Colin Ward, frilansande journalist och framförallt Arsenal-supporter, skrev redan 1988 den idag tämligen bortglömda boken Steaming In. Trots över 20 år på nacken kan detta fortfarande vara den bästa boken i genren.

Trots att författaren själv håller på Arsenal gör han ingen hemlighet av att han under många år även följde Chelsea intensivt. Och under sina många resor med England blev han god vän med den sedermera världsberömda Chelsea-huliganen Stephen Hickmott. Det kanske mest intressanta stycket i boken beskriver när Wards lokala klubb Leatherhead gick långt i FA-cupen och hur författarens och hans bekanta, vilka till vardags höll på Chelsea, Millwall, Spurs och andra klubbar, gick ihop för att som man såg det försvara sin lilla klubbs ära.

Ward nöjer sig med att skriva om vad han själv upplevt, inte vad han hört eller erfar. Som så många av dessa typer av böcker är detta mer än en supporterrelaterad avhandling, Steaming In är en samtidsskildring av yppersta klass.

Uppföljaren All Quiet On The Hooligan Front når inte samma höjder. Det finns dock viss behållning av hans hätskhet mot övriga journalister, sin egen yrkeskår, samt det faktum att ett kapitel utspelar sig i Stockholm.

My Father and other Working-Class Football Heroes

Ett mästerverk skrivet av Gary Imlach som porträtterar sin far Stewart Imlach’s karriär i bland annat Derby County, Nottingham Forest och Crystal Palace på 50- och 60-talet. Underbar läsning långt bortom dagens bortskämda divor som tjänar miljoner i veckan men ändå allt som oftast uppträder direkt ryggradslöst i jämförelse med dåtidens ”working-class heroes”. En stor berättelse om de små spelarna.

Awaydays

Om du förutom engelsk fotboll är fast i casual-kulturen – kläderna och musiken – så har du redan läst romanen om den unga Tranmere-supporten Paul Carty uppväxt i skuggan av Merseyside. Kritikerrosad bok skriven av The Farms legendariska manager som nu kommit på film.

Full-time; The Secret Life of Tony Cascarino

För oss som avskyr flåshurtiga idrottsbiografier med plattityder staplade på varandra är detta är den osminkade biografin om den före detta irländske landslagsmannen Tony Cascarino. Boken skildrar den engelskfödde italienaren med irländskt pass och dennes brokiga resa i den professionella fotbollsvärlden. Det är aldrig vackert eller tillnärmelsevis glamoröst.

The Football Factory

Glöm filmen! Boken om fiktiva Chelsea-huliganen Tom Johnson är författaren John Kings debutroman och en kultbok. Rakt på sak, stor inlevelsefaktor och adrenalin i överflöd. Också ett starkt samhällsporträtt där flera livsöden går parallellt. Gillar du den här kommer du älska Head-hunters och England Away.

Hoolifan

Livet som Chelsea-supporter, före detta mod, punkare och skinhead under 1960-, 70-, 80- och 90-talet avhandlas i detta mästerverk signerat duon Martin King och Martin Knight. Enastående läsning om hur subkulturerna alltid gått hand i hand med den s k supporterkulturen i England.

Casuals

“Casuals, football, fighting and fashion, the story of a terrace cult” beskriver hur en arbetarklasskultur, först etablerad i nordvästra England, växer fram och sprids på läktarna, på musikklubbarna och genom ett utökat bortaresande.

I Phil Thorntons bok får vi följa framväxten av kulturen genom en kronologisk genomgång av klädmärken, musikgrupper och bortaresor, där han både ger en historisk kontext till hur kulturen blev etablerad på läktarna, samt hur han genom intervjuer (där name-droppandet är mycket centralt) ger en heltäckande introduktion till kulturens starka framväxt. En kultur som blivit ett välkänt fenomen även utanför öarna…

Tomas Gustavsson, mannen bakom Mind the Gap, har skrivit en annorlunda guidebok till vad han kallar för “Londons hemligheter”. Sammanlagt 49 relativt okända men ack så intressanta platser presenteras på samma vis som i författarens tidigare bok, Londons historiska pubar.

Anglofil.se kan stolt presentera ett stycke ur Londons hemligheter.

Westminster Central Hall: Härifrån stals VM-bucklan

Söndagen den 20 mars 1966 var fotbolls-VM bara fyra månader bort och äntligen skulle turneringen arrangeras i fotbollens hemland England. I Westminster Central Methodist Hall arrangerades denna dag en stor frimärksutställning och rariteterna där värderades till tre miljoner pund. Mest uppmärksammad var dock den ganska lilla Jules Rimet-bucklan. Den 35 centimeter höga och knappt fyra kilo tunga silverpjäsen föreställande den grekiska segergudinnan Nike hade uppkallats efter den förre FIFA-presidenten, Jules Rimet och sedan VM-turneringarnas start 1930 tilldelats världsmästarlandet.

I juli detta år skulle priset för åttonde gången i historien ges till finalsegrarnas lagkapten på Wembley men nu var det den intresserade allmänheten som fick chans att se bucklan i samband med frimärkesutställningen.

Att konkurrera med alla välkända byggnader, som Parlamentshuset, Westminster Abbey och 10 Downing Street, är förstås inte lätt men det är ändå lätt att upptäcka Westminster Central Hall med sin kupolförsedda centraldel på Victoria Street och snett emot Westminster Abbey. Byggnaden stod klar 1912 på en plats där tidigare bland annat det kungliga akvariet hade legat och var en hyllning till metodistpastorn John Wesley. Liksom idag används den både som kongresshall – största salen tar 2 350 personer – och gudstjänstlokal och det var efter söndagens förrättning den där marsdagen 1966 som den chockartade upptäckten gjordes, pokalen var stulen!

Ett enormt polispådrag drogs igång för att undvika nesan att stå utan pokalen på Wembley några veckor senare. Men Jules Rimet-priset var och förblev borta och hela fotbolls-England var i uppror. En vecka senare kom dock den mycket märklga upplösningen i en helt annan del av London. På Beulah Hill i förorten South Norwood i södra delen av storstaden rastade David Corbett sin blandrashund, Pickles när man plötsligt upptäckte ett paket inslaget i tidningspapper under en häck. Detta visade sig innehålla – Jules Rimet-pokalen!

Stor glädje och Pickles blev, tillsammans med husse, förstås något av en nationalhjälte och bjöds till och med in på segerbanketten vilken hölls sedan England blivit världsmästare efter att ha slagit Tyskland med 4-2 på Wembley den 30 juli 1966. Fyra år senare vann Brasilien för tredje gången VM och fick behålla trofén för alltid. Vilket i praktiken betydde 13 år för den 19 december 1983 stals den ännu en gång. Nu från det brasilianska förbundets lokaler i Rio de Janeiro och nu återfanns den aldrig. Många tror att den smältes ned och såldes och för det generade brasilianska förbundet var det bara att beställa en kopia av den på många sätt så åtråvärda pokalen!

HITTA DIT: Westminster är en bra station för att hitta till Central Methodist Hall. Gå västerut förbi Westminster Abbey så ser man snart den kupolförsedda byggnaden på Storey’s Gate. Vill man komma från andra hållet åker man till St James’s Park och går österut på Tothill Street.

Boken finns att köpa på vulkan.se och är väl värd pengarna.

På senare tid så har det från Storbritannien, i sann brittisk socialrealistisk anda, kommit en hel del fantastiska filmer som utspelas under- eller precis innan 1980-talet. De två som främst sticker ut är Anton Corbijns film Control (vilken bygger på Deborahs Curtis bok Touching From a Distance) om Ian Curtis och Joy Divison, och Shane Meadows film This Is England. I båda filmerna så får rekvisitan och musiken en framträdande roll. Miljöerna, bilderna och stämningen känns väldigt autentiska och referensramarna för oss anglofiler riskerar med båda filmerna att få oss att spricka av belåtenhet. Det är musiken som ger båda filmerna dess tyngd, i den första som ett självklart inslag i och med den indirekta berättelsen om Joy Divison, och i den andra som en direkt konsekvens av att Shaun i sitt sökande efter gemenskap finner den hos ett gäng skinheads som lever för att ha kul och där ska- och reggae-musiken spelar en viktig roll.

Med Pat Holdens filmatisering av Kevin Sampsons bok Awaydays, så har berättelsens kulturella fokus flyttats till fotbollens värld. Året är 1979, Tories tar makten och Margaret Thatcher har precis påbörjat sitt första år som premiärminister. Platsen är ett novemberkallt Birkenhead på halvön Wirral, beläget på västra sidan av River Mersey. Huvudpersonerna är den konststuderande Carty som bor med sin pappa och syster och som precis mist sin mamma i cancer, samt den problemfyllde men karismatiske Elvis. Carty ser med fascination på Elvis – som är en av dem som utgör The Pack, Tranmare Rovers fotbollsfirma – och de övriga på ståplats. Modet är den David Bowie-inspirerade wedgefrisyren, den gröna anoraken av märket Peter Storm, jeansen från Lois och skorna den senaste trainersmodellen från Adidas. Musiken är Echo & The Bunnymen, Soft Cell och framför allt Joy Divison. Höjdpunkten med fotbollen är inte avspark utan mötet med andra firmor innan matchen och därmed att få användning för deras ”stanley knives”.

En ny ungdomskultur är i sin linda, den som i nordvästra England benämns som ”scallies” men som sedan har etablerats under namnet ”casuals”.

Mitt i framväxten av denna nya ungdomskultur så får vi följa två unga killars sökande efter en identitet och en gemenskap. På bortmatcher med The Pack, på klubbar och spelningar med favoritbanden och under jakten på tjejer att få ligga med. Samtidigt som det mellan Carty och Elvis utvecklas en svårdefinierad relation (som skulle kunna tolkas som en outtalad kärlek). Men medan Carty blir allt mer indragen i våldsamheterna kring The Pack så börjar Elvis att längta bort. Både från våldet och från Birkenhead.

Kevin Samson har sedan han släppte boken 1998 velat göra en filmatisering. Och med en låg budget och mestadels okända och lokala skådespelare (Stephen Graham undantaget som vi sett i This Is England och som här spelar The Packs äldre ledare) så fick Samson, tillsammans med Pat Holden, 11 år senare till slut finansiering för att driva igenom projektet. Till skillnad från tidigare filmer i genren, som exempelvis Football Factory och Green Street, så är Awaydays inte en film med fotbollsvåldet som huvudtema. Den handlar snarare om unga personers sökande efter en identitet, där musiken och kläderna är minst lika centrala aspekter i kulturen som våldet på och omkring läktarna. Huvudpersonernas inre resa är lika viktig som tågresorna till bortamatchernas uppgörelser.

Man kan tycka att filmen är en del lösa trådar som inte följs upp och att den relativt låga budgeten emellanåt lyser igenom. Men har man en förkärlek för bra miljöskildringar, vill se en löjlig träffsäkerhet när det kommer till tidsenliga kläder och musik så är Awaydays helt klart en sevärd film. En film som i mycket har mer gemensamt med nämnda socialrealistiska filmer som This Is England än med Green Street.

Men missa för allt i världen inte att läsa boken!

Fotnot: Filmen släpps direkt på Dvd i Sverige och releasedatumet är satt till 28/9-09. Boken finns att köpa på nätet för en billig och prisvärd slant.

En klubb som kanske inte förknippas med huliganer så som West Ham, Millwall, Cardiff, Portsmouth och många fler är, den i modern tid, mindre klubben från staden Liverpool – Everton! Detta till trots så finns det en bok med namnet Scally om Evertons mörkare supporterskara. Boken är skriven av Andy Nicholls som reste med och slogs för Everton i över 30 år. Numer är han avstängd från alla arenor i England och där Englands landslag spelar och med detta i åtanke kan han vara väldigt ärlig och öppen om vad han upplevt då han lär inte kunna få ett hårdare straff på grund av det han berättar. Det man som läsare, precis som alltid när det gäller denna genre är hur mycket är sanning, lögn och ”felaktiga minnesbilder”.

Låt oss slå fast redan från början att detta är en av de bättre böckerna jag läst skriven av en före detta huligan. Dock är en ”varning” på sin plats, innan man börjar läsa ska man nog ta på sig sina ”workingclass hero” glasögon för språket är allt annat än akademiskt. Texterna är fyllda av slag och en slags talspråk, slangen kan säkert förvirra en del läsare men det kompenseras av att talspråket gör boken lättläst. Lite motsägelsefullt kanske men så kändes det jag läste boken.

Vad ligger då bakom titeln? Jo, precis som jag nämnde ovan är boken byggd på en hel del slang och just ”scally” är slang för nordvästra Englands ”chavs”. Wikipedia ger oss en bra summering på vad en scally är:
”Scally or Scallie, is originally short for Scallywag, but is now most-often used in the context of fashion-conscious hooligans. It is a slang term for a social subculture youth, similar to “chav”, but with different origins. The term is used across the UK, predominantly in the north-west of England and particularly in Liverpool and Manchester to describe mostly young, working class people”.

Det var dessa ”scallys” som introducerade det som vi idag kallar ”casual fashion” när de introducerade märkeskläder på läktarna i slutet på 70-talet. Dessa märkeskläder var nästan uteslutande av märken såsom Pringle, Puma, Fred Perry, Addidas, Lyle & Scott, Lacoste etc. Märken som till stor del än idag ingår i garderoben för en ”casual”.

Tillbaka till boken. Att språket som används är rätt enkelt har vi redan fastslagit, men språket är en bisak när storyn som berättas är fängslande och det måste jag säga att den är. Boken är som så många andra böcker i gengren uppbyggd på kapitel dedicerade till en motståndare eller destination. De olika fokusområdena till trots känner man som läsare att det finns en röd tråd i berättelsen och utan denna hade boken blivit väldigt jobbig att läsa då man följer författaren över tre decennium. Boken börjar med en Andy som inte ens har uppnått tonåren på 70-talet och sträcker sig en bit in på det nya millenniet.

Det är ett par saker som får denna bok att stå ut från mängden för mig och dels är det tidsspannet som den omfattar, det faktum att Everton inte är allmänt känt som en klubb med stort huliganfölje och att man behandlar en hel del händelser i boken som också involverar möten med andra supportergruppen som inte nödvändigtvis är kända för att ha ett våldsbenäget följe (men som enligt författaren så har). Det som kan kännas störande är känslan av överdrifter, men det är något som jag alltid känner när jag läser denna och liknande böcker men då man inte var där så är det svårt att hissa eller dissa sanningshalten. Jag ställer mig skeptisk när författaren hävdar att man hade flera tusen ”lads” på vissa matcher, det KAN ju vara sant, men ändock högst osannolikt.

Måste dock lägga denna bok till högen som jag kan rekommendera. Boken känns fräsch, i mångt och mycket ärlig och framför allt så är det kul att få läsa om en mindre känd skara huliganer, en mindre klubb på ”scenen” och deras möten med kända och mindre kända motståndare.

Fakta:
Författare: Andy Nicholls
Publiceringsår: 2004
Förlag: Milo Books (England)
ISBN-10: 1903854253

I dessa tider då mellan tre och fyra pubar om dagen tvingas slå igen i Storbritannien och vinbarer, gastropubar och karaktärslösa kedjor blivit ett allt vanligare inslag i gatubilden är boken Din guide till: Londons historiska pubar oerhört befriande läsning.

Författaren Tomas Gustavsson klargör redan i bokens förord att detta inte på något sätt är en komplett guidebok till huvudstadens public houses. Istället har han valt ut pubar med historisk betydelse eller som på något annat vis har en berättelse att förtälja för sina besökare. Och för att underlätta för pubrundor har han uteslutande valt att fokusera på pubar som ligger någorlunda tätt samlade och som lätt går att nå med hjälp av tunnelbana.

Här hittar du inte The Red Lion eller The Royal Oak – som är de vanligaste pubnamnen i England – men väl den morgonöppna puben The Market Porter där scener ur Harry Potter och Lock Stock & Two Smoking Barrels spelats in, Plume of Feathers där du kan stå i baren med varsitt ben på östra och västra jordklotet samtidigt och puben Captain Kidd där väggarna bjuder på läsning om den berömde piraten som hängdes vid Execution Dock alldeles vid Themsen. Boken bjuder även på intressant läsning om Southwark, Greenwich, East End och andra områden. Dessutom hittar du specialinformation om de olika ölsorterna, fenomenet pubens historia och anekdoter så som den stora ölöversvämningen i London 1814.

En öltörstande London-resenär finner oerhört inspirerande läsning i Tomas Gustavssons bok. För ärligt talat, vem är inte nyfiken på vad som döljer sig bakom pubnamn som Ye Olde Cheshire Cheese, The Prospect of Whitby och The Gipsy Mouth?

Boken täcker totalt 38 pubar och går att beställa via författarens hemsida mindthegap.se.

Det är sällan jag köper böcker enbart på grund av dess titel, men då jag fann denna bok kunde jag inte låta bli att öppna plånboken på studs. Mitt resonemang var väl i stil med att bakom en så lysande titel måste en underbar bok döljas. På sätt och vis stämde mitt antagande, boken är mycket bra, men jag hade förväntat mig mer fokus på fotboll än vad boken trots sin titel åsyftar.

Just det här med titeln är något som författaren fått utstå en hel del kritik för. Många menar att det enbart ligger kapitalistiska motiv bakom valet av titel för att med dess hjälp sälja fler böcker. Det kan ligga mycket i det, men boken är byggd på rivaliteten (och avundsjukan på?) med Man Utd. Som ni kanske förstår är Mr. Shindler en Man City supporter.

Boken är skriven i en skönlitterär memoarstil och börjar i författarens barndom och låter läsaren följa den judiske pojkens uppväxt i Manchester. Den livsstil som han exponerades mot var den av minoriteter, dels som jude men framförallt som anhängare till stadens mindre framgångsrika fotbollslag.

Stora delar av boken kretsar av uppenbara skäl kring fotboll, men läsaren bjuds på stora portioner cricket (lika trist i text som i verkligheten), religion, relationshantering och en inblick i författarens mindre framgångsrika kärleksliv. Man ges också tillfälle att skapa en bild av hur England förändrats i ett idrottsligt perspektiv sedan 60-talet till modern tid. Givetvis blir vissa delar av boken en studie i modern nutidshistoria, men det förhöjer bara bokens värde. Man ska dock undvika att betrakta boken som fotbollslitteratur utan se den som en skönlitterär bok med stora inslag av fotbollsberättelser.

Vår älskade klubb får faktiskt vara med på ett hörn i boken och beskrivs då Colin beskriver ett besök på Craven Cottage och jag vill gärna bjuda på ett utdrag från den delen:

”I liked the Fulham crowd and still do. They had a nicely judged sense of irony, in marked contrast to their neighbours across Fulham Broadway. Chelsea are to Fulham what United are to City, and I retain considerable affection for a crowd which turns up week after week, hoping for the best but, with a long history of disappointments behind them, fearing the worst.

Detta är den typ av bok som ger läsaren sk. ”food for thought” och efterlämnar en varm känsla men, kom ihåg, det är inte ren och skär fotbollslitteratur.

Fakta:

Författare: Colin Shindler
Publiceringsår: 1999
Förlag: Headline Book Publishing, London, (England)
ISBN: 0-74725-983-6

Hoolifan är en bok som spänner över tre decennier och hur en man upplevt sina år på läktarna. Redan på 60-talet besökte Martin King sin första fotbollsmatch och fastnade omgående för sporten, stämningen och våldet som band samman upplevelsen att följa Chelsea FC. Efter ett par år som “en i mängden” utvecklades Martin till en av Chelseas “tops boys” och är en av de som grundlade många av de myter som omgivit Chelseas fans genom åren. Speciellt den grupp fans/huliganer kända som “the Chelsea Headhunters”!

Boken kretsar kring Martin King och hans vänner, varav några bara återfinns i kortare stycken av boken medan andra finns med genom åren vid Martins sida. Berättarformen är rak, enkel och känns ärlig. Inga element av att försöka förneka sin bakgrund genom stelt och onyanserat akademiskt språk, kort sagt ett språkbruk som passar ämnet på bästa sätt. Trots att mycket i boken handlar om ett (ofta) omotiverat våld så är det berättat med humor, precision distans. Förutom eminenta skildringar från klassiska matcher så bjuds läsaren på skildringar av rivaliteten mellan olika Londonklubbar, osannolika reseskildringar från bortamatcher och givetvis ett personlighetsgalleri av sällan skådat slag.

Just dessa personlighetsskildringar är något som jag personligen uppskattar, dels för att det ger boken en egen karaktär och ökar trovärdigheten, men framför allt att de personer som dyker upp på sina ställen i boken är sådana som figurerar i andra böcker i denna genre. Då jag har en barnslig fascination av engelsk läktarkultur så har jag lästa många böcker i ämnet, både ren fiction såväl som påstådda berättelser av faktiska händelser. Så de som, precis som jag, läser en del böcker om fotbollsvåld, läktarkultur och supporterhistoria kommer förmodligen att känna igen namn som Greenaway, Babs, Eccles & Icky som alla finns omnämnda i andra böcker där Chelseafans figurerar. Som parantes får man också lära sig (en variant på?) hur en av de klassiska läktarramsorna dök upp på Chelseas läktare. Vilken ramsan är?… “Zigger Zagger, Zigger Zagger Oy Oy Oy!”

Efter att ha läste en hel del böcker i stil med denna är det glädjande att med eftertryck kunna rekommendera Hoolifan till bokmalar med en förkärlek till brittisk fotboll och dess läktarkultur. Hittills den bästa bok i ämnet jag läst. För er som undrar varför jag bara nämner en av författarna i denna recension så beror det på att Martin Knight enbart är delaktig i de sista kapitlen samt en del faktakontroll i boken.

Jag måste nog understryka att även om huvudpersonerna i boken är Chelseafans så beskrivs även en stor mängd andra “kända” supporterprofiler från lag runt om i England. Så för fotbollsfantaster i allmänhet och Chelseafans i synnerhet; knata ner till er boknasare och införskaffa ett exemplar snarast.

Fakta:

Författare: Martin King & Martin Knight
Publiceringsår: 1999
Förlag: Mainstream Publishing Company, Edinburgh (Skottland)
ISBN: 1-84018-174-5

Titeln på denna bok är också en av de mest förekommande ramsorna på fotbollsarenor runt om i Europa. Givetvis kan melodin variera där språket dikterar villkoren.

Adrian Thrills gör i sin bok en djupdykning bland sånger, ramsor och slagord som har förekommit på fotbollsarenor genom åren. De flesta används än idag, men några har spelat ut sin roll pågrund av förändringar inom sporten och samhället i stort. Mr. Thrills analyserar också hur sångerna/ramsorna har uppstått och vilken typ av kultur som legat till grund för skapandet.

Boken omfattar 19 kapitel där varje kapitel avhandlar olika delar av den sjungande läktarkulturen. T.ex. vilken roll har rock ‘n’ roll spelat, hur ramsorna föds, de förolämpande ramsorna, den psykologiska inverkan vissa ramsor har på spelare osv. De 19 kapitlen är upp delade på två delar, dels en allmändel om historia och bakgrund, och en del där ramsorna delas in i kategorier per typ och tidsperiod. Just listan på ramsor är hysteriskt rolig läsning för en fotbollssupporter.

Det som kan vara lite trist är att boken bara fokuserar på fotbollssånger i Storbritannien, men det är ju förklarligt då man inte kan översätta sånger hursomhelst. Däremot så är det ju samma melodier som återkommer i många länder.

Istället för att lista bra respektive dåliga sidor med boken så väljer jag att bjuda på ett par olika smakprov på ramsor från de olika kapitlena i del II.

Footballsongs of praise:

Good old Arsenal,
We’re proud to sing that name,
While we sing this song,
We’ll win the game.
Melodin är “Rule Brittania” och sången föddes 1971 på Highbury

Oh I’m a Liverpudlian,
And I come from the Spion Kop,
I love to sing, I love to shout,
I get thrown out quite a lot,
We support the team that’s dressed in red,
It’s a team that you all know,
It’s a team that we call Liverpool,
And to glory we will go.
Här har den fyndiga “the Kop publiken” satt en egen text till folksången “Poor Scouser Tommy”.

The 1950s, 1960s and before:

In the town were I was born,
There’s a team we go to see,
First we have ten pints of Ale,
Then we go and see the Vale,
We all piss in a red and white pot,
A red and white pot, a red and white pot,
We all piss in a red and white pot,
A red and white pot, a red and white pot,
Port Vale hånar sina lokala rivaler Stoke City till melodin av “Yellow Submarine”

All together boys,
One-two-three,
Let your voices ring.
En av de äldsta ramsorna som finns dokumenterade, även denna kommer från läktarna Vale Park, Port Vales’ hemmaarena.

Taunts, aspirations and insults:

Up your arse, right up your arse
Stick your blue flag up your arse
From Stamford Bridge to Upton Park
Stick your blue flag up your arse
West Ham fans skickar tillbaka den välkända melodin “Blue Flag” till sina antagonister Chelsea.

He’s fat, he’s round,
He’s taking Leicester down.
Readingfans hånar de då något överviktige Mark McGee för att han lyckats lotsa sitt lag ner en division.

The 1970s:

There was a team called City,
They came from Birmingham,
They got knocked out of the FA-cup,
By Alex Stock’s FULHAM!
Birmingham City blev duktigt hånade av lokarivalen Aston Villa efter att (något chockerande) blivit utslagna ur FA-cupen 1975. Frasen ” By Alex Stock’s FULHAM!” byttes ut till “By non-legaue Atrincham” på åttiotalet.

Oh this year we’re gonna win the Cup,
Y viva el Fulham,
And next year you know we’re going up,
Y viva el Fulham.
Textrader från FFC’s egen verision av “Y Viva Espana” från 1975.

The Hooligan years:

We had joy we had fun,
We had Tottenham on the run,
But the joy didn’t last,
’cause the bastards ran too fast.
Lagnamnet i denna ramsa byttes ut till aktuell motståndare och sjöngs på arenor runt om i England till melodin från sjuttiotalshitten “Seasons in the sun”.

United sing, I don’t know why,
Perhaps they just want to die.
Kort, konsist och brutalt. Manchester City sjöng denna till Man Utd på åttiotalet till Melodin “Tom Shark”.

The 1980s:

Oh lucky, lucky,
Lucky, lucky, lucky Liverpool.
Crystal Palace supportrar visar sin ironiska sida efter 9-0 förlusten mot Liverpool på Anfield 1989.

Who ate all the pies?
Who ate all the pies?
You fat bastard, you fat bastard,
You ate all the pies.
Vanlig sång som många fans sjungit genom åren, men min gissning är att “Gazza” hört den oftast

The surreal and the bizarre:

Oh Sheffield is wonderful,
Oh Sheffield is wonderful,
It’s got tits, fanny and Wednesday,
Oh Sheffield is wonderful,
Den manliga delen gör reklam för sin stad till melodin “When the saints go marching in”.

Dicks Out! Dicks Out!
Fulham fans visar högljutt hur de ser på managern Alan Dicks framtid. Detta var 1991.

The 1990s:

You are my Solskjaer, my only Solskjaer,
You make me happy when skies are grey,
Alan Shearer was fucking dearer,
But please don’t take my Solskjaer away.
Man Utd hyllar sin Super-sub från Norge till melodin från “You are my Sunshine”.

Bring back the fifties!
Wolves fans sätt att protestera mot managern Graham Taylors lags brist på framgång.

Detta var några exempel på innehållet i boken, men ändock har vi ju givetvis bara skrapat på ytan. Detta är en bok som jag rekommenderar till alla som är intresserade av engelsk supporterkultur. Intressant läsning och den bjuder på många skratt

Fakta:

Författare: Adrian Thrills
Publiceringsår: 1998
Förlag: Ebury Press, London
ISBN: 0 09 186328 7

Sheffield United, kända som The Blades har precis som de flesta andra klubbar en grupp fans som klassas som huliganer. Denna grupp har gjort sig känd över hela England som Blades Business Crew [BBC].

Steve Cowens, författaren, var en tongivande medlem i denna grupp under mer än 20 år och förde en slags dagbok över de händelser som han och hans vänner upplevde under denna period. Det är denna dagbok som omvandlats till bokform och där läsaren bjuds på en resa runt England med många av dess arenor som hållplatser, ganska våldsamma sådana för oss vanliga supportrar.

Under sin tid som förgrundsfigur i BBC besökte Cowens 91 av 92 arenor i det engelska ligasystemet – och slogs i anslutning till de flesta av dessa. Många av dessa sammandrabbningar finns beskrivna i boken i målande beskrivningar och ett grovhugget språk. Utan att veta säkert antar jag att både författaren såväl som förlaget velat ha lite ”arbetarkänsla” över skriftspråket. Berättelserna avslöjar kopplingarna mellan flera olika grupper av huliganer runt om landet, hur de kommunicerar med varandra och hur de organiserar sig internt.

Läsaren presenteras för många av de ledande grupperna under 80- och 90-talet t.ex. Birmingham, Leeds, Cardiff, Manchester, Chelsea etc. Även mindre klubbarnas huliganelement beskrivs i avslöjande ordalag. Allra mest läsvärt är avsnitten som avhandlar rivaliteten med Sheffield Wednesday som sträcker sig långt utanför matchdagarna.

Boken är en frisk fläkt i sin genre. Den är rolig, våldsam, brutal, kontroversiell, men framför allt tänkvärd. Den gör inga anspråk på att vara ursäktande eller förklarande, den återger bara författarens syn på vad som hänt. Som utomstående så är vissa av berättelserna så främmande från den verklighet man själv lever i, men samma typ av berättelser har jag fått återberättade för mig från andra klubbars fans och på något vis känns det som om denna bok fyller i luckor och svarar på en del funderingar.

Precis som många andra böcker som behandlar samma ämne får man som läsare en känsla av att författaren vill framställa sin egen grupp och sin egen insats i alla dessa bråk på ”bästa” möjliga sätt. Med vissa undantag ger alla ”huliganböcker” en fadd eftersmak av jag har läst det här förut. Blades Business Crew är ett av dessa undantag, och boken blir ännu bättre om man sätter åsido det faktum att boken sägs återge en ”sanning”. Helt enkelt spännande och rolig underhållning.

Fakta:

Författare: Steve Cowens
Publiceringsår: 2001
Förlag: Milo Books, Bury, (England)
ISBN: 0-95308-478-7

Detta är en av de mest omdiskuterade böckerna i sin genre dvs. litteratur om fotbollsvåld och dess utövare. Jag har hört kommentarer om denna bok som anser den vara alldeles lysande till den värsta smörja som skrivits. Boken är skriven av en amerikansk journalist som hävdar att han följt ledande ”firmor” i England under en längre tid, med deras godtycke, och hans upplevelser är skildrade i denna bok. Detta är just ett av huvudargumenten som bokens kritiker lägger fram; att en amerikansk journalist skulle ”få hänga på” firmor när de är ute och boxas är lika sannolikt som att Glenn Hysén gör comeback i Liverpool. Föga troligt, men det är teoretiskt möjligt.

Mr. Buford får uppslaget till sitt reportage/sin bok när han bevittnar en ”football special” [Namnet på de tåg som British Rail använde under många år för att frakta tunt fotbollsfans till och från matcher landet runt] vid en tågstation. Han förundras över passagerarnas beteende ombord och beslutar sig för att ta reda på mer om denna subkultur. Genom att själv följa med dessa tåg lär han snart känna flera firmamedlemmar och slår följe med dessa och åker landet runt med dem. Hans resor tillsammans med fansen tar honom också till VM i Italien 1990. Den tid som han ”lever” med fansen ger honom vid flera tillfällen insyn i bråk med motståndarfans såväl som polisen.

Som sagt, man kan ifrågasätta sanningshalten i boken och jag är inte den som tänker avgöra vad som stämmer, vad som eventuellt är påhittat eller förvrängt. Boken påminner mycket om andra böcker med samma inriktning, men med en väsentlig skillnad. Språket! Då Mr. Buford är amerikan så ger hans språkbruk en mer torr och krass berättarstil som får läsaren att känna sig som en person som står på behörigt avstånd och tittar på, snarare än den brittiska stilen där författaren försöker skapa en känsla av deltagande i handlingen.

Som journalist till yrket verkar Buford vara aktad eller i alla fall uppskattad. När det gäller recensioner i media så har jag ännu bara stött på dem som lovordar boken. Då boken inte alls är så bra känns det som om kollegorna bara håller varandra om ryggen. Boken är dock läsvärd och skriven på en relativt lätt engelska men tänk på att som vanligt vara mer än lovligt kritisk när det gäller litteratur i denna genre.

Fakta:

Författare: Bill Buford
Publiceringsår: 1992
Förlag: Arrow Books, London, (England)
ISBN: 0-09941-634-4