Alla som sett mer av England än centrala London vet nog vad en ‘Council Estate‘ är för något, dessa vidsträckta områden av ‘public housing‘ (Englands närmaste motsvarighet till kommunala hyresrätter). Det räcker väl med att ha sett ‘This Is England‘ för att veta precis vad det är. Idag är ‘council estates‘ något som har en väldigt negativ klang och dessa områden har ofta, helt riktigt, ett rykte om sig att vara problemområden med hög arbetslöshet, droger, brott och dålig levnadsstandard. Det var ju så klart inte så det var tänkt att bli 1885 när staten blev intresserade av att skapa bra, säkra boenden med en vettig hyresnivå för arbetarklassen. Detta skulle reguleras i ‘Housing of the Working Classes Act 1890‘, vilket i sin tur skulle stimulera förbättringar av bostadsförutsättningarna på lokal nivå runtom i England. Först ut i denna satsning blev London County Council när man invigde Boundary Estate år 1900.

Områdena som började poppa upp runt om i landet byggdes i två stilar, dels de med långa rader av 2-3 våningshus och dels med stora gigantiska lägenhetskomplex. Det är dock värt att nämna att höghusen först tillkom efter andra världskriget. Många områden har dock än idag båda typer av byggnader. Innan 1a Världskriget var mindre än 1% av bostäderna i England ‘council‘, men redan 1938 var andelen drygt 10%. I början fungerade dessa områden som det var tänkt, men samtidigt gjorde man inte mycket år slummen i städerna. I alla fall inte förrän införandet av ‘Housing Act 1930‘ som krävde att alla städer skulle ta fram ‘Slum clearance plans‘. Vissa framsteg hann göras innan Andra Världskriget kom emellan. Kriget skulle i sin tur förvärra boendesituationen i landet då nära 4 miljoner hem förstördes av bombmattorna som tyska plan la över delar av England. Konsekvensen blev att man direkt efter kriget tvingades lägga ett helt nytt fokus på byggnationen av nya bostäder och återställandet av hem till de som förlorat sina bostäder under kriget. De städer som drabbats hårdast av bombningarna, London, Coventry och Kingston upon Hull var också de som planerna för återuppbyggnad och nybyggnad var som mest intensiva och radikala. Det var som sagt nu höghus började att byggas på många platser även om ‘Semi-detatched housing‘ var och är mycket vanligare i England och Wales.

För arbetarklassen medförde uppbyggnaden av dessa bostadsområden att man för första gången, för många av dem i alla fall, fick sina första bostäder med varmvatten, toaletter och badrum inomhus.

Efter 2a världskriget var det labour som var vid makten och de hade som ambition att fortsätta bygga council estates för att öka andelen arbetare som fick en bättre levnadsstandard. Ironiskt nog, kan man tycka, var det faktiskt när de konservativa återtog makten som byggandet tog fart på allvar. Man kom till makten, huvudsakligen för att man lovade att bygga minst 300.000 nya bostäder per år, labour hade vara lyckats nå upp till 277.000 som mest (1948). Som mest nådde man upp till 450.000 nya bostäder per år och 1979 bodde så många som 50% av Englands befolkning i ‘council housing‘.

Idag bor dock bara 12% av innevånarna i ‘local authority homes‘, och ytterliggare 6% i ‘housing association units‘. Ytterliggare 10% bor som hyresgäster hos privata värdar. Hur kommer det sig då att antalet som bor i ‘council housing‘ minskat så dramatiskt på bara drygt 30 år då? Huvudskälet är såklart Thatchers styre, som den extrema högerpolitiker hon var så var det självklart att stat och kommun inte skulle äga stora bostadområden utan hon ville att alla som kunde skulle äga sitt boende. Detta ledde till kampanjen ‘Right to buy‘ och denna är det huvudsakliga skälet till att antalet kommunala boende fallit tillbaka rejält. ‘Right to buy‘ är ett upplägg som ger innehavaren av en coucil flat/house rätten att till att köpa sitt boende till ett rabatterat pris. Normalt brukar det krävas att man haft bostaden i minst 12 månader innan man kvalificerar sig för rätten att köpa.

Trots att de flesta bostäderna inte längre är kommunala så finns ju många ‘estates‘ kvar i den form de byggdes. Många är fortfarande i uselt skick och har höga brottsnivåer, men tendenser till bättring finns ju då folk tenderar att vara lite mer omsorgsfulla med saker de själva äger. Vissa ‘estates‘ har dock lång väg att gå innan de uppnår en bra standard.

Det finns områden, främst i norra England, som ingen vill köpa loss och är mer eller mindre omöjliga att hitta hyresgäster till på grund av sin usla standard. Dessa används i princip bara som boende för nyanlända flyktingar som inte har något att säga till om när de tilldelas boende. I andra områden som London och Birmingham så är det ett underskott på kommunala boende då efterfrågan vida överstiger utbudet.

Att bo i ‘council housing’ ses inte som vidare bra och har som jag skrev i början en väldigt negativ klang. Det tyder om inte annat strofen nedan från sången ‘My old man‘ på:

“My old man’s a dustman / He wears a dustman’s hat /

He wears cor-blimey trousers / And he lives in a Council flat.“

Missa för allt i världen inte Dagens Nyheters “På stan” när de bloggar om sånt som ligger oss varmt om hjärtat.

This is England. Pubar, mat, kläder, möbler, skor, kultur, tesalonger och brittiska korvar. På stan guidar till ställena som håller det brittiska arvet vid liv.

Cityguide för anglofiler

Måndagen den 13 september 1971 fick media nys om rånet. ”The Walkie-Talkie Robbery” och ”The Moles of Baker Street” skrek löpsedlarna. Allmänheten spekulerade i vilka som varit kunder i banken. Vad fick rånarna egentligen med sig? Efter tre dagar tystnade rapporteringen helt.

Natten mellan lördag och söndag var tunneln färdig. Ner genom golvet i den hyrda affärslokal två dörrar bort som tidigare var väskaffären Le Sac, vidare under snabbmatsrestaurangen Chicken Inn, så befann sig rånarna 15 meter senare rakt under bankfacken i Lloyds Bank i hörnet mellan Baker Street och Marylebone Road i centrala London. För att inte avslöjas av bullret grävde man endast under veckosluten. Efter tre veckors hårt fysiskt arbete återstod nu bara att borra sig upp genom golvet. Hade man mätt och räknat rätt? Jo, det hade man, men valvet visade sig vara kraftigare än väntat. Rädda att behöva vänta ytterligare en vecka beslutade sig rånarna för att spränga sig in.

Vad rånarna inte kände till var att det samtidigt pågick en febril polisjakt efter dem ovan jord. Radioamatören Robert Rowlands hade under kvällen snappat upp ett samtal mellan rånarna och deras utkik som placerat sig på ett intilliggande tak. Polisen tog inledningsvis inte anmälan på allvar utan det dröjde flera timmar innan man gick ut med ett storlarm. Problemet var att polisen inte visste vilken bank som höll på att rånas. Inom 1,5 mils radie från Rowlands radiomottagare på Wimpole Street fanns vid tidpunkten inte mindre än 750 banklokaler.

Bank-filialen, som fortfarande finns kvar i den bullriga korsningen vid Baker Streets tunnelbanestation knappt 50 meter från Sherlock Holmes-museumet, fick under morgontimmarna faktiskt besök av en polispatrull som tog sig in i lokalerna. Men eftersom patrullen inte hittade någon utvändig åverkan på valvet och inget larm gått bockade man bara av banken från listan och skyndade vidare till nästa. Det är än idag okänt om rånarna någon gång var medvetna om polisens närvaro bara någon meter bort på andra sidan valvets väggar. Inte förrän på måndag morgon när personalen anlände till banken kom rånet att avslöjas.

Initialt spekulerades det i att rånarna fick med sig pengar och andra föremål till ett värde av icke oansenliga £500.000. En summa som långt senare korrigerades till omkring £3 miljoner – omräknat till dagens penningvärde strax under 400 miljoner kronor – och faktiskt gjorde det till Storbritanniens då största rånbyte genom tiderna.

Men det är inte rånbytet eller tillvägagångssättet utan det som hände efteråt som skapat kulten kring ”the riddle of Baker Street”. Eller vad som hände men inte hände, kanske man ska säga. Torsdagen den 16 september, fyra dagar efter rånet, publicerades de sista artiklarna om den fräcka kuppen mot Lloyds Bank. Sedan tystnade all rapportering.

Bortom allmänhetens kännedom utfärdade brittiska myndigheter en så kallad D-Notice som förbjuder media att rapportera om ”särskilda incidenter rörande nationens säkerhet”. I efterhand har en dåvarande chef på The Mirror sagt att man informerades om att det gällde ”känsligt material om en prominent medlem i brittiska kungahuset”. Radioamatören Rowlands, som var den som larmade polisen, har bekräftat att han av civilklädd myndighetspersonal, kanske MI5, förbjöds prata med media och att man hotade att annars åtala honom för olicensierat radioanvändande. Han tolkade det som att man försökte mörka polisens inkompetenta agerande av fallet. Utan medial uppmärksamhet försvann historien snart från folks medvetande.

Två år senare rapporterade The Times att fyra män fällts i The Old Bailey för sin inblandning i ett rån mot en bank på Baker Street. En fotograf från Dalston, en bilhandlare från Islington och en affärsman från Hackney, alla mellan 35-40 år, förklarade sig skyldiga till anklagelserna och dömdes till 12 års fängelse stod att läsa. En fjärde man dömdes mot sitt nekande till åtta år. Ytterligare en tid senare uppgavs också två andra män ha åtalats för att ha försökt handla med föremål stulna från ett bankrån vid Baker Street. Detta har aldrig bekräftats. Inga namn har någonsin offentliggjorts. En osignerad notis i The Times var allt, och då pratar vi alltså om det vid tidpunkten största rånet någonsin i landet.

Man behöver inte vara någon konspirationsteoretiker för att förstå varför rånet vid Baker Street gett upphov till så mycket ryktesspridningar. Och det är egentligen konstigt att filmen The Bank Job med Jason Statham i huvudrollen, baserad på rånet mot Lloyds Bank, inte nådde bioduken förrän 2008.

För även om den kommitté som har mandat att utfärda en D-Notice aldrig erkänt att man så gjorde i september 1971 bekräftar medias plötsliga tystnad indirekt att det i bankvalvet fanns någonting som myndigheterna var väldigt måna om inte skulle komma till allmänhetens kännedom. Uppgifter som påstås härstamma från banken säger att ägarna till över 100 av de 268 bankboxarna valde att inte lämna in en förteckning över innehållet och på så vis gick miste om möjligheten att kräva kompensation.

Filmens manusförfattare, Dick Clement, har tagit fasta på de halvsanningar och rena myter som omger rånet. Men man säger sig också genom medproducenten George McIndoe ha insiderinformation om vad som egentligen hände vid Baker Street för snart 40 år sedan. I filmen hittar rånarna pornografiska foton föreställande Prinsessan Margaret, drottningens syster, i en av boxarna. Ägaren till bankboxen ska ha varit den svarta civilrättskämpen Michael X, också det en verklig person, som bakom den revolutionära Black Power-fasaden i själva verket ska ha varit en simpel knarksmugglare. I filmen är de komprometterande fotona hans garanti undan fängelse och rånet är i själva verket iscensatt av MI5 för att kunna oskadliggöra Michael X och på så vis undvika en kunglig skandal. I slutscenen på Paddington Station utväxlar rånarna de fotona på prinsessan mot pass och fri lejd ur landet.

Fiktion eller inte bör man komma ihåg att 1971 var kungahuset och britterna inte vana vid de rojalistiska skandaler vi sett under senare år. Ryktena om Prinsessan Margarets vilda leverne var nog så illa och det är ingen befängd tanke att tro myndigheterna sannolikt var beredda att ta till drastiska åtgärder för att förhindra ytterligare skadeverkning.

I samband med filmens premiär publicerade The Mirror en kortare intervju med en anonym man i 70-årsåldern och bosatt i Europa som utgav sig för att vara en av ”the sewer rats” som rånarna kom att kallas. För myndigheterna torde det vara lätt att bekräfta mannens autenticitet trots de aningen hemlighetsfulla kommentarerna. I intervjun säger han bland annat att man aldrig kunnat föreställa sig att man skulle hitta så mycket ”dåligt” innehåll i bankboxarna och namngav bland annat Quintin Hogg, dåtidens lordkansler (den högsta brittiske ämbetsman under drottningen), som ägare till en av dem.

“When we opened it we dropped it on the floor like it was a bomb. We didn’t want to take anything that might give us extra trouble so we left it. All we wanted was cash and jewels”, sa rånaren till tidningen. “But we didn’t have time to go through all of the stash and ended up taking some sensitive material.”

Huruvida det finns någon sanning i att rånarna kom över besvärande foton på medlemmar ur kungafamiljen vill han varken bekräfta eller dementera i intervjun: ”I can’t talk about that. But we did find a lot of guns. And what was most disturbing was the child pornography we found. We were disgusted and left it in their open boxes so police could trace the owners.”

I filmen medverkar en kvinnlig rånare, en karaktär som manusförfattaren säger att man hittat på, men konspirationsteoretikerna har menat att hålet in i valvet endast var var 40 centimeter brett och därmed på tok för litet för en normalväxt man. Något som i alla fall delvis tycks stämma: ”When we finally came up I was unable to fit through the hole and could only stick my head in. But others got in and grabbed the boxes.”

Fortfarande påstår en före detta polisman som var med och avlyssnade rånet den aktuella natten att man vid två tillfällen hörde en kvinnlig röst. Men det vill den anonyme rånaren inte heller prata om. Då minns han istället hellre den fräcka hälsning till polisen som man sprejade på valvets vägg: ”Let Sherlock Holmes try to solve this.”

Sedan rånet av Lloyds Bank har många större och mer vågade rån ägt rum. Men ”The Walkie-Talkie Robbery” kommer alltid, främst på grund av myndigheternas inblandning, att omges av en rejäl portion brottsromantisk mystik. Vilka hade egentligen boxar i banken? Vad fanns det i dem? Är historien om prinsessan sann? Varför tystades media ner? Hur kan rånarna, deras identiteter och allt stöldgods bara försvinna? Varför är myndigheternas uppgifter om Michael X hemligstämplade i The British National Archives fram till januari 2054? Vem var utkiken på taket som under natten uttalade de klassiska orden ”money may be your god, but it’s not mine, and I’m fucking off”?

Läs också: Gängkrig i London; historien om Mad Frankie, The Krays och Richardsons

Undrar du ibland hur det såg ut när Piccadilly Circus var en rondell? Eller när Themsen faktiskt trafikerades av annat än turistbåtar?

Nedan bildspel visar livet i London 1960.

Och det är, om jag får säga det själv, en alldeles fantastisk kulturgärning som bjuds.

För visst är det som Samuel Johnson sa:

“When a man is tired of London, he is tired of life; for there is in London all that life can afford.”

Klicka här!

Att prata om ”1966” utan att samtidigt nämna VM i fotboll och Englands landslag är väl lika oförskämt som att bjuda ett Jehovas vittne på en ordentlig julmiddag. För att inte stöta mig med någon inleder jag därför med att konstatera att 1966 var året då fotbollen ”kom hem” på fler än ett sätt – Västtyskland åkte på däng av värdnationen; Geoff Hurst satte 4-2; Kenneth Wolstenholme tryckte ur sig klassiska ”some people are on the pitch – they think it’s all over – it is now – it’s four”. England vann VM-guld och Bobby Moore blev nationalhjälte. Så där, då var det avklarat.

Vid sidan om Wembley, eller rättare sagt nere i Westminster, hände dock samtidigt en del andra saker. 1966 var nämligen också året då det som skulle komma att bli en av Englands mest bespottade platser för första gången pekades ut (och visades upp) på en karta. Så här kan vi kortfattat sammanfatta allt: Trots att de stora krigen för länge sedan var över och vunna brottades London fortfarande med stora problem. Den industriella revolutionen och en explosionsartad expansion av London hade följts av krig och bombningar som hade satt djupa sår och lämnat staden blödande. Det handlade kort och gott om för mycket folk och för många odugliga bostäder – Londons befolkning mådde skit och det politiska etablissemanget var därför fast beslutet om att göra något åt det. Diskussionerna utmynnade i beslut om att (ytterligare) delar av stadens befolkning skulle bort från trångboddhet och misär. Att hitta en ny boplats åt dem stod därför högt upp på den politiska agendan och 1966 hade man alltså hittat en möjlig lösning.

På en grön fläck, en ganska stor sådan, mitt emellan London och Birmingham (och Oxford och Cambridge) skulle man bygga stad. Stor skulle den vara och från utlandet skulle man hämta inspiration att bygga den. Tiden var mogen, tyckte man, att den engelska befolkningen fick smaka på hur underbart livet i Pleasantville verkligen kan vara. En bit av Amerika, och närmare bestämt Los Angeles, skulle ”importeras” till Buckinghamshire. Hit skulle de ’Londoners’ som inte hade fått följa med till Stevenage, Crawley och Basildon alltså förflyttas. 1967 fattade man beslut i parlamentet som bekräftade att man menade allvar – drömmen om Amerika skulle bli verklighet. Startskottet för Englands största ”new town” hade avlossats.

Utskälld, utdömd, utskrattad och … väldigt utbredd, står den nu där, staden som politiker och andra en gång i tiden bara kunde drömma om. Idag har alla som ”bryr sig” en bestämd uppfattning om ”bygget” – särskilt de som aldrig varit där. Arkitekterna rynkar på näsan, miljöaktivisterna säger ”usch – fy skam” (och cyklar vidare), vi fotbollsfans gör tummen ner på grund av att staden för inte så länge sedan snodde åt sig en fotbollsklubb och i otaliga böcker och tidningsartiklar går det att läsa om hur ”hemskt” allt blev. Att hitta någon utomstående som har något positivt att säga om platsen är ungefär lika lätt som att träffa en engelsman som villigt erkänner att han en gång i tiden faktiskt röstade på Margaret Thatcher. Jag talar naturligtvis om Milton Keynes och i mindre utsträckning (i alla fall i detta inlägg) om dess fotbollsklubb MK Dons.

Milton Keynes beskrivs ofta som ”ett enda stort suburbia” eller ”anti-staden”, kanske i viss utsträckning, med rätta. Staden är stor, utbredd och, i alla fall i de centrala delarna, helt fyrkantig – väldigt ”oengelsk” med andra ord. Visst, bostadsområdena längs obligatoriska ”cul-de-sacs” och ”crescents” finns där men Milton Keynes är ändå ”unikt” i ett annars ganska ihoptryckt land. Stadskärnan (om man nu kan kalla den för det) med sina fyrkantiga kvarter och breda ”boulevarder” snyggt ordnade i något slags hierarkiskt system är ett tydligt tecken på att staden en gång i tiden byggdes utifrån ett helt nytt synsätt. Stadssiluetten för definitivt tankarna till någon amerikansk småstad med storhetsvansinne medan de otaliga grönområdena med alla träd på ett effektivt sätt ”gömmer” resten av staden från insyn. Vi kan med andra ord redan nu konstatera att Milton Keynes inte bidrar särskilt mycket till den radhus- och tegelstensromantik som vi så ofta lindar in oss i på den här sidan. Ändå är det på något vis speciellt att gå omkring i en stad som inte är många år äldre än en själv, särskilt med tanke på att det idag bor närmare 230,000 personer här. För en bonnpojk, som mig själv, som under uppväxten snabbt vande sig vid att kallt konstatera att ”det enda som växer är kyrkogården”, för att låna en rad från Perssons Pack, är det ganska intressant att titta på hur Milton Keynes har utvecklats under de senaste 40 åren – och detta oavsett vad man tycker om resultatet. Vi tar det från början.

När planerna för den nya staden presenterades stötte de på förvånansvärt lite motstånd. Det var i stort sett bara Englands motsvarighet till LRF, kommunen Bedford och några privatpersoner som ställde sig tveksamma till regeringens och de utvalda planerarnas och arkitekternas storslagna och nydanande planer. En man, James Marchant, hotade med att flytta, ”kanske till och med emigrera”, om planerna antogs. Med tanke på att dessa planer handlade om att hitta ny boplats för en kvarts miljon människor vägde Herr Marchants argument säkert blytungt.

Att det blev just här som regeringen ansåg att den nya staden skulle anläggas var kanske föga förvånande. Milton Keynes med flera samhällen (som det var då) låg strategiskt mitt emellan London och Birmingham – nära men ändå tillräckligt långt bort från etablerade städer för att kunna utvecklas till en ”självförsörjande” stad och regionalt centrum i Buckinghamshire. Dessutom hade området goda förbindelser med omvärlden – kanaler hade grävts genom området under ungefär lika lång tid som Coronation Street har visats på tv (det vill säga sedan tidernas begynnelse); Watling Street, romarnas gamla ”motorväg” norrut (som man fortfarande kan åka på), löpte, och löper än idag, rakt igenom området. Vår tids motsvarighet mellan London och ”The North” (M1) löper nästan lika tätt inpå och i Wolverton fanns tågförbindelser till och från området. I den här delen av landet hade flera kommuner dessutom drivit en offensiv expansionspolitik under flera av de år som ledde upp till 1967. Kommunen Bletchley hade vid flera tillfällen under 1950- och 60-talet uppvaktat regeringen i London och försökt ragga åt sig fler kommuninvånare genom en positiv inställning till the ’re-distribution of people’. Buckinghamshire County Council hade på liknande sätt länge sett fördelarna med en befolkningsökning inom området.

Efter tre års planering började man så bygga staden. Det handlade om att bygga runt de befintliga småstäderna och småsamhällena och så småningom knyta ihop allt i det som så skulle bli centrala Milton Keynes. Wolverton, Bletchley och Stony Stratford tillsammans med 13 småorter var snart inte längre egna samhället utan pusslades ihop till nya, gröna, sköna(?) Milton Keynes. Redan på 1970-talets första hälft växte Milton Keynes så det knakade och man insåg snart att det behövdes annat än hus, kontor, affärer, gymnastiksalar och badhus. En arena för sportevenemang stod högt på önskelistan. Det var nu man började prata om Milton Keynes och professionell fotboll. Ron Noades har i olika sammanhang sagt att det var redan på 70-talet som han själv lyfte fram Wimbledon FC som möjlig kandidat till att bli den nya stadens fotbollsklubb. Med tanke på hur mycket skit som ramlat ner från Herr Noades läppar genom åren vågar jag dock inte säga riktigt hur telefonlinjerna löpte mellan Plough Lane och Milton Keynes. ”Lokala” Luton Town nämndes dock ”på riktigt” som potentiell hyresgäst på den lika ”potentiella” arenan. Planerna stötte dock på hinder och utan garantier om fast hyresgäst blev Milton Keynes utan fotbollsarena (den här gången).

Vid 1980-talets början hade stadens befolkning passerat 100,000-strecket och i Milton Keynes fanns nu både en jättearena för utomhuskonserter (The Bowl) och ett shoppingtempel – ”Central Milton Keynes” fick sin nya tågstation och Luton Town ville nu själva bygga nytt i området. Klubben tvingades dock av reglerna (som på 1980-talet fortfarande gällde) att stanna kvar på Kenilworth Road och i Milton Keynes fortsatte man istället att åka speedway. Nere i Westminster hade dock politikerna samtidigt börjat oroa sig för ”massutvandringen” från landets storstäder till platser som Milton Keynes. Kritiska röster hördes från allt fler håll och snart ifrågasattes hela idén med ’new towns’. Vid årtiondets mitt släppte The Style Council låten ”Come to Milton Keynes” (ironiskt nog kanske den mest ’brittiska’ låten genom tiderna) och några år senare frågade sig Kirsty MacColl, under en rundvandring i ett ’övergivet’ område (troligtvis Docklands), ”where are all the human beings?” och vann julrimstävlingen genom att fyndigt lägga till ” … have they all been sent to Milton Keynes?” Hela världen verkade vara emot idén med new towns och en planering för avveckling av projekten runtom i landet inleddes. Milton Keynes och dess “styrelse” (Milton Keynes Development Corporation (MKDC)) förde dock en intensiv dialog med beslutsfattarna nere i London och efter att ha sänkt “the target population” för staden från 250,000 till 200,000 fick MKDC fortsätta sin verksamhet, i alla fall i några år till.

Enter the 1990s och Milton Keynes känner av fler ”bakslag” – översvämningar drabbar den nybyggda staden, UB40 spelar på The Bowl, IRA lägger ut bomber i shoppingarkaden och en ”jordbävning” känns i området (jag vet inte om de två sistnämnda kan kopplas samman?). Milton Keynes Development Corporation avvecklas så slutligen och staden står nu och trampar vatten. Vändningen kommer när Labour vinner valet. Den nya regeringens John Prescott förmår under några (ja ganska många) intensiva år att åka limousine, boxas, charma kollegor och samtidigt utse Milton Keynes till en av de platser som ska ta hand om (södra) Englands växande befolkning. Ungefär samtidigt säger så Wimbledon FC till slut upp sitt hyreskontrakt på Selhurst Park, packar väskan och slår sig ner på hockeyarenan i Milton Keynes. Resten är som vi alla vet ”contemporary history”.

Nu ska alltså Milton Keynes åter tillåtas växa, stadens befolkning ska år 2031 uppgå till 350,000 vilket innebär att staden då kommer vara lika stor, om inte större, som dagens Cardiff (Urban Area). Nya bostadsområden planeras längs M1 och i stadens västra utkanter och det är väl egentligen bara en tidsfråga innan Milton Keynes lämnar in en ny ansökan om att mer officiellt få kalla sig “city”. Milton Keynes Dons spelar numera på sin egna stadium:MK och The Bowl har blivit arenarockens nya hem.

För att stiga ner från talarstolen och ur min roll som historieprofessor avslutar jag med att deklarera följande: jag som självutnämnd Englandsromantiker, som på fritiden åker runt och tittar på fotbollsarenor, pubar och radhuslängor, skulle egentligen inte alls tycka om Milton Keynes. Av någon konstig anledning gör jag ändå det. Varför vet jag egentligen inte. Att dessutom sitta och försvara bygget är en uppgift som man egentligen skulle ta riktigt bra betalt för, särskilt med tanke på att försvarstalet nu publiceras på en av Sveriges mest ”konservativa” sidor. Men som sagt, Milton Keynes är i min, och i ett väldigt begränsat antal andra människors, värld en av få ”success stories in post-war Britain”. Jag anser att jag, i motsats till miljöaktivisterna, faktiskt inte är helt ute och cyklar när jag säger så. Milton Keynes ekonomi har stått sig bra genom alla år, jobben har alltid funnits här, och livsmiljön är bättre här än på många andra ställen. De som valt att bosätta sig i staden verkar, i rak motsats till alla förstå-sig-påare, att trivas med sin omgivning och staden är sådär självförsörjande som så många andra platser vill men inte kan bli. I Milton Keynes finns det mesta och det som inte finns bygger man när tid och pengar finns – man kan med andra ord lite överdrivet kalla det för Englands eget Dubai. Nytänket som hela staden egentligen representerar har smittat av sig på dom som kallar Milton Keynes för hemma och invånare, politiker och andra beslutsfattare hittar alltid en lösning på problemen. Men ibland blir det givetvis även i Milton Keynes helt fel – jag tänker främst på den kontroversiella flytten av allas vår busiga gullepojk Wimbledon FC som jag nämnt i förbifarten i inlägget ovan. Detta förtjänar egentligen en egen avhandling och då jag redan nu har använt för mycket plats i cyberrymden överlåter jag den uppgiften till någon annan.

”What a waster, what a fucking waster” sjunger han i sin debutsingel med The Libertines och det är precis vad Pete Dohertys framtid skulle komma att handla om. Bakom svarta tidningsrubriker och ett svårt drogmissbruk döljer sig ett av vår tids största musikaliska genier. Det vi får ta del av är bara fragment av den musikpoesi som skulle kunna skapa beröringspunkter i även den bäste Beatles- nostalgikern. Med detta inte sagt att det Pete producerat inte är bra, mycket är rent utsagt fenomenalt. Bitterheten ligger i den bortkastade kapacitet som kunnat förvandla honom från ikon inom genren ”Rockstar lifestyles” till en legend i den brittiska musikhistorien.

En snabb flygtur genom Peter Jr Daniell Dohertys hittills trettioåriga liv tar oss genom en uppväxt som präglades av ett hejdlöst flyttande runt i Storbritannien och andra delar av Europa. Fortsättningsvis tar den oss till en framgångsrik skolgång med bland annat en sejour på Oxford University. Den akademiska talangen valde Pete att använda till att börja göra musik tillsammans med sin gode vän Carl Barat, ett samarbete som senare resulterade i The Libertines. Två fantastiskt framgångsrika album, ett antal legendariska konserter, en fängelsevistelse och x antal gram heroin senare var Pete petad från bandet för andra gången och nu var bandets existens förbrukad. Tiden därefter kan sammanfattas i den musikaliska berg-och-dalbanan Babyshambles, skandaler, Kate Moss, och ytterligare några skandaler.

Och när vissa förlorat hoppet om Pete Doherty så väljer han att återföda sig själv. Han slipar ned sig själv till Peter Doherty, den talangfulle musikern, lyrikern och poeten i sin solodebut Grace/Wastelands. Albumet sprudlar av trovärdighet och Doherty bjuder på några sanslösa popkonstverk med en spännande och nästintill magisk retrokänsla. Trots det faktum att vissa spår på skivan är gamla demos och bootlegs från Babyshambles så har Grace/Wastelands en helt annan balans än någonting Doherty gjort tidigare. Jag får nästan känslan av att detta är nougaten i mitten av Ballerina- kexet, det som egentligen är det goda, anledningen till att man äter kexet eller således anledningen till att man lyssnar till Dohertys musik. I spår som Last of English roses och Arcady får man en sådan där sårbar känsla som bara Dohertys röst kan förmedla i sina bästa stunder och i New love grows on trees får de som tvivlat ett slutgiltigt bevis på vilken enastående låtskrivare han är.
Förutom sina Babyshambles vänner har Peter haft The Smiths- producenten Stephen Street och Blur- gitarristen Graham Coxon till sin hjälp under arbetet med plattan.

Utöver faktumet att Grace/Wastelands är en makalöst bra solodebut och en av vårens bästa skivsläpp så kan jag konstatera att Peter Doherty till nästa projekt står inför utmaningen att skapa en påbyggnad, någonting mer. För oavsett hur mycket man älskar den där nougaten så är den bara god tills man tröttnar och vill ha någonting runt omkring.

Fotnot: I sommar kommer Peter Doherty till Peace & Love festivalen i Borlänge 22-27 juni.

På fredag släpps biljetterna till V Festival som seglat upp som sommarens kanske intressantaste festival i Storbritannien.

Under en helg i augusti kommer besökarna på de två festivalområdena i Chelmsford respektive Weston Park i Staffordshire kunna lyssna på band så som Oasis, The Killers, Happy Mondays, James, Razorlight, Snow Patrol och Pete Doherty.

Allt under Richard Branson’s kommersiella vingar.

Här följer en lista över några av de större festivalerna som äger rum i Storbritannien i sommar ned några av de artister som är klara:

ISLE OF WIGHT FESTIVAL

Var någinstans? Isle of Wight förstås
När då? 12-14 juni
Bra band? Oasis, U2, The Prodigy

OXEGEN

Var någonstans? Punchestown Racecourse, söder om Dublin på Irland
När då? 10-12 juli
Bra band? Kings of Leon, Blur, The Killers, Razorlight, Manic Street Preachers, The Specials, m fl

T IN THE PARK

Var någonstans? Det övergivna flygfältet Balado norr om Edinburgh
När då? 10-12 juli
Bra band? Brukar ha en snarlik artistuppsättning som Oxegen som pågår samtidigt på Irland. Blur, The Killers, Franz Ferdinand och Snow Patrol är bekräftade

V FESTIVAL

Var någonstans? Pågår samtidigt i Hylands Park i Chelmsford och i Weston Park i South Stafford inte långt ifrån Wolverhampton
När då? 22-23 augusti
Bra band? Oasis, The Killers, Happy Mondays, Pete Doherty, Snow Patrol, The Streets, m fl

LEEDS FESTIVAL

Var någonstans? Bramham Park, Leeds, festivalen har samma arrangör som Reading Festival och pågår samtidigt med snarlika artistuppsättningar
När då? 28-30 augusti
Bra band? Inget klart men ryktet säger allt från Actic Monkeys, OASIS, Radiohead och AC/DC

READING FESTIVAL

Var någonstans? I Reading intill Themsen
När då? 28-30 augusti
Bra band? Ej offentliggjord

GET LOADED IN THE PARK

Var någonstans? Clapham Common, London
När? 30 augusti
Bra band? Tidigare har band som The Farm, Babyshambles, Happy Mondays och Buzzcocks spelat på Get Loaded In The Park. Årets affischnamn är Orbital och elektrobandets comeback efter några års uppehåll.

Att en stad som London är i ständig förändring är väl inte så konstigt – London vore ju inte särskilt spännande om allt bara var precis “likadant” som det alltid har varit. Vissa förändringar som sker (av olika anledningar) applåderar folk från alla möjliga bakgrunder medan vissa “nya grepp” bemöts med avsky av (i många fall) den mer konservativa befolkningen. Utan att varken vara engelsman eller särskilt konservativ (i sätt eller i politisk åskådning) finns det vissa saker som jag gärna lite nostalgiskt pratar om över en öl på puben. Nedan följer en kortare sammanställning av “goners” som på ett eller annat sätt satt sin prägel på mitt supporter/musik/allmänna liv och jag hoppas att en del av er som läser detta nickar igenkännande och minns med mig de ställen/personer och detaljer som beskrivs nedan. För att inte fastna helt i dåtid har jag även börjat lista några saker som kanske till viss del idag fungerar som substitut till det som gått förlorat. Dessa får vi återkomma till vid ett senare tillfälle då vi försöker hålla längden på inläggen inom ramen för vad som är “läsbart”.

That’s what I miss about you:

Sportspages

I en svunnen tid då sökmotorn nummer ett var altavista och internet mest bestod av gitarrtabulaturer och texter till olika låtar läste folk faktiskt något som kallades för fanzines. Fanzinen var de riktiga fansens hyllning till klubbarna och ett sätt för den lilla supportern att göra sin röst hörd (ofta för en väldigt begränsad skara likasinnade). Flera fanzines som en gång i tiden lästes av bland annat mig har idag antingen förvandlats till online-fanzine (om man nu kan kalla dem så), andra har blivit bloggar medan några har försvunnit helt. When Saturday Comes, ett av de stora fanzinen, har blivit football “magazine” som alla med “alternativ” syn på fotboll idag läser och hyllar. Gemensamt för (nästan) samtliga engelska och skotska fotbollsfanzines är att de någon gång under sin livstid fanns att köpa under ett och samma tak mitt i centrala London.

Sportspages på Charing Cross Road (eller Caxton Walk var väl den egentliga adressen) var fanzine-älskarens mecka. Denna lilla affär, undangömd i ett hörn mitt bland alla andra bokaffärer längs gatan, stoltserade med att erbjuda besökaren ett fantastiskt utbud av de allra bästa fans-skrifterna från i stort sett alla klubbar i ligasystemet – eller i alla fall alla de klubbar som hade ett fanzine av värde. Givetvis var affären mycket mer än bara de där hyllorna där fanzinen stod på rad – det fanns även ett helt outtömligt skafferi av sportböcker, tidningar och videor av olika slag – men för mig var Sportspages det ställe man gick till för att få läsa riktiga artiklar och reseberättelser om, ofta rent obskyra, klubbar långt ner i seriesystemet. Det var på Sportspages man lärde sig förstå varför folk tyckte om Barnsley och Orient lika mycket som jag tyckte om mitt eget lag.

Affären blev helt enkelt det ställe dit man gick för att läsa och ibland inhandla – inte bara fanzines som hyllade ens egen klubb – utan det var här man också “tjuvläste” våra rivalers motsvarigheter till One More Point. Jag kommer än idag ihåg hur jag kände mig när jag inhandlade mitt första exemplar av The Lion Roars – som jag som “lokalkonkurrent” egentligen inte alls skulle slösa pengar på. Det kändes ungefär likadant som när man någon gång i 15-årsåldern bestämde sig för att minsann gå ner till kiosken och köpa sitt första nummer av Fib-Aktuellt.

Det är ganska exakt tre år sedan Sportspages försvann (filialen i Manchester lades ner något tidigare) men jag kommer än idag ihåg hur det kändes att vara där. Man stod där och näst intill vred sig i njutning åt att stå mitt i ett rum fullt av fanzines. Vi får verkligen hoppas att Kiwi-John bestämmer sig för att även i himlen öppna bokaffär för ett “evigt liv” utan Sportspages har jag svårt att föreställa mig.

(Det äkta) Soccer Scene på Carnaby Street

När mina äldre kompisar, som med jämna mellanrum åkte över till England på fotbollsresa, berättade om Soccer Scene för första gången blev jag alldeles lyrisk. Det fanns alltså en affär där borta i London som erbjöd fans av alla klubbar att på ett och samma ställe köpa senaste klubbhalsduken. Tydligen kunde man här också se hur Barnets senaste hemmatröja såg ut och även köpa helt okända sydamerikanska klubbars supporterflaggor. Det berättades för mig att Soccer Scene var en rörig affär som drevs av genuina fotbollsälskare.

När jag ett par år senare själv besökte affären (som då låg i andra änden av Carnaby Street än vad den gör idag) blev jag helt paff över att det faktiskt gick att köpa mitt lags Bukta-tillverkade träningsoverall (vilket jag också gjorde) på samma ställe som man kunde köpa Brighton and Hove Albion’s bortaställ. Affären blev det där måste-besöka-stället för mig under alla mina besök till London innan flytten dit.

Någon gång i slutet på 1990-talet hände så något då Soccer Scene förvandlades från genuin supporteraffär till en kommersiell intetsägande one-stop-shop för okunniga italienare. Här fanns nu endast ölunderlägg med Manchester Uniteds klubbmärke och halsdukar med “You’ll Never Walk Alone-tryck”. Oordningen som var så där charmig hade försvunnit och souvenirerna låg numera snyggt staplade som i vilken klädaffär som helst. Droppen som fick bägaren att rinna över var för mig när affären beslutade att sälja Jamaica-flaggor och andra souvenirer som tidigare endast gick att hitta i “the Souvenir Shop”. När man dessutom öppnade upp en ny “filial” på Oxford Street, och senare i Covent Garden (för att försäkra sig om att ingen turist skulle missa denna “engelska affär”), slutade jag att bry mig. Jag har sedan affären flyttade ner till södra änden av Carnaby Street endast besökt Soccer Scene vid ett fåtal tillfällen men att den en gång i tiden faktiskt var en riktig “pärla” står jag än idag fast vid (frågan är om inte “overspill-affären” på sidogatan några meter från huvudaffären var än mer charmig).

Regent Palace Hotel

Mitt i centrala London, ett stenkast från “världens mest berömda cirkulationsplats” låg ett jättehotell som många fotbollsresenärer gjorde till sitt “hem i London”. Byggnaden var sliten och standarden på rummen var långt ifrån “hög”. Ändå lärde man sig att älska detta ställe – främst på grund av de rimliga priser som erbjöds. Även folk som inte behövde boka rum på hotellet använde hotellets “facilities” när så behövdes, ofta under shoppingturen inne i London. Grejen som gjorde både tarmsjuka och alkoholpåverkade nattvandrare glada var att personalen hade absolut noll koll på vem som var gäst och vem som endast var nödig. På Regent Palace kunde man gå rakt in och värma och tömma sig utan några problem alls.

Hotellets sportsbar befolkades av “sköna” människor som kanske aldrig hade satt sin fot på en fotbollsläktare men som trots detta hade förmågan att övertyga blåögda turister att de minsann var genuina cockneys med ett osunt förhållande till fotboll (och öl). Hotellets springpojkar och “väskvakter” bör också omnämnas om inte endast för att de var trevliga människor (och fan vet om inte också bröder) boendes på rätt sida floden. Regent Palace var helt enkelt det där röriga stället som i dagens England (eller i alla fall så som det var innan den ekonomiska krisen) inte riktigt passade in – vilket innebar att det slog igen för ett par år sedan. Byggnaden är kulturhistoriskt viktig och det ska bli intressant att se vad pågående byggnadsarbete kommer att resultera i.

Tower Records

1 Piccadilly Circus – kanske världens bästa adress för en riktig skivaffär. Den klassiska byggnaden mitt emot neonskyltarna vid Piccadilly Circus hyste en gång i tiden lika klassiska Tower Records där man efter att pubarna hade stängt kunde gå in och köpa någon gammal skiva med Sloppy Seconds eller liknande utan några problem alls. Personalen som jobbade där var kunnig, tatuerad och riktigt ordentligt piercad. Emellanåt kunde man springa dit och lyssna på ett akustiskt framträdande med väl utvalda band och vid köp av skiva fick man världens kanske fulaste plastpåse på köpet (idag när jag tittar på den är den nog inte så ful utan snarare, precis som Regent Palace, kulturhistoriskt värdefull).

När Tower Records (UK) konkade tog Richard Branson över hyran och ersatte nästan omgående Tower Records fantastiska lager av bra musik med sitt vanliga Topp 100-sortiment. Givetvis fortsatte affären att vara “gigantiskt” stor men något gick väldigt fel när Tower Records blev Virgin Megastore. Som ni säkert vet blev Virgin så småningom Zavvi som i julas meddelade att man inte har några pengar kvar. 1 Piccadilly Circus har med största säkerhet snart sett den sista skivan byta ägare och inte blir jag förvånad om det blir ett jätte-Zara eller liknande på denna adress inom en snar framtid.

The Twin Towers

Vi ska klargöra direkt att vi fortfarande befinner oss i London och inte tagit reaplanet “across the water” för att dilla om World Trade Center. Det som jag alltid kommer att referera till när jag nämner tvillingtornen är Wembley Stadium och dess två världsberömda torn, inget annat. Arenan var klassisk och the Twin Tower var för oss fotbollsälskare lika synonymt med London som Tower Bridge är för den vanliga London-turisten. Att man verkligen tog beslutet att göra sig av med dem är för mig än idag en gåta som vållat mig flera sömnlösa nätter.

“Nya” Wembley är både imponerande och vacker och bågen, som i framtiden säkert blir lika klassisk som tornen på gamla arenan var, är väl en kul grej men den där känslan av att gå längs Wembley Way och se the Twin Towers kommer enligt mig bli svår att ersätta – oavsett hur mycket “glödlampor” man sätter i den berömda bågen. Många fotbolls- och musikälskare har säkert känt samma känsla av förväntning och nervositet som jag gjorde vid de fåtal tillfällen som jag besökte denna klassiska arena och såg the Twin Towers framför mig. Tornen stod för stolthet och tradition och det doftade fotboll, rock ‘n’ roll och öl (och hamburgare) runt hela området – det kändes direkt att det var något särskilt på gång så fort man gick av tunnelbanetåget. Nya Wembley känns alltför polerat och fint för mig – som någon slags exklusiv cocktail som avnjuts innan teaterföreställningen. Men, vem vet, kanske kommer även denna arena och dess båge att en dag bli lika klassisk som sin föregångare.

Down the Dogs at Walthamstow

Ända fram till för väldigt “nyligen” kunde man en kall och mörk (fredags)kväll ta sig till andra sidan staden för att spela på hundar som sprang fortare än fort. Medan man stod där och “spelade” på number 3 och 8 flödade ölen som om Stilla Havet hade svämmat över och kvällen slutade med jämna mellanrum med att man någon gång i tidig morgon kämpade sig ur the Tottenham Marshes. Elljusen över Walthamstow Stadium slocknade, precis som de gjort i White City och Harringay, för några månader sedan men vår barnsliga förtjusning över hur jävlar fort en hund kan springa lever kvar. Det var här, som i brist på fotbollsunderhållning, vi spenderade flera onyktra kvällar i hopp om att med hjälp av en hund kunna betala nästa säsongs bortaresor. I ärlighetens namn så räckte “the winnings” endast till taxi-resan hem men hundkapplöpningsbanan i nordöstra London lever ändå kvar i våra minnen. Det är nu inte särskilt många av dem kvar men vår passion för denna form av racing kan ingen rucka på.

Joe Strummer

För mig var det The Clash som gjorde mig förälskad i London som stad. Otaliga band har på senare tid försökt att övertyga världen om att det minsann är de som är de mest genuina Londoners som dragit på sig ett par skor – någonsin – men för mig finns det inget band som kan mäta sig med The Clash och dess frontman Joe Strummer. Låtar som “London Calling”, “The Guns of Brixton” och “(White Man) In Hammersmith Palais” och så vidare har säkert fler än jag spelat in på blandbandet som skulle med på resan till London. Trots dessa titlar är det för mig ändå “Lost in the Supermarket” som av någon konstig anledning alltid kommer att vara soundtracket till London No.1. Exakt varför vet jag inte men någonting i låten gör att jag alltid ser en bild framför mig av hur solen går upp över någon av Londons halvslitna stadsdelar när jag hör den.

Det kan kanske verka lite konstigt att välja The Clash och Joe Strummer som Londons främsta ambassadörer. Född i Ankara och endast ganska sent i ungdomsåren bosatt i London blev Herr Mellor för mig ändå den där människan som beskrev både det fula och det vackra i London. Endast Shane MacGowan kan konkurrera med Joe om titeln som musikens “Pearly King”. Både Shane och Joe har dessutom lyckats smita in lite fotboll mellan raderna i flera olika låtar och trots att Joe Strummer flera gånger uppträdde i vad som verkade vara en Arsenal-halsduk är det ett känt faktum att han hade sympatierna hos de blå från SW6.

Joe Strummer dog en alldeles för tidig död 2002 och London blir aldrig detsamma igen trots att han själv lämnade staden för landsbygden i Somerset under 1990-talet. Jag grämer mig än idag att jag under studenttiden inte hängde på min kompis och faktiskt gick och såg mannen spela live med sitt nya band The Mescaleros medan möjlighet fanns. Men men, som sagt, det finns förhoppningsvis inte bara en bra bokaffär där ovan molnen utan också ett fantastiskt rockband som kan spela nattskjortan av oss när vi sitter där och skålar med Fader vår och övriga.

Tycker du om vad just läste? Besök sidan Omrking Engelsk Fotboll för fler texter skrivna av samma skribent!

And so Sally can wait, she knows it’s too late as she’s walking on by. Noel Gallaghers röst fyller Scandinavium. Speciellt under genialiska Don’t Look Back In Anger. Men Liams röst gör det inte, fyller Scandinavium, den levererar förvisso på Wonderwall och är mer än hyfsad på Champagne Supernova. Recensenterna tycker att den förstör en del låtar fullständigt. Rösten är halvdålig och tydligen halvkrasslig, men den förstör inga låtar. Oasis levererar faktiskt fortfarande.

Men Liams framtoning som förr var lite charmig sådär, är mest tröttsam. Han börjar kvällen med att – under Fuckin’ in the bushes – stå mot publiken med en tamburin i munnen och bara stirra rätt ut i folkhavet som borde ha varit större. Det är lite kul, lite kaxigt kul. Men någonstans räcker det. Liam Gallagher säger knappt ett ljud till publiken under hela spelningen. Och de andra verkar inte vara taggade heller, direkt. Noel säger ett kort “All right” i micken innan Rock’n’roll star börjar. Publiken är sådär tafatt avvaktande som en publik ibland kan vara innan bandet visat vad det går för. De 6.000 människorna kommer aldrig igång på riktigt, det är nära på Wonderwall när sittplats står upp, men i extas? Nej. Om det beror på Liams arrogans eller på publiken själv, vet jag inte. Delar av publiken är givetvis bra, det är fansen, de som kan Oasis, men också de som bara gillar musik och kommit till Scandinavium för en kul kväll. De respekterar bandet. Grabbar som dem som ett tag sjunger Who the fuck’s Man United och i nästa stund vrålar Glory Glory Man United gör det inte och dem vill man ju bara spy på.

Trots att bandet från Manchester har ett bra album i bagaget känns det som om de bara vill riva av giget och dra därifrån och supa skallarna av sig, de river giget bra, men känns stressade på något sätt. Liam går av scen varje gång det är dags för Noel att ta micken. Han verkar inte vilja vara där. Han verkar mest vilja dra därifrån. Efter kvällen kommer man att kunna läsa i tidningarna att delar av bandet varit ute och druckit på en av de få söndagsöppna krogarna – Ritz. Ironiskt nog utan Liam (!) som var på hotellet och tog hand om sin dåliga hals.

Tidningarna kommer att såga Oasis spelning fruktansvärt. Anders Nunstedt på Expressen undrar ”varför Oasis bara inte lägger av?”. Nästan alla recensenter sågar. Det är patetiskt. Oasis är inte lika elektriska som de har varit. Men de är jävligt bra. Recensenterna sätter sig på höga ”jag–vågar–sparka–uppåt–och–såga–stora-band”–hästar. Pathetic.

Låtarna från Definitely Maybe och (What’s the Story) Morning Glory är såklart de som går mest hem hos publiken. Supersonic, Cigarettes & Alcohol, Champagne Supernova, Wonderwall, (What’s the story) Morning Glory och kvällens bästa – en instrumental Don’t Look Back In Anger är alla uppskattade nummer. Och framförallt är det tydligt att Oasis uppskattar dem, klassikerna. För det är då bandet verkligen levererar. Det är då man förstår anledningen till att bandet sålt slut tre Wembley och tre Heaton Park.