På måndag sänder ITV första avsnittet av Whitechapel 2 – fortsättningen på det kritikerrosade kriminaldramat som utspelar sig i och runt London-stadsdelen med samma namn.

Förra året kunde TV-tittarna följa poliserna Josepth Chandler och Ray Miles jakt på en sofistikerad Jack the Ripper-imitatör. I tvåan tar man sig an ett fall med kopplingar till kulten och historien runt The Krays – gangstertvillingarna som styrde Londons undre värld på 60-talet.

Måndagen den 13 september 1971 fick media nys om rånet. ”The Walkie-Talkie Robbery” och ”The Moles of Baker Street” skrek löpsedlarna. Allmänheten spekulerade i vilka som varit kunder i banken. Vad fick rånarna egentligen med sig? Efter tre dagar tystnade rapporteringen helt.

Natten mellan lördag och söndag var tunneln färdig. Ner genom golvet i den hyrda affärslokal två dörrar bort som tidigare var väskaffären Le Sac, vidare under snabbmatsrestaurangen Chicken Inn, så befann sig rånarna 15 meter senare rakt under bankfacken i Lloyds Bank i hörnet mellan Baker Street och Marylebone Road i centrala London. För att inte avslöjas av bullret grävde man endast under veckosluten. Efter tre veckors hårt fysiskt arbete återstod nu bara att borra sig upp genom golvet. Hade man mätt och räknat rätt? Jo, det hade man, men valvet visade sig vara kraftigare än väntat. Rädda att behöva vänta ytterligare en vecka beslutade sig rånarna för att spränga sig in.

Vad rånarna inte kände till var att det samtidigt pågick en febril polisjakt efter dem ovan jord. Radioamatören Robert Rowlands hade under kvällen snappat upp ett samtal mellan rånarna och deras utkik som placerat sig på ett intilliggande tak. Polisen tog inledningsvis inte anmälan på allvar utan det dröjde flera timmar innan man gick ut med ett storlarm. Problemet var att polisen inte visste vilken bank som höll på att rånas. Inom 1,5 mils radie från Rowlands radiomottagare på Wimpole Street fanns vid tidpunkten inte mindre än 750 banklokaler.

Bank-filialen, som fortfarande finns kvar i den bullriga korsningen vid Baker Streets tunnelbanestation knappt 50 meter från Sherlock Holmes-museumet, fick under morgontimmarna faktiskt besök av en polispatrull som tog sig in i lokalerna. Men eftersom patrullen inte hittade någon utvändig åverkan på valvet och inget larm gått bockade man bara av banken från listan och skyndade vidare till nästa. Det är än idag okänt om rånarna någon gång var medvetna om polisens närvaro bara någon meter bort på andra sidan valvets väggar. Inte förrän på måndag morgon när personalen anlände till banken kom rånet att avslöjas.

Initialt spekulerades det i att rånarna fick med sig pengar och andra föremål till ett värde av icke oansenliga £500.000. En summa som långt senare korrigerades till omkring £3 miljoner – omräknat till dagens penningvärde strax under 400 miljoner kronor – och faktiskt gjorde det till Storbritanniens då största rånbyte genom tiderna.

Men det är inte rånbytet eller tillvägagångssättet utan det som hände efteråt som skapat kulten kring ”the riddle of Baker Street”. Eller vad som hände men inte hände, kanske man ska säga. Torsdagen den 16 september, fyra dagar efter rånet, publicerades de sista artiklarna om den fräcka kuppen mot Lloyds Bank. Sedan tystnade all rapportering.

Bortom allmänhetens kännedom utfärdade brittiska myndigheter en så kallad D-Notice som förbjuder media att rapportera om ”särskilda incidenter rörande nationens säkerhet”. I efterhand har en dåvarande chef på The Mirror sagt att man informerades om att det gällde ”känsligt material om en prominent medlem i brittiska kungahuset”. Radioamatören Rowlands, som var den som larmade polisen, har bekräftat att han av civilklädd myndighetspersonal, kanske MI5, förbjöds prata med media och att man hotade att annars åtala honom för olicensierat radioanvändande. Han tolkade det som att man försökte mörka polisens inkompetenta agerande av fallet. Utan medial uppmärksamhet försvann historien snart från folks medvetande.

Två år senare rapporterade The Times att fyra män fällts i The Old Bailey för sin inblandning i ett rån mot en bank på Baker Street. En fotograf från Dalston, en bilhandlare från Islington och en affärsman från Hackney, alla mellan 35-40 år, förklarade sig skyldiga till anklagelserna och dömdes till 12 års fängelse stod att läsa. En fjärde man dömdes mot sitt nekande till åtta år. Ytterligare en tid senare uppgavs också två andra män ha åtalats för att ha försökt handla med föremål stulna från ett bankrån vid Baker Street. Detta har aldrig bekräftats. Inga namn har någonsin offentliggjorts. En osignerad notis i The Times var allt, och då pratar vi alltså om det vid tidpunkten största rånet någonsin i landet.

Man behöver inte vara någon konspirationsteoretiker för att förstå varför rånet vid Baker Street gett upphov till så mycket ryktesspridningar. Och det är egentligen konstigt att filmen The Bank Job med Jason Statham i huvudrollen, baserad på rånet mot Lloyds Bank, inte nådde bioduken förrän 2008.

För även om den kommitté som har mandat att utfärda en D-Notice aldrig erkänt att man så gjorde i september 1971 bekräftar medias plötsliga tystnad indirekt att det i bankvalvet fanns någonting som myndigheterna var väldigt måna om inte skulle komma till allmänhetens kännedom. Uppgifter som påstås härstamma från banken säger att ägarna till över 100 av de 268 bankboxarna valde att inte lämna in en förteckning över innehållet och på så vis gick miste om möjligheten att kräva kompensation.

Filmens manusförfattare, Dick Clement, har tagit fasta på de halvsanningar och rena myter som omger rånet. Men man säger sig också genom medproducenten George McIndoe ha insiderinformation om vad som egentligen hände vid Baker Street för snart 40 år sedan. I filmen hittar rånarna pornografiska foton föreställande Prinsessan Margaret, drottningens syster, i en av boxarna. Ägaren till bankboxen ska ha varit den svarta civilrättskämpen Michael X, också det en verklig person, som bakom den revolutionära Black Power-fasaden i själva verket ska ha varit en simpel knarksmugglare. I filmen är de komprometterande fotona hans garanti undan fängelse och rånet är i själva verket iscensatt av MI5 för att kunna oskadliggöra Michael X och på så vis undvika en kunglig skandal. I slutscenen på Paddington Station utväxlar rånarna de fotona på prinsessan mot pass och fri lejd ur landet.

Fiktion eller inte bör man komma ihåg att 1971 var kungahuset och britterna inte vana vid de rojalistiska skandaler vi sett under senare år. Ryktena om Prinsessan Margarets vilda leverne var nog så illa och det är ingen befängd tanke att tro myndigheterna sannolikt var beredda att ta till drastiska åtgärder för att förhindra ytterligare skadeverkning.

I samband med filmens premiär publicerade The Mirror en kortare intervju med en anonym man i 70-årsåldern och bosatt i Europa som utgav sig för att vara en av ”the sewer rats” som rånarna kom att kallas. För myndigheterna torde det vara lätt att bekräfta mannens autenticitet trots de aningen hemlighetsfulla kommentarerna. I intervjun säger han bland annat att man aldrig kunnat föreställa sig att man skulle hitta så mycket ”dåligt” innehåll i bankboxarna och namngav bland annat Quintin Hogg, dåtidens lordkansler (den högsta brittiske ämbetsman under drottningen), som ägare till en av dem.

“When we opened it we dropped it on the floor like it was a bomb. We didn’t want to take anything that might give us extra trouble so we left it. All we wanted was cash and jewels”, sa rånaren till tidningen. “But we didn’t have time to go through all of the stash and ended up taking some sensitive material.”

Huruvida det finns någon sanning i att rånarna kom över besvärande foton på medlemmar ur kungafamiljen vill han varken bekräfta eller dementera i intervjun: ”I can’t talk about that. But we did find a lot of guns. And what was most disturbing was the child pornography we found. We were disgusted and left it in their open boxes so police could trace the owners.”

I filmen medverkar en kvinnlig rånare, en karaktär som manusförfattaren säger att man hittat på, men konspirationsteoretikerna har menat att hålet in i valvet endast var var 40 centimeter brett och därmed på tok för litet för en normalväxt man. Något som i alla fall delvis tycks stämma: ”When we finally came up I was unable to fit through the hole and could only stick my head in. But others got in and grabbed the boxes.”

Fortfarande påstår en före detta polisman som var med och avlyssnade rånet den aktuella natten att man vid två tillfällen hörde en kvinnlig röst. Men det vill den anonyme rånaren inte heller prata om. Då minns han istället hellre den fräcka hälsning till polisen som man sprejade på valvets vägg: ”Let Sherlock Holmes try to solve this.”

Sedan rånet av Lloyds Bank har många större och mer vågade rån ägt rum. Men ”The Walkie-Talkie Robbery” kommer alltid, främst på grund av myndigheternas inblandning, att omges av en rejäl portion brottsromantisk mystik. Vilka hade egentligen boxar i banken? Vad fanns det i dem? Är historien om prinsessan sann? Varför tystades media ner? Hur kan rånarna, deras identiteter och allt stöldgods bara försvinna? Varför är myndigheternas uppgifter om Michael X hemligstämplade i The British National Archives fram till januari 2054? Vem var utkiken på taket som under natten uttalade de klassiska orden ”money may be your god, but it’s not mine, and I’m fucking off”?

Läs också: Gängkrig i London; historien om Mad Frankie, The Krays och Richardsons

På senare tid så har det från Storbritannien, i sann brittisk socialrealistisk anda, kommit en hel del fantastiska filmer som utspelas under- eller precis innan 1980-talet. De två som främst sticker ut är Anton Corbijns film Control (vilken bygger på Deborahs Curtis bok Touching From a Distance) om Ian Curtis och Joy Divison, och Shane Meadows film This Is England. I båda filmerna så får rekvisitan och musiken en framträdande roll. Miljöerna, bilderna och stämningen känns väldigt autentiska och referensramarna för oss anglofiler riskerar med båda filmerna att få oss att spricka av belåtenhet. Det är musiken som ger båda filmerna dess tyngd, i den första som ett självklart inslag i och med den indirekta berättelsen om Joy Divison, och i den andra som en direkt konsekvens av att Shaun i sitt sökande efter gemenskap finner den hos ett gäng skinheads som lever för att ha kul och där ska- och reggae-musiken spelar en viktig roll.

Med Pat Holdens filmatisering av Kevin Sampsons bok Awaydays, så har berättelsens kulturella fokus flyttats till fotbollens värld. Året är 1979, Tories tar makten och Margaret Thatcher har precis påbörjat sitt första år som premiärminister. Platsen är ett novemberkallt Birkenhead på halvön Wirral, beläget på västra sidan av River Mersey. Huvudpersonerna är den konststuderande Carty som bor med sin pappa och syster och som precis mist sin mamma i cancer, samt den problemfyllde men karismatiske Elvis. Carty ser med fascination på Elvis – som är en av dem som utgör The Pack, Tranmare Rovers fotbollsfirma – och de övriga på ståplats. Modet är den David Bowie-inspirerade wedgefrisyren, den gröna anoraken av märket Peter Storm, jeansen från Lois och skorna den senaste trainersmodellen från Adidas. Musiken är Echo & The Bunnymen, Soft Cell och framför allt Joy Divison. Höjdpunkten med fotbollen är inte avspark utan mötet med andra firmor innan matchen och därmed att få användning för deras ”stanley knives”.

En ny ungdomskultur är i sin linda, den som i nordvästra England benämns som ”scallies” men som sedan har etablerats under namnet ”casuals”.

Mitt i framväxten av denna nya ungdomskultur så får vi följa två unga killars sökande efter en identitet och en gemenskap. På bortmatcher med The Pack, på klubbar och spelningar med favoritbanden och under jakten på tjejer att få ligga med. Samtidigt som det mellan Carty och Elvis utvecklas en svårdefinierad relation (som skulle kunna tolkas som en outtalad kärlek). Men medan Carty blir allt mer indragen i våldsamheterna kring The Pack så börjar Elvis att längta bort. Både från våldet och från Birkenhead.

Kevin Samson har sedan han släppte boken 1998 velat göra en filmatisering. Och med en låg budget och mestadels okända och lokala skådespelare (Stephen Graham undantaget som vi sett i This Is England och som här spelar The Packs äldre ledare) så fick Samson, tillsammans med Pat Holden, 11 år senare till slut finansiering för att driva igenom projektet. Till skillnad från tidigare filmer i genren, som exempelvis Football Factory och Green Street, så är Awaydays inte en film med fotbollsvåldet som huvudtema. Den handlar snarare om unga personers sökande efter en identitet, där musiken och kläderna är minst lika centrala aspekter i kulturen som våldet på och omkring läktarna. Huvudpersonernas inre resa är lika viktig som tågresorna till bortamatchernas uppgörelser.

Man kan tycka att filmen är en del lösa trådar som inte följs upp och att den relativt låga budgeten emellanåt lyser igenom. Men har man en förkärlek för bra miljöskildringar, vill se en löjlig träffsäkerhet när det kommer till tidsenliga kläder och musik så är Awaydays helt klart en sevärd film. En film som i mycket har mer gemensamt med nämnda socialrealistiska filmer som This Is England än med Green Street.

Men missa för allt i världen inte att läsa boken!

Fotnot: Filmen släpps direkt på Dvd i Sverige och releasedatumet är satt till 28/9-09. Boken finns att köpa på nätet för en billig och prisvärd slant.

Idag är det på dagen 28 år sedan Joy Divisions mytomspunna frontfigur Ian Curtis tog livet av sig. Prestationsångest, de epileptiska anfallen, experimenterande med tabletter och ett komplicerat kärleksliv gjorde att sångaren den 18 maj 1980 inte såg någon annan utväg än att avsluta sitt liv endast 23 år gammal.

Förra året kom den kritikerhyllade filmen Control som är en biografi över Ian Curtis liv (1956-80). Filmen är baserad på boken Touching from a Distance, skriven av hans änka Deborah. Det är en vackert filmad berättelse i svartvitt om den unga sångarens uppväxt i Manchester-förorten Macclesfield och bildandet av punk-rock-bandet Warsaw som sedermera blev till Joy Division.

Regissören Anton Corbijns har lyckats väl med att fånga de autentiska miljöerna, men också med att skildra tristessen och osäkerheten hos en ung man i ett skede då alla dörrar i världen öppnas för honom när han i själva verket inte vill stå i strålkastarljusets sken. I filmen framstår Ian Curtis, spelad av Sam Riley, långt ifrån som den James Dean-liknande charmör eftervärlden gjort honom till.

Istället gestaltas en man som tappat kontrollen över sitt liv då pressen på honom blir för stor. Filmen är väldigt stark och dyster, den skildrar det bästa och sämsta under sångarens liv.

Precis som med andra unga rockstjärnor som lämnat oss för tidigt – exempelvis Kurt Cobain, Jimi Hendrix och Richey James – har Curtis död blivit till något av en kult. Exempelvis sa ryktet att han lyssnade intensivt på Iggy Pops låt The Idiot innan han hängde sig, en detalj som återges även i filmen, något som andra har förkastat. Regissörens förhoppning är att filmen nu kan berätta för omvärlden om den djupt olycklige Curtis mörka inre.

Bland de som hyllat filmen finns den före detta bandkollegan Bernard Sumner – sedermera stjärna i New Order som föddes ur spillrorna av Joy Division – som säger att ”den är verklighetstrogen och speglar allas synvinkel på ett rättvist sätt”.

Även om det är plågsamt att gräva upp det förflutna är han glad att filmen gjordes: ”Vi var arga på Ian. Självmord är en fruktansvärd våldshandling, inte bara mot dig själv utan också mot folk som älskar dig. Men filmen förklarar varför han inte orkade leva längre.”

Ian Curtis tog livet av sig på natten innan Joy Division skulle åka på sin första USA-turné.

Hans minnessten på begravningsplatsen i Macclesfield pryds av texten ”Love Will Tear Us Apart” som är namnet på en av gruppens främsta låtar.

Oj vad jag saknar gamla goda serietidningen Buster, speciellt då Benny Guldfot. Idag fick jag dock uppleva samma barnsliga förtjusning som i min barndom när jag lätt bakfull slog mig ner i TV-soffan.

There’s Only One Jimmy Grimble (eller som den svenska titeln löd, Det finns bara en Jimmy Grimble) utspelar sig i nutid i och kring Moss Side i Manchester. För er som kan er fotboll är ju kopplingen till fotboll och Moss Side självklar då Maine Road och Manchester City har sitt säte här.

Huvudpersonen i filmen är Jimmy Grimble, en blyg, småväxt fotbollsfanatiker som mer än allt annat vill bli fotbollsproffs (vem ville inte det i den åldern?). Problemet för Jimmy är hans brist på “mojo”, eller kanske är det bara scenskräck, i vilket fall som helst är han rätt usel när andra ser på. Hemma på gården sitter alla dragningar som de ska, men så snart han har publik så låser det sig. Han bor hemma med sin mamma, spelad av den underbara Gina McKee, och går i Grenock High School där merparten av eleverna håller på Manchester United. Några av dessa “Reds” ha tagit det till sin livsuppgift att reta och mobba Jimmy så fort de ges tillfälle.

Trots mobbingen så är hans kärlek till fotbollen så stark att han lyckas smyga med som avbytare i skollaget, för att senare få chansen som han tar med besked då har gör mål efter att precis kommit in. Målet kommer sig av att Jimmy fått ett par gamla fotbollskor av en äldre dam som tillhört den gamle Manchester City spelaren Robbie Brewer, och dessa är det ju så klart något magiskt över. Nu förstår ni länken till Benny Guldfot.

Laget deltar i Manchester Schools Cup och har fått en morot för att göra bra ifrån sig då pappan till en av mobbarna sagt att om de når finalen så ska han donera en dryg miljon kronor till skolan för att de ska kunna bygga en ny idrottshall.

Filmer är uppbyggd kring ett antal frågor:

• Kommer laget att nå, eller till och med vinna cupfinalen för skollag?
• Kommer Jimmy besegra sina mobbare som vill hindra honom från att lyckas i laget?
• Kommer Jimmys mamma att dumpa Colin, hennes något mesige pojkvän?
• Kommer hon att återförenas med Harry, ex-pojkvännen som är den enda tidigare mannen som Jimmy någonsin accepterat?
• Kommer tittaren att någonsin få svaret på Eric Wirrals (skolans fotbollscoach) förflutna?
• Hur ligger det egentligen till med Jimmys magiska skor?
• Kommer Jimmy få rätsida på relationen till Sara, flickan som vunnit hans hjärta?

Med tanke på att detta är en typisk tonårsfilm så är ju svaren på allt detta ja, men regissören lyckas leverera alla dessa svar utan att förolämpa tittarens intelligens. Filmen är klassad som komedi, men jag skulle snarare kalla den en matiné. En film som även yngre som äldre kan njuta av, tror till och med att folk som inte är ett dugg intresserade av fotboll kan ha utbyte av den.

Filmen innehåller många namnkunniga skådespelare så som Robert Carlyle, Ray Winstone, Gina McKee men det är den unge Lewis McKenzie i rollen som Jimmy som man kommer minnas för hans skådespelarinsats. Ingen av de mer kända namnen gör en dålig insats, framförallt inte Robert Carlyle, men det är ändock unge Lewis McKenzie man kommer minnas bäst.

Filmen utspelar sig ju i Manchester och även om jag är en riktig anglofil så är det ju inte direkt en favoritstad, men man kan inte komma ifrån att den mancuniska dialekten är jäkligt underhållande. Verklighetstrogna miljöer skildras genom hela filmen, man får även som tittare följa med till Maine Road ett par gånger.

Avslutningsvis så måste jag bara nämna soundtracket, helt enormt! Finns inte en låt i filmen som man inte har eller vill ha på skiva. Artister som Moby, Fatboy Slim, The Charlatans, The Stone Roses, The Bathers, Frankie Goes to Hollywood m.fl. borgar för kvalitet.

Fakta:
Regissör: John Hay
År: 2000
Utgivare i Sverige: AB Svensk Filmindustri

Detta är ju en något ”smal” film då den i första hand är producerad för oss redan frälsta. Givetvis är det måttligt roligt att som supporter till en annan klubb se en film som enbart fokuserar på Fulham, men för oss andra är det en högtidsstund som kan återupplevas gång efter gång.

Filmens handling är hur enkel som helst att räkna ut, likaså huvudroller och om man har ett gott minne vet man också i förtid hur storyn ska sluta. Tittaren guidas genom filmen av den gamle hjälten Simon Morgan men även Chris ”Cookie” Coleman, George Cohen och Tony Gale bidrar med funderingar och kommentarer. Precis som brukligt är så bygger filmen på klipp från säsongens alla matcher, intervjuer och bilder från bakom kulisserna hos Fulham FC.

Handlingen utspelar sig under återkomstsäsongen till division 1, 1999/200 (lite av en ”give away” i titeln). Det var också under denna säsong som Fulham började visas på TV här i Sverige och frälste en ny generation av fans.

Minnesvärda spelare och händelser i filmen:

• Givetvis återkomsten till division 1
• Simon Morgans sista säsong för Fulham
• Den underbara 3-1 segern i ligacupen mot Spurs på Craven Cottage
• Den försmädliga förlusten på straffar i ligacupens semifinal mot Leicester
• Första hela säsongen för Barry ”Bazza” Hayles
• Geoff ”The Horse” Horsfields avskedssäsong innan Tigana sålde honom till Birmingham

Givetvis finns det massor med andra godbitar, men dessa ska ni ju få uppleva själva på denna tripp ”down memory lane”. En liten detalj dock, missa inte känslan och ljudnivån när segermatchen mot Spurs blåses av! Man riktigt ryser!

Fakta:
Regissör: Okänt, men produktion av REB Productions
År: 2000
Utgivare i Sverige: Ingen, köpes via klubben