Vilken vecka i fotbollsvärlden. Trots att alla ligor värda namnet har stått stilla pga meningslösa landskamper så har det varit allt annat än lugnt.

Sepp Blatter, sin vana trogen, tog en ganska ointressant fotbollsvecka till sanslösa höjder genom att återigen visa vilken rikstomte han är. Antar att ingen av er därute som har det minsta intresse för fotboll har missat hans uttalande om att ”det inte finns rasism inom fotbollen”.

Merparten av fotbollsvärlden har helt rätt fördömt detta, men styrkan i protesterna har varierat väldeliga från nation till nation. Svenska fotbollsförbundet har sin vana trogen valt samma linje som Sverige gjorde under andra världskriget och mest påpekat att ”det där var väl synnerligen olämpligt”. Många andra länder har valt en liknande nivå, men England, vårt härliga England har valt att gå ”all in”. Enligt ”alla” inom den engelska fotbollen MÅSTE Blatter nu avgå och inget mindre är en acceptabel konsekvens av klumpigheten. Nåja, ett undantag till den mediala och folkliga stormen är (såklart) Football Association som väljer en mesig linje i stil med SvFF.

Jag backar personligen alla krav på Blatters avgång, något som jag i och för sig gjort under lång tid då den typ av broilers han representerar måste bort ifrån fotbollen för gott. Media i England har länge fört en kampanj mot Blatter, och detta huvudsakligen för att de anser att FIFA (läs Blatter) stulit VM från dem, bestraffar England hårdare än alla andra och slutligen alla de klumpiga/olämpliga/klumpiga uttalanden som kommit från Blatter de senaste åren. Jag kan inte annat än köpa deras resonemang och backa kampen mot det korrumperade FIFA och framför allt mot den inkompetenta ”gangstern” Blatter. Han borde inte i någon normalt funtad värld kunna sitta kvar, men vi vet ju sedan tidigare att han är skottsäker, bomber biter inte på honom och jag är rätt säker på att botemedlet mot AIDS skulle kunna utvinnas ur hans blod. Karln har givit uttrycket ”untouchable” ett ansikte!

Under de senaste dagarna, har jag som så ofta, lyssnat på många av de så kallade ”phone in shows” som engelsk radio kryllar av och det som slår mig är hur låg utbildning genomsnitts innevånaren har, ”alla” som ringer in lider av svåra konspirationsteorier och värst av allt tror att inget annat land skulle backa dem om de aktivt protesterar. För enligt flera personer som ringt in så är det som så att ”the rest of the world hates the English, like to see us fail and would never wish us any good”.

Hur mycket jag än älskar England har jag fruktansvärt svårt för den mentalitet som visat sig både från privatpersoner, men framför allt från media, senaste dagarna. Varför är så många i England så ”cluless” om omvärlden? Ibland är det lika världsfrånvända som jänkare i gemen, och det känns underligt i dagens ganska akademiska England. Man har nyheter och omvärldsbevakning i världsklass, men ändock tycks man tro att det är The Sun och The Mirror som berättar sanningen om världen.

Man kan bara hoppas att de vinner sin kamp mot Blatter och FIFA, men samtidigt önskar jag att de tvingades till någon slags insikt om hur världen fungerar och framför allt om hur omvärlden faktiskt ser på dem. Konspirationsteorier i all ära, de kan ju vara rätt underhållande ibland, men nu får det vara nog och dags för lite realism,

Sitter och slötittar på lite Champions League fotboll på TV just nu, och det slår mig två saker. Dels hur sanslöst duktiga spelarna/lagen är och dels vilket själlöst spektakel Champions & Europa League för de flesta inblandade utvecklats till. Självfallet vill man ju som supporter att ens klubb skall nå framgång, få möta de bästa lagen på de största arenorna och att få följa sitt lag på kontinenten är inte heller alla förunnat.  Samtidigt som jag är förtjust som ett barn på julafton över mina kommande resor till Odense och Kraków för att se Fulham i gruppspelet av Europa League så kan jag sakna alla upplevelser som man nu sällan eller aldrig får men som var en del av fotbollsvardagen när Fulham låg betydligt längre ner i det engelska ligasystemet. På den tiden var väl enda chansen att se laget utomlands att åka på Wrexham borta.

Som motpol en Europaspelsvecka som denna bjuder vi på en serie foton (c) Jon Hall från Non-league i England. De flesta bilderna är tagna under 2006/2007 [klicka på bilderna för större versioner]:

Worthing United vs Romford Town, FA Cup, 2006

Aldershot målar mot Chemlsford, 2006

Harlow Town gör mål på Burgess Hill, 2008

Running on the terrace. Weymouth vs Bury, FA Cup, 2006.

Tifo, Non-league style - Dorchester United fans borta mot Maidenhead, 2007

Väntan på kvittering för fans till AFC Hornchurch borta mot Welling United, 2006

Watching in the Rain. Poole Town vs Budleigh Salterton, 2006

Wealdstone gör mål på AFC Wimbledon, 2007

Jon Hall är precis som jag Fulhamsupporter, men han har en kärlek till den publika aspekten av fotboll som är något utöver det vanliga. Hans bilder är huvudsakligen på publik, arenor och ögonblicksbilder kring ‘the matchday experience‘ – det är ytterst sällan han tar, eller för den delen publicerar bilder från spelet i de matcher han besöker.

Alla som sett mer av England än centrala London vet nog vad en ‘Council Estate‘ är för något, dessa vidsträckta områden av ‘public housing‘ (Englands närmaste motsvarighet till kommunala hyresrätter). Det räcker väl med att ha sett ‘This Is England‘ för att veta precis vad det är. Idag är ‘council estates‘ något som har en väldigt negativ klang och dessa områden har ofta, helt riktigt, ett rykte om sig att vara problemområden med hög arbetslöshet, droger, brott och dålig levnadsstandard. Det var ju så klart inte så det var tänkt att bli 1885 när staten blev intresserade av att skapa bra, säkra boenden med en vettig hyresnivå för arbetarklassen. Detta skulle reguleras i ‘Housing of the Working Classes Act 1890‘, vilket i sin tur skulle stimulera förbättringar av bostadsförutsättningarna på lokal nivå runtom i England. Först ut i denna satsning blev London County Council när man invigde Boundary Estate år 1900.

Områdena som började poppa upp runt om i landet byggdes i två stilar, dels de med långa rader av 2-3 våningshus och dels med stora gigantiska lägenhetskomplex. Det är dock värt att nämna att höghusen först tillkom efter andra världskriget. Många områden har dock än idag båda typer av byggnader. Innan 1a Världskriget var mindre än 1% av bostäderna i England ‘council‘, men redan 1938 var andelen drygt 10%. I början fungerade dessa områden som det var tänkt, men samtidigt gjorde man inte mycket år slummen i städerna. I alla fall inte förrän införandet av ‘Housing Act 1930‘ som krävde att alla städer skulle ta fram ‘Slum clearance plans‘. Vissa framsteg hann göras innan Andra Världskriget kom emellan. Kriget skulle i sin tur förvärra boendesituationen i landet då nära 4 miljoner hem förstördes av bombmattorna som tyska plan la över delar av England. Konsekvensen blev att man direkt efter kriget tvingades lägga ett helt nytt fokus på byggnationen av nya bostäder och återställandet av hem till de som förlorat sina bostäder under kriget. De städer som drabbats hårdast av bombningarna, London, Coventry och Kingston upon Hull var också de som planerna för återuppbyggnad och nybyggnad var som mest intensiva och radikala. Det var som sagt nu höghus började att byggas på många platser även om ‘Semi-detatched housing‘ var och är mycket vanligare i England och Wales.

För arbetarklassen medförde uppbyggnaden av dessa bostadsområden att man för första gången, för många av dem i alla fall, fick sina första bostäder med varmvatten, toaletter och badrum inomhus.

Efter 2a världskriget var det labour som var vid makten och de hade som ambition att fortsätta bygga council estates för att öka andelen arbetare som fick en bättre levnadsstandard. Ironiskt nog, kan man tycka, var det faktiskt när de konservativa återtog makten som byggandet tog fart på allvar. Man kom till makten, huvudsakligen för att man lovade att bygga minst 300.000 nya bostäder per år, labour hade vara lyckats nå upp till 277.000 som mest (1948). Som mest nådde man upp till 450.000 nya bostäder per år och 1979 bodde så många som 50% av Englands befolkning i ‘council housing‘.

Idag bor dock bara 12% av innevånarna i ‘local authority homes‘, och ytterliggare 6% i ‘housing association units‘. Ytterliggare 10% bor som hyresgäster hos privata värdar. Hur kommer det sig då att antalet som bor i ‘council housing‘ minskat så dramatiskt på bara drygt 30 år då? Huvudskälet är såklart Thatchers styre, som den extrema högerpolitiker hon var så var det självklart att stat och kommun inte skulle äga stora bostadområden utan hon ville att alla som kunde skulle äga sitt boende. Detta ledde till kampanjen ‘Right to buy‘ och denna är det huvudsakliga skälet till att antalet kommunala boende fallit tillbaka rejält. ‘Right to buy‘ är ett upplägg som ger innehavaren av en coucil flat/house rätten att till att köpa sitt boende till ett rabatterat pris. Normalt brukar det krävas att man haft bostaden i minst 12 månader innan man kvalificerar sig för rätten att köpa.

Trots att de flesta bostäderna inte längre är kommunala så finns ju många ‘estates‘ kvar i den form de byggdes. Många är fortfarande i uselt skick och har höga brottsnivåer, men tendenser till bättring finns ju då folk tenderar att vara lite mer omsorgsfulla med saker de själva äger. Vissa ‘estates‘ har dock lång väg att gå innan de uppnår en bra standard.

Det finns områden, främst i norra England, som ingen vill köpa loss och är mer eller mindre omöjliga att hitta hyresgäster till på grund av sin usla standard. Dessa används i princip bara som boende för nyanlända flyktingar som inte har något att säga till om när de tilldelas boende. I andra områden som London och Birmingham så är det ett underskott på kommunala boende då efterfrågan vida överstiger utbudet.

Att bo i ‘council housing’ ses inte som vidare bra och har som jag skrev i början en väldigt negativ klang. Det tyder om inte annat strofen nedan från sången ‘My old man‘ på:

“My old man’s a dustman / He wears a dustman’s hat /

He wears cor-blimey trousers / And he lives in a Council flat.“

Som så ofta när man citerar någon inom Engelsk fotboll är risken stor att citatet kommer från Ian Holloway, så också denna gång. Idag på temat “fula segrar”:

“If you’re a burglar, it’s no good poncing about outside somebody’s house, looking good with your swag bag ready. Just get in there, burgle them and come out. I don’t advocate that obviously, it’s just an analogy.”

“I needed some experience as a No 1 (at Portsmouth) or I’d have ended up in the category as an assistant manager and become Steve Clarke for the rest of my life.”

— Tony Adams, om livet i Azerbajdzjan

På måndag sänder ITV första avsnittet av Whitechapel 2 – fortsättningen på det kritikerrosade kriminaldramat som utspelar sig i och runt London-stadsdelen med samma namn.

Förra året kunde TV-tittarna följa poliserna Josepth Chandler och Ray Miles jakt på en sofistikerad Jack the Ripper-imitatör. I tvåan tar man sig an ett fall med kopplingar till kulten och historien runt The Krays – gangstertvillingarna som styrde Londons undre värld på 60-talet.

Missa för allt i världen inte Dagens Nyheters “På stan” när de bloggar om sånt som ligger oss varmt om hjärtat.

This is England. Pubar, mat, kläder, möbler, skor, kultur, tesalonger och brittiska korvar. På stan guidar till ställena som håller det brittiska arvet vid liv.

Cityguide för anglofiler

Dokument som BBC Radio 5 Live tagit del av visar på en ökning av fotbollshuliganism i England och Wales. Framförallt ungdomar är allt oftare inblandade i fotbollsrelaterat våld.

Sammanlagt 47% av alla incidenter under förra säsongen involverade ungdomar visar inrikesdepartementets årliga sammanställning som kommer offentliggöras längre fram i höst. Av 3.211 verksamma avstängningar från de brittiska fotbollsarenorna – så kallade ”football banning orders” – är 290 numera utfärdade på tonåringar. Den yngsta endast 13 år gammal.

Rapporten sägs också visa tydligt att incidenterna sker allt längre från arenorna och allt lägre ned i ligasystemet där resurserna är mer begränsade. Därför har också avstängningarna blivit mer omfattande. Många registrerade våldsverkare måste fylla i ett formulär på en polisstation samtidigt som matchen spelas, men flera har också restriktioner för att resa med tåg, ett specificerat avstånd man måste hålla från närmaste fotbollsarena och får inte heller besöka vissa grevskap matchdagar. Ett grepp som svensk polis och populistiska politiker förespråkar.

Man uppskattar kostnaden för fotbollsbevakningen i England och Wales till £25 miljoner förra säsongen, drygt 265 miljoner svenska kronor. Av dessa kunde man fakturera klubbarna £12-15 miljoner.

Flera klubbar, däribland Millwall och Wigan Athletic, för sedan ett par säsonger tillbaka samtal med polis och myndigheter gällande ansvarsfrågan, och därmed kostnaden, för bevakning och incidenter som inträffar utanför arenorna.

En talesman för The Football League, som omfattar de 72 klubbar från The Championship till League Two, säger att ökningen av det så kallade fotbollsvåldet inte är ”betydande” och inte får tas ur sitt sammanhang.

”Vi är förvånade och besvikna att så stora slutsatser och antaganden görs baserat på en ökning med endast 65 händelser, varav flera inte ens i omfattningen att de berättigar ett arresterande, och detta efter en säsong som spänner över 2.000 fotbollsmatcher och över 30 miljoner åskådare.”

De senaste säsongerna har enskilda supportrar och supporterorganisationer, ibland stöttade av klubbar, lokala politiker och även The Football League, kritiserat polisen för dess insatser. Vittnesskildringarna om övervåld, inskränkningar av mänskliga rättigheter eller bara överdimensionerade kommenderingar har stundtals varit många, vilket vi bland annat skrivit om här på Anglofil.se.

Hur många gånger har ni inte sagt, hört eller instämt i en kommentar i stil med: -”Åh nej, inte Hegerfors, den djävla plantan! Nu losar vi definitivt!”.

Alla tycks vi ha starka åsikter om de personer som leder studioteamen, ritar analyser eller fyller våra öron med nonsens under, innan och efter de fotbollsmatcher vi ser på tv. Det spelar ingen roll om det är en damfotbollsmatch, Champions League, Allsvenskan, Premier League, La Liga, Serie A eller någon annan liga som tack vare ett korrupt TV-avtal fått tid i rutan. Det spelar heller ingen roll vilken kanalen, tidpunkten eller målgruppen är, om du är en av de som hörs eller syns i rutan i samband med matchen så får du helt enkelt räkna med starka och högst troligt negativa åsikter om din insats. Det liksom ”comes” med ”the territory”.

Det finns en uppsjö av jobb man av ren självbevarelsedrift kan tänkas undvika. Såsom gränsvakt mellan Syd- och Nordkorea, minröjare, ”drugrunner” för Medellinkartellen eller kanske latrintömmare på Roskildefestivalen. Ett som i min värld skulle klassas i samma kategori är just de ovan nämnda positioner inom TV, alla har en åsikt om dig och väldigt sällan är den positiv. Detta gäller såklart det skrivna mediets riddare också, med sina pseudopennor till ordbehandlare misshandlar de våra ögon och sinnen då de sprutar ur sig bedrövliga texter och försök till analyser. Att man inom denna yrkeskår inte heller lyckats undvika könskvotering ställer bara till det ytterligare, Nora Strandberg behöver inte känna sig ensam eller ”out of dept”, hon är i gott sällskap med sina medsystrar Wegerup, Gatu et al. Innan kommentarerna om hur sexistiskt jag är börjar hagla så är det väl lika bra att nämna att Kristina Kappelin är en av min absoluta favoriter inom den svenska journalistkåren. Om man kan få Italiensk fotboll att verka intressant så skriver man med engagemang, passion och kunnande.

Som ni ser så har jag svårt att beröra ämnet med media utan att bli lite tvär, eller som Mats Olsson skulle säga: Avundsjukan känner inga gränser! Jag måste ju tillstå att en viss avundsjuka finns då dessa människor lever på sitt skrivande, uruselt eller icke, men å andra sidan kan jag vara stolt och nöjd med det arbete jag utför varje dag.

Självfallet finns det en hel del bra exempel på både kommentatorer, bisittare och skrivande journalister, trist bara att de flesta inte är verksamma i Sverige eller jobbar för radio.

Efter denna något svavelosande inledning så kommer vi till det som inspirerade till lite tyckande kring om tyckarna i media – Viasats övertagande av rättigheterna till Premier League! Jag är den första att erkänna att jag blev livrädd när denna nyhet förkunnades, tro det eller ej, jag var ju relativt nöjd med produktionen som Canal+ levererade och såg framför mig en kvalitetssänkning.

Ställer mig upp och förkunnar att: -”Det bidde ju inte så uselt ändå!”

Visst finns det saker, personer och delar av produktionen att störa sig på, till exempel Ola Wenström som tagit sig vatten överhuvudet och har lite svårt att hålla ihop studiodelen av programmet, Bosse P som behöver 5-6 dumma uttalanden på sig innan han kläcker något vettigt och att jag har så svårt att vänja mig vid Glenns dialekt trots alla de år jag bodde i Göte-la-borg. Däremot säger ju den sistnämnde ofta vettiga saker så jag får vänja mig antar jag. När vi ändå är inne på dialekt så kommer ju Nivas namn som ett brev på posten. Här börjar jag ju vänja mig, mest för att Niva är den del av studioproduktionen som ger mig stor behållning. Underfundig, påläst, engagerad och med dagens mediamått känns han ärlig och uppriktig.

Sladjan tillför väl inte så mycket, men jag gillar försöket med interaktivitet med tittarna och det kan kanske bli riktigt bra till slut, men å andra sidan gillar jag Sladjan på något sätt så han får gärna chansen att hitta sin roll i ensemblen.

Rit-Ola är ju en nygammal bekantskap som i mina ögon bara blir bättre. Helt ok analyser och behaglig att lyssna på.

Det kan tyckas en småsak, men något som driver mig till vansinne är att man inte klarar att köra ”pling i rutan” på alla kanaler. Här har man lyckats med något nästan unikt i världen när man visar alla matcher men tar inte konceptet fullt ut. Tipslördag/Tipsextra/Premier League med Stryktipset, kalla det vad ni vill, ska ha pling i rutan. Då jag följer ett lag som oftast hamnar i någon ”X-tra kanal” om vi inte möter de största klubbarna måste antingen zappa eller ha mål update via webben om jag vill hålla kupongerna uppdaterade. Det kan tyckas som en skitsak men det stör mig likafullt något enormt.

Nu närmar vi oss den viktiga delen, era tankar och åsikter. Både om fotbollsmedia i allmänhet men också Viasats produktioner i synnerhet.

Dela med er och tyck till!

Trenden är tydlig. Premier League-klubbarna spenderar allt mindre pengar på nya spelare. Under det nyss stängda transferfönstret uppskattar Wall Street Journal att de engelska toppklubbarna spenderade £350 miljoner på nyförvärv. Det ska jämföras med £450 miljoner 2009 och £525 miljoner 2008. Dessutom är de £30 miljoner som januarifönstret 2010 omsatte den lägsta noteringen sedan 2003.

Abu Dhabis kungliga familj spenderade under sommaren själva £125 miljoner – strax över 1,4 miljarder svenska kronor – på Manchesters ljusblå klubb. Mer än tre gånger så mycket som Manchester United. Av de 20 dyraste värvningar i Europa var Manchester City inblandade i fem.

Att förändringarnas vindar blåser i Premier League kan man se genom att titta på de så kallade ”big four” – Arsenal, Chelsea, Liverpool och Manchester United – som under de 12 sommarveckorna tillsammans köpte endast två spelare för över £10 miljoner eller mer (Laurent Koscielny, Arsenal, Ramires, Chelsea). Förra säsongen var samtliga fyra klubbar inblandade i fem eller fler affärer i samma storleksordning, rapporterar tidningen.

Den brittiska finanskrisen, de jämfört med Sydeuropa hårdare skattelagarna, truppbegränsningen samt regeln om ”homegrown players” har medfört att Premier League inte längre är världens mest attraktiva liga sett ur spelarnas synvinkel.

Trots att den nya lagen om ”homegrown players” redan är försvagad – de åtta spelare som ursprungligen skulle ha fostrats i klubbens akademi under tre år mellan 16-21 års ålder måste numera bara vara fostrade i en akademi någonstans i England och behöver inte längre vara av brittisk börd – är flera representanter för Premier League positiva till utvecklingen och övertygade om att engelsk fotboll kommer stärkas.

Men samtidigt som jag tror att förändringarna kommer öka unga spelares chans att nå högsta möjliga nivå och lyckas i landslagssammanhang oroas jag över hur regeln kommer påverka landets småklubbar. För när Premier League-klubbarna tvingas investera kraftfullt i sina egna akademier blir det per automatik svårare för övriga 72 klubbar att fostra egna spelare som man sedan säljer uppåt i ligasystemet.

Transferfönstrets fem brittiska dyraste övergångar:

ca £23 milj – Yaya Touré, Barcelona till Man City
ca £22 milj – Mario Balotelli, Inter till Man City
ca £21 milj – David Silva, Valencia till Man City
ca £17 milj – Aleksandr Kolarov, Lazio till Man City
ca £16 milj – James Milner, Aston Villa till Man City
ca £16 milj – Ramires, Benfica till Chelsea

Läs också: Vår passion – miljardärernas lekstuga