Vilken vecka i fotbollsvärlden. Trots att alla ligor värda namnet har stått stilla pga meningslösa landskamper så har det varit allt annat än lugnt.

Sepp Blatter, sin vana trogen, tog en ganska ointressant fotbollsvecka till sanslösa höjder genom att återigen visa vilken rikstomte han är. Antar att ingen av er därute som har det minsta intresse för fotboll har missat hans uttalande om att ”det inte finns rasism inom fotbollen”.

Merparten av fotbollsvärlden har helt rätt fördömt detta, men styrkan i protesterna har varierat väldeliga från nation till nation. Svenska fotbollsförbundet har sin vana trogen valt samma linje som Sverige gjorde under andra världskriget och mest påpekat att ”det där var väl synnerligen olämpligt”. Många andra länder har valt en liknande nivå, men England, vårt härliga England har valt att gå ”all in”. Enligt ”alla” inom den engelska fotbollen MÅSTE Blatter nu avgå och inget mindre är en acceptabel konsekvens av klumpigheten. Nåja, ett undantag till den mediala och folkliga stormen är (såklart) Football Association som väljer en mesig linje i stil med SvFF.

Jag backar personligen alla krav på Blatters avgång, något som jag i och för sig gjort under lång tid då den typ av broilers han representerar måste bort ifrån fotbollen för gott. Media i England har länge fört en kampanj mot Blatter, och detta huvudsakligen för att de anser att FIFA (läs Blatter) stulit VM från dem, bestraffar England hårdare än alla andra och slutligen alla de klumpiga/olämpliga/klumpiga uttalanden som kommit från Blatter de senaste åren. Jag kan inte annat än köpa deras resonemang och backa kampen mot det korrumperade FIFA och framför allt mot den inkompetenta ”gangstern” Blatter. Han borde inte i någon normalt funtad värld kunna sitta kvar, men vi vet ju sedan tidigare att han är skottsäker, bomber biter inte på honom och jag är rätt säker på att botemedlet mot AIDS skulle kunna utvinnas ur hans blod. Karln har givit uttrycket ”untouchable” ett ansikte!

Under de senaste dagarna, har jag som så ofta, lyssnat på många av de så kallade ”phone in shows” som engelsk radio kryllar av och det som slår mig är hur låg utbildning genomsnitts innevånaren har, ”alla” som ringer in lider av svåra konspirationsteorier och värst av allt tror att inget annat land skulle backa dem om de aktivt protesterar. För enligt flera personer som ringt in så är det som så att ”the rest of the world hates the English, like to see us fail and would never wish us any good”.

Hur mycket jag än älskar England har jag fruktansvärt svårt för den mentalitet som visat sig både från privatpersoner, men framför allt från media, senaste dagarna. Varför är så många i England så ”cluless” om omvärlden? Ibland är det lika världsfrånvända som jänkare i gemen, och det känns underligt i dagens ganska akademiska England. Man har nyheter och omvärldsbevakning i världsklass, men ändock tycks man tro att det är The Sun och The Mirror som berättar sanningen om världen.

Man kan bara hoppas att de vinner sin kamp mot Blatter och FIFA, men samtidigt önskar jag att de tvingades till någon slags insikt om hur världen fungerar och framför allt om hur omvärlden faktiskt ser på dem. Konspirationsteorier i all ära, de kan ju vara rätt underhållande ibland, men nu får det vara nog och dags för lite realism,

Alla som sett mer av England än centrala London vet nog vad en ‘Council Estate‘ är för något, dessa vidsträckta områden av ‘public housing‘ (Englands närmaste motsvarighet till kommunala hyresrätter). Det räcker väl med att ha sett ‘This Is England‘ för att veta precis vad det är. Idag är ‘council estates‘ något som har en väldigt negativ klang och dessa områden har ofta, helt riktigt, ett rykte om sig att vara problemområden med hög arbetslöshet, droger, brott och dålig levnadsstandard. Det var ju så klart inte så det var tänkt att bli 1885 när staten blev intresserade av att skapa bra, säkra boenden med en vettig hyresnivå för arbetarklassen. Detta skulle reguleras i ‘Housing of the Working Classes Act 1890‘, vilket i sin tur skulle stimulera förbättringar av bostadsförutsättningarna på lokal nivå runtom i England. Först ut i denna satsning blev London County Council när man invigde Boundary Estate år 1900.

Områdena som började poppa upp runt om i landet byggdes i två stilar, dels de med långa rader av 2-3 våningshus och dels med stora gigantiska lägenhetskomplex. Det är dock värt att nämna att höghusen först tillkom efter andra världskriget. Många områden har dock än idag båda typer av byggnader. Innan 1a Världskriget var mindre än 1% av bostäderna i England ‘council‘, men redan 1938 var andelen drygt 10%. I början fungerade dessa områden som det var tänkt, men samtidigt gjorde man inte mycket år slummen i städerna. I alla fall inte förrän införandet av ‘Housing Act 1930‘ som krävde att alla städer skulle ta fram ‘Slum clearance plans‘. Vissa framsteg hann göras innan Andra Världskriget kom emellan. Kriget skulle i sin tur förvärra boendesituationen i landet då nära 4 miljoner hem förstördes av bombmattorna som tyska plan la över delar av England. Konsekvensen blev att man direkt efter kriget tvingades lägga ett helt nytt fokus på byggnationen av nya bostäder och återställandet av hem till de som förlorat sina bostäder under kriget. De städer som drabbats hårdast av bombningarna, London, Coventry och Kingston upon Hull var också de som planerna för återuppbyggnad och nybyggnad var som mest intensiva och radikala. Det var som sagt nu höghus började att byggas på många platser även om ‘Semi-detatched housing‘ var och är mycket vanligare i England och Wales.

För arbetarklassen medförde uppbyggnaden av dessa bostadsområden att man för första gången, för många av dem i alla fall, fick sina första bostäder med varmvatten, toaletter och badrum inomhus.

Efter 2a världskriget var det labour som var vid makten och de hade som ambition att fortsätta bygga council estates för att öka andelen arbetare som fick en bättre levnadsstandard. Ironiskt nog, kan man tycka, var det faktiskt när de konservativa återtog makten som byggandet tog fart på allvar. Man kom till makten, huvudsakligen för att man lovade att bygga minst 300.000 nya bostäder per år, labour hade vara lyckats nå upp till 277.000 som mest (1948). Som mest nådde man upp till 450.000 nya bostäder per år och 1979 bodde så många som 50% av Englands befolkning i ‘council housing‘.

Idag bor dock bara 12% av innevånarna i ‘local authority homes‘, och ytterliggare 6% i ‘housing association units‘. Ytterliggare 10% bor som hyresgäster hos privata värdar. Hur kommer det sig då att antalet som bor i ‘council housing‘ minskat så dramatiskt på bara drygt 30 år då? Huvudskälet är såklart Thatchers styre, som den extrema högerpolitiker hon var så var det självklart att stat och kommun inte skulle äga stora bostadområden utan hon ville att alla som kunde skulle äga sitt boende. Detta ledde till kampanjen ‘Right to buy‘ och denna är det huvudsakliga skälet till att antalet kommunala boende fallit tillbaka rejält. ‘Right to buy‘ är ett upplägg som ger innehavaren av en coucil flat/house rätten att till att köpa sitt boende till ett rabatterat pris. Normalt brukar det krävas att man haft bostaden i minst 12 månader innan man kvalificerar sig för rätten att köpa.

Trots att de flesta bostäderna inte längre är kommunala så finns ju många ‘estates‘ kvar i den form de byggdes. Många är fortfarande i uselt skick och har höga brottsnivåer, men tendenser till bättring finns ju då folk tenderar att vara lite mer omsorgsfulla med saker de själva äger. Vissa ‘estates‘ har dock lång väg att gå innan de uppnår en bra standard.

Det finns områden, främst i norra England, som ingen vill köpa loss och är mer eller mindre omöjliga att hitta hyresgäster till på grund av sin usla standard. Dessa används i princip bara som boende för nyanlända flyktingar som inte har något att säga till om när de tilldelas boende. I andra områden som London och Birmingham så är det ett underskott på kommunala boende då efterfrågan vida överstiger utbudet.

Att bo i ‘council housing’ ses inte som vidare bra och har som jag skrev i början en väldigt negativ klang. Det tyder om inte annat strofen nedan från sången ‘My old man‘ på:

“My old man’s a dustman / He wears a dustman’s hat /

He wears cor-blimey trousers / And he lives in a Council flat.“

Hon var en 18-årig tidigare stripteasedansös, han en svenskfödd, amerikansk desertör! Utan att tidigare ha känt varandra kom paret att under sex dagar i oktober 1944 utvecklas till ett våldsamt rånarpar vars gärningar slutligen ”toppades” med ett grymt och meningslöst rånmord mot en taxichaufför.

Bägge dömdes också i en uppmärksammad rättegång i Old Bailey för mord. Men medan Elizabeth Jones två dagar före avrättningen fick nåd och istället ett 12-årigt fängelsestraff hängdes svensk-amerikanen i Pentonvillefängelset i februari 1945.
Hans namn var Karl Gustav Hultén, född den 3 mars 1922 i Stockholm, och i den brittiska kriminalhistorien känd som ”Taximördaren.” Än idag är den utlösande faktorn bakom dessa vansinnesdåd höljt i dunkel. Krigstider har alltid en förmåga att framkalla de sämsta sidorna hos vissa människor. Men i Hulténs fall var problemet snarare att han träffade en annan person med samma brist som han själv på mänsklig empati och att paret korsvis utvecklade de mörkaste sidorna hos varandra.

“Han var en snäll pojke”
Redan när Hultén var 20 månader flyttade han, tillsammans med modern, från Stockholm till Boston i USA. Där hade modern fått arbete som tjänarinna i en familj. Karl Gustav växte upp på en bondgård, gick på handelsskola och fick sedan jobb som kontorist och tekniker. Bland annat på Firestones däckfabrik. Han gifte sig tidigt och fick ett litet barn. I maj 1943 kallades han in till armén och placerades i 501:a fallskärmssregementet. Under de första veckorna 1944 kom hans regemente till England, för att börja förbereda sig för dagen D-invasionen, och man förlades i ett läger utanför Reading.
”Han var en snäll pojke innan det här hemska kriget började,” berättade Hulténs mamma i samband med rättegången. ”I skolan var han en duktig elev och hade många vänner. Han förorsakade mig inte en minuts bekymmer innan han blev soldat för två år sedan…”

De militära myndigheterna hade dock en helt annat syn på Karl Gustav Hultén; ”Oförbätterlig och slarvig” var omdömet och sex veckor innan morden hade han också avvikit från sitt regemente efter ett bråk med en officer. Med sig hade han också ett vapen, en stulen Colt 45 och bara några dagar innan han träffade Elizabeth Jones stal han dessutom en tiohjulig amerikansk militärtruck!

2000 desertörer i England – Hulthén var en!
Att vara desertör i London vid den här tiden var inte helt ovanligt och man räknar med att det under kriget fanns 2 000 smitare av olika nationaliteter i England. Av dessa uppehöll sig ungefär hälften i London.

Det var den 3 oktober 1944 som paret Hultén och Jones presenterades för varandra av en gemensam bekant, Len Bexley på ett litet cafe på Queen Caroline Street i Hammersmith Broadway i västra London.

Elizabeth Maud Jones, med artistnamnet Georgina Grayson, var ett problembarn redan från unga år. Uppfödd under till synes ordnade familjeförhållanden i Wales och under fem år också boende tillsammans med familjen i Kanada. Jones berättade dock under polisutredningen att hon alltid känt sig förbigången av modern. Detta eftersom hon hade en äldre, handikappad syster som var moderns favorit.

Om förhållandet till mamman var ansträngt älskade hon däremot sin pappa och när han kallades in i det militära rymde hon som 13-åring med en lastbilschaufför för att söka få tag på honom. Därefter blev hennes rymningar ett ständigt problem för familjen och i januari 1943 kom hon till London.

“Ville göra något farligt”
Den ljushåriga, blåögda Jones hade gift sig redan som 16-åring med en man som familjen känt i många år. Något lyckligt äktenskap blev det dock aldrig och paret bodde inte ens ihop. Under en tid efter det att hon flyttat till London arbetade hon som stripteasedansös på klubbarna ”Panama” och ”Blue Lagoon Club,” men det framkom dock aldrig att hon skulle varit prostituerad. Jones, uttråkad, utan jobb och utan sin make som rapporterats saknad i den brittiska expeditionskåren i Europa, levde på ett bidrag av ett pund, 15 shilling och sixpence per vecka.

Någon form av tycke måste i alla fall direkt ha uppstått mellan Jones och Hultén för paret bestämde att träffas senare samma kväll för att gå på bio. Hultén dök dock aldrig upp där, men när Elizabeth senare promenerade längs King Street körde plötsligt den två och ett halvt ton tunga armetrucken upp på gatan och Hulten ropade på henne.

Man ställde färden mot Reading och Hultén skröt enligt Elizabeth med att han var en ”välkänd gangster” hemma i USA, kände Al Capone och nu ledde ett gäng i London. Hur imponerad Jones egentligen blev får vi aldrig helt klarhet i. Under rättegången gick parets vittnesmål vitt isär. Klart var ändå att Jones en kväll uttryckte att hon ville ”göra något farligt.”
”Men jag menade något i stil med att åka i ett bombplan över Tyskland,” vittnade Jones medan Hultén ansåg att just flickan varit den drivande kraften bakom rånen och morden. ”Hade jag aldrig träffat henne hade jag aldrig råkat in i det här,” menade Hultén.

Under deras första kvällar hann paret med att utvecklas till en billig parodi på gangsterparet, ”Bonnie & Clyde.” Man överföll och rånade en ensam och försvarslös cyklande flicka, men bytet blev bara några shilling. Vidare lurade paret med sig en annan ung flicka in i militärtrucken, slog ner och rånade henne samt lämnade den till synes livslösa flickan att dö i ett dike vid Themsen. Hon hittades dock i tid av några förbipasserade och kunde räddas till livet.

Bytet blev bara några shilling
Den 7 oktober var en regning och blåsig lördagskväll och paret hade just lämnat Cadbury Hall i Hammersmith när man fick för sig att råna en taxi. I det första tilltänkta fordonet satt en uniformerad amerikansk soldat varför Hultén snabbt kom på andra tankar. Den andra bilen som man slutligen lejde, var en privattaxi, närmast att jämföra med våra dagars svarttaxi, vilken kördes av 34-årige flerbarns pappan George Heath.

Runt klockan 2 på natten kördes paret längs Great Western Road och när man nådde några hundra meter bortom den stora rondellen i Chiswick beordrade Hultén att Heath skulle stanna bilen.

”Jag hade plockat fram vapnet ur byxorna och när mannen rörde sig råkade ett skott gå av,” var Hulténs mycket svaga försvar i rätten. Troligast är att han istället iskallt sköt den ovetande och aningslösa chauffören. Beordrade därefter Jones att söka igenom mannens fickor samt körde vidare med den döende Heath mot staden Staines, där kroppen dumpades i ett dike. Nästa dag återfanns Heaths döda kropp och ett stort spaningspådrag drogs igång.

Hultén och Jones verkade dock inte lida av några som helst samvetskval utan ägnade tiden åt bio och besök på hundkapplöpningarna i White City!
Det ungdomliga övermodet – eller om det var ren dumhet – gjorde dock att Hultén fortsatte att använda sig av mordbilen, en grå Ford V8 av salongsmodell. Trots att bilnumret, RD 8955, förstås nu var högvilt hos Londonpolisen.

“The Cleft Chin murder”
Måndagen den 9 oktober obeserverade också en polisman bilen parkerad vid Fulham Palace Road och några timmar senare greps Hultén när han kom ut ur ett hus och satte sig i forden. Hultén, som inledningsvis togs för en amerikansk officer, använde sig av samma namn som han gjort när han presenterade sig för Jones, nämligen ”Ricky Allen.” Han nekade också till alla anklagelser och menade att han bara ”hittat” bilen och alls inte var inblandad i något mord.

Myndigheterna ställdes nu inför ett problem. I linje med det avtal som fanns mellan Storbritannien och USA, gällande de amerikanska trupperna i landet, kunde man inte utan vidare väcka åtal mot ”Ricky Allen” som snart visade sig heta Karl Gustav Hultén.

Förhören togs över av löjtnant Robert Earl de Mott från den amerikanska militärpolisen. Snart kom dock klartecken från de amerikanska myndigheterna att Hultén kunde åtalas enligt brittisk lag. Hultén pekade också ut var Elizabeth Jones bodde och polisen grep henne. Hon verkade först inte alls vara inblandad och släpptes men träffade en kväll en bekant på gatan, en reservofficer vid namn Henry Kimberly.

”Du ser blek ut,” menade han och fick till svar att hon suttit i förhör angående det omskrivna, men ouppklarade, taximordet.
”Om du hade sett någon göra det jag har, hade inte du heller kunnat sova på natten,” förklarade hon.

Kimberly anade snart att Jones inte berättat allt utan gick till polisen för att berätta om deras samtal. Jones kallades till nya förhör och snart rullades mordnattens alla detaljer upp av utredarna.

Trots att de pågick ett brinnande krig och tyskarnas desperata V 1-bomber föll över London, fick rättsfallet mycket stor uppmärksamhet. Till och med ansedda The Times talade om fallet som ”The Cleft Chin murder.” Detta eftersom mord offret Heath hade en så kallad kluven haka, ”cleft chin.” Den 16 januari 1945 stod de åtalade inför rätta i Old Bailey. Köerna var långa till sessionssalen och i denna trängdes bland annat amerikanska officerare, Jones föräldrar och ett stort pressuppbåd.

Hängdes i Pentonville-fängelset
Rättegången i Old Bailey var också unik så till vida att en kvinnlig försvarsadvokat för första gången i Storbritanninen talade direkt för en klient. Mrs Lloyd Lane försvarade Elizabeth Jones och dessutom tilläts den åtalade kvinnan att uppträda inför rätten utan hatt eller någon annan huvudbonad! Även detta en stor nyhet i dåtidens konservativa England. Jones försvarare gick helt på linjen att hon stått i beroendeställning och varit rädd för Hultén. Svensk-amerikanens försvar byggde på att det hela visserligen rört sig om ett tänkt rån, men att skottet sedan avlossats genom en olyckshändelse.

Men när Hultén, klädd i sin militäruniform under sitt vittnesmål talade om att pistolen bara ”råkat hoppa ut ur bältet och i handen” samt att han inte förstod åklagarens frågan när denne undrade varför han inte brydde sig om mannens tillstånd efter ”vådaskottet” var han förstås chanslös inför juryn. Dessutom ändrade han flera av vittnesmålen från förhören med både den brittiska polisen och löjtnant de Mott. Något som i än högre grad framställde honom som en utstuderad lögnare.
Klockan kvart i tre den 23 januari 1945 lämnade juryn sin plats i sessionssalen och halv fem var man tillbaka med utslaget mot de åtalade: Skyldiga! Det självklara straffet var hängning och alla överklaganden avslogs. Avrättningarna skulle ske den 8 mars, exakt 23 veckor efter mordet.

Det fanns gott om insändare i tidningarna från mer eller mindre kända personer vilka talade för benådning. Men främst lade man märket till författaren George Bernhard Shaw som i ett inlägg i The Times den 5 mars menade att avrättningen av den 18-åriga Elizabeth Jones – borde genomföras! ”Vi har inte möjlighet att förändra en sådan karaktär och då måste hon avrättas,” menade den åldrande författaren.

Inlägget i tidningen imponerade tydligen inte på myndigheterna för dagen därpå, den 6 mars, kom beskedet att Jones hade benådats. Hon frigavs sedan villkorligt från sitt fängelsestraff 1954. För Karl Gustav Hulten fanns dock ingen nåd att få, trots att han pläderat ”icke skyldig” och dessutom tidigare varit ostraffad.
Den 8 mars hängdes han i Pentonvillefängelset, fem dagar efter sin 23:e födelsedag. Vädjanden in i det sista, bland annat från hans amerikanska fru och andra personer i USA, klingade ohörda.

PLATSER: Rondellen vid Chiswick är nu en komplicerad trafikplats där motorvägen M4 ansluter och inte mycket finns kvar av 40-talets rondell. (tunnelbanestation: Gunnersbury) Lite mer miljö finns kvar kring Hammersmith Broadway (tunnelbanestation: Hammersmith) där mycket av förspelet till dramat kring Hulten och Jones utspelade sig. Elizabeth Jones bodde i ett hyresrum på 311 King Street i Hammersmith. Hultén greps vid den efterspanande bilen när denna stod parkerad på Lurgan Avenue.

FAKTA: Hultén & Jones-dramat gav vissa tvivelaktiga, kommersiella möjligheter. Ford-taxin, i vilken mordet utförts, ställdes i september 1945 ut i Somerset där intresserade fick betala 6 pence för att ta en närmare titt på den.
Violet Hodge, en av de överfallna flickorna, berättade också flera gånger om dagen – mot ersättning – sin berättelse om hur hon blev överfallen, rånad och lämnad att dö!

Klockan kvart över tio på kvällen den 14 juni 1915 steg polisinspektören Thomas Duggan och hans kollega en polissergeant Askew upp för trappan till det lilla pensionatet på 23 Upper Park Road i stadsdelen Hampstead. Ett pensionat, i ett typiskt londonhus beläget alldeles i närheten av Belsize Parks tunnelbanestation, som drevs av systrarna Flora och Eliza Milligan. Just när detektiverna frågat om en mister Melin fanns inne kom denne man in på pensionatet och en stund senare var svensken, 49–årige Ernst Waldemar Melin förd till Hampsteads polisstation misstänkt för spionage åt det tyska riket. Mindre än tre månader senare avrättades han som ende svensk i historien i Towern, dömd för spionage.

Berättelsen om Melin är en både tragisk och bortglömd historia som inte väckte mycket uppmärksamhet i svensk media eller på officiellt håll under första världskriget. Dock innehåller den för sin tid klassiska spioningredisenser som mystiska brev, hemliga koder och osynligt bläck.

Melin var, sedd i historiens ljus, en ganska olycklig person som gav sig in i något som han absolut inte klarade av och ett äventyr som istället kom att kosta honom livet.

“En något äventyrlig läggning”
I Svenskt Biografiskt lexikon står det om Ernst Waldemars son Douglas, som kom att bli en duglig yrkesofficer och framgångsrik upptäcktsresande, att denne uppfostrades hos farföräldrarna ”på grund av att fadern hade en något äventyrlig läggning.” Alltså så äventyrlig att det slutade framför en militär exekutionspluton i Towern, när Douglas bara var tio år! Annars verkade Ernst Waldemar, liksom sin fem år yngre broder, Olof Werling Melin ha en komfortablet utstakad karriär och framtid i det sena 1800-talets Sverige.

Fadern, Olof Melin var en på många sätt aktad man i Göteborg och bland annat ägare till Ångfartygsrederiet Thule som hade flera båtar i trafik på England. Dessutom hade han suttit i riksdagens båda kamrar under mer än 30 år. 70 år gammal flyttade dock Olof Melin och hans hustru Beata Carolina Weling till Djursholm och levede under sina sista år på Engelbrektsgatan i Stockholm. En märklighet var också att Ernst Waldemar inlät sig i något så speciellt som spioneri och detta mot just England eftersom brodern Olof Werling i Sverige kom att gå långt i sin militära bana och dessutom tillbringade hela 12 år, från 1893, i engelska Bournemouth där han verkade som sjukgymnast. Broderns främsta avtryck i historien har dock kommit på ett helt annat område, nämligen stenografins. Olof Werling, som levde ända till 1940, framlade nämligen ett eget stenografisystem som fått namnet, Det melinska systemet.

Kom till London första gången 1887
Mindre lyckad karriär fick alltså brodern Ernst Waldemar som i juni 1887 kom till London där han stannade i ett år innan han åkte tillbaka till Göteborg för att arbeta i Thulebolaget. Han beskrevs också länge som en hårt arbetande och långt ifrån talanglös affärsman. Han gifte sig med Anna Levisson och paret fick sonen Douglas som föddes 1895. Olof Melins företag, Olof Melin & son, bildades 1891 och i detta arbetade Ernst Waldemar, men 1905 upphörde verksamheten och föräldrarna lämnade Göteborg. Då hade det redan börjat gå snett för Ernst Waldemar som alltmer började missbruka alkohol och andra droger. 1906 var också den då 40-årige Ernst Waldemars hälsa vacklande och han tillbringade en tid på olika kurorter för att återvinna sin styrka och komma över drogberoendet. Pengar bistod nu fadern Olof med och 1909 och 10 tillbringade Ernst Waldemar i Paris och London.

Olof Melin hade inflytelserika vänner och Ernst Waldemar fick slutligen chansen till en nystart i den då ryska hamnstaden Nikolajev, belägen i Ukraina, just vid ett flodinflöde till Svarta havet. Där fick svensken en anställning på ett skeppsmäklarkontor och sysslade främst med export av spannmål. 1914 bröt första världskriget ut, en händelse som kom att bli ödesdiger för Ernst Waldemar. Alla skeppskontor i staden stängdes och när svensken förlorat sitt jobb åkte han till Stockholm och till sin far, den 81-årige Olof. I Stockholm stannade han bara två dagar innan han for vidare till Hamburg för att där försöka återknyta en del gamla kontakter och skaffa ett nytt jobb.

Det visade sig dock hopplöst och Ernst Waldemar förstod snart att han inte kunde klara sig på den lilla lön som han fortfarande fick från anställningen i Nikolajev. Dessutom hade fadern genom brev gjort klart för honom att det inte blev mer pengar från Stockholm.

Hittade ett pensionat i Hampstead
I Hamburg hade dock Ernst Waldemar åtminstone en vän, en svensk kommissonär, Gerdes. Denne bjöd på lunch, varvid ett antal tyskar också deltog och i samband med måltiden erbjöds svensken att åka till London och ta reda på vad han kunde om britternas flott- och arméenheter. Efter ett dygns tvekan bestämde sig den ekonomiskt hårt ansatte svensken att bli tysk spion. Melin åkte till Antwerpen där han träffade en tysk agent, Dierks och ett par tyska militärer, en kapten med det svenskklingande namnet Larsson som var specialist på flottan och en arméofficer, Schnitzer.
Med en Baedeker reseguide över Storbritanninen, en speciell kod och 30 pund åkte Melin från Rotterdam till Tilbury med en av Batavierlinjens båtar i början av januari 1915.

Efter en natt på hotell hittade han genom en annons i Daily Telegraph pensionatet i Hampstead för 25 shilling i veckan – exklusive lunch!. Visserligen en bit utanför London city men ändå på bekvämt avstånd till tunnelbanan och dess Northern Line.

På fröknarna Milligans pensionat blev snart Melin sedd som en lättsam och trivsam gäst, med sena vanor både på morgnar och kvällar. Generöst bjöd han de andra boende där på cigaretter och godsaker. En kuriositet som gästerna och fröknarna la märket till var att han ofta pratade om att han använde citronjuice till att badda ansiktet med efter rakningen. Bra för hyn, menade Melin.

Under sina två första veckor i London rapporterade han till sina tyska kontaktmän vilka uniformer och fartygsnamn på flottisternas mössor som han träffade på, samt platserna på de sökarljus som fanns utposterade i London och det faktum att tyska luftskepp, så kallade zeppelinare hade flugit över staden.

Misstänk spioncentral i Haag
Efter ett mellanspel i Antwerpen åkte han tillbaka till London den 26 februari och med denna datum medgav också Melin att han skickat tidningar med ”oskyldiga” rapporter om sjömän som han såg på olika platser.

Den brittiska säkerhetstjänsten hade dock blivit misstänksam mot svensken, inte minst eftersom Melin korresponderade med en tysk, Dierks och dennes ”exportfirma”. Dierks, som Melin kände som Saundersen, hade kontor på 166 Loosduinschekade i Haag och detta kontor var en misstänkt spioncentral i Holland som säkerhetstjänsten höll ett vakande öga på. Med månatlig regelbundenhet fick Melin 50 pundsutbetalningar från adressen i Holland,

Den brittiska postcensuren hade från krigsutbrottet byggts upp till att omfatta mängder med brev och paket och vid krigsslutet 1918 var 4000 personer sysselsatta med att kontrollera 375 000 brev per dag.

Under våren 1915 kom två paket adresserade till Melin på Upper Park Road och dessa var avsända i Tilbury och Gravesend. I paketen hittades några vad det verkade harmlösa brev från något som utgav sig att vara en brorsdotter till Melin vid namn Kate. När breven studerades med specialutrustning stod det klart att det det fanns meddelanden skrivna på tyska och engelska mellan raderna med osynlig skrift.

”Tysk ubåt 29” var skrivet mellan raderna i det ena brevet och när den osynliga skriften framträdde på det andra fanns ett längre meddelande på tyska: ”Med tanke på tillkännagvinadet av torpederingen av The Goliath frågar sig Daily Mail om fartyget torpederades av egna jagare på samma sätt som tre engelska fartyg sänktes tre dagar tidigare. Är detta sant och vilka skepp har förstörts?”

I det andra paketet hittades ett meddelande på engelska: ”Följande fartyg sägs ha sjunkit: Royal Oak, Marlborough, Majestic, Odeon, Clic. Även Revenge har satts på grund öster om Portsmouth. Försök bekräfta om tyska utbåten U12, eller någon annan, har tagits av engelsmännen.”

Juice för hudens skulle efter rakning
Nu ansågs läget så allvarligt att ett polisingripande mot Melin var nödvändigt och Duggan och Askew skickades till Hampstead.

Ernst Waldemar Melin ställde sig inledningsvis helt oförstående och uppträdde aggresivt när poliserna ville undersöka hans rum. Men efterhand lugnade han ner sig och på spiselhyllan i rummet hittades en liten flaska med lemonjuice. Dessutom pennspetsar, Baedeker-guiden, en liten anteckningsbok och ordböcker på tyskan, franska, engelska och svenska. I Baedekerguiden var vissa orter som Glasgow, Harwich, Portsmouth, Leith, Plymouth och Grimsby förprickade medan hotel i Portsmouth, Plymouth och Hull var understrykna. Dagen efter gripandet, den 15 juni, fördes Melin till Scotland Yard och uppgav under förhören att juicen användes som ansiktsvatten efter rakningen men hade svårare att förklara varför en av pennspetsarna bar spår av samma juice. Inledningsvis nekade Melin till att ha något med spioneri för tysk räkning att göra. Snart började dock Melin göra allt fler medgivanden.

Domare var generalmajor Lord Cheylesmore och åklagaren, A H Bodkin hade inte svårt att övertyga rätten om Melins skuld. Totalt framlades fem åtalspunkter beträffande olika spionaktiviteter. George Elliott som var Melins advokat satsade på ett försvar där svenskens inkompetens när det gällde militära kunskaper framhölls och Melin förklarade sig oskyldig till anklagelserna.

En mönsterfånge fram till avrättningen
Faktum är också att Melin i historiens ljus framstår som en misslyckad spion och hans ”krigsinsatser” på tysk sida snarast var produkten av ett akut och desperat penningsbehov.

Den 8 september avkunnades dödsdomen för spionage och han fördes till The Casemates, en bombsäker byggnad, i Towern. Denna Londonfästning vid Themsen som börjat byggas redan 1078 av Vilhelm Erövraren och som genom seklerna hade fungerat som fängelse och avrättningsplats åt ”statens fiender” på alla plan.

Totalt kom tio tyska spioner, inklusive Ernst Waldemar Melin, under första världskriget att avrättas där och ytterligare en under andra världskriget. Dessutom satt Rudolf Hess under några månader fånge där efter sin misslyckade fredsflygning till Skottland.

Det berättas att Ernst Waldemar Melin under sina tre veckor i Towern uppträdde som en mönsterfånge och gentleman. När han på morgonen den 10 september strax före klockan 6 fördes till den på den tiden öppna miniskjutbana mellan Martin Towers och Constable Towers, hade han skakat hand med sina vakter och tackat för deras vänlighet.

Klockan 6 ställde några skyttar från det skottska gardet upp framför Melin som bundits fast vid den stol där de dödsdömda sattes. Och med ett absolut lugn mötte Ernst Waldemar Melin döden för en sak som han med säkerhet aldrig hade trott på!

[Towern]
Londons äldsta samling av byggnader och dess första stora och fortfarande mest attrkativa turistattraktion har en historia tillbaka till 1078 när Vilhelm Erövraren byggde en mindre träborg vid nuvarande White Tower. Detta på en helig plats kallad Bryn Gwyn, där kråkguden Bran ansågs ha blivit begravd. Towern har genom åren tjänat som palats, fängelse, skattkammare, befästning, observatorium och djurpark!

Så brittiskt, så engelsk och så speciellt som dryck! Hört talas om drycken Pimm’s? Nej, det är knappast troligt eftersom det är en av de mest lokala aperitifer i världen – ändå är Pimm’s en klassisk storsäljare med egna utskänkningsstånd i samband med storevenemang som Wimbledon-tennisen, Royal Ascot-galoppen och trädgårdsarrangemanget, Chelsea Flower Show.

Ingen vet med säkerhet när James Pimm skapade sin märkliga dryck men säkert är att denne man tog över Hogshead Tavern nära Bank of England i Londons City 1823. Pimm gjorde om värdshuset till Pimm’s ostronbar. Där skapade han också sin egen drink på ett recept bestående av örter, kryddor och en bas av gin. Ursprungligen såldes den i glas och kärl över disken i ostronbaren men 1859 började han också tappa den på halvlitersbuteljer vilka såldes för 3 shillings. 1865 sålde James Pimm sin rörelse till Frederick Sawyers som allt mer började kommersialisera drycken vilken snart blev en jättesuccé vid större, publika arrangemang. 1880 var det Horatio Davies, senare borgmästare i London, som tog över tillverkningen och dessutom började göra variationer på Pimm’s.

1912 registrerades namnet Pimm’s No 1 Cup. Senare utvecklades ytterligare fem variationer, nummer 2 till 6 med baser bestående av whiskey, konjak, rom, rågwiskey och vodka. Idag är det bara ettan som säljs men även Pimm’s No 6 – den med vodka – har börjat sälja och rönt ett ökat intresse.

Idag tillverkas Pimm’s i Laindon, Essex och den största marknaden är förutom Storbritannien även USA, Frankrike och Asien.

Ginbasen i Pimm’s No 1 är alltså ett gammalt 1800-tals Booth’s London Gin-recept med torr eftersmak. Extrakt innehållande olika örter, frukter, mineralvatten och någon hemlig likör tillsätts sedan ginbasen.

Hösten 2000 gjorde en grupp vetenskapsmän vid Londons universitet en ”renlighetsanlys” av ett antal säten från en tunnelbanevagn på Central Line. Detta för att analysera vad som fanns i och på sätena trots att London Transport säger att dessa görs rena regelbundet.

Det här är vad sätena dolde:

• Fyra typer av hår från människa, mus, råtta och hund
• Sju typer av insekter; mest flugor och mestdels levande!
• Rester av spyor från nio olika människor
• Urinrester från minst fyra olika människor
• Avföring från människa
• Avföring från gnagare
• Mänsklig sperma

Och när sätena monterades isär hittade man:

• Resterna av sex möss och två stora råttor
• En tidigare okänd svampart!

Så se upp var du sätter dig på tunnelbanan!

Fotnot: Detta är en text som tidigare publicerats på www.mindthegap.se.

Förmodligen är det bara i England som en katt skulle kunna erhålla titeln “chefsråttfångare” med lön från parlamentet. Eller att en riksdagsledamot skulle kräva svar i kammaren om vad som hänt denna katt. När den eleganta, svartvita kattflickan Sybil förra hösten gjorde entré på Downing Street i London var glädjen stor i detta djurälskande land. Under tio års tid, eller så länge som Tony Blair och hustrun Cherie fanns i premiärministerbostaden, hade denna varit kattlös. Ett unikum som inte hänt sedan 1900-talets början.
Berättelsen om den engelska chief mousern, alltså en statlig chefsråttfångare, lär kunna spåras tillbaka till Henrik VIII:s 1500-tal men det var först för 400 år senare som det blev någon officiell prägel på det hela och detta under inrikesministeriets domäner.
Redan 1924 hade dåvarande premiärministern, Ramsay MacDonald en katt i bostaden som kallades Treasury Bill. Först i juni 1929 bestämde man sig dock för att anslå en penny per dag av allmänna medel för som det hette i officiella protokoll, ”införskaffande av en duglig katt”.

Premiärkatten som skulle hålla efter skadedjuren på Downing Street kallades Peter
och kom att verka i 17 år och under fem premiärministrar. Redan 1932 hade Peter visat sig så effektiv att ”lönen” höjdes till en shilling och 6 pence i veckan.
När Winston Churchill flyttade in 1940 hade han med sig sin egen rödaktiga Nelson
medan företrädaren Neville Chamberlain kelat med sin Munich Mouser. Churchill berömde förövrigt Nelson för att göra en krigsinsats genom att i spartider fungera som en ”levande varmvattenflaska” åt premiärministern. Peter pensionerades 1946 men hans efterträdare, kallad Peter II, gick ett olyckligt slut till mötes när han blev överkörd ute på Whitehall 1948.

Efter ytterligare två trotjänare, ännu en Peter och en Peta, på ”tjänsten” kom en verklig klassisker 1970 när Wilberforce tog över och under sina 17 år hann tjäna fyra olika premiärminstrar.
Efter ett bejublat TV-framträdande 1958 när den tredje Peter var i tjänst ville en beundrare skänka ett nytt halsband till katten men fick ett artigt svar att ”eftersom Peter är en etablerad statstjänsteman får han inte ta emot gåvor.”
1989 flyttade den kanske mest berömda katten av alla, Humphrey, in på Downing Street där Margaret Thatcher fortfarande huserade och den 18-årige föregångaren Wilberforce just dött. Humphrey blev en klassisker och en nationell angelägenhet. Thatcher var så förtjust i dennes effektivitet som musjägare att hon trots erkänd motviljan mot offentliga utgifter gärna gick med på kattlönen vilken nu stigit till 100 pund per år. De saneringsfirmor som annars anlitades till Downing Street tog nämligen 40 gånger så mycket betalt!
1997, när John Major förlorade valet mot Tony Blair, var dock Humphreys tid på Downing Street ute. In flyttade paret Blair och ut åkte katten. Nu kom dock ryktet i svang att Humphrey hade ”fått somna in” och till slut ställde en konservativ ledamot i parlamentet frågan om Humphrey egentligen levde. Pressen skickades därefter till en adress i södra London där katten visade sig ha pensionerats i högsta välmåga och sedan avled först 2006.

Nu är dock lugnet återställt på Downing Street. Efter tio år utan någon chief mouser flyttade, i september 2007, den svartvita Sybil, som fått namn efter Basil Fawltys fru i TV-serien ”Pang i bygget”, från Edinburg i Skottland. På adressen nummer 10 bor finansministern, Alistair Darlings familj medan premiärminster Gordon Brown har sin bostad i nummer 11 – men sitt kontor på nummer 10. Sybil får dock, enligt Gordon Brown och hustrun Sarah; ” gärna röra sig mellan bägge våningarna”.

Fotnot: Detta är en text som tidigare publicerats på www.mindthegap.se.