Det är tidig lördagskväll den 5 maj 1962 och två pojkar spelar fotboll vid mattställningen utanför HSB-huset i Tyringe. Någon halvtimme tidigare har vi lämnat vardagsrummet hos min kompis Stefan och TV-sändningen av FA-cupfinalen från Wembley mellan Tottenham Hotspur och Burnely FC. Londonlaget har vunnit och när vi lägger straffar mot mattställningen är Stefan Tottenham och jag Burnley. Min kompis är vanligtvis den bättre idrottsmannen av oss båda, men jag är Burnleymålvakten Adam Blacklaw. Och jag vinner märkligt nog och ger Burnley en snabb och fantastisk revansch, allt medan Wembley fortfarande töms på de 100.000 åskådare som sett finalen live.

När jag tillsammans med 20.000 åskådare reser mig upp och hälsar Burnley och gästande Portsmouth välkomna in på Turf Moor har det snart gått 48 år utan att jag fått sett klubben i mitt hjärta live. Trots kanske 75 besök i Storbritannien, och många fotbollsbesök, har vägarna aldrig fört mig till Burnley förrän nu. Närmast var jag en gång för 15 år sedan. Då var jag beredd att stiga på tåget i London när meddelandet kom att matchen på Turf Moor var inställd på grund av vädret. Kanske därför inte så konstigt att man fäller en tår när Robbie Blake, Martin Paterson, Brian Jensen, Wade Elliott och alla de andra beträder den ”heliga marken”.

“For sale” möter mig vid hotellet

Mitt Burnleybesök har börjat två dagar tidigare när jag, efter rälsbussresa från Preston, i skymningen stått utanför mitt bokade hotell, det klassiska Sparrow Hawk Hotel, där man tagit mot resenärer sedan slutet av 1500-talet. Nu gör man det dock inte och jag möttes bara av skylten ”For sale” trots att jag fått en (automatisk?) bokningsbekräftelse via nätet. Men det ordnar sig när jag grejar rum på en annan klassiker, dock av betydligt senare datum, Kierby Park Hotel. Invigt ungefär när jag var Adam Blacklaw den där lördagseftermiddagen och då som ett arkitektoniskt, hypermodernt landmärke i den lilla staden. Burnley är ju med sina 70.000 invånare är den minsta stad som spelat i Premier League.

Numera är Kierby, med sitt suveräna läge tio minuters promenad till Turf Moor och bara ett par till stadskärnan, ”under new management” och renoveringen omfattande. Men priserna får en van London-resenär att jubla inombords. £30 natten för ett singelrum som kostar tre gånger så mycket i huvudstaden. Och prisbilden förföljer mig hela tiden under mina dagar i Burnley. £2.99 för en frukost, £6 för en vettig lunch och inte en pint över £1.90 någonstans. Jo förresten, ”The Longue”, puben mitt emot Turf Moor tar £2.50 för en John Smith även när det inte är matchdag och det får mig att reagera tills jag tänker på att det är ett riktigt bra pris överallt i London.

Vicky om Ternant och Coyle

Pubarna ja. Min resa har föregåtts av att människor sagt att staden är extremt pubfattig men det är förstås inte sant. Från hotellet och ner mot Turf Moor, där det spelades fotboll redan 1882, och där kricketarenan som fanns tidigare fortfarande också ligger kvar, hinner jag med tre pubar innan jag når sista vattenhålet som alltså är ”The Longue.”

”Det är en måste-match”, förklarade Vicky, en genuin Burnleysupporter i 30-årsåldern, vars sällskap jag träffar först på ”The Turf” och sedan på puben vägg i vägg, ”Princess Royal”. Vicky ser sedan barnsben alla hemmamatcher och av henne får jag veta saker som att Robbie Blake är en husgud i Burnley men ”lite för långsam numera för startelvan” och att förre managern Stan Ternant bor bara tio minuter från Turf Moor och fortfarande brukar se alla Burnleys matcher.

Avhoppade managern Owen Coyle, då? Nja, eftersom vi sitter på puben The Princess Royal är frågan egentligen totalt onödig. Redan när jag kommit in i lokalen har jag sett det dussintals fejkade filmaffischer där skådespelarnas huvuden bytts ut mot Coyles från ”filmer” som ”The Lying Scotsman” och ”Scumdog Millionaire”. Ändå säger nog bilden som i original visar Judas Iskariot på väg att kyssa Jesus men utbytt till Coyle och Burnleyordförande Barry Kilby allt.

”Nej, den mannen är inte särskilt populär här längre”, skrattar Vicky innan hennes gäng drar vidare.

En halv timme före avspark har jag hittat min plats bakom det östra målet där läktaren heter något så vackert som ”Jimmy McIlroy Stand.” (Jodå han fanns med redan i TV-matchen 1962!)

Turf Moor är förstås en klart överdimensionerad anläggning om man ser till staden Burnley, men ändå betydligt mera klassisk och lite charmigt ålderdomlig om man jämför med Premier League-jättarna som klubben numera slåss med. Men det är en trivsam stämning under hela matchen trots att det blir förlust i ”måste-matchen” mot seriejumbon Portsmouth.

En hjältes bortgång

Söndagsmorgonen efter matchen står jag vid Burnleys busstation (bara fem minuter från hotellet, om ni trodde något annat) och väntar på bussen som skall föra mig till Manchesters flygplats. Klockan är bara sju och några pakistanska killar i bara sandaler och inga strumpor håller på att frysa tårna av sig. Bussen dröjer oroväckande, med tanke på mitt Köpenhamnsplan från Manchester, men tjugo över kommer den och en rufsig busschaufför ber om ursäkt för förseningen. Och när man knappt skakat av sig sorgen av att ha lämnat Burnley börjar en annan märklig resa i detta historiens ursprungliga ”Soccerland”. På två timmar slingrar sig bussen nämligen in i orter som Accrington (Burnleys närmast fotbollsgranne, Stanley, trots att man aldrig mött den nuvarande klubben där i serie- eller cupspel), Blackburn (som man visuellt ser är mycket större än Burnley och därmed har jätteekonomiska muskler), Darwen (bortglömd fotbollsstorhet på 1870-talet) och till Bolton (ingen Coyle syns till trots att bussen nästan smeker stadion) innan vi når Manchester.

Hinner sedan knappt hem till Sverige innan budet kommer att Adam Blacklaw avlidit 72 år gammal. En av mina ”tidshjältar” har gått ur tiden och min egen senkomna resa till Turf Moor känns ännu märkligare.

Fotnot: Burnley-Portsmouth spelades den 27/2-2010 och båda klubbarna blev relegerade från Premier League i maj samma år.

Som jag nämnde i den förra reseberättelsen så var jag i Madrid i jobbet för en tid sedan för att besöka en resemässa. Nog för att jag älskar att resa och besöka nya platser och få nya bekantskaper, men vintern/våren 2009 har nästan blivit lite väl hektisk på resefronten. Så till den grad att jag såg mer fram emot de få nätterna man fick i sin egen säng mer än alla de nya resmål som man fick besöka.

Denna morgon i Madrid kommer jag ner till frukostmatsalen för att se min Isländska kund sitta med sin mobil tryckt mot örat. Inget konstigt i detta, det är nästan ett normaltillstånd för honom, men han började vinka mig till sig frenetiskt då han fick syn på mig. Skälet till vinkandet var att han behövde veta om jag kunde åka och göra en presentation i London innan jag skulle flyga till den redan planerade mässan i Milano någon vecka fram i tiden, han behövde meddela arrangören omgående. Detta var dock inget problem, jag visste ju att Fulham skulle möta Swansea i cupen på bortaplan helgen innan presentationen. Så med ett leende meddelade jag att det skulle gå så bra så. Vid första tillfälle loggade jag på webben och bokade både hotell, matchbiljett och meddelade gänget i London att jag gärna tog en plats ombord på den hyrda minibusen i mån av plats. Det fanns fortfarande några platser kvar och allt var därmed ordnat, smidigare än någonsin!

Dagarna i Madrid gick fort och därefter åkte jag ju till London för FFC-Portsmouth, en resa som beskrivs här.

Bara dagar efter att jag kommit hem från Madrid/London/Reykjavik-resan så var det dags att borda ett nytt plan som skulle ta mig åter till London. Två snabba GT och en dejt med John Blund så var jag framme på Heathrow. Denna gång hade jag av flera skäl valt Paddington som min bas, dels är det nära Heathrow Express, men också bra ur jobbsynpunkt och enkelt nog att ta en taxi till Hammersmith Odeon som var vår mötesplats nästa morgon för färd mot Wales och Swansea. Nu var ju inte klockan så mycket så i vanlig ordning fick Dan ett samtal och vi styrde upp middag och lite drinkar innan man skulle krypa till kojs. Just hotellet jag bodde på denna gång förtjänar ett kort omnämnande. Nyrenoverat, och riktigt fräscht, om än i en lite väl tydlig inredningsflört med Laura Ashley men ändå. Storleken på rummet var dock extrem, i negativ bemärkelse. Jag har haft pösiga byxor med större storlek. Nåja, jag betalade inte många pund per natt och det var som sagt rent och nytt, jag fick väl helt enkelt sätta mig på ett café när jag behövde jobba.

Kvällen förflöt i traditionell anda med ”catching up”, men då vi hade setts så sent som två veckor tidigare var det snabbt avklarat. Istället flöt samtalet in på kvaliteten på de brittiska tidningarnas ”podcasts”, varför Hodgson alltid gör så sena (eller inga) byten, kommande resor, Bajen, varför Fulham värvar svenskar och sen aldrig ger dem chansen, nya TV avtalet för Sky osv. Jag ni förstår vart fokuset låg även om ämnesområdena var vitt skilda. Glada i hatten tog vi farväl, det var dock en Dan som vandrade iväg med sänkt huvud då han inte skulle med på matchen och nu tycktes ångra sitt beslut.

En helt odramatisk natt senare stod jag och svor över den tidiga timman när jag väntade på min taxi. Dock glad över mitt beslut att skippa tunnelbanan denna arla morgonstund. Väl på plats, beväpnad med en fet java, ena kasse bira och morgonens blaskor, träffade jag en enda person som skulle åka med samma minibuss. Ännu en Dan är sedan dess en vital del av min Fulhamgemenskap. Vi hann prata en hel del innan bussen äntligen dök upp 50 minuter försenad, under väntetiden anslöt fler personer, några gamla bekanta och flera nya bekantskaper. Kylan, den tidiga timmen och förseningen till trots var stämningen hög och man kunde liksom ta på förväntningarna. Fulham har (hade) ju inte haft en anständig ”cup run” sedan 1999-2000 säsongen och nu kändes det som om vi hade något på gång.

När Alan, vår chaufför för dagen,  styrde ut från London hördes ett välbekant knäppande och pysande från diverse burkar i bussen. Undertecknad måste börja bli gammal och avvaktade ett tag, magen och hjärnan var inte överens med varandra om hur saker och ting skulle ordnas. Magen vann för en gångs skull. Etapp 1 av resan tog inte lång stund då flera i sällskapet valt att bo över hos Jon som bor längs vägen mot Wales i Reading (av alla hålor). Mer jubel, presentationer, kramar och galna kommentarer var tvunget att klaras av innan vi kunde åka vidare, denna gång med en dekorerad buss i Engelsk old school stil med banderoller, halsdukar och annat i svart och vitt som skulle fladdra längs bussen under resan.

Vi han inte ens lämna Jons gata innan knäppande och pysande kom igång igen, denna gång anslut jag de övriga men höll på att tappa ölen när en redig smäll hördes från bak i bussen. Det var brudarna som tyckte det var dags för en flaska Cava att öppnas och mugg efter mugg skickades runt i bussen. Jublet visste inga gränser när vi mötte en polisbil samtidigt som chauffören sveper sin mugg. Ett snabbt stopp vid en vägkrog vid västra infarten till Reading gjorde gruppen komplett. Nu satt vi alla där och skålade, Jon, Alan, Tom, John, Rihanna, Fletch, Dan, Rachel, Pool Cue, Dan #2, Shy och jag – det var ta mig fan dags för cup resa!

Ni som åkt i denna form till en bortamatch vet att det finns vissa nackdelar, smidigheten till trots, alla dessa pisspauser. Vi hann inte långt innan de som börjat pimpla redan i London behövde gå, och sedan kom pauserna med korta, jämna mellanrum då ingens blåsa tycktes vara i fas med någon annans. Alla pauser till trots närmade vi oss Wales snabbt och när vi körde över Severn Bridge mindes jag min dåvarande chefs ord då jag åkte denna sträcka första gången. -”Nick, welcome to Wales! Where men are men and sheep are nervous!”.

Så snart vi nått brofästet på den Walesiska sidan så var det uppskyltat mot arenan och parkeringar för besökande fans, dessa vara dock för ”Park and Ride” och vi ville hellre parkera nära arenan. Vårt dilemma var ju att bussen var dekorerad och kanske inte skulle få vara ifred och den ställdes vart som helst. Det löstes med att vi kunde övertyga en konstapel vid arenan om att vi var ju en ”buss” och fick stå med de större bussarna precis utanför vår läktare.

Gällande arenan är det bara att lyfta på hatten och ge credit till Swansea för att spela på en av de absolut bästa NYA arenorna i Storbrittanien. Ny, modern men utan att tappa sin charm och framförallt kändes den inte så plastig som de flesta nyare arenor har en tendens att göra. Innan vi skulle stifta bekantskap med insidan stod ett pubbesök på programmet. Sedan flytten till en nya arenan har man tappat en viktig sak, läget! Den gamla arenen låg centralt inne i staden och den nya hade förlagts i utkanten av densamma. Det nya läget gör tyvärr att antalet tillgängliga pubar är väldigt begränsat i närområdet. Vi fick tyvärr nöja oss med vattnig öl i plastpints på en ”branded” pub mittemot huvudläktaren. Inte vad man önskade, men det fick duga. Även om puben var totalt ocharmig så var det kul att få chansen att språka lite med de lokala fansen under glada former.

Vi såg till att gå in på arenan i ganska god tid för att rigga flaggorna, men kom upp på läktaren sent då vi fastnade i baren under läktaren (i vanlig ordning). Att häng upp flaggorna var enkelt denna dag då man helt sonika lämnade dem till matchvärdarna och dessa hängde upp dem på lämpliga platser i anslutning till bortaläktaren.

Stämningen var hög redan från början, både från oss men framför allt skapade hemmafansen ett mäktigt tryck trots att det var långt ifrån slutsålt. Skönt att spela på bortaplan mot ett lag från de lägre serierna igen då dessa bjuder på en stämning som räkmackebrigaderna i Premier League bara kan drömma om. Då detta, i mångas ögon, var en landskamp så var det en stor mängd sånger för och emot de respektive länderna. Allt levererat med en stor portion ironi.

Även om vi stod upp bra för vårt lag från läktarplats så fick vi se vårt lag bli utspelat av ett spelsuget, kreativt och väldigt charmigt Swansea. Kändes som om underskattning var temat för dagen, kanske lite från oss i publiken också. Trots att Swansea radade upp, mer eller mindre bra chanser i den första halvleken så var det vi som satte det första målet. Nja, helt sant är det inte då det faktiskt var ett självmål efter en tilltrasslad hörna som gav oss ledningen.

0-1 till Fulham och sånger som:
-”That’s why we’re Premiership and that’s why you’re championship!”

-”We’re winning away, how shit must you be?”

-”Wem-ber-ley”

-”Sheep, Sheep, Sheep Shaggers!”

och kanske framförallt -”Ingerland, Ingerland” ekade över en i övrigt (för tillfället) tyst arena från bortaläktaren.

Målet föll sent i den första halvleken och innan vi visste ordet av var vi tillbaka i baren. En snabb bira och sedan kö till muggen var min plan, men den snabba biran blev två och jag var någon minut sen tillbaka till läktaren. Detta gjorde att jag slapp bevittna Swanseas snabba kvittering direkt efter omstarten. Den andra halvleken påminde om den första och vi var många som andades ut när domaren förkunnade att matchen var över och att vi kunde ”se fram emot” ett omspel hemma på Craven Cottage.

Redan i inledningen av den 2a halvleken sprack min röst, och kort därefter försvann den helt. Svårt att vilja sjunga och tjoa men när det enda som händer i halsen när man försöker ta ton är en skarp smärta. Vi hade pratat om att vi skulle låta hemresan ”ta den tid den tar” och kryssa mellan en radda fina ”country side pubs” på vägen mot London. Innan vi kunde åka tog det dock en stund att samla ihop flocken och denna väntan fyllde några med att försöka ”kapa” en piketbuss! Nåja, inte riktigt så allvarligt, men de ovanligt sympatiska poliserna hade glimten i ögat och stor tolerans.

När vi väl drog ut från parkeringen så skedde detta med poliseskort och innan vi visste ordet av låg Swansea bakom oss och chafför Alan körde mot vårt första stopp enligt instruktioner av vår ”Real Ale”-kung Jon som hade hittat en liten pub i byn Usk som enligt rekommendation skulle vara något extra. Tyvärr kunde vi inte komma in på denna pub då den var fylld till bredden av Rugbyfans som skulle se Wales-England. Vi fick helt enkelt nöja oss med puben mittemot (som inte visade rugby) och det var ett helt ok alternativ.

Ett par drinkar senare for vi vidare mot White Hart, en pub ”in the middle of nowhere” som har många hundra år på nacken som dryckesetablisemang. Här blev vi kvar betydligt längre då de dels hade rent ut sagt fantastisk öl i kranarna och de yngre gardet tyckte att ett shots race var på sin plats mitt bland alla små gulliga par som var på plats för att mysa på alla hjärtans dag. De hade nog inte räknat med att en minbus med fotbollsfans (visserligen väluppfostrade sådana) skulle dyka upp.

Ett par timmar senare fortsätter färden mot London och vi gör bara ett kort pubstopp till innan de första släpps av i Reading. Alan var väldigt snäll och åkte runt och släppte av folk på bra platser i förhållande till var de bor eller vilka tåg de skulle vidare med. Något som för min del tyvärr innebar att jag släpptes av sist då Alan skulle köra vidare norrut från Paddington för att komma hem till St.Albans.

Jag stannade och jobbade i London några dagar innan planet mot Milano tog mig till Italien. Men jag skulle snart vara tillbaka!

Nåja, titeln är ju lite missvisande. Jag skulle ju i och för sig se Portsmouth spela men de skulle ju i mina ögon agera statister när Fulham bjöd upp till dans som huvudnummer. Inte visste jag när jag satt i bilen till Arlanda att just statister var exakt vad sydkustlaget skulle vara på Craven Cottage fyra dagar senare.

Som en del av er läsare redan vet arbetar jag inom rese-, och hotellnäringen. Ett jobb som tar mig till mässor och annat trevligt runt om i Europa (i huvudsak), och ibland kan jag kombinera mina jobbresor med mitt intresse för Engelsk fotboll i allmänhet och Fulham FC i synnerhet. Precis som mitt förra besök i London så hade denna resa koppling till en resemässa, denna mässa var i Madrid och jag skulle vara påföljande vecka i Reykjavik. Alternativen var att åka hem över helgen till Stockholm, stanna i Madrid och se Espanyol spela eller flyga via London och passa på att se Fulham ta sig an ”Pompey”. Svårt val för en Anglofil och tillika Fulhamsupporter va? Sen blev säkert inte min kund på Island så upprörd då detta var det billigaste alternativet.

Dagarna i Madrid var en upplevelse, dels för att jag aldrig satt min fot i Spanien (tror det eller ej) innan och min bild av Madrid var allt annat än lik verkligheten. Madrid var vackrare, smidigare och hade en helt annan puls än jag trott. Att sen maten, människorna och mässan var riktigt bra gjorde inte saken sämre. Det var till och med ett visst vemod i mitt sinne när jag hoppade in i taxin mot flygplatsen, detta trots att jag snart skulle återförenas med vänner och se mitt Fulham spela live igen.

Landade på Gatwick för första gången på ganska länge och ringde direkt en av mina Engelska vänner för att se om han var sugen på att träffas över middag med tillhörande pub besök. Då Dan inte hade några andra planer för fredagskvällen tackade han glatt ja och lovade att vänta i lobbyn på mitt hotell. Så snart mina väskor kommit glidande på bagagebandet bar det av mot Gatwick Express och Victoria Station. Då både öltarmen såväl som den som föredrar föda gjorde sig påminda valde jag en taxi till hotellet och trots att taxichaffören körde till fel Hilton först var jag snart på plats i lobbyn och checkade in samtidigt som jag och Dan började vår ”catching up”. Slängde in väskorna på rummet och fräschade upp mig lite efter en dag i mässhallar och på resande fot, sen var det raka vägen ut på jakt efter en krog. Hittade mer eller mindre omgående en lite trevlig Italiensk krog alldeles runt hörnet från hotellet och beställde in lite vin medan vi ögnade genom menyn. Jag är en stor älskare av fisk och skaldjur och hittade snart vad jag ville ha, en chili och vitlökspasta toppad med gambas. Dan var, i mina ögon, lite tråkig i sitt matval och tog en pizza..

Efter en sjukt god måltid, med tillhörande gott vin, glada skratt och huvudsakligen ett fotbollsfokucerat samtal valde vi att gå nästgårds till närmaste pub. En lite trist pub, men med ett imponerande ölurval låg på hörnet och fick duga för en stunds vidare samtal innan vi bröt upp för kvällen. Jag kännde mig som en rätt slagen hjälte när jag sjönk ner i badkaret med ett glas vin och dagens The Guardian.

Vaknade nästa morgon av ljudet från Tvn som jag somnat ifrån föregående kväll och det tog mig en stund innan jag kom på vart jag befann mig. Nytt hotell igen, och efter veckors av resande smälter hotellrummen ihop till en enda sörja av funktionsbyggda rum. Nåväl, språket och dialekten på nyheterna avslöjade vilket land jag befann mig i och jag insåg till min glädje att det var dags för match. Snabb dusch och på med ”matchdags outfit” bestående av det svarta, grymt snygga 3e stället med ”FFC Sweden” på ryggen som har några säsonger på nacken, jeans och bekväma skor på fötterna.

Väl nere i frukostmatsalen sprang jag på en grupp norrbaggar som skulle på samma match som jag vilket föranledde vilda diskussioner om potentiella laguppställningar. Tyvärr var inte diskussionen så givande som den hade kunnat vara då norrmännen visade sig vara fotbollsturister och inte fans till varken Fulham eller Portsmouth. Även om det blir mindre och mindre turister på Fulhams matcher så finns de fortfarande då Craven Cottage utan tvekan är den arena i London där man fortfarande kan komma över biljetter till Premier League matcher utan att bli uppskörtad på svarta marknaden. Mina nyfunna bekanta kunde dock sin fotboll så frukostsamtalet var ganska givande trots allt.

London bjöd på en ytterst kylig förmiddag och trots att oljerocken värmde så saknades något kring halsen. Sagt och gjort, första anhalten på dagen fick bli klubbshopen på Fulham Road. Normalt är jag inte så förtjust i de halsdukar som klubbarna brukar ta fram men kylan fick mig att frångå min vana att inte köpa dessa. Döm dock om min förvåning när jag hittar en helsvart halsduk med en liten, liten FFC-logga på etiketten, precis så ska en diskret souvenir se ut. Bra jobbat marknadsavdelningen!

Samtidigt som jag styrde stegen mot Golden Lion för en första öl så ringde Dan, sin vana trogen, och berättade att han snart var framme i SW6. Det föll sig ytterst naturligt att jag väntade in Dan på puben språkandes till det gamla gardet av pubgäster. Med det gamla gardet menar jag en grupp riktiga engelska gentlemän i 75-80 års åldern som det alltid är lika givande att surra med, speciellt om det gäller gamla Fulhamminnen som man själv aldrig fått chansen att uppleva.

Det dröjde inte länge innan Dan dök upp och efter att han fyllt på vätskedepåerna så sa vi adjö till våra äldre vänner och styrde stegen över Putney Bridge för att som vanligt ladda inför matchen på ”the Brick” – Bricklayers Arms! Trots vår relativt tidiga ankomst var det många bekanta på plats i puben sörplandes på Golden Best och andra delikatesser från utbudet hos en av Londons bästa ölutbud.

Som vanligt i dessa sammanhang ägnades den första stunden efter ankomst till att hälsa på alla nya och gamla bekantskaper och utan att förstå hur det gick till så har man en skog av öl framför sig som man utan att beställa fått från vänner och bekanta. The Brick är en av dessa pubar som aldrig fått för sig att införa ”home supporters only”-regeln utan välkomnar även supportrar till bortalagen som besöker Craven Cottage. De begär inte ens att bortafansen tar av sig sina färger! Jag har frekventerat denna pub under flera år och aldrig sett några problem alls. Det finns dock en episod då ”Fulhams Yngre pojkar” ringde en firma från Reading och bjöd upp dem till dans. Dansgolvet skulle vara vid The Brick men då pojkarna från Reading dök upp flydde de yngre Fulhamkillarna och det tog en stund för det vanliga klientelet att förklara för Readinggänget att de som ringt dem inte längre var på plats. Inga problem uppstod trots en något frostig stämning under en period.

Denna dag stod som sagt Pompey för motståndet, en klubb som jag gillar skarpt från min tid som boende i Portsmouth och även indirekt en klubb som ledde mig till Fulham. Med detta som bakgrund slog jag mig snabbt i slang med en del av besökarna från Sydkusten och delade min uppmärksamhet mellan mina nya bekanta och vännerna från Fulhamleden. Träffade två nya bekantskaper från de svenska Fulhamleden också, Claes och Maria. Då Maria var hovfotograf saknas hon på bilden nedan:

I vanlig ordning snurrade klockan snabbare än man kunde önska och det var dags att vandra iväg mot Bishops Park för att genom denna gina mot Craven Cottage. Som ni alla säkert vet så tar Portsmouth alltid med sig en stor skara fans vart de än åker på bortamatch och denna dag var så klart inget undantag. Den stora mängden bortafans gjorde att vår passage längs Stevenage Road tog längre tid än vanligt men vi fann våra eminenta platser längst upp på Hammy End mitt bland de sjungande fansen precis innan det var dags för avspark.

Som en del av er säkert vet så var det bara ett lag på planen som ville trilla boll denna dag och till min glädje så var det Fulham som verkligen ville gå framåt och bjuda sina fans på en trevlig eftermiddag. Matchen vanns komfortabelt av Fulham med 3-1, siffror som skulle kunnat vara betydligt större. Nöjda, hesa och törstiga lämnade vi Hammy End för denna gång till en ramsa riktad mot Tony Adams: -”You’re getting sacked in the morning!”. Något den gamle försvarsjätten faktiskt inte fick, men det dröjde bara några veckor innan profetian slog in.

Precis utanför arenan sprang vi på ”Eric ”The Great” Nevland Fan Club”! Kul för dessa killar att Nevland kom in som avbytare och på sitt typiska sätt satte Fulhams 2 sista mål.

En liten avstickare puben The Cottage innan vi slöt cirkeln på Golden Lion, dock utan de äldre gardet denna gång. The Cottage är en av dessa mer klassiska Fulhamhak som som försvunnit i samma takt som gastropubar och bryggeripubar brett ut sig över de brittiska öarna. Nu har dock ägarskapet återgått i regi av en ”landlord” som inser att med sitt geografiska läge så finns det inte en tillräckligt stabil kundkrets utan att flörta med Fulhamfansen och i och med denna flört valde vi att förära den nya ägaren ett besök och genom vårt ekonomiska bidrag i baren hälsa denne välkommen till SW6. Innan vi styrde stegen tillbaka mot Golden Lion så han vi med att prata med en hel del folk som man tappat kontakt med sedan det pinsamma försöket att göra en gastropub av The Cottage. Vi lär komma tillbaka och stanna längre den gången, men nu gick vi mot Golden Lion. I vanlig sunk-brittisk anda hade man en discjockey på plats på puben och trots den lama atmosfär detta kan bidra med blev det en ganska sen kväll innan undertecknad haffade en taxi och for tillbaka till hotellet.

Efter en skön natts sömn var det dags att resa vidare mot Reykjavik. Jag vaknar till solsken och har en lång mumsig frukost innan jag släpar ut mina väskor för att stoppa en taxi. Till min stora lycka så frågar taxichauffören, när jag ber honom åka till Paddington station, -”You going to Heathrow mate?”. Då jag svarar jakande så säger han att jag kan få åka ända till terminalen för 20 pund då han ändå var på väg hem till sin bostad i Windsor så detta skulle vara mer eller mindre på vägen. SKÖNT!

Några timmar senare slår jag på datorn på mitt hotellrum på Island och nås av rapporterna om snökaos i London (och för den delen övriga England). Helt absurt med tanke på hur fint vädret var då jag lämnade staden bara några timmar tidigare.

Hade jag varit den minsta gnutta religiös hade jag kallat det ett mirakel. Solen omfamnade mig och hela London i ett molnfritt, nästan löjligt perfekt, vårväder denna lördag medans jag gick genom Bishops Park ner mot Craven Cottage. För att vara på den säkra sidan hade jag tagit tuben ut till Putney Bridge dagen innan match för att förvissa mig om biljett och slippa alldeles för långa köer. Tanken hade först varit att köpa min biljett via deras hemsida men när jag gick genom parken och njöt av att se barnen vara ute och spela boll med sina föräldrar och se Thamsen fridfullt följa med mig på parkens västra sida sörjde jag inte att jag väntat. Craven Cottage´s Ticket Office ligger snyggt inbyggd i baksidan av Johnny Haynes Stand och där köpte jag biljett till Hammersmith End inför morgondagens drabbning mot West Bromwich Albions. En match som av allt att döma Fulham skulle ta hem.

Efter en stärkande lunch bestående av ett par pints London Pride och en klassisk brittisk inbakad paj började jag i god tid röra mig mot resans första match. Långt borta från glitter och glamour, pengar och all-seater arenor ligger Underhill Stadium i norra London. Då halva tunnelbane systemet, i sedvanlig ordning, var avstängt på grund av gud vet vad tar det längre tid än tänkt för Northern Line att ta mig till High Barnet Underground Station.

På tunnelbanan börjar jag prata med en äldre herre som visar sig vara Bradford-supporter i exil. Bosatt i London har han ändå årskort på forna Valley Parade (nuvarande Coral Windows Stadium) då det bara kostar 120pund och ”det är viktigt att stötta klubben även ekonomiskt efter alla motgångar”. När han blir på det klara med att jag är från Sverige undrar han förvånat om jag vet att matchen spelas i League 2 och menar på att jag borde titta på Arsenal eller Chelsea. Men jag försäkrar honom om att jag helst undviker Premier Leagues ”keep-quite and sit down-riktlinjer”. Neutral åskådare som jag är slår jag följe med honom till puben där Bradford anhängarna värmer upp inför matchen. Stämningen är trevlig och våren har lockat ut öldrickandet till uteserveringen som är full till bristningsgränsen. Inga Bradford supportrar verkar tvivla på att deras lag ska komma vinnande ur matchen. Barnet har inte vunnit hemma sen oktober förra året och ligger farligt nära nedflyttningsstrecket medens Bradford siktar på en play-off plats. En halvtimme innan matchstart tackar jag för mig och vandrar den korta biten ner till Underhill. Passande namn förresten. High Barnet brer ut sina villakvarter uppe på en höjd och vid foten, under the hill, ligger Underhill Stadium. Således försvinner min teori om Sagan om Ringen anknytning…
Deras klubbshop gör ingen glad och killen bakom kassan rättfärdigar det klena utbudet med att en ny försändning souvenirer är att vänta inom två veckor. Förutom matchprogrammet blev det i alla fall en pin.

Första halvlek ser jag sittandes på Main Stand precis ovanför pressektionen. Första halvlek bjuder på härligt öppen anfallsglad fotboll och halvvägs mot pausvilan tar Barnet ledningen. Målet ingjuter självförtroende i Barnet och deras passningsspel överraskar mig positivt. Dom vågar hålla i bollen, spela runt och vänta tills rätt tillfälle dyker upp och då slå den avgörande passningen. Två noll kommer strax innan första 45 via en frissparkssituation.

Dom cirka sjuhundra tillresta Bradford fansen mittemot mig ser ut att vara i koma. Inte mycket sång hörs från deras ståplatssektion. Då är det bättre fart på den tappra skara av skolungdomar som håller låda på samma läktare som Bradford fansen, men en bit längre högerut och åtskiljda av avspärrningar och matchvärdar.
Stämningen på min sektion har inte varit mycket att hurra över. Ett par Stone Island prydda herrar vid sidan av mig har som mest gapat oförskämdheter åt den rätt hygglige domaren. Så jag vandrar bort till ståplats för att insupa atmosfären där.

Trots att Bradford gör 2-1 en bit in i andra trummar Barnet på utan att tillsynes bli nervösa. Vilket betalar av sig när vänsterspringaren Yannick Bolaise snyggt drar sin försvarare och petar in 3-1. Ungdomarna i Barnet-klacken är som sagt svältfödda på framgångar och egenkomponerade ramsor till ”When The Saints Go Marchin In”, ”Twist and Shout” samt Beatles ”Let It Be” avlöser varandra i takt till en något överambitiöst använd trumma.

När Barnet punkterar matchen med 4-1 hetsar Barnetklacken Bradford med ”Did the Ripper, did the Ripper, did the Ripper take your mum” och ”Shall we sing a song for you” på samma melodi. Barnetkillarna ska nog vara glada över polisnärvaron och avspärrningarna.

Efter att domaren blåst av matchen och Barnet spelarna kramat om varandra börjar de gå fram och tacka sin klack. Men inte särskilt helhjärtat vilket förvånar mig då dom faktiskt hållit igång bra i 90 minuter och i synnerhet som det är första hemmavinsten på månader. Men ett par spridda applåder av spelarna på avstånd är allt dom får till tack. Riktigt dåligt!
Men jag är nöjd. Fem mål på intima Underhill har varit höjdpunkten på en härlig lördag.

Fulham – WBA sparkar igång halv två på söndagsförmiddagen. Så det blir inte mycket mer än frukost på Palmers Lodge innan jag sitter med en pint i handen och en på bordet framför mig på en pub ett kvarter ifrån Craven Cottage. För att komma in på puben var man tvungen att visa årskort eller biljett då det var ”Only Fulham Supporters” på matchdagar.

Även här förärades klubbshopen med ett besök. Skillnaden var oceanisk mot Barnets. Också på den punkten att Fulhams var fylld med asiater. Något som stal min shoppinglust och jag nöjde mig med en pin även här.
I jakt på matchprogram stötter jag på en kille som säljer fanzinet ”There’s only one F in Fulham”. Glad över att hitta aktiva supportrar lägger jag hellre mina sura pund på att stötta deras verksamhet än att köpa det officiella programmet.

Det behöver väl knappast sättas på papper att skillnaden mellan Underhill och Craven Cottage var milsvidd. Jag hittade snabbt och enkelt min plats på nedre ”Hammy End” och blir varse alla små viftflaggor som klubben trevligt valt att dela ut på hemmasektionerna. Shackrutiga med emblemet på skapades en italieninspirerad flaggkoreografi när spelarna sprang in till eurodisco-dunk. Något jag inte var likaförtjust i, förutom att jag var tvungen att sitta ner i 90minuter, var materialet vilket ytan av läktaren var byggd i. Någon form av hård playwood är bästa sättet jag kan beskriva det på. Tänk byggnadsställningsmaterial. Annars var sikten formidabel, inga skymmande pelare och närheten till planen var lika bra och skapade samma intima känsla som Underhill.

Trots ett massivt spelövertag av Fulham stod det noll noll i halvlek. Då hade både Danny Murphey och Clint Dempsey träffat virket med riktiga kanoner. Men WBA spelade riktigt tafatt och andra halvlek såg lovande ut med Fulham ögon sett. Enda positiva med WBAs första halvlek var deras tillresta supportrar som tveklöst sjöng ut Fulhams dito. Mycket riktigt tog Fulham tag i saker och ting andra halvlek.
Bobby Zamoras fem månader långa måltorka tog slut med en halvtimme kvar att spela och tog musten ur det lilla motstånd som fanns kvar. Två noll gjordes av Andy Johnson och för att kröna WBAs misär passade Roman Bednar på att missa en straff (Mark Schwarzer gjorde en mycket bra räddning).

Efter matchen blev Fulham fansen tackade av sina spelare på samma loja sätt som Barnet tackat sina. Dessa överbetalade fotbollspelare borde vara betydligt mer ödmjuka mot dom som faktiskt är grunden i klubben. Supportrarna.

Det är lätt hänt när man är i London, att det bara blir fotboll, öl, shopping och fotboll. Därför grävde jag på måndagsförmiddagen ner mig i Londons fantastiska historia genom att gå med på en rundvandring. Old City of London var temat och en bra och inlevelsefull guide bjöd under tre timmar på intressanta fakta och roliga anekdoter längs vår promenad. Efter lunch på Covent Garden blev det ett obligatoriskt stop på Lillywhites för prisvärd shopping innan jag kostade på mig en siesta inför avfärden mot Wycombe.

För att ta sig till Adams Park där Wycombe Wanderers FC huserar får man ta tåget dryga fyrtiofem minuter västerut ifrån London. Särskilt billigt var det inte heller. 18pund fick jag betala. 3pund dyrare än vad kvällens match mellan serieledande Wycombe och rödklädda Rotherham United skulle kosta mig.

Framme på tågstationen High Wycombe var det inte helt uppenbart hur jag skulle ta mig till arenan. Mörkret låg tätt över den rätt öde stationen och jag visste inte i vilken riktning Adams Park låg. Jag började planlöst vandra ner på vad jag trodde var huvudgatan när jag får syn på en kille i matchtröja. Frågar efter vägledning varpå han svarar ”Grab a cab mate, it’s a fourty minute walk from here”. Sagt och gjort, sju pund fattigare, kommer jag fram till Adams Park.

Wanderers står som ägare till Adams Park men delar den med rugbylaget London Wasps varpå även klubbshopen var delad i en ljusblå Wycombe halva och en svartgul Wasps del. Helt klart den bästa shopen av de tre jag besökte. Ett bra urval av souvenirrelaterade artiklar såväl som stilrena t-shirts och andra klädesplagg. Frågade damerna bakom kassen efter provrum och fick ” you can just strip here boy” till svar vilket utlöste ett unisont skratt bland kassörskerna. Sagt och gjort gjorde jag så tills deras stora glädje. Tröjan satt fint och hamnade tillsammans med en halsduk och, föga förvånande, en pin i en vit plastkasse med Wycombes emblem på.

Jag hade hört rykten om att det skulle gå en buss tillbaka till järnvägsstationen efter matchen. Så jag frågar en publikvärd om han vet var den ska avgå ifrån men han är inte säker utan ger mig dirigerar mig till Adams Parks Reception där jag ska kunna få svar. Receptionen ser ut som en reception på ett riktigt stiligt hotell. Bakom disken i ek sitter en kostymklädd äldre man och ler vänligt mot mig när jag kommer in genom svängdörrarna. Jag ställer min fråga varpå han reser sig från sin plats och går runt disken och ber mig följa med så ska han visa. Vi går ut och han visar mig till ett hörn på parkeringen en bit ner från arenan. Mannen var genuint intresserad över att hjälpa mig och gjorde sig till och med besväret att följa mig till platsen när en vägbeskrivning egentligen räckt. En vänlighet man nuförtiden allt mer sällan kan förvänta sig att bli bemött med i förstadivisionerna men som fortfarande frodas i de lägre.

Med varmt hjärta och halsduken på plats löser jag entre till hemmakortsidans ståplats Valley Terrace. En rätt snygg ståplats, lagom brant och med bra tak för akustik. Mäktiga huvudläktaren Frank Adams Stand reser sig med sina två etage till vänster om ståplatssektionen. Eftersom det är min första kvällsmatch någonsin i England slår det mig hur mörkt det är. En häftig detalj jag blir varse när domaren blåser igång bataljen är att allt ljus på läktaren släcks. Endast strålkastarljuset badar gräsmattan. Detta gör att man faktiskt ser skeendena på planen bättre. Jag får en känsla av att stå i en hockeylada, kallt, mörkt och en trumma som ständigt dunkar. Faktiskt har ungdomarna i klacken två trummor vilka de använder hellre än bra. Men ingen förutom en handfull killar i 25årsåldern som står vid mig verkar klaga. Grabbarna runt mig, med tydliga Football Factory influenser, skriker dock bort mot trummorna ”time for school tomorrow” och ”Your are worse than Rotherham”. Splittringar i klacken.

Frågan är om dom egentligen inte skulle ha behållit läktarljuset på, för första halvlek är ett sömnpiller modell starkare. Ett riktigt mittfältskrig och när domaren blåser av för vila har dom båda lagen knappt mäktat med varsitt skott mot motståndarmålet. Under halvlek tänds ljuset och någon form av underhållning äger rum på planen, vilket jag missar för ett besök på toaletterna.

Ljuset släcks och andra halvlek är nästan sorgligare än första. Kallt är det också. Riktigt kallt. Killarna runt mig håller värmen genom att håna deras yngre medsupportrar och skölja strupen med som måste vara medhavd vodka. Det kan behövs till en match som denna.

Noll noll känns rättvist. Spelarna bemödar sig inte heller här med att visa sin uppskattning till klacken. Jag skyndar mig ut för att ta bussen mot järnvägsstationen. På översta våningen av dubbeldäckaren träffar jag en norsk familj som också groundhoppat i tre dagar och tydligen också sett The Whites dagen innan. Jag bjuder dock inte in till vidare konversation utan somnar invirad i min Wanderers halsduk mot glasrutan och vaknar precis i tid för att ramla ut till stationen.

På tåget tillbaka snackar jag med två väldigt sympatiska Wanderers supportrar. Dom ställde sig liksom den äldre Bradford supportern undrande över vad jag gjorde ute i en Londonförort en måndagskväll. Dom frågade vad jag tyckte om matchen och jag svarade sanningsenligt att jag inte var imponerad. Dom däremot, var helnöjda. Det jag sett som ett nittio minuter långt ställningskrig analyserade dom i bitar och hyllade deras lags defensiva arbeta. Diskussioner kring italiensk, svensk och engelsk läktarkultur avlöste varandra och dom rekommenderade mig att besöka bland annat Bristol som enligt dom bjöd på bra stämning och trevlig fotboll. Framme i London igen skiljdes vi åt.

Gästskribent: Hans Fridlund

Varje år i November så går branschmässan (hotell och resor) World Travel Market (WTM) av stapeln på Excel Center  i Londons Docklands. När jag har möjlighet via mitt yrke att delta så försöker jag alltid kombinera detta med en eller flera fotbollsmatcher, företrädelsevis med Fulham men mitt intresse för arenor tar mig ibland på andra äventyr om inte en Fulham match finns att tillgå.

Detta år (2008) såg jag tidigt till min glädje att båda helgerna som omgav mässan skulle bjuda på matcher på Craven Cottage. Helgen innan skulle Newcastle komma på besök, och helgen efter var det Tottenhams tur att beträda den heliga lilla arenan längs Themsens flodbank. Detta var självfallet något jag såg fram emot med glädje, den glädjen blev inte mindre när det visade sig att ungefär 15-20 andra från FFC Sweden skulle komma över till matchen mot Spurs. Det skulle bli som den årliga medlemsresan i miniatyr, fast helt av en slump och ytterst lite planering.

Jag flög in till London på Lördagen innan första matchen och mötte upp med min gamle vapendragare från HammyEnd.com, Daniel Crawford, redan vid lunch för lite ”catching up”, några pils och flottig pubmat på ett hak nära mitt ”hotell”. Hotell är en otrolig komplimang för detta monster till sängfabrik, över ettusensexhundra rum (1600!), alla av lika sunkig kvalitet. Men det fanns i alla fall fri wi-fi i lobbyn, alltid något antar jag. Många skratt senare började det dra ihop sig för stormatch på TV och vi beslöt att byta pub för att hitta en som sände mötet mellan Arsenal och Manchester United. Detta skulle visa sig lättare sagt än gjort. För andra gången i mitt liv skulle det visa sig svårt att hitta en pub i London, och JA, jag vet hur absurt det låter. Efter en lång period av fruktlöst letande hittade vi dock en pärla till pub neråt West End. En liten, inrökt (trots att Londons pubar varit rökfria länge nu), trång men urcharmig pub i en liten gränd fick bli vår matchbas i två timmar. En av årets höjdare till matcher utspelade sig på TV och det hela slutade med en helt rättvis seger för Arsenal – till merparten av gästernas stora glädje. Efter denna eftermiddag av väl mycket Real Ale valde vi att skiljas åt och jag drog mig tillbaka till hotellet för lite mat och arbete. Lite jobb blev det men ingen mat då restaurangerna i området antingen var fulla eller stängda. Det slutade med att jag ringde Dominos Pizza för en utkörning. Specificerade väldigt väl att jag fanns i lobbybaren väntandes. Det tog dock tre beställningar och två timmars väntan innan pizzan hittade till mig. Vem som tog emot de första två är fortfarande ett mysterium. Mätt och belåten drog jag mig tillbaka för att kela lite med John Blund.

Påföljande morgon vaknade jag pigg som en asgam, och med liknande hunger. Trots att hotellfrukosten nog var lagad på as och borde falla en gam på läppen så valde jag det sundare, godare och trevligare alternativet på ett café tvärs över gatan. En stor java, färskpressad apelsinjuice och en grillad chiabatta fylld med godsaker är betydligt fräschare än flotyrkokt bacon, vattnig äggröra och torra korvar. Då magen var belåten och jag mentalt lämnat gamstadiet trängde jag mig ner bland alla asiatiska turistgrupper i tunnelbanan och åkte mot SW6. Jag var rätt tidig så jag tor en tur via Shopen på Fulham Road för att se om det fanns något att lägga en slant på men utbudet var, även med Fulham mått mätt sparsamt. Valde att strosa ner till the Golden Lion och hälsa på ägaren Anne och svalka mig lite med dagens första lager. Väl där ringde Daniel och sa att han var i krokarna så jag väntade in honom där innan vi tillsammans korsade Themsen via Putney Bridge för att möta Orm, Rach, Cheggers, Wilkee, Sue, Si, Ian och många fler av de vänner jag fått under de många resorna till SW6 genom åren, för en traditionell ”Sunday Lunch”. Jag hade inte ätit en riktig ”Sunday lunch” på väldigt många år, och sist smakade det apa. Naivt nog tänkte jag att jag kanske ändrat smak eller att den skulle vara godare på Bricklayers än det var på den pub jag senast provade. Ack så jag bedrog mig, det var fortfarande en pinsam ursäkt för föda. Jag var nog ensam om den åsikten då alla andra kring bordet, inklusive Kanadensaren Wilkee som flugit över från Alberta för matchen, lät sig väl smaka. Jag tror till och med att de åt upp min ranson också. Nåja, man kan bli mätt på öl också!

Framåt 14.00 vandrade vi iväg mot arenan, ovanligt tidigt för att vara oss, för att för en gångs skulle se uppvärmingen och ta en titt på statyn av Johnny ”The Maestro” Haynes som rests ett par veckor tidigare utanför läktaren som bär hans namn. Äntligen har klubben och fansen gemensamt skapat ett minnesmärke för den störste spelaren i vår historia. Spelaren som självaste Pelé beskrev som den spelare han mött som haft de känsligaste fötterna. Hyfsat betyg! Statyn gör ingen besviken och är både lik och naturtrogen. Det var stort att se vuxna män stå och beundra statyn och, med tårar i ögonen, minnas den forne kaptenen för England och Fulham.

Fulham hade visat att man kan spela riktigt bra på sistone men självklart var man orolig för dagens match då Newcastle hade visat en gryende form underledning av den karismatiska kungen av svordomar; Joe Kinnear. Man visste att oavsett hur det skulle gå så skulle presskonferensen efter matchen bjuda på stor humor från Newcastle manager, det är liksom oundvikligt när Kinnear är inblandad.

Vi vandrade mot entrén och det är lika uppfriskande varje gång att slippa den envetna visitationsrutinen som man får utstå på Svenska arenor. Trots vår intention att se en del av uppvärmningen så blev det inte så mycket med det då vi sprang på bekanta hela tiden och stannade och bytte ett par ord. Vi kom till våra platser mitt i Hammy End lagom för att se de båda lagen vandra in mot sina omklädningsrum för ett sista taktiksnack. I takt med att ”You’re supposed to be in jail”-ramsorna till Joey Barton avlöste varandra började jag för ovanlighetens skull känna mig ganska övertygad om en seger.

Som ni vet, eller i alla fall anar så vann Fulham matchen helt rättvist och vi lämnade Craven Cottage för denna gång. Vi tog oss snabbt tillbaka till Golden Lion för att se vad Joe Kinnear skulle säga för dumheter till pressen. Mycket riktigt så var ju gud och hela världen mot hans lag och han tog några exempel från matchen för att backa upp hur orättvist behandlade hans spelare blivit. Han valde dock att i vanlig ordning ignorera uteblivna straffar och varningar för hans spelare – Joe, din tomte!

Efter matchen styrde vi kosan mot the Golden Lion för att träffa den del av vännerna som fortfarande föredrar den klassiska Fulhampuben framför den mer intima lilla pärlan, Bricklayers, söder om floden. Puben var välbesökt, söndagen till trots, men jag drog mig, precis som många andra hemåt i ganska förnuftig tid.

Måndagmorgon och dags att göra nytta. Hela den kommande arbetsveckan spenderades på mässan på dagarna och i umgänge med kollegor från hela världen på kvällarna. Vill passa på att nämna restaurangen Belgo, nära Covent Garden, där jag åt veckans bästa måltid i form av musslor ångkokta i vittvin, grädde med mycket vitlök. Oj så gott det var! Faktiskt så gott att jag återvände två kvällar senare då farsan ankommit till London för att äta precis samma sak igen.

Farsgubben hade kommit på Onsdagen för att besöka mässan på Torsdagen. De övriga från FFC Sweden skulle komma på fredagsförmiddagen och de som bodde på samma ställe som oss mötte upp med farsan på hotellet medan jag satt och jobbade på en krog med fritt internet nere i SW6. En stund efter lunch dök de alla upp på mitt temporära kontor. Ett kärt återseende då Marko, Peter och Kristofer bor utspridda så vi ses inte alla samtidigt så ofta.

Efter någon öl, lite mat gick vi ner till the Golden Lion för att träffa Hampus och hans farsa; även kallad Lawrie Sanchez efter hans slående likhet med en av Fulhams sämsta managers genom alla tider. Mer öl och lite ”catching up” innan vi sa adjö, och på återseende, och drog oss tillbaka till hotellet och gjorde oss klara för middag och utgång. Middagen förlades till Maxwells vid Covent Garden. Förvisso en turistfälla av stora mått men god mat, stora portioner och grymma frozen margarithas kan få en att bortse från sådant. Resten av kvällen/natten fördrevs på nattklubben/rockbaren RoadHouse. Grymt band på scenen, lika grymma cocktails och med, för att vara England, hög kvalitet på damerna. Blev väl onödigt sent, men kung på natten – kung på dagen som de säger! Hmm, man kände sig allt annat än kunglig när man vaknade till liv igen. Detta gick trots allt över fort – det var ju matchdag igen!

Huvudvärken till trots så var hela gänget på benen i vettig tid och man kunde nästan ta på den förväntan som låg i luften.

Alla som läst ett par av mina reseberättelser genom åren vet att vi Fulham fans per tradition brukar ladda för match på den klassiska puben – The Golden Lion – på Fulham Road. Men efter en tråkig incident mellan den grupp av fans som jag helst umgås med och pubens ”land lady” (eller hennes son egentligen) har mina vänner mer och mer slutat besöka ”the Lion”. Uppladdning och eftersnack har istället flyttats till – The Bricklayers Arms – söder om Themsen i Putney. Denna pub är betydligt bättre på många plan, trevligare stämning, otroligt mycket bättre öl (om man som mig älskar Ale) och man vet att det alltid finns någon man känner på plats även om det inte är matchdag. ”The Brick” som puben kallas i folkmun har också vunnit en hel radda med priser för sin öl de senaste åren och är, helt välförtjänt, ansedd att vara en av Londons bästa pubar. Tyvärr är ”the Brick” en väldigt liten pub och om det inte är säsong för att vistas i deras ”beergarden” så funkar inte denna pub när FFC Sweden reser i grupp. Då vi skulle bli ca 20 svenskar på plats denna lördag hade vi valt att ha The Golden Lion som bas trots allt, då den puben är betydligt större.

De andra grabbarna valde att äta frukost på hotellet, i deras frukost rum som såg ut som ”skolmatsalen från helvetet” medan jag i vanlig ordning hittade ett café där man kunde få ett fräschare alternativ i magen. Mätta och belåtna införskaffade vi de obligatoriska tidningarna och åkte ner i underjorden för färd mot Fulham och Putney Bridge station.

I vanlig ordning tillhörde vi de första gästerna på puben och efter ett snabbt stopp i baren gick vi ut på pubens baksida och hängde upp flaggan och började skumma igenom våra tidningar.

Det dröjde inte länge innan fler bekanta ramlade in på puben och det blev flera glada återseenden. Hampus och ”Lawrie Sanchez” berättade att de blivit kvar väldigt länge kvällen innan och när de stod och väntade på bussen föll det sig inte bättre än att när ”Lawrie” gick på bussen så stod Hampus kvar på stationen, och SOV! Det tog en bra stund innan far och son återförenades då Hampus lyckades åka lite fel på vägen. Detta i sig är en ganska kul historia, speciellt om man känner Hampus. Det blev inte mindre roligt av att Hampus hittar 500 Bath i sin ficka utan att veta var de kommer ifrån och detta ledde till att vi per automatik stämde upp i -”Han har sålt sig som en h*ra!”

Familjen Friberg från vår ”Skåne Branch” dock också upp i samma veva och bjöd på trevligt sällskap. Trots den relativt stora matchen som väntade så var det svårt att få fart på sig själv och omgivningen, det kan ju ha något att göra med natten innan. Vi var alla glada, men segare än vi brukar. Det skulle dock bli bättre!

Framåt 14.00 började vi förbereda oss på promenaden genom Bishop’s Park och bort mot Craven Cottage. Väl framme så skulle man i vanlig ordning ta sig igenom det organiserade kaoset som alltid omger entrén till Hammersmith End. Jag är visserligen inget ”kräftbete” till man, men jag är absolut inte den minsta kille man ser på en fotbollsmatch i England, och då jag får pressa mig själv genom vändkorsen på Craven Cottage undrar jag om klubben står redo med skohorn och vaselin för de som är ännu större? För in kommer de ju också uppenbarligen.

Väl inne på läktaren inser jag att vi fått sämre platser än vad jag trodde då vi bokade, vi har nämligen hamnat precis i den nedre delen av läktaren som är väldigt flack efter ombyggnaden och tillkomsten av ”all-seater” även på kortsidorna. Det kan man dock leva med då man kommer väldigt nära spelarna och allt som händer i det närmste straffområdet. Det som dock är vidrigt är att man på dessa platser omges av fotbollsturister och bortafans som köpt biljetter på svarta marknaden. Vet inte om det bara är jag, men om man köper biljetter i samma del som hemmafansen får man fan ta och i alla fall leva sig med lite i matchen. Självfallet så förstår jag de bortafans som inte får tag i en biljett i ”sin” sektion, men vore det jag skulle jag försöka att inte sticka ut som en kulstötare på en balettlektion.

Nåväl, min frustration försvann tämligen omgående efter att matchen startat. Det stod direkt klart att Fulham var betydligt hungrigare och mer spelsugna än gästerna.

Som de flesta säkert vet så hade Spurs, även med Spursmått mätt, en tung inledning på säsongen och hade redan hunnit sparka den spanske coachen Ramos och ersatt honom med Harry ”rednosed houdini” Redknapp. Tränarbytet gav omgående effekt och nu kom Tottenham på besök med 5 raka  matcher utan förlust, så det var inte utan att man var lite nervös inför denna match trots att vi med undantag för debaclet mot Wet Spam återskapat den gamla känslan av att Craven Cottage är vår borg. Vi kunde dock konstatera ganska omgående att det var ett ointresserat Spurs som för dagen gästade oss. Som ni säkert vet så bröt vi våra Londongrannars svit och tog en skön seger och 3 viktiga poäng. Med vår bortaform så är ju i och för sig alla våra poäng viktiga. Förutom glädjen så är det den fantastiska underhållning som Gomez i Tottenhammålet bjöd på som man kommer minnas. Fulhamfansens skanderande om ”Dodgy Keeper” och ”Gomez for Scotland” ringer fortfarande i öronen och får mig att le lite nu och då.

Efter matchen styrde vi direkt kosan mot Golden Lion igen.

Vi var alla ganska låga trots segern då tröttheten från gårdagen fortfarande kändes i huvud och kropp. Vi hängde dock upp flaggan som sig bör och beställde in lite öl och vodka. Vi satt stillsamt och pratade och drack när vi helt plötsligt hör ett skvalande från flaggan. Det hör till saken att den hängde på ett sätt som att man kunde gå in bakom den, och nu stod ett jävla as och pissade på den på baksidan. Jag är ingen vidare våldsam person, men hade inte andra gäster på puben mer eller mindre föst ut idioten och hans kompisar vet jag inte vad som hade hänt. Har ingen aning om vad som fick idioten att göra som han gjorde. Jag hoppas att hans fylla (och han var d-rak) fick honom att göra en idiot grej? Kanske gillar han inte Sverige, Fulham eller något annat. Har aldrig sett idioten varken före eller efter denna incident. Flaggan fick hänga på tork och förseglades sedan i en platspåse tills vi kommit hem då den kunde tvättas. Fan, känner mig bra lack fortfarande när jag skriver detta ett par månader efter resan.

Vi lugnade oss ganska snabbt, och tackvare eller på grund av, adrenalinet fick man fart igen. Vi slog oss i slang med gamla och nya vänner och det dröjde inte länge innan stämningen var hög och Fulham ramsor avlöste varandra. Dessa ramsor är ett ständigt förtret för de som arbetar på puben då grannarna har en tendens att ring och klaga och ibland till och med ringa polisen. Om polisen tillkallas får puben en prick och riskerar i ett längre perspektiv sitt utskänkningstillstånd. Det var dock något som vi i den stunden inte brydde oss mycket om. Efter några timmar av tillsägelser från personalen, med hot om att kastas ut (ett hot som aldrig verkställdes) drog vi via bakgatorna till the Durell Arms för fortsatt party. The Durell Arms är en klassisk pub för både Fulham och Chelsea fans och efter att Chelseas fans attackerade puben och en massa Fulham fans inför ett derby härom året har man förbjudit bärande av färger där. Något som löstes med tröjor och jackor över våra matchtröjor.

Trots förbudet dröjde det inte länge innan vi alla gick runt i matchtröjor, konstigt nog utan tillsägelse från vakter eller personal. Underligt då de gjorde en sån stor sak av förbudet när vi kom dit. Nåja, vi var ju skötsamma och bra kunder även om det var si och så med nykterheten.

När klockan blivit sent och puben började förbereda stängning kände många av oss att vi behövde mat i kistan. Idéen var att stanna till vid Dominos Pizza på Fulham Broadway och sedan käka när vi väl var tillbaka på hotellet. Jag och Hampus hoppade in i en Taxi och trodde de andra skulle ta nästa och följa efter. Tydligen var kommunikationen inte på topp så de trodde att vi bara drog och lämnade dem utanför krogen. När vår taxi kom till Dominos var det självfallet stängt, men Hampus som bodde på ett litet hotell i krokarna hoppade ur taxin och vi sa hej då. Jag åkte vidare hem och struntade i nattamat, sängen kändes mer lockande just då. De andra fick tillslut tag i en taxi, men fortsatte att brista i kommunikationen. Taxichaffören hann köra länge innan de inser att de åkte åt fel håll, exakt vad de givit för instruktioner förtäljer inte historien men det kom i alla fall hem till hotellet till slut och hade hittat pizza på vägen.

Vi var ett gäng trötta, men nöjda krigare som checkade ut från hotellet och drog oss mot terminal 5 på Heathrow. Utan att egentligen ha reflekterat över vad klockan var kom vi fram och försökte checka in vårt bagage, men icke. Tydligen har man underdimensionerat bagagehanteringskapaciteten när man byggde den i övrigt fantastiska nya terminalen så det vara bara att köpa sig en bunt tidningar och vänta. Väl inne på rätt sida om säkerhetskontrollen fick det bli lite mat innan vi vid gaten återförenades med Hampus och ”Lawrie Sanchez”.

[En ”blast from the past” i min strävan att komma ikapp med alla resor jag kan minnas och nedteckna dessa]

För drygt fem och ett halvt år sedan hade Fulham sin första svajiga vårsäsong sedan återkomsten till Premier League, den tidigare så helgonförklarade Jean Tigana började till och med att ifrågasättas av fansen. Raset hade börjat ett par månader innan vårt besök i London med 1-1 på hemmaplan mot Burnley i FC Cupen (ständigt dessa Burnley). Det blev värre när Burnley körde över oss på Turf Moor med 3-0 och detta följdes upp med fyra poäng på fem matcher i ligaspelet. Att påstå att det var muntra miner bland fansen vore än smärre överdrift, speciellt som det ryktades om att vi aldrig skulle få återvända till vårt älskade Craven Cottage efter vår ”landsförvisning” till Loftus Road.

Det enda glädjeämnet dagen innan match var väl att till slut få träffa Daniel Crawford, killen som jag via internet skapat en stark vänskap med under vårt arbete med websidan www.HammyEnd.com. Vi spenderade kvällen innan matchen på Golden Lion i Fulham, en pub som alltid haft en stark anknytning till Fulham FC genom åren och fortfarande har en fin samling svartvita foton på väggarna som påminner om tider som flytt. The Golden Lion är en av dessa pubar som helt byter skepnad på matchdagar och om inte Fulham spelar så är puben sporadiskt frekventerad av äldre herrar och damer med både rullator och hund. Charmigt, men inget för den partysugne. Tar man sig tid att språka med någon av de äldre gästerna så får man sig oftast ett par lustiga anekdoter från deras, ofta, händelserika liv till livs.

Under kvällen fick vi se Man City ge Spurs en lektion i fotboll på White Hart Lane. Efter dessa matcher hann vi med Ipswich-Pompey och Reading- Nottingham Forest där ingen av matcherna gav något avtryck. Det var så mycket viktigare att spekulera i Tiganas framtid och huruvida Fulham skulle kunna vända på skutan som kändes dömd för nedflyttning. När benen började svaja och ens egen dialekt började låta som något som rymt från Yorkshire beslöt vi att runda av kvällen och stämde möte på puben ”The Bushranger” i Shepherds Bush påföljande dag. The Bushranger var en av många adopterade Fulhampubar mitt i Hoops-land där vi just nu delade arena med just QPR. Det skulle dock visa sig att, trots att vi hade hemmamatch, det var i allra högsta grad en QPR-pub.

På den här tiden bodde vi alltid hos ”Tanten”, eller Swifthouse som det korrekta namnet är. Vi refererar dock än idag till ”Tanten” när vi pratar om detta lilla etablissemang efter den gamla damen som pysslar om sina gäster som om de vore hennes familj. Swifthouse är sunkigt, oisolerat, billigt med ett fantastiskt läge. Då jag avskyr den patetiska sörja som kallas ”Full English Breakfast” (några brister i sin anglofili ska man väl ha?) så brukar jag nöja mig med en kopp lankigt java medan mitt ressällskap eventuellt kalasar på vattnig äggröra, suspekta korvar och kokt bacon (när ska de lära sig att bacon ska vara krispigt). Då jag oftast är väldigt morgonpigg hade jag denna morgon redan hunnit med en promenad och införskaffandet av morgonens tidningar. Av någon anledning började jag inte med sporten som brukligt är utan vi hade hunnit ända till tunnelbanestationen innan jag inser att Tigana fått gå föregående afton. Som temporär ersättare hade man utnämnt före backbjässen och kaptenen Chris ”Cookie” Coleman. Gissa vad som var på allas läppar när vi kom fram till The Bushranger och möte de andra?

Inte nog med att man redan innan matchen var nervös då vår form uppenbarligen var usel ett managerbyte spädde bara på den känslan. Debatten på puben handlade mest om huruvida beslutet att sparka vår kanske framgångsrikaste manager i modern tid var rätt eller fel. Alla kunde dock enas om att det borde kunna få en direkt effekt på vårt spel som det så ofta är i den första matchen efter ett managerbyte. Trots vår nervositet var uppladdningen synnerligen trevlig då FFC-Newcastle klassas som en lågriskmatch och även fansen från norr var välkomna in tillsammans med hemmafansen. Lite häcklande, med glimten i ögat, mellan fansen på en rolig men sansad nivå fick till och med pubägaren att slappna av. Han var lite spänd på om han gjort rätt inledningsvis.

Själva matchen är väl inte mycket att orda om, i första halvleken var Newcastle riktigt bra, samtidigt som FFC var uselt men tillslut stod vårt Fulham där som värdiga vinnare med två mål mot ett. Alan Shearer hade visat klass med Skatornas 0-1 mål, men i andra halvlek så var det först Sylvain Legwinski som kvitterade och segermålet sattes av kapten, och tillika Newcastlelegenden, Lee Clark.

-”Oh Lee Clark my lord, oh Lee Clark!”

Lyckan var total, halsen hes efter långa perioder av sång med ”Cookie Colemans Black & White Army” som nyheten på repertoaren. Denna resa var, numer den vida beresta, FFC Sweden flaggans första besök på en match och döm om vår förvåning när bilder på oss och flaggan vevas gång efter gång på Sky Sports under kvällen.

Kvällen ja, det var ju en historia för sig. Första övertygande segern på ett bra tag, ny manager, goda vänner, flödande öltappar osv. Ja, alla med en halv hjärncell ser säkert med vilken lätthet vi berusade oss.

Precis som innan match var det mycket Newcastlefans på puben och det visade sig att de flesta av dem visserligen var från Newcastle men bodde sedan länge i huvudstaden. Som nämnt ovan så visades den svenska FFC-flaggan på tv under kväll, och detta till jubel och applåder från både oss rätttrogna, men även från våra storsinta motståndare och, hör och häpna även från vissa QPR fans som hittat till puben efter sin bortamatch. I takt med att resultat och målbilder vevades på skärmen steg stämningen på puben ytterligare när det förkunnades att Sunderland förlorat mot WBA med 2-1. När man visade resultat och mål från Skottska ligan jublade vi Svenskar över ett sedvanligt snyggt mål av Henrik Larsson (Celtic förlorade visserligen) och möttes av ett hånfullt -”Henrik Larsson is a Fenian bastard”* från Newcastlefansen i ett försök att elda på stämningen lite till. Vi svarade med ett pubertalt -”Henrik Larsson walks on water”, och det, numera, klassiska svaret från skatorna var:

-”You can stick you f*cking ABBA up your arse!”

Sällan har jag garvat så mycket!

Ju längre kvällen led troppade en hel del av bortafansen av men ersattes i samma takt av blå-vit klädda QPR fans så trängseln och stämningen bibehölls, även om en hel del av de blå-vita inte gjorde någon hemlighet av att de ogillade att det var så mycket Fulham på ”deras” pub. Dock inget hotfullt, utan mer suckande kommentarer. Farsan fick dock för sig att jag var i trubbel när en väldigt lång kille i blått och vitt stoppar honom och frågar om ”Nick the Swede” var kvar på puben. Det tog några sekunder innan farsgubben inser att frågan ställdes på svenska och inte engelska. Den långe mannen visade sig vara Fredrik Montgomery från Svenska Fans QPR-redaktion. Jag och Fredrik hade gjort upp om att försöka hitta varandra på puben denna kväll, men det hade ju helt fallit i glömska i och med segeryra och fest.

Fredrik inviterade oss Svenskar och Daniel Crawford (som faktiskt också beskrivit denna dag med sina egna ord här) en trappa upp till en festlokal som ”Swedish Hoops” hade abonnerat för aftonen. En orgie i fotbollsminnen, pilsner och nya bekantskaper följde och det var lika kul att se minerna på de få englesmänn som förvirrade sig upp till övervåningen under kvällen. Man kunde riktigt läsa i deras ögon och uttryck: -”Ur led är tiden, Hoops och Fulham i matchtröjor festar ihop…”.

Har ingen aning om vad klockan var ni vi sa adjö och begav oss av för att jaga rätt på en kycklingkebab och en taxi för färd hem till ”Tanten”.

* ”Fenian bastard” är ett nedvärderade uttryck av protestanter gentemot katoliker och eller medlemmar i IRA och är något som man inte skämtar om med en Celtic supporter. Smått ironiskt då det ursprungligen är en komplimang från myten om de modiga och tappra fenian soldaterna.

** Denna resa hade jag glömt min kamera hemma så tyvärr inga bilder att illustrera texten med.

]]> http://anglofil.se/2009/01/10/you-can-stick-your-fcking-abba-up-your-arse/feed/ 1 http://anglofil.se/2008/12/01/fucking-sit-down/ http://anglofil.se/2008/12/01/fucking-sit-down/#comments Mon, 01 Dec 2008 09:12:52 +0000 Oscar http://anglofil.se/?p=938

”Ryan Air flight 969 to London Stansted has been delayed. New departure time is set to 10: 30 PM”

Jag pustade. Den lilla avgångshallen (inga gater på Göteborg City Airport Säve, inte!) var packad. På varje liten kvadratcentimeter stod indier som skulle hälsa på släktingar i London, modetjejer som skulle på helgshopping, äldre män på väg till affärsmöten och trängdes. Och så jag då förstås. Jag stod också där. Och knödde och knuffade – som alla andra. Minuterna gick sakta. Det var väderproblem i Örikets huvudstad, sa den lite fetlagda Ryan Air-anställda kvinnan på tung, grötig Birminghamdialekt, även om jag inte förstod förrän hon förklarade för mig ytterligare en gång.

”Ryan Air flight 969 to London, Stansted is arriving within five minutes. Please get in the queue. The ones with priority to the right, all others to the left, please”.

Well… jag hade inte priority. Det kostar – typ – 10 £ och som fattig student/frilansare har jag lärt mig att spendera pengar på rätt saker. Football tickets, football atmosphere and football memorabilia. Det var helgens mål – White Hart Lane, uppvärmning på Winchesters och den alltid lika fantastiska butiken Lillywhites på Piccadilly Circus. Att jag faktiskt besökte den ganska patetiska och själslösa Soccerscene förtäljer egentligen inte resans utgång.

Min första kontakt med brittisk fotboll kom för åtta år sedan. Min mamma tog med mig och min kusin för att titta på Leeds United. Morsan påstår att jag hade en fling med Yorkshire-laget, men det är inget jag själv har något minne av. Jag är Tottenham through and through. Inget nordengelskt lag kan ändra på den saken.

Anyway, jag kom med det där flyget på fredagskvällen. Anlände till Highgate, N6, half one, lokal tid. Där satt värdarna med en kopp regular med mjölk och one sugar. Sweet.

Vi – värdarna och jag – har känt varandra sen jag var en liten spoling. Jag bjöd praktiskt taget in mig själv till förra helgens vistelse och det var aldrig något problem. Förutom det trevliga sällskapet fick jag dessutom råd med lite extra shopping och en ytterligare pint.

På lördagsmorgonen vaknade jag tidigt. Hörde barnröster som försökte viska, men misslyckades fatalt. Jag gick ner för trappan – den heltäckningsmattklädda (Hey, it’s still England) – och hittade värdarnas barn i vardagsrummet. Alex, 7 och Daniel, 5 satt med album och tittade på bilder. Och inte vilka bilder som helst – Match Attax! Fotbollsbilderna på mer eller mindre kända Premier League–stjärnor har tagit över helt från plastbitarna gogos – barnens förra samlingsobjekt. Numera är det Match Attax man byter på skolgårdarna. Det var ju fotbollshelg och jag och barnen bestämde oss därför för en promenad till det ganska slitna området Archway. I en indiers lilla butik köpte jag The Sun och fyra paket Match Attax. And the boys were all set. ”I got Jonathan Woodgate in limited edition!”, skrek Alex förnöjt.

Man gör ju ingen Londontripp utan att införskaffa det man inte kan få hemifrån. Från Archway Station tog jag därför tuben till Tottenham Court Road. Fotbollslitteraturen i Sverige mäter inga hyllmeter direkt, men i England finns det mesta. Och på Foyles på Tottenham Court Road finns allt.

Det var folk överallt. Turister blandades med engelsmän. Engelsmän blandades med invandrare. På Foyles köpte jag Max Valodys Can We Play You Every Week. Verkar helt briljant och efter att ha last första tjugo sidorna vågar jag redan rekommendera den till fotbollsfanatiska anglofiler.

Lillywhites infriade också förväntningarna. Lonsdalesweater, Three Lions-jersy och Tottenham-ryggsäck till en av grabbarna som skulle göra sitt första besök på White Hart Lane.

Och på söndagen var det så dags. Kilade ut på morgonen för att införskaffa News of The World och så var jag 95 P fattigare. Pre match-guiden innehöll bland annat ett uttalande från Huelero Gomes där han sa att anledningen till hans skakiga spel är att han har för mycket att göra. Cheeky, påstå att det är en ursäkt. Efter en stunds läsning var det dags att bege sig. Luigis hus i Enfield var destinationen.

-Dad, that player who is buying a house in Broad Walk, is that Darren Bent?

Det var Luigis dotter Serena som frågade. Broad Walk ligger bara runt hörnet från Lu’s. Och ryktena gör gällande att Serena hade rätt. Bent på Broad Walk, alltså.

Jag, min värd Lambros, hans son Alex, Lambs kompis Steve, Luigi och Luigis dotter begav oss sedan mot Seven Sisters High Road.

”We are Tottenham, We are Tottenham, Super Tottenham, from the lane, We are Tottenham, Super Tottenham, We are Tottenham, From the lane.”

Jag, Steve och Lambros kilade in på Gilpins Bell. A proper pint always goes down a treat, påstod Steve och så var saken biff. Jag beställde en pint med Shandy. Hälften lemonade, hälften ale. Stämningen på The Bell var hög.

”Oh when the Spurs go marching In, Oh when the Spurs go marching in, I want to be in that number, Oh when the Spurs go marching on”

Steve är Tottenham sedan många år. Hans föräldrar var grekcyprioter som flyttade till England för att jobba under 50-talet. Steve blev Tottenham som young lad. En supporter sedan gammalt. Han berättade för mig – samtidigt som vi stod där inne på Gilpins Bell med våra pints och drack – att han tyckte att stämningen på White Hart Lane var allt sämre numer.

- The football isn’t what it used to be, sa han.

Steve går fortfarande på matcherna regelbundet. Han åker till och med på bortamatcher.

- Away matches are quite like it in the old days. You never sit down and there’s singing all match long. That is Tottenham like it used to be.

Vi drack upp våra pints. Beställde en runda till. Drack upp dem. Gick ut från The Bell. Svängde av vid Paxton Road. Mötte upp med Luigi, Alex och Serena. Jag, Alex, Luigi, Serena och Lambros – alla förutom Steve – skulle sitta på East Upper Stand, på – eller ovanför – the Shelfside. Steve skulle sitta (stå!) på South Stand. På sin vanliga plats på Park Lane. Som vanligt.

- The problem there is that they’re trying to get us to sit all the time. It makes my sick!

Matchen började. Aaron Lennon var direkt på tårna. Svenske Martin Olsson i Blackburn hamnade gång på gång på efterkälken och blev sedermera utvisad.

”One Aaron Lennon, There’s only one Aaron Lennon, One Aaron Lennon, There’s only one Aaron Lennon”

The Yids var med på noterna direkt. Park Lane var i extas. Och när Aaron sedan passade Roman Paylyuchenko till 1-0… Då var Park Lane och Shelfside i sjunde himmeln. ”Who the fuck is Theo Walcott”

- The fans were simply brilliant today, tyckte Steve och Lu efteråt.

Och det var vi verkligen. ”We’re the Park Lane, We’re the Park Lane, We’re the Park Lane Tottenham. We’re the Shelfside, We’re the Shelfside, We’re the Shelfside Tottenham

Stämningen på White Hart Lane var helt fantastisk mot Blackburn förra helgen. Paul Robinsson som gjorde fyra år i klubben hyllades matchen igenom. Något som retade en äldre man i donkey jacket ovanför mig på The Shelf. ”Dirty Northern Wanker, He’s Only a Dirty Northern Wanker, Dirty Northern Wanker, He’s Only a Dirty Northern Wanker.”, sjöng mannen.

Robinson tackade sedan Spursfansen – inte mannen – för deras stöd genom att kasta sina handskar till The Park Lane och applådera dem. ”WE WANT ROBBO BACK!”, sjöng vissa. En tydlig markering om vad man tycker om Gomes insatser hittills för klubben. Mannen som tidigare retat sig på stödet för Paul Robinsson var i 65-årsåldern. Han blev ännu argare än tidigare när folk började gå i 85: e minuten. ”Fucking sit down”, skrek han.

När jag skulle – efter en cupper regular milk and one sugar – sova låg jag istället vaken i evigheter. Runt i huvudet cirkulerade matchbilder, ljudet från de olika sektionerna. Första stegen upp för trappan. Se hur The Lane bredde ut sig.

I februari bär det antagligen av nästa gång. Jag väntar redan på att höra mannen ovanför furiöst skrika ”fucking sit down” åt dårarna som går tidigt.

Känslan var bisarr. Inne i puben, vid det bortre hörnet, satt ett par äldre gentlemän i filtrockar som säkert överlevt både Churchills, Thatchers och Blairs krig och umgicks över varsin bitter utan att prata. Oklart om det berodde på den höga musiken som dånade ur ett par välplacerade högtalare eller om de uppnått en sådan respektabel ålder att de inte längre hade något att säga varandra. Vid entrén, det som hade kallats för vapenhus om vi var i en kyrka, stod ett par frusna fyllon och sipprade öl ur medhavda burkar med bolmande cigaretter i händerna. Närmast oss, vid bardisken, försökte en kille i Stone Island-jumper bestämma sig för oss om han skulle fortsätta stirra på oss eller om han skulle återgå till att försöka prata omkull den överviktiga tjejen bredvid, hon med stövlarna som hade platsat i vilken b-porrfilm som helst. Annars var det ganska tomt så här strax efter lunch. Puben tillhörde inte de inrättningarna som mått bra av rökförbudet. Doften av åratal av cigarettrök och utspilld lager gick inte att tränga undan ens med en lättare förkylning. De röda gardinerna intill våra platser vid fönstret hade utan tvekan hängt där längre än jag sprungit omkring i vita trainers. På det stora hela var det här en pub som trots sitt läge bara några kvarter från shoppinggatorna och legendariska Oldham Street inte hade gjort bort sig ens på en bakgata i Bogota. Trots det satt jag och Johan och stortrivdes. Det var ju det här med musiken. Ur högtalarna dånade Happy Mondays, The Farm, Oasis, Pulp och New Order och en öl blev både två och tre innan vi var tvungna att ge oss av. Välkomna till Madchester!

Tågresan upp till Manchester var ganska händelselös och tråkig. Kanske fick mitt ressällskap lite flashbacks när vi bytte tåg i Nottingham. Den här gången hade hur som helst inte den elake Prins John skickat ut sheriffen och hans män. När man åker tåg i England, särskilt när man passerat Sheffield, så öppnar ett nytt landskap upp sig och det är omöjligt att inte känna den industriella revolutionens vingslag. Stålverk och oändliga fält med fabriksbyggnader i tegel vittnar om ett England som finns men ändå inte finns längre. Mellan 1984-94 lade Thatcher-regeringen ned hundratals gruvor i området och fler människor än vad som sammanlagt bor i Lappland och Norrbotten förlorade sina arbeten. Jag minns att jag en gång läste ett citat där en strejkande fackmedlem sa att England var uppbyggt med tegelsten och öl. När tåget sakta glider in genom Manchesters förorter tvekar jag inte en sekund att han har rätt.

Vi är ute i tid. Det tar inte ens en kvart ut till Stockport med lokaltåget, trots att det åtminstone på pappret är en egen stad med nästan 150,000 invånare. Stockport och närliggande Woodford, Bramhall och Hazel Grove tillhör den här delen av Englands mer välbärgade områden och här bor exempelvis Christian Ronaldo och flera andra Manchester United-spelare. Fast jag ser bara tegelsten vart jag än tittar. Vi betalar £16 för en biljett på kortsidan till kvällens derby mot lokalrivalerna Macclesfield och skyndar oss iväg till närmsta pub. Så fort vi kommer in i värmen öppnar himlen sig och det börjar hagla snö. Vädret bjuder på en märklig blandning av regn, sol, uppehåll och snö. Vinden är däremot konstant. Nästa pubstopp, Sir Robert Peel, bjöd på både fyra norrmän och slutligen även två svenskar som kom in och sökte en stunds värme. Det är först när man är ute på turné man inser hur liten världen där ute är. Kanske satt George Best här någon gång och kände likadant? ”Maradona good, Pelé better, George Best”, brukade dom säga, men jag vet då fan om det stämmer på hans tre matcher på Edgeley Park 1975? Två burgare senare sitter vi i alla fall på den stora kortsidesläktaren Cheadle End Stand och ser hemmalaget ta kommandot direkt. Det dröjer bara några minuter innan Jason Taylor öppnar målskyttet och läktarna exploderar. Stockport County har det annorlunda smeknamnet ”the friendly football club” på många av sina souvenirer, men är också kända för att skapa god stämning på sina matcher. Nästan 8,000 finns på plats och i dag njuter man extra av att jävlas med sina rivaler Macclesfield i botten av tabellen. Kanske känner man på sig att det här inte är en vanlig säsong? Inom två månader kommer Stockport nämligen att vinna uppflyttning till League One genom att besegra Rochdale, ännu en Greater Manchester-klubb, i play-off finalen på Wembley. Innan kvällens match är över fastställer Taylor resultatet till 2-0, varpå vi tar tåget in till centrala Manchester för att gå på lokal.

Greater Manchester omfattar ett område stort som Säffle kommun, fast här bor drygt 2,5 miljoner och inte 16,000 invånare. Förutom Manchester City och Manchester United spelar här också Premier League-lagen Wigan Athletic och Bolton Wanderers. Lägg till Oldham Athletic, Stockport County, Bury, Rochdale, Macclesfield, Altrincham och Northwich Victoria och helt plötsligt är det en hel del klubbar. Sammanlagt kan Manchester-området stoltsera med 19 ligatitlar, lika många FA-cupsegrar, Ligacupen vid fyra tillfällen, för att inte glömma Mästarcupen/Champions League tre gånger och gamla hederliga Cupvinnarvupen två. Problemet är dock att endast 6 av 49 titlar vunnits av en annan klubb än Manchesters röda och blåa giganter, och senast det inträffade var 1958! Sedan dess har som bekant Sverige gått över till högertrafik och första människan gått på månen. Faktum är medan Manchester United prenumererar på pokaler har områdets övriga klubbar i 30 års tid bittert stått och tittat på. Sådana är styrkeförhållandena.

Tegel tillverkas av lera som bränns i 1000 graders värme i stora ugnar. Först grävs jord upp varpå levande organismer avlägsnas, en massa blandas till av lera, grus och vatten, sedan pressas och beskärs den till exakta rektanglar innan den förs ut på en sandplan där den ska ligga plant och torka en längre tid innan bränningsprocessen tar vid. Ja, så står det i en gammal skolbok. Om du någonsin tänkt att en byggnad består av rätt många tegelstenar, då är tanken direkt svindlande när lokaltåget rullar ut från Manchesters Victoria Station.

Vi körde early bird följande morgon. När man står och blickar ut över Boundary Park är det svårt att föreställa sig att Oldham faktiskt spelat 12 säsonger i den högsta divisionen. Den senaste sejouren varade mellan 1991-94. Näst sista säsongen svarade den lilla klubben för vad som sannolikt är Premier Leagues ”greatest escape” någonsin. Med tre matcher kvar att spela låg Oldham åtta poäng under nedflyttningsstrecket med svåra motståndare kvar att möta. Först ut var ett Aston Villa med chans på ligatiteln men Oldham reste hem från Birmingham med en oväntad 1-0-seger i bagaget. I nästa match mot giganterna Liverpool – en klubb man då inte besegrat på 71 år! – fick publiken hemma på Boundary Park på nytt se sina hjältar ta en ny oväntad skalp (3-2). Inför säsongens sista match var bottenkollegan Crystal Palace tvungna att förlora mot Arsenal samtidigt som Oldham behövde besegra Southampton för att ha en chans att rädda kontraktet. Arsenal gjorde visserligen sitt jobb, men Southampton bjöd Oldham på bra motstånd. The Saints måltjuv Matthew Le Tissier gjorde hat-trick men Joe Royle’s Oldham kunde till slut på ren och skär vilja vinna med 4-3 och därmed rädda sig kvar i den högsta divisionen i åtminstone ett år till. Bättre målskillnad avgjorde. För mig som är en arenanörd, och nu skulle beta av min 37:e arena i England och Wales, var det här nästan en religiös upplevelse. Det vattnas i munnen när jag ser på de slitna läktarna, ingen den andra lik, de små detaljerna, och det faktum att arenan – av lokalbefolkningen kallad ”Ice Station Zebra” – är placerad uppe på en höjd och vinden blåser så kallt att man nästan får andnöd. Glöm Emirates, Stadium of Light och de där andra plastiga arenorna, det här är på riktigt. Trots den där snålblåsten som plöjde in i märg och ben blev vi Millwall-supportrar behandlade på ett sätt som värmde och som vi inte är bortskämda med. Till och med lagens långa arm hade hela tiden ett skämt till hands. ”We’re a friendly bunch up here”, sa killen som sålde matchprogram och la till med ett skratt: ”The ones we hate? That is United!” En sömnig match som endast tände till sista kvarten slutade 1-1 och majoriteten av de 4,391 på läktarplats drömde nog om svunna tider. Och vem är jag att klandra dem? De kunde omöjligt veta att Oldham skulle inleda nästa säsong med sju raka ligamatcher utan förlust.

Efter matchen tog vi en taxi ned till Chadderton och hoppade på en National Express-buss till Leeds där vi hade fyra minuters marginal till godo innan tåget mot London och Kings Cross rullade ut. Turnén skulle nu komma att fortsätta på sydligare breddgrader. Vi gjorde ett tappert försök med ett par burkar Stella, Johan pratade med lite Wednesday-fans eller om dom var Barnsley, men vi var helt enkelt för trötta för att orka med en nystart. Och kylan hade fortfarande inte lämnat våra kroppar. Med ”Wonderwall” i hörlurarna lät jag ögonen glida igen och snart vaggade tågets monotona rörelser mig till sömn.

Stockport County

Little John

Edgeley Park

Sir Robert Peel

Boundary Park

Boundary Park

Oldham Athletic

En titt i backspegeln från en resa till Londonderbyt Fulham-Chelsea från 2004… Besöket på Craven Cottage var givetvis höjdpunkten men mycket annat hanns också med. Här är reseberättelsen:

Efter att ha spenderat onsdagskvällen på en distriksdomarkurs i bandy i Linköping åkte jag hem till Motala för några timmars sömn. Klockan 02.30 var det uppstigning, en halvtimme senare skulle jag hämta upp min kompis Lucas. Några minuter försenad och med musikkanalen på högsta volym anlände jag vid hans dörr. Framför oss hade vi 15 mils bilfärd mot Skavsta flygplats utanför Nyköping. Flyget skulle avgå 06.40 och efter att ha passerat Linköping och Norrköping på motorvägen var vi framme vid långtidsparkeringen 04.40. Gott om tid för frukost och eventuella problem med bagage och incheckning. Några problem behövde vi dock inte uppleva, det fullsatta flyget avgick i tid. Vi var på väg mot England och Stansted!

Efter att ha upplevt en flygresa med två flygvärdinnor vars engelska inte var den mest lättförståeliga landade vi strax efter åtta lokal tid. På planet hade vi köpt biljetter till Stansted Express, när vi kom till perrongen stod tåget där redo för avfärd så det var bara att hoppa på. Efter trekvarts färd mot den engelska huvudstaden steg vi av tåget vid Liverpool Street. Väl där skaffade vi tunnelbanekort som skulle fungera under hela Londonvistelsen. Efter att ha åkt genom tunnelbanenätet kom vi till stationen West Brompton på District Line. Där visste vi inte mycket mer än att vi uppe vid gatan skulle ta vänster för att vid nästa gata ta vänster igen. Förvånansvärt bra hittade vi till 4 Hildyard Road och Swifts Guest House. Där välkomnades vi av familjen innan vi kunde lämna bagaget på vårat rum. Om vi förstod det hela rätt så bodde familjen Swift längst ner i huset och på de tre våningarna över fanns gästrum. För en summa av £21 per natt fick man säng, TV på rummet, dusch och frukost. Ett helt ok boende som jag kan rekommendera till andra.

När vi hade packat upp bestämde vi oss för att åka mot stadens inre delar för att se vad som fanns där. Efter att ha varit vid Piccadilly Circus och Oxford Street kände vi att tröttheten blev allt mer påtaglig och vi åkte till Swifts för sömn. På fredagsmorgonen åkte vi tunnelbanan mot Wimbledon för att komma till Putney Bridge, tre stationer från West Brompton. Nu var vi verkligen i Fulhamkvarteren. Vi tittade runt bland kvarteren för att kunna hitta bra dagen efter när det var dags för match. Klubbshopen besöktes där matchtröja och diverse andra saker inhandlades. Vi gick även ner Stevenage Road och vad låg där om inte Craven Cottage. Grindarna var låsta men vi tog ett varv runt arenan. Senare på dagen besökte vi Maddam Tussaud och på kvällen blev det utgång. Vid Leicester Square hittade vi en klubb som såg bra ut. Namnet var Equinox och där tillbringade vi större delen av kvällen och natten. Dansare och liveuppträdande av två kända hiphopartister vars namn vi ännu inte lyckats klura ut var två av ingredienserna på klubben. Tillbaka vid Swifts somnade vi någon gång vid 05.00.

Lördag och matchdag! Den sena natten gjorde att vi sov länge på morgonen. Strax efter elva lämnade vi Swifts för färd mot Putney Bridge och uppladdning. Utanför puben The Golden Lion stod en man och slussade in Fulhamsupportrar. I våra Fulhamtröjor släpptes vi snabbt in. På lappar vid entrén stod det, “Home fans only, no away colours”. På TV-apparaterna visades Tottenham – Arsenal och stämningen steg när Tottenham gjorde 1-0. Efter puben gick vi mot arenan och det märktes i kvarteren att det var match på gång. Framme vid Craven Cottage gick vi igenom de trånga biljettluckorna vid Putney End. På biljetterna stod det;

Putney Stand
Block P2
Row B
Seat 17

Platserna var på den neutrala sektionen. Vi satt nere vid hörnflaggan under stugan, helt ok platser. Stämningen var hög och supportrarna sjöng. Mest hördes Chelseasupportrarna vars sektion började ett tiotal meter till vänster om våra platser. Fulham inledde matchen lovande men efter att Tomasz Radzinski totalbommat ett skott i första halvlek tog Chelsea över allt mer. Resultatet i halvtid skrevs till 0-1, mål på frispark av Frank Lampard. Jag och de andra Fulhamsupportrarna var besvikna över att domaren blåste frisparken som resulterade i målet, det var ju kamp om bollen!

Fulham fortsatte att streta emot i början av andra halvlek och efter tolv minuters spel hände det. Bollen gick i en båge mot Papa Bouba Diop, han drog till bollen…
MÅL!!!
… som gick in till höger om Petr Cech, ett riktigt drömmål. Jag flög upp från min sittplats och skanderade Diop! Glädjen blev dock kortvarig. Två minuter senare nickade Mark Pembridge bollen rakt till Arjen Robben som avancerade förbi ett antal Fulhamspelare innan han la bollen i mål, 1-2. Chelsea skulle göra två mål till, 1-4. Chelseasupportrarna sjöng, “Boring, boring, Chelsea” i tio minuter. Efter förlusten var jag givetvis besviken men Chelsea var helt enkelt för bra. Fulham hade behövt den turen de hade borta mot Newcastle när det var vi som vann med samma siffror. Efter matchen åkte vi till arkadmaskinerna i Funland som ligger i det stora huset Trocadero vid Piccadilly Circus.

Söndagen ägnades åt shopping på Oxford Street och sevärdheter som Big Ben och Buckingham Palace. På måndagen åkte vi hem. Jag är mycket nöjd med min vistelse i London och jag kommer definitivt att åka till Craven Cottage igen, kanske redan i vår med supporterklubben (jodå, en sådan kommer förmodligen att bli verklighet).

Om ni håller på Fulham och inte har upplevt fotboll på Craven Cottage, se till att göra det. Ni kommer inte att ångra det.

// Hampus Petersson

Det hela började en solig septemberdag. Vi satt utanför en pub i Putney i London, på andra sidan Themsen från Craven Cottage sett, och njöt av solskenet. Jag, Liverpool-Henrik och Kevin med en varsin öl i handen, den nyktra alkoholisten Andy med en lemonad, och diskussionerna handlade förstås till stor del om terrorattackerna i New York bara några dagar dessförinnan. Kanske inte den muntraste inledningen på en resa som skulle visa sig bli något utöver det vanliga.

När vi stod i kön utanför Putney End, som då fortfarande var en ståplats, berättade Andy att biljetterna han hade ordnat var falska. Vår självsäkra attityd fick sig hastigt en törn ett par meter från insläppet. Mycket riktigt ändrade inte den silverfärgade rutan nyans när man vinklade den. Men Andy – mångårig ”ticket tout” och uppväxt på The Dens läktare – guidade oss förbi biljettspärren och in på läktaren varpå nervositeten var som bortblåst. Och Ljungberg visade Arsenal vägen och vann till slut med 3-1 mot Fulham.

Följande dag tog jag och min partner in crime, eller groundhopping åtminstone, Henrik, lokaltåget in till London från Bexleyheath i Kent, där vi spenderat natten hemma hos Kevin, och beslöt oss för att prova Andys genväg upp till White Hart Lane. Från Liverpool Street Stn hoppade vi på ett tåg till Northumberland Park och undvek således Seven Sisters-området. Och om jag minns rätt han vi med både ett och två pit-stop längs den normalt sett 10 minuter långa promenaden längs Park Lane till arenan.

Andy hade med kort varsel ordnat fram två biljetter för £35 styck på andra raden precis i hörnet mellan East och South Stand. Ett litet överpris, visst, men vi hade trots allt fått (de falska) Fulham-biljetterna gratis. Stämningen var hög på White Hart Lane, med all rätt, då rivalerna Chelsea stod för motståndet. Zola förolämpades med ramsan ”he got a head of a monkey” och man kunde bara gissa sig till rubrikerna ifall brottsplatsen hade hetat The Den.

I en högintensiv match kvitterade Spurs två gånger genom Teddy Sheringham, som inför tv-kamerorna beslöt sig för att fira målen på en armlängds avstånd från oss vid hörnflaggan, men trots det fick Chelsea med sig alla tre poäng hem. På övertid slank nämligen Marcel Desailly igenom och dunkade in 3-2, och det var omöjligt att inte lida med hemmafansen. Spurs var när detta skedde inne i en 20 år lång svit utan seger på hemmaplan mot Chelsea i ligaspelet.

Efter matchen gick vi Seven Sisters Road söderut, vilket är en redig promenad, men förutom en polishelikopter i luften tycktes allt lugnt efter matchen. Utan konkurrens har jag aldrig upplevt en så elektrisk stämning på en Premier League-match som denna söndag.

På måndagen gick tåget upp till Leicester, eller Little India som staden borde heta. En sömning och grå håla, där rugbyintresset tycktes större än fotbollen, det var intrycket vi hann få på ett par timmar. Vi åt en bit, hämtade ut biljetterna och gick förbi stålkonstruktionen som skulle komma att bli Walkers Stadium innan vi slank in på en pub inte långt från rugbyarenan. Där inne behandlades vi som de utbölingar vi de facto var när vi utstirrade försökte avnjuta våra pints, och jag minns att jag nog aldrig sett så många fula och tandlösa människor på samma ställe förut.

Matchen mellan Leicester och Middlesbrough på Filbert Street var ungefär så upphetsande som man skulle kunna tro. För första gången lämnade jag en match innan full tid, för att hinna med sista tåget till London, och då ledde hemmalaget med matchens enda mål. Tillbaka på vårt sunkiga B&B i Kings Cross, mitt i de gamla horkvarteren, såg vi att Boro hade vänt matchen med två mål under matchens sista fem minuter. Ridå.

Millwall, nykomlingar i den näst högsta divisionen den här säsongen, hade inlett med blandade resultat. Det var med dämpade förväntningar jag tog med Henrik till sydöstra London och Millwall och matchen mot Barnsley. Vi inledde pubrundan, enligt god tradition, i New Cross och arbetade oss ned till Ilderton Road. Det vore lögn att påstå att pubarna var fulla till bristningsgränsen denna tisdagskväll. På Canterbury Arms bjöd vi en äldre gentleman på en pint i utbyte mot lite lögner och förtal. Tyvärr verkade han mest intresserad av att gnälla på chavsen som tog hans plats på East Upper, så vi drog vidare till The Barnaby där matchstämningen var bättre.

Efter en blek första halvlek ledde gästande Barnsley med matchens enda mål (inslaget av en viss Bruce Dyer som senare skulle komma att spela för just Millwall). Men i andra halvlek exploderade matchen och gick från att vara ett trist sömnpiller till en riktigt underhållande historia. Steve Claridge visade vägen med sin kvittering efter en timmes spel och publiken tände till. Ytterligare ett mål från Claridge samt min favorit, Tim Cahill, gav Millwall en stabil 3-1-seger. Än idag kan jag fantisera om lagets löjligt offensiva mittfält i den här matchen med redan nämnda Cahill, samt Steven Reid, Paul Ifill och den inbytta publikfavoriten Christopher Kinet.

För Millwall blev det här startskottet på en makalös säsong. Efter segern mot Barnsley spelade man åtta raka matcher utan förlust och slutade sedermera på en imponerande fjärdeplats på vårkanten. Kvalet till Premier League glömmer vi dock gärna bort.

En full English på London Kings Cross Station inledde onsdagen. Efter tre timmar på tåget mot Edinburgh hoppade vi av i Newcastle och beslutade oss för att lyxa till det genom att checka in på stationshotellet. Men så värst lyxigt var det inte. När vi öppnade dörren till vårt rum hade större delen av taket och den stora kristallkronan rasat ned, och efter att ha övertygat personalen om att vi faktiskt inte skojade tilldelades vi ett nytt rum.

Newcastle är en charmig stad, särskilt efter man vant sig så där någorlunda vid invånarnas talfel. Jag är särskilt förtjust i stadens vackra stålbro som spänner över floden Tyne, och som man åker över när man kommer med tåget. Nu var vi dock inte här för att frossa i Newcastles arkitektur utan hoppade på ett skraltigt lokaltåg till Sunderland, en resa på ett par minuter, där jakten på en acceptabel pub inleddes. Något som var lättare sagt än gjort.

Uppe i nordöst är det ingen lögn att påstå att alla, gammal som ung, man som kvinna, går omkring i sina randiga matchtröjor. Och då relativt nybyggda Stadium of Light ligger uppe på en höjd är det en upplevelse att se alla dessa tusentals polkagrisfärgade människor vallfärdar mot det upplysta rymdskeppet som precis gått ned för landning. Men en anständig pub det hittade vi ingen.

Matchbiljetterna kostade fåniga £12 och alla intäkter gick oavkortat till offren för attacken mot WTC. Detta var mitt andra besök i Sunderland och än en gång blev jag besviken på hemmafansen som har ett rykte om sig att skapa god stämning. Må hända att man förlorade matchen, trots Stefan Schwarz i laget, men något är fel när ett par hundra Tottenham-fans tystar över 40,000 ”Mackems”. Allas vår Teddy Sheringham gjorde sitt tredje mål inom loppet av fyra dagar när Spurs vann med två mål mot ett.

Av någon anledning så minns jag starkt tågbytet i Sheffield torsdagen den 20 september. Kanske var ölen på stationspuben osedvanligt god, eller kanske var det bara att livet kändes riktigt skönt, men oavsett vad så är det sekvens ur livet som jag alltid kommer att minnas.

Någon gång efter lunch kom vi fram till Nottingham. Vi hittade ett litet B&B precis vid stationen och för £12 fick vi ett rum med King Size-säng att dela på, vilket med frukost får anses överkomligt. På nedervåningen fanns en pub och stamkunderna hängde redan runt bardisken.

Nottingham Forest är en storklubb som redan då hade spenderat två säsonger utanför den högsta divisionen och känslan bland fansen var att det endast handlade om en kort tid innan man var tillbaka i fotbollens finrum. Att man då ytterligare sex år senare skulle harva i tredjedivisionen mot lag som Crewe, Yeovil och Cheltenham skulle förstås ha ansett som en omöjlighet. Matchen mellan Forest och Bradford var en kamp mellan två lag i en neråtgående spiral utan att de själva tycktes veta om det.

Hemmalaget vann en intetsägande match med 1-0 efter mål av dåvarande underbarnet Jermaine Jennas som ett par månader senare såldes till Newcastle för £5 miljoner.

Efter matchen skulle vi förstås ”göra” Nottingham – en stad med ett rykte om sig att det går tre tjejer på en kille – och tog en genväg genom ett mörkt och ogästvänligt område kallat för Meadow Estates. Vi klarade oss bra även om gängen som hängde inne på gårdarna inte såg så värst charmiga ut. Några år senare blev ett par Millwall-bekanta brutalt misshandlade med flaskor och andra tillhyggen när de tog exakt samma genväg.

Nu var det dags för min kompis Henriks domäner. Liverpool är en stad som han kan innan och utan och jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Cockneys har som bekant sällan något snällt att säga om Liverpool, för att inte tala om Birmingham, men trots att det är något jag fått indoktrinerat så är detta två ställen jag gärna återvänder till.

Stadens tredjelag, Tranmere Rovers, spelar ofta sina hemmamatcher på fredagskvällar för att dessa inte ska krocka med Liverpool eller Everton. Trots att Rovers inte gärna ser sig som en Liverpool-klubb utan är noga med att poängtera att man kommer från Birkenhead söder om floden Mersey kallas man för scousers av utomstående.

Vi tog metron under floden och kom upp i ett ganska välbärgat radhusområde och fick oss en redig promenad innan Prenton Park tornade upp sig över hustaken. Det var först när vi köpte biljetter – antingen var han blind eller bara snäll som frågade om vi var Under 16s men vad gör man inte för att bara betala halva priset! – som vi insåg att matchen mot Wrexham var att anses som ett lokalderby. Innan matchen fördrev vi tiden på en pub i närheten av arenan, The Mersey Clipper tror jag, som släppte in även gästande supportrar och ja, det är bara att konstatera att walesare, som ofta är oerhört trevliga människor privat, vet hur man ser arga ut när det gäller fotboll.

Utsikten från Kop Stand, den populära kortsidan, var mäktig och i bakgrunden glittrade ljuset från centrala Liverpool. Det var riktigt bra tryck inne på Prenton Park redan innan kick-off. Från hemmaläktarna rullade ”En-ger-land” och bortafansen kontrade med ”we hate England”. Då och då kryddade Tranmere-fansen till det med ett ”sheepshagger” och vi hade inga problem att leva oss med.

Sekunderna innan halvtidsvilan gjorde Jason Koumas, född i just Wrexham, 1-0 till Tranmere vilket inte gjorde walesarna gladare om man säger så. I den andra halvleken rullade det på och hemmalaget vann till slut med hela 5-0. Tranmere-fansen tog ut sin glädje genom att häckla walesarna, som i sin tur tog ut sin ilska på matchvärdarna och senare poliserna, ja åtminstone såg det så ut från vår läktare. Efter matchen lyckades vi hamna mitt i en samling arga Wrexham-anhängare, med den lokala polismakten i hasorna, men vi fokuserade blicken rakt ned i asfalten en stund och ökade tempot och kunde till slut hoppa in i en taxi med ett leende på läpparna.

Det blev en blöt kväll. Trots att jag fick lära mig lite mer om Beatles än vad som var nödvändigt. Liverpools nöjesliv är väldigt koncentrerat och många av barerna ligger vägg i vägg. Framåt småtimmarna ville Henrik bestämt följa med några småtjejer ut i en tveksam förort alldeles för långt från motorvägens ljus. Sagt och gjort. Olustigt nog visade det sig att den ena tjejens pappa inte alls tyckte om att hennes lilla flicka skulle komma hemdragandes med några killar, och absolut inte några utlänningar, något som han var beredd att bevisa handgripligen om så nödvändigt. Vi lyckades undvika både att bli rånade, smaka på en Stanley eller våldtagna och så småningom hittade vi till och med någon som var beredd att köra oss tillbaka till vårt lilla krypin vid tågstationen.

På lördagen stod Liverpool FC på programmet. En kort busstur och jag var utanför Anfield för första gången. Trots att det var flera timmar kvar till avspark var det redan kö utanför både souvenirshoppen och spelarentrén. Och ärligt talat så har jag nog aldrig sett så många norrmän på en och samma plats förut, detta inklusive ett charterhotell på Agia Napa vid 16 års ålder. Vi besökte som man bör minnesmonumentet för Hillsborough-katastrofens offer och den utsökta grinden med Gerry & The Pacemakers legendariska strof ”You’ll never walk alone” under klubbmärket.

Vi hade biljetter på Anfield Road Stand, mitt emot The Kop, och det var omöjligt att inte rysa när spelarna gjorde entré till publikens mäktiga allsång. Men bortsett från det var det ganska dålig stämning på Anfield den här lördagen. Jari Litmanen gjorde matchens enda mål när Liverpool besegrade Tottenham. Detta var vår tredje Spurs-match inom loppet av sju dagar, en ren tillfällighet för övrigt vill jag noga understryka.

Vi bodde kvar i Liverpool på söndagen och tog tåget till Leeds över dagen. Knappt två timmars resa och vi var mitt i Yorkshire. Aningen trötta på inrökta pubar och ljummen lager slog vi ihjäl ett par timmar genom att gå i lite söndagsöppna affärer innan vi hoppade på en av skyttelbussarna ut till Elland Road. Jag lyckades ta två foton på Billy Bremner-statyn och på båda bilderna, visade det sig i efterhand, lyckades jag få med ett par fingrar framför linsen. Vad det betyder vet jag inte. Varken matchen mot Derby County eller de närmare 40,000 åskådarna nådde några högre höjder trots en stabil 3-0-seger efter bland annat två mål av Harry Kewell. Dagens bestående intryck var att alla tycks vara födda med grova tjurnackar i den här delen av landet. Bakifrån ser det nästan ut som två huvuden på varandra. Märkligt.

Tillbaka i London kom måndagen att bli den svarta dagen. Hur vi än letade i tidningarna hade vi inte lyckats hitta någon match att förära med vår närvaro. Ett samtal till Andy och han kom med plåster på såren i form av ett par gratisbiljetter till inspelningen av en fotbollsshow med den före detta skotska landslagsmannen Ally McCoist. Jag minns inte mycket annat än att inspelningsplatsen låg i Vauxhall någonstans.

På tisdagen tog Henrik en skada och jag fick efter middagen åka ut till Selhurst Park själv. En bortamatch med Millwall påminner ibland om en av de där sorgliga filmerna om judeutrotningen under Andra Världskriget. Folk i uniform och hårda ansiktsuttryck på rad, människor som behandlas sämre än boskap, metalliska direktiv som basuneras ut, och där minsta ifrågasättande direkt slås ned, hårt och skoningslöst. Inför matchen mot Wimbledon – ja, ni vet den där klubben som inte finns längre – hade polisen beslutat sig för att stänga ned alla pubar i området och ordnat med en massiv välkomstkommitté. Jag hoppade av vid Thornton Heath och fann inget annat att göra än att gå in på arenan trots att det var över en timme kvar till kick-off. Två gånger blev jag visiterad, först av polisen vid stationen, och en gång vid insläppet av stewards.

Millwall tilldelades ena långsidan, Arthur Wait Stand, och av de 7,000 åskådarna tror jag att över hälften höll på bortalaget. Så långt hade Wimbledons förfall gått. Jag hamnade bakom tre kvinnliga Millwall-supportrar – vad jag tror var dotter, mamma och mormor – och fick lära mig svordomar jag tidigare aldrig hade hört. Särskilt tanten hade ett och annat att säga till den stackars linjedomaren nedanför oss. Dagens ramsa var onekligen ”Palace, Palace, who the f**k are Palace” som båda supporterföljena glatt stämde upp i.

Vitklädda Millwall både kvitterade och tog ledningen minuterna före paus genom Tim Cahill och Steven Reid och stämningen var då euforisk på bortaläktaren. Men i slutändan fick vi dela med oss av poängen på grund av inhopparen Patrick Agyemang som faktiskt var nära att ge Wimbledon segern.

Detta var i september 2001. Den 28 maj 2002 godkände FA klubbens flytt till Milton Keynes samt namnbytet, och dödade därmed det som var Wimbledon FC.

Nästa dag tog vi Eurostar under kanalen och klev av i Bryssel. Jag skulle nu kunna berätta om hur tre afrikaner försökte råna mig i en taxi en natt, eller hur Henrik kom att betala motsvarande nästan 10.000 kr med sitt kort för en två kilometer lång taxiresa, för att inte tala om det genanta telefonsamtalet hem till föräldrarna när jag fick be dem köpa en flygbiljett hem åt mig efter att ha bränt hela förskottslönen. Men jag ska inte tråka ur er med det.

På 11 dagar hann vi med 10 ligamatcher vilket nästan måste vara något form av rekord? Jag vet att traditionalisterna gråter men för oss fotbollsturister är utspridda speldagar en fantastisk företeelse. Över 20 timmar, nästan ett helt dygn, spenderade vi på ett tåg någonstans i England. Det var en fantastisk resa och ett minne för livet. Jag vill dock inte veta hur mycket pengar vi brände på biljetter, boende, resor och mat och dryck. Men jag är glad att detta var för sex år sedan och inte idag, nu när London precis seglat in på en 10:e plats över världens dyraste huvudstäder.

Fotnot: Texten har tidigare publicerats under ‘Fotbollsklubben’ på SvenskaFans.com.