit in i lokalen har jag sett det dussintals fejkade filmaffischer där skådespelarnas huvuden bytts ut mot Coyles från ”filmer” som ”The Lying Scotsman” och ”Scumdog Millionaire”. Ändå säger nog bilden som i original visar Judas Iskariot på väg att kyssa Jesus men utbytt till Coyle och Burnleyordförande Barry Kilby allt.

”Nej, den mannen är inte särskilt populär här längre”, skrattar Vicky innan hennes gäng drar vidare.

En halv timme före avspark har jag hittat min plats bakom det östra målet där läktaren heter något så vackert som ”Jimmy McIlroy Stand.” (Jodå han fanns med redan i TV-matchen 1962!)

Turf Moor är förstås en klart överdimensionerad anläggning om man ser till staden Burnley, men ändå betydligt mera klassisk och lite charmigt ålderdomlig om man jämför med Premier League-jättarna som klubben numera slåss med. Men det är en trivsam stämning under hela matchen trots att det blir förlust i ”måste-matchen” mot seriejumbon Portsmouth.

En hjältes bortgång

Söndagsmorgonen efter matchen står jag vid Burnleys busstation (bara fem minuter från hotellet, om ni trodde något annat) och väntar på bussen som skall föra mig till Manchesters flygplats. Klockan är bara sju och några pakistanska killar i bara sandaler och inga strumpor håller på att frysa tårna av sig. Bussen dröjer oroväckande, med tanke på mitt Köpenhamnsplan från Manchester, men tjugo över kommer den och en rufsig busschaufför ber om ursäkt för förseningen. Och när man knappt skakat av sig sorgen av att ha lämnat Burnley börjar en annan märklig resa i detta historiens ursprungliga ”Soccerland”. På två timmar slingrar sig bussen nämligen in i orter som Accrington (Burnleys närmast fotbollsgranne, Stanley, trots att man aldrig mött den nuvarande klubben där i serie- eller cupspel), Blackburn (som man visuellt ser är mycket större än Burnley och därmed har jätteekonomiska muskler), Darwen (bortglömd fotbollsstorhet på 1870-talet) och till Bolton (ingen Coyle syns till trots att bussen nästan smeker stadion) innan vi når Manchester.

Hinner sedan knappt hem till Sverige innan budet kommer att Adam Blacklaw avlidit 72 år gammal. En av mina ”tidshjältar” har gått ur tiden och min egen senkomna resa till Turf Moor känns ännu märkligare.

Fotnot: Burnley-Portsmouth spelades den 27/2-2010 och båda klubbarna blev relegerade från Premier League i maj samma år.

Lördagen den 4 september har Premier League och Championship speluppehåll på grund av landskamper. Detta har föranlett ett upprop av James Doe på Facebook kallat ”Non-League Day”, en dag där han uppmuntrar alla att gå och se sitt lokala lag i Non-League den dagen.

Vi på Anglofil vill ju inte vara sämre, om ni har möjlighet att resa eller är lyckligt lottade att befinna er i England när detta går av stapeln så gör så ni också. Välj ett passande lag och gå och se Engelsk fotboll som fortfarande känns äkta och inte så besudlad av pengar som den kan göra högre upp i ligasystemet.

Dels kostar det inte besökaren nämnvärt mycket, men det gör det stor skillnad för en liten klubb om ett par hundra extra betalande åskådare dyker upp.

Vem vet? Kanske hittar ni ert ”andralag” eller kanske till och med ert första?

Har ni redan erfarenheter från Non-League, eller kanske till och med ett lag ni fastnat lite extra för? I så fall får ni gärna dela med er.

Själv går jag gärna till Kingsfield Stadium och tittar på ”The Cards” om tillfälle ges.

Om ett år kommer FIFA meddela vilket land som får arrangera VM 2018. England är en av förhandsfavoriterna och idag meddelades vilka städer och arenor som ingår i landets ansökan. Bland de väntade fanns två outsiders – Milton Keynes och Plymouth.

Sammanlagt 17 arenor från 12 städer finns med i Englands VM-ansökan, däribland självklara namn så som Wembley, Old Trafford och St James’ Park. Men besvikelsen var på tisdagen stor i exempelvis Derby, Hull och Leicester som fick avslag på sina ansökningar.

Huvudstaden kommer att få ställa upp med tre arenor istället för två som är brukligt i sådana här sammanhang. Wembley och Emirates Stadium är självskrivna medan Tottenhams nya arena får gå särspel med London Olympic Stadium.

I Liverpool var den enes olycka att ses som den andres lycka. När politikerna inte gav Everton byggnadslov för en ny arena i Kirkby gick platsen till stadens röda lag. Sedan återstår det att se huruvida man ställer upp med Anfield eller New Anfield.

Urvalsprocessen är minst sagt komplex där infrastruktur och boendemöjligheter varit tunga faktorer. Därför kommer det exempelvis inte som en större överraskning att Bristol, landets sjätte största stad, finns representerad trots att The New Bristol City Stadium endast existerar på ritbordet. Om England får arrangera VM 2018 kommer arenan få en kapacitet på 42,000, men då ska man komma ihåg att hemmalaget Bristol City idag har ett snitt på 14,000 åskådare i The Championship.

stadium:mk i Milton Keynes, åtta mil norr om London, rymmer idag 30,000 åskådare men kommer få ytterligare ett etage och utökad kapacitet om ansökan går igenom. Liknande scenarion väntar flera av de befintliga arenorna.

En talesman säger att blandningen av några av världens mest klassiska arenor med framtida arenor och en bra geografisk spridning talar till Englands fördel.

Här är de arenorna i Englands VM-ansökan:

Birmingham: Villa Park
Bristol: New Bristol City Stadium
Leeds: Elland Road
Liverpool: Anfield eller nya Anfield
London: Wembley, Emirates och London Olympic Stadium eller nya White Hart Lane
Milton Keynes: stadium:mk
Nottingham: Nya City Ground
Manchester: Old Trafford och City of Manchester Stadium
Newcastle: St James’ Park
Plymouth: Home Park
Sheffield: Hillsborough
Sunderland: Stadium of Light

Vi har tidigare skrivit om Tottenham Hotspurs nya arena som enligt planerna ska påbörjas under 2010.

Nu har nya uppgifter lämnats ut som visar att farhågorna för ett nytt Emirates Stadium tycks obefogade. Projektet känns spännande och snudd på lockande i den moderna fotbollsarenans tidsålder.

Bland de positiva nyheterna är att arenan invändigt inte kommer få den uppenbara ovala form som så många av den nya stora arenorna, tvärtom har man för atmosfärens skull valt att lyssna på supportrarnas önskemål och har ritat en på pappret underbar stor kortsidesläktare i ett etage.

Den nya kapaciteten ser dock ut att stanna på cirka 56,000 åskådare.

Som jag nämnde i den förra reseberättelsen så var jag i Madrid i jobbet för en tid sedan för att besöka en resemässa. Nog för att jag älskar att resa och besöka nya platser och få nya bekantskaper, men vintern/våren 2009 har nästan blivit lite väl hektisk på resefronten. Så till den grad att jag såg mer fram emot de få nätterna man fick i sin egen säng mer än alla de nya resmål som man fick besöka.

Denna morgon i Madrid kommer jag ner till frukostmatsalen för att se min Isländska kund sitta med sin mobil tryckt mot örat. Inget konstigt i detta, det är nästan ett normaltillstånd för honom, men han började vinka mig till sig frenetiskt då han fick syn på mig. Skälet till vinkandet var att han behövde veta om jag kunde åka och göra en presentation i London innan jag skulle flyga till den redan planerade mässan i Milano någon vecka fram i tiden, han behövde meddela arrangören omgående. Detta var dock inget problem, jag visste ju att Fulham skulle möta Swansea i cupen på bortaplan helgen innan presentationen. Så med ett leende meddelade jag att det skulle gå så bra så. Vid första tillfälle loggade jag på webben och bokade både hotell, matchbiljett och meddelade gänget i London att jag gärna tog en plats ombord på den hyrda minibusen i mån av plats. Det fanns fortfarande några platser kvar och allt var därmed ordnat, smidigare än någonsin!

Dagarna i Madrid gick fort och därefter åkte jag ju till London för FFC-Portsmouth, en resa som beskrivs här.

Bara dagar efter att jag kommit hem från Madrid/London/Reykjavik-resan så var det dags att borda ett nytt plan som skulle ta mig åter till London. Två snabba GT och en dejt med John Blund så var jag framme på Heathrow. Denna gång hade jag av flera skäl valt Paddington som min bas, dels är det nära Heathrow Express, men också bra ur jobbsynpunkt och enkelt nog att ta en taxi till Hammersmith Odeon som var vår mötesplats nästa morgon för färd mot Wales och Swansea. Nu var ju inte klockan så mycket så i vanlig ordning fick Dan ett samtal och vi styrde upp middag och lite drinkar innan man skulle krypa till kojs. Just hotellet jag bodde på denna gång förtjänar ett kort omnämnande. Nyrenoverat, och riktigt fräscht, om än i en lite väl tydlig inredningsflört med Laura Ashley men ändå. Storleken på rummet var dock extrem, i negativ bemärkelse. Jag har haft pösiga byxor med större storlek. Nåja, jag betalade inte många pund per natt och det var som sagt rent och nytt, jag fick väl helt enkelt sätta mig på ett café när jag behövde jobba.

Kvällen förflöt i traditionell anda med ”catching up”, men då vi hade setts så sent som två veckor tidigare var det snabbt avklarat. Istället flöt samtalet in på kvaliteten på de brittiska tidningarnas ”podcasts”, varför Hodgson alltid gör så sena (eller inga) byten, kommande resor, Bajen, varför Fulham värvar svenskar och sen aldrig ger dem chansen, nya TV avtalet för Sky osv. Jag ni förstår vart fokuset låg även om ämnesområdena var vitt skilda. Glada i hatten tog vi farväl, det var dock en Dan som vandrade iväg med sänkt huvud då han inte skulle med på matchen och nu tycktes ångra sitt beslut.

En helt odramatisk natt senare stod jag och svor över den tidiga timman när jag väntade på min taxi. Dock glad över mitt beslut att skippa tunnelbanan denna arla morgonstund. Väl på plats, beväpnad med en fet java, ena kasse bira och morgonens blaskor, träffade jag en enda person som skulle åka med samma minibuss. Ännu en Dan är sedan dess en vital del av min Fulhamgemenskap. Vi hann prata en hel del innan bussen äntligen dök upp 50 minuter försenad, under väntetiden anslöt fler personer, några gamla bekanta och flera nya bekantskaper. Kylan, den tidiga timmen och förseningen till trots var stämningen hög och man kunde liksom ta på förväntningarna. Fulham har (hade) ju inte haft en anständig ”cup run” sedan 1999-2000 säsongen och nu kändes det som om vi hade något på gång.

När Alan, vår chaufför för dagen,  styrde ut från London hördes ett välbekant knäppande och pysande från diverse burkar i bussen. Undertecknad måste börja bli gammal och avvaktade ett tag, magen och hjärnan var inte överens med varandra om hur saker och ting skulle ordnas. Magen vann för en gångs skull. Etapp 1 av resan tog inte lång stund då flera i sällskapet valt att bo över hos Jon som bor längs vägen mot Wales i Reading (av alla hålor). Mer jubel, presentationer, kramar och galna kommentarer var tvunget att klaras av innan vi kunde åka vidare, denna gång med en dekorerad buss i Engelsk old school stil med banderoller, halsdukar och annat i svart och vitt som skulle fladdra längs bussen under resan.

Vi han inte ens lämna Jons gata innan knäppande och pysande kom igång igen, denna gång anslut jag de övriga men höll på att tappa ölen när en redig smäll hördes från bak i bussen. Det var brudarna som tyckte det var dags för en flaska Cava att öppnas och mugg efter mugg skickades runt i bussen. Jublet visste inga gränser när vi mötte en polisbil samtidigt som chauffören sveper sin mugg. Ett snabbt stopp vid en vägkrog vid västra infarten till Reading gjorde gruppen komplett. Nu satt vi alla där och skålade, Jon, Alan, Tom, John, Rihanna, Fletch, Dan, Rachel, Pool Cue, Dan #2, Shy och jag – det var ta mig fan dags för cup resa!

Ni som åkt i denna form till en bortamatch vet att det finns vissa nackdelar, smidigheten till trots, alla dessa pisspauser. Vi hann inte långt innan de som börjat pimpla redan i London behövde gå, och sedan kom pauserna med korta, jämna mellanrum då ingens blåsa tycktes vara i fas med någon annans. Alla pauser till trots närmade vi oss Wales snabbt och när vi körde över Severn Bridge mindes jag min dåvarande chefs ord då jag åkte denna sträcka första gången. -”Nick, welcome to Wales! Where men are men and sheep are nervous!”.

Så snart vi nått brofästet på den Walesiska sidan så var det uppskyltat mot arenan och parkeringar för besökande fans, dessa vara dock för ”Park and Ride” och vi ville hellre parkera nära arenan. Vårt dilemma var ju att bussen var dekorerad och kanske inte skulle få vara ifred och den ställdes vart som helst. Det löstes med att vi kunde övertyga en konstapel vid arenan om att vi var ju en ”buss” och fick stå med de större bussarna precis utanför vår läktare.

Gällande arenan är det bara att lyfta på hatten och ge credit till Swansea för att spela på en av de absolut bästa NYA arenorna i Storbrittanien. Ny, modern men utan att tappa sin charm och framförallt kändes den inte så plastig som de flesta nyare arenor har en tendens att göra. Innan vi skulle stifta bekantskap med insidan stod ett pubbesök på programmet. Sedan flytten till en nya arenan har man tappat en viktig sak, läget! Den gamla arenen låg centralt inne i staden och den nya hade förlagts i utkanten av densamma. Det nya läget gör tyvärr att antalet tillgängliga pubar är väldigt begränsat i närområdet. Vi fick tyvärr nöja oss med vattnig öl i plastpints på en ”branded” pub mittemot huvudläktaren. Inte vad man önskade, men det fick duga. Även om puben var totalt ocharmig så var det kul att få chansen att språka lite med de lokala fansen under glada former.

Vi såg till att gå in på arenan i ganska god tid för att rigga flaggorna, men kom upp på läktaren sent då vi fastnade i baren under läktaren (i vanlig ordning). Att häng upp flaggorna var enkelt denna dag då man helt sonika lämnade dem till matchvärdarna och dessa hängde upp dem på lämpliga platser i anslutning till bortaläktaren.

Stämningen var hög redan från början, både från oss men framför allt skapade hemmafansen ett mäktigt tryck trots att det var långt ifrån slutsålt. Skönt att spela på bortaplan mot ett lag från de lägre serierna igen då dessa bjuder på en stämning som räkmackebrigaderna i Premier League bara kan drömma om. Då detta, i mångas ögon, var en landskamp så var det en stor mängd sånger för och emot de respektive länderna. Allt levererat med en stor portion ironi.

Även om vi stod upp bra för vårt lag från läktarplats så fick vi se vårt lag bli utspelat av ett spelsuget, kreativt och väldigt charmigt Swansea. Kändes som om underskattning var temat för dagen, kanske lite från oss i publiken också. Trots att Swansea radade upp, mer eller mindre bra chanser i den första halvleken så var det vi som satte det första målet. Nja, helt sant är det inte då det faktiskt var ett självmål efter en tilltrasslad hörna som gav oss ledningen.

0-1 till Fulham och sånger som:
-”That’s why we’re Premiership and that’s why you’re championship!”

-”We’re winning away, how shit must you be?”

-”Wem-ber-ley”

-”Sheep, Sheep, Sheep Shaggers!”

och kanske framförallt -”Ingerland, Ingerland” ekade över en i övrigt (för tillfället) tyst arena från bortaläktaren.

Målet föll sent i den första halvleken och innan vi visste ordet av var vi tillbaka i baren. En snabb bira och sedan kö till muggen var min plan, men den snabba biran blev två och jag var någon minut sen tillbaka till läktaren. Detta gjorde att jag slapp bevittna Swanseas snabba kvittering direkt efter omstarten. Den andra halvleken påminde om den första och vi var många som andades ut när domaren förkunnade att matchen var över och att vi kunde ”se fram emot” ett omspel hemma på Craven Cottage.

Redan i inledningen av den 2a halvleken sprack min röst, och kort därefter försvann den helt. Svårt att vilja sjunga och tjoa men när det enda som händer i halsen när man försöker ta ton är en skarp smärta. Vi hade pratat om att vi skulle låta hemresan ”ta den tid den tar” och kryssa mellan en radda fina ”country side pubs” på vägen mot London. Innan vi kunde åka tog det dock en stund att samla ihop flocken och denna väntan fyllde några med att försöka ”kapa” en piketbuss! Nåja, inte riktigt så allvarligt, men de ovanligt sympatiska poliserna hade glimten i ögat och stor tolerans.

När vi väl drog ut från parkeringen så skedde detta med poliseskort och innan vi visste ordet av låg Swansea bakom oss och chafför Alan körde mot vårt första stopp enligt instruktioner av vår ”Real Ale”-kung Jon som hade hittat en liten pub i byn Usk som enligt rekommendation skulle vara något extra. Tyvärr kunde vi inte komma in på denna pub då den var fylld till bredden av Rugbyfans som skulle se Wales-England. Vi fick helt enkelt nöja oss med puben mittemot (som inte visade rugby) och det var ett helt ok alternativ.

Ett par drinkar senare for vi vidare mot White Hart, en pub ”in the middle of nowhere” som har många hundra år på nacken som dryckesetablisemang. Här blev vi kvar betydligt längre då de dels hade rent ut sagt fantastisk öl i kranarna och de yngre gardet tyckte att ett shots race var på sin plats mitt bland alla små gulliga par som var på plats för att mysa på alla hjärtans dag. De hade nog inte räknat med att en minbus med fotbollsfans (visserligen väluppfostrade sådana) skulle dyka upp.

Ett par timmar senare fortsätter färden mot London och vi gör bara ett kort pubstopp till innan de första släpps av i Reading. Alan var väldigt snäll och åkte runt och släppte av folk på bra platser i förhållande till var de bor eller vilka tåg de skulle vidare med. Något som för min del tyvärr innebar att jag släpptes av sist då Alan skulle köra vidare norrut från Paddington för att komma hem till St.Albans.

Jag stannade och jobbade i London några dagar innan planet mot Milano tog mig till Italien. Men jag skulle snart vara tillbaka!

Manchester United ser ju inte bara ut att vinna Premier League, man prenumererar som bekant även på förstaplatsen i publiktabellen. En sammanställning av de 92 visar att flera klubbar förtjänar ett bättre öde och spel i en högre division – om nu bara publiksnittet hade fått avgöra.

Främst är det förstås forna storklubbar så som Derby County, Sheffield Wednesday och Leeds som sett till publik kan utmana de allra största. Men också en klubb som Norwich City – i dagarna relegerade och dömda till spel i tredjedivisionen – kan stoltsera med ett supporterstöd som ger dem en plats i publikligans Premier League.

The Crown Ground i Lancashire, Accrington Stanleys hemmaplan, får för andra raka säsongen skämmas med lägst publiksnitt i The Football League. Blott 1,633 betalande åskådare har i snitt betalat för att se Stanley spela den här säsongen. Alltså drygt tusentalet färre än allsvenska Trelleborgs publiksnitt i skrivande stund.

PREMIER LEAGUE

70 846 - Man Utd
60 035 - Arsenal
48 405 - Newcastle
43 562 - Liverpool
42 661 - Manchester City
41 522 - Chelsea
39 966 - Sunderland
39 661 - Aston Villa
35 925 - Tottenham
35 443 - Everton
33 609 - West Ham Utd
29 440 - Derby County (+)
28 494 - Middlesbrough
27 027 - Stoke City
26 023 - Sheffield Utd (+)
25 873 - WBA
24 802 - Hull City
24 542 - Norwich City (+)
24 194 - Fulham
24 153 - Wolves (+)

THE CHAMPIONSHIP

23 812 - Leeds United (+)
23 146 - Blackburn (-)
22 299 - Nottm Forest
22 243 - Bolton (-)
21 541 - Sheffield Wed
20 894 - Charlton
20 873 - Ipswich Town
20 253 - Leicester City (+)
19 935 - Reading
19 798 - Portsmouth (-)
19 081 - Birmingham
18 216 - Wigan Athletic (-)
18 043 - Cardiff City
17 849 - Southampton
17 407 - Coventry City
16 816 - Bristol City
15 220 - Crystal Palace
15 186 - Swansea City
14 858 - Watford
14 003 - QPR
13 482 - Preston
13 350 - Huddersfield (+)
13 189 - Barnsley
13 082 - Burnley

LEAGUE ONE

12 704 - Bradford City (+)
11 964 - Doncaster (-)
11 533 - Plymouth (-)
10 550 - MK Dons
8 940 - Millwall
7 863 - Blackpool (-)
7 850 - Southend
7 598 - Peterborough
7 498 - Swindon Town
7 170 - Bristol Rovers
6 267 - Carlisle
6 129 - Stockport
6 092 - Brighton
6 019 - Luton Town (+)
5 820 - Tranmere
5 707 - Brentford (+)
5 664 - Shrewsbury (+)
5 636 - Oldham
5 521 - Port Vale (+)
5 306 - Gillingham (+)
5 200 - Northampton
5 109 - Wycombe (+)
5 084 - Colchester
5 020 - Scunthorpe

LEAGUE TWO

4 939 - Exeter City
4 930 - Bournemouth
4 691 - Leyton Orient (-)
4 561 - Walsall (-)
4 536 - Crewe (-)
4 474 - Grimsby Town
4 445 - Notts County
4 423 - Yeovil Town (-)
3 939 - Lincoln City
3 854 - Cheltenham (-)
3 834 - Hartlepool (-)
3 583 - Rotherham
3 448 - Chesterfield
3 342 - Bury
3 276 - Aldershot Town
3 269 - Hereford (-)
3 222 - Rochdale
2 931 - Darlington
2 153 - Morecambe
2 152 - Barnet
2 047 - Dagenham & Red
1 971 - Chester City
1 897 - Macclesfield
1 415 - Accrington

Notera att Premier League ej är färdigspelad och att ändringar därför kan komma. All statistik är hämtad från ligornas officiella hemsidor.

Nåja, titeln är ju lite missvisande. Jag skulle ju i och för sig se Portsmouth spela men de skulle ju i mina ögon agera statister när Fulham bjöd upp till dans som huvudnummer. Inte visste jag när jag satt i bilen till Arlanda att just statister var exakt vad sydkustlaget skulle vara på Craven Cottage fyra dagar senare.

Som en del av er läsare redan vet arbetar jag inom rese-, och hotellnäringen. Ett jobb som tar mig till mässor och annat trevligt runt om i Europa (i huvudsak), och ibland kan jag kombinera mina jobbresor med mitt intresse för Engelsk fotboll i allmänhet och Fulham FC i synnerhet. Precis som mitt förra besök i London så hade denna resa koppling till en resemässa, denna mässa var i Madrid och jag skulle vara påföljande vecka i Reykjavik. Alternativen var att åka hem över helgen till Stockholm, stanna i Madrid och se Espanyol spela eller flyga via London och passa på att se Fulham ta sig an ”Pompey”. Svårt val för en Anglofil och tillika Fulhamsupporter va? Sen blev säkert inte min kund på Island så upprörd då detta var det billigaste alternativet.

Dagarna i Madrid var en upplevelse, dels för att jag aldrig satt min fot i Spanien (tror det eller ej) innan och min bild av Madrid var allt annat än lik verkligheten. Madrid var vackrare, smidigare och hade en helt annan puls än jag trott. Att sen maten, människorna och mässan var riktigt bra gjorde inte saken sämre. Det var till och med ett visst vemod i mitt sinne när jag hoppade in i taxin mot flygplatsen, detta trots att jag snart skulle återförenas med vänner och se mitt Fulham spela live igen.

Landade på Gatwick för första gången på ganska länge och ringde direkt en av mina Engelska vänner för att se om han var sugen på att träffas över middag med tillhörande pub besök. Då Dan inte hade några andra planer för fredagskvällen tackade han glatt ja och lovade att vänta i lobbyn på mitt hotell. Så snart mina väskor kommit glidande på bagagebandet bar det av mot Gatwick Express och Victoria Station. Då både öltarmen såväl som den som föredrar föda gjorde sig påminda valde jag en taxi till hotellet och trots att taxichaffören körde till fel Hilton först var jag snart på plats i lobbyn och checkade in samtidigt som jag och Dan började vår ”catching up”. Slängde in väskorna på rummet och fräschade upp mig lite efter en dag i mässhallar och på resande fot, sen var det raka vägen ut på jakt efter en krog. Hittade mer eller mindre omgående en lite trevlig Italiensk krog alldeles runt hörnet från hotellet och beställde in lite vin medan vi ögnade genom menyn. Jag är en stor älskare av fisk och skaldjur och hittade snart vad jag ville ha, en chili och vitlökspasta toppad med gambas. Dan var, i mina ögon, lite tråkig i sitt matval och tog en pizza..

Efter en sjukt god måltid, med tillhörande gott vin, glada skratt och huvudsakligen ett fotbollsfokucerat samtal valde vi att gå nästgårds till närmaste pub. En lite trist pub, men med ett imponerande ölurval låg på hörnet och fick duga för en stunds vidare samtal innan vi bröt upp för kvällen. Jag kännde mig som en rätt slagen hjälte när jag sjönk ner i badkaret med ett glas vin och dagens The Guardian.

Vaknade nästa morgon av ljudet från Tvn som jag somnat ifrån föregående kväll och det tog mig en stund innan jag kom på vart jag befann mig. Nytt hotell igen, och efter veckors av resande smälter hotellrummen ihop till en enda sörja av funktionsbyggda rum. Nåväl, språket och dialekten på nyheterna avslöjade vilket land jag befann mig i och jag insåg till min glädje att det var dags för match. Snabb dusch och på med ”matchdags outfit” bestående av det svarta, grymt snygga 3e stället med ”FFC Sweden” på ryggen som har några säsonger på nacken, jeans och bekväma skor på fötterna.

Väl nere i frukostmatsalen sprang jag på en grupp norrbaggar som skulle på samma match som jag vilket föranledde vilda diskussioner om potentiella laguppställningar. Tyvärr var inte diskussionen så givande som den hade kunnat vara då norrmännen visade sig vara fotbollsturister och inte fans till varken Fulham eller Portsmouth. Även om det blir mindre och mindre turister på Fulhams matcher så finns de fortfarande då Craven Cottage utan tvekan är den arena i London där man fortfarande kan komma över biljetter till Premier League matcher utan att bli uppskörtad på svarta marknaden. Mina nyfunna bekanta kunde dock sin fotboll så frukostsamtalet var ganska givande trots allt.

London bjöd på en ytterst kylig förmiddag och trots att oljerocken värmde så saknades något kring halsen. Sagt och gjort, första anhalten på dagen fick bli klubbshopen på Fulham Road. Normalt är jag inte så förtjust i de halsdukar som klubbarna brukar ta fram men kylan fick mig att frångå min vana att inte köpa dessa. Döm dock om min förvåning när jag hittar en helsvart halsduk med en liten, liten FFC-logga på etiketten, precis så ska en diskret souvenir se ut. Bra jobbat marknadsavdelningen!

Samtidigt som jag styrde stegen mot Golden Lion för en första öl så ringde Dan, sin vana trogen, och berättade att han snart var framme i SW6. Det föll sig ytterst naturligt att jag väntade in Dan på puben språkandes till det gamla gardet av pubgäster. Med det gamla gardet menar jag en grupp riktiga engelska gentlemän i 75-80 års åldern som det alltid är lika givande att surra med, speciellt om det gäller gamla Fulhamminnen som man själv aldrig fått chansen att uppleva.

Det dröjde inte länge innan Dan dök upp och efter att han fyllt på vätskedepåerna så sa vi adjö till våra äldre vänner och styrde stegen över Putney Bridge för att som vanligt ladda inför matchen på ”the Brick” – Bricklayers Arms! Trots vår relativt tidiga ankomst var det många bekanta på plats i puben sörplandes på Golden Best och andra delikatesser från utbudet hos en av Londons bästa ölutbud.

Som vanligt i dessa sammanhang ägnades den första stunden efter ankomst till att hälsa på alla nya och gamla bekantskaper och utan att förstå hur det gick till så har man en skog av öl framför sig som man utan att beställa fått från vänner och bekanta. The Brick är en av dessa pubar som aldrig fått för sig att införa ”home supporters only”-regeln utan välkomnar även supportrar till bortalagen som besöker Craven Cottage. De begär inte ens att bortafansen tar av sig sina färger! Jag har frekventerat denna pub under flera år och aldrig sett några problem alls. Det finns dock en episod då ”Fulhams Yngre pojkar” ringde en firma från Reading och bjöd upp dem till dans. Dansgolvet skulle vara vid The Brick men då pojkarna från Reading dök upp flydde de yngre Fulhamkillarna och det tog en stund för det vanliga klientelet att förklara för Readinggänget att de som ringt dem inte längre var på plats. Inga problem uppstod trots en något frostig stämning under en period.

Denna dag stod som sagt Pompey för motståndet, en klubb som jag gillar skarpt från min tid som boende i Portsmouth och även indirekt en klubb som ledde mig till Fulham. Med detta som bakgrund slog jag mig snabbt i slang med en del av besökarna från Sydkusten och delade min uppmärksamhet mellan mina nya bekanta och vännerna från Fulhamleden. Träffade två nya bekantskaper från de svenska Fulhamleden också, Claes och Maria. Då Maria var hovfotograf saknas hon på bilden nedan:

I vanlig ordning snurrade klockan snabbare än man kunde önska och det var dags att vandra iväg mot Bishops Park för att genom denna gina mot Craven Cottage. Som ni alla säkert vet så tar Portsmouth alltid med sig en stor skara fans vart de än åker på bortamatch och denna dag var så klart inget undantag. Den stora mängden bortafans gjorde att vår passage längs Stevenage Road tog längre tid än vanligt men vi fann våra eminenta platser längst upp på Hammy End mitt bland de sjungande fansen precis innan det var dags för avspark.

Som en del av er säkert vet så var det bara ett lag på planen som ville trilla boll denna dag och till min glädje så var det Fulham som verkligen ville gå framåt och bjuda sina fans på en trevlig eftermiddag. Matchen vanns komfortabelt av Fulham med 3-1, siffror som skulle kunnat vara betydligt större. Nöjda, hesa och törstiga lämnade vi Hammy End för denna gång till en ramsa riktad mot Tony Adams: -”You’re getting sacked in the morning!”. Något den gamle försvarsjätten faktiskt inte fick, men det dröjde bara några veckor innan profetian slog in.

Precis utanför arenan sprang vi på ”Eric ”The Great” Nevland Fan Club”! Kul för dessa killar att Nevland kom in som avbytare och på sitt typiska sätt satte Fulhams 2 sista mål.

En liten avstickare puben The Cottage innan vi slöt cirkeln på Golden Lion, dock utan de äldre gardet denna gång. The Cottage är en av dessa mer klassiska Fulhamhak som som försvunnit i samma takt som gastropubar och bryggeripubar brett ut sig över de brittiska öarna. Nu har dock ägarskapet återgått i regi av en ”landlord” som inser att med sitt geografiska läge så finns det inte en tillräckligt stabil kundkrets utan att flörta med Fulhamfansen och i och med denna flört valde vi att förära den nya ägaren ett besök och genom vårt ekonomiska bidrag i baren hälsa denne välkommen till SW6. Innan vi styrde stegen tillbaka mot Golden Lion så han vi med att prata med en hel del folk som man tappat kontakt med sedan det pinsamma försöket att göra en gastropub av The Cottage. Vi lär komma tillbaka och stanna längre den gången, men nu gick vi mot Golden Lion. I vanlig sunk-brittisk anda hade man en discjockey på plats på puben och trots den lama atmosfär detta kan bidra med blev det en ganska sen kväll innan undertecknad haffade en taxi och for tillbaka till hotellet.

Efter en skön natts sömn var det dags att resa vidare mot Reykjavik. Jag vaknar till solsken och har en lång mumsig frukost innan jag släpar ut mina väskor för att stoppa en taxi. Till min stora lycka så frågar taxichauffören, när jag ber honom åka till Paddington station, -”You going to Heathrow mate?”. Då jag svarar jakande så säger han att jag kan få åka ända till terminalen för 20 pund då han ändå var på väg hem till sin bostad i Windsor så detta skulle vara mer eller mindre på vägen. SKÖNT!

Några timmar senare slår jag på datorn på mitt hotellrum på Island och nås av rapporterna om snökaos i London (och för den delen övriga England). Helt absurt med tanke på hur fint vädret var då jag lämnade staden bara några timmar tidigare.