Ligaspelet i Engelsk fotboll tänker du säkert nu, och förvisso har du rätt, men inte det jag tänker på. Det som börjar är min återgång till ständigt missförstådd och ifrågasatt fotbollsnörd. Från mitten på maj till månadsskiftet juli/augusti tror jag omgivningen tar mig för en ganska normal snubbe (de säger i alla fall inget som får mig att ifrågasätta det antagandet), men resten av året är jag tydligen en paria likt de kastlösa i Indien.

Jag börjar tröttna på att bli ifrågasatt för mitt fotbollsintresse, inte ifrågasätter jag andras hobbys och intressen (så länge jag tvingas dela dem mot min vilja vill säga) så varför ska alla ha en åsikt gällande mig? Jag respekterar ju folks håkkyintresse även om jag inte förstår det!

För några år sedan skickade jag ut ett email till en del vänner där jag vänligt men bestämt förklarade att jag inte kunde närvara på bröllop, födelsedagskalas, dop med mera enligt bifogad datumlista (alla Fulhams speldatum för den säsongen). De flesta (fotbollsintresserade) manliga som fick detta såg humorn i det hela (trots allvaret) men den del av mottagarna som ser bättre ut än oss andra i kjol gick ju ”bananas”. ”Hur kan man vara så okänslig”, ”Fattar du inte att bröllop är det viktigaste som finns”, ”Vi andra kan ju inte dansa efter din pipa” och så vidare som i en ändlös överstegsfint av Christiano Ronaldo (ni vet de där som sprattlar men aldrig går framåt).

Svaren jag ville ge löd: ”Jag okänslig? Jag la ju bara upp lite ground rules”, ”Njae, bröllop är inte det viktigaste som finns, även om det brukar tillhöra en sjujävulens fest”, ”Det har jag heller inte bett om, tyckte däremot jag var lite omtänksam som förklarade att jag inte skulle vara tillgänglig vissa datum så ni kunde planera in evenemang som min närvaro är önskvärd på i god tid”. Tur kanske att jag bet mig i läppen den gången och låtsades ge ett tyst medgivande.

Nu är det dock dags igen för månader av;

Jag: ”Nja, jag kan nog inte komma då.”

X: ”Vaddå då, vad är det som är så viktigt som du inte kan flytta på med två månaders varsel?”

Jag; ”Ehumm, jo det är ju derby mot QP-haha den dagen!” (Lägger huvudet på sned och hoppas på förståelse)

X: ”Vaddåförnågotsaru?” (möter mig med en blick som tyder på total oförståelse)

Jag: ”Eh, Fulham spelar match mot sina lokalrivaler”

X: ”Du och din jävla fotboll. Kan du inte missa en match?!” (det är formulerat som en fråga men tonläget säger annat)

Jag: ”Jo, det gör jag ju ibland förvisso, men den här matchen är något alldeles extra”

X: ”Det säger du om alla matcher ju”

Jag: (Inom mig skriker jag, MEN DE ÄR JU DET) ”Jo men…”

X: ”Hur jävla kul tror du att det är när du prioriterar bort dina vänner hela tiden?”

Jag: ”..men det gör jag väl inte alls? Jag försöker ju bara se till att både kunna göra saker med mina vänner OCH se den fotboll jag vill.”

X: ”Men det är ju alltid vi som får rätta oss efter din fotboll hela tiden”

Jag: (Överväger att förklara att fotboll spelas i realtid och ska avnjutas ”där och då” men inser att det vore som att bjuda en alkis på ett glas Ardbeg Supernova. Det skulle gå, men inte uppskattas på rätt sätt).  ”Jag ska göra mitt yttersta för att kunna delta” (jag vet ju dock att jag inte kommer dyka upp förrän framåt kvällen när matchen är färdigspelad. Har vi losat så lär jag kanske inte vara så önskvärd som gäst dock)

X: ”Å vad bra, mer kan vi ju inte begära” (Å jo, det är ju precis det ni gör)

Nåja, jag antar att jag har det ganska bra ur det perspektivet att jag i dagsläget lever singel och säkert har färre kontroverser kring fotbollen än ni därute som lever i tvåsamhet. Oavsett vilket; Nu börjar det! Både ligaspelet OCH reltaionskontroverserna!

Game ON!

Hösten 1971. Strålande sol över rödgula träd. Det finns redan lite bett i kylan och sommarens minnen håller på att klinga bort. Besöket i Brighton finns bara kvar i form av bilder uppklistrade i ett fotoalbum, åtminstone de ögonblick som mamma och pappa kan tänkas acceptera eller i värsta fall tolerera.

Sensommaren har fördrivits med fruktlösa försök att imponera på omgivningen. Jag har spelat Kinks på min portabla Philips så att till och med min lillasyster kan Lola och Waterloo Sunset hjälpligt. Jag har plågat min engelskafröken med det jag uppfattar vara genuin engleska. De andra i klassen uttalar ”my” som ”maj” – jag framhärdar i att säga ”mý” med hårt y-ljud. Jag jobbar hårt på att vara så engelsk som möjligt.

Det är alltså lördag i en annan tid, i ett annat liv. Jag är ensam hemma och allt som jag uppfattar vara vuxet ligger inom räckhåll. Vuxet är till exempel att dricka mellanöl och titta på Tipsextra. Och sådant kan man inte göra i mamma och pappas vardagsrum som ju är ett utrymme för Hyland, TV-mackor och TV-kannor med kokkaffe från Gevalia. Jag släpar in TV:n i mitt eget rum som lämpar sig bättre för ändamålet. Det mesta i rummet går i brunt och orange. Mamma har inrett enligt tidens mode och till och med skaffat kuddar med vars hjälp jag kan förvandla sängen till en soffa. Jag förbereder mig för matchen genom att gå igenom mitt hemliga förråd av tillbehör, varsamt sparade just för tillfällen som detta. Två Double Diamond på burk. En liten påse Walkers Crisps, Salt and Vinegar. En öppnad burk Marmite. Det är det hela. Detta vill jag avnjuta i ensamt majestät och jag brer mackor med Marmite, dricker öl och smäller i mig Crisps liggande där i sängen i väntan på att Tipsextra skall börja.

Sommaren 1983. Hällregn. Stranden i Aberystwyth är tom och de pensionärer som dagen innan kört ned till vattenbrynet, klivit ur sin trehjuliga bil, fällt upp solstolar och parasoll för att sedan ta av strumpor och skor men aldrig tweedkavaj, väst och skjorta har retirerat in på den pub som finns ute på piren.

Jag och min sambo funderar på hur vi skall fira min födelsedag och vi gör det på samma pub som pensionärerna. Min sambos mor är bosatt i Wales sedan några år tillbaka och kan koderna bättre än jag. ”Not the Public Bar, go to the Lounge”. ”Order just half-pints even if you’ve decided to get pissed”. ”You’re a lady you know…”. Hennes mors nya make har klarat ut vad som gäller.

Så där sitter vi med pensionärerna som är genuint brittiskt rara och talar om smått och stort ända till en storvuxen och lätt påstruken man i förbigående frågar om jag gillar engelsk fotboll.

- Leeds, säger jag, jag gillar Leeds.

Han tittar på mig med ett mycket mixat ansiktsuttryck. Han är lite glad, lite skeptisk och liksom lite prövande. Så bestämmer han sig för att se ut som en Mastiff på dåligt humör och säger:

- Alla jävlar säger Leeds, särskilt alla jävla TV-fans som hurrar och jublar, men som aldrig kan räkna upp mer än två spelare i laget… och de kan inget om det gamla stora Leeds. TV-fans, fy fan.

- Sprake, Reaney, Cooper, Bremner, Charlton, Hunter, Lorimer, Clarke, Jones, Giles, Gray and sub Madeley, säger jag utan att titta upp från min öl.

- Jesus. Förlåt. Vad vill du ha att dricka?

Mastiffen som hette Julian skickade julkort ända fram till sin död 2006. I hans kista lade hans fru en miniatyr av den Billy Bremner-staty som står utanför Elland Road.

Sommaren 1999. Tryckande hetta. London kokar och asfalten släpper ifrån sig oljigt vatten och känns mjuk när vi går nerför Haymarket. Det jag och min son som just fyllt fem och som just i detta ögonblick är världens bästa resesällskap. Öppna ögon, inga pladdriga frågor, bara ett koncentrerat intag av alla främmande ljud, dofter och bilder. Dagen innan har vi varit i en sportaffär och köpt den utlovade fotbollströjan. Abbe har aldrig förstått storheten hos Leeds och väljer West Hams bortatröja med nummer 5 på ryggen. Inte för Rio Ferdinands skull utan för att han är just fem.

Jag oroar mig en aning för vilka reaktioner valet av tröja skall väcka hos de goda vänner vi skall besöka senare på kvällen. Den familjen är så hårt Spurs som det överhuvudtaget går att vara och hur gullig och rar Abbe än är så kommer han dyka upp i fiendens uniform. Jag hoppas nästan att han skall spilla glass på tröjan så att allt löser sig av sig själv men när det är dags att åka ut till Uxbridge är tröjan ren och fin.

Vi sitter på tåget som står still en bra stund vid Green Park. Precis när dörrarna stängts stannar några killar i tolvårsåldern vid fönstret där vi sitter. De pekar på Abbe och hans tröja, buar och klämmer ur sig några ”wanker”. Men Abbe slår tillbaka. Han knyter sin lilla hand och håller, inte utan möda, upp ett ensamt långfinger mot gossarna. Han går på dagis i Rudviken och uppenbarligen lär de sig ett och annat där. Jag låtsas inte se och hoppas att jag sett fel.

Han borde vara Leeds, den pojken

Lars Lindblad

Ännu en nyårsafton. Raketer i skyn. Mer bubbel i glasen och kanske hummer på bordet.

The Noughties, Michael Jackson, iPhone, tsunami, September 11, “war on terrorism”, Euro, George W Bush, IT-bubblan, svininfluensan, Barack Obama, juli-attentaten mot London, finanskris, miljökris och Windows Vista sammanfatta årtiondet på sitt sätt.

Nyårsafton 2009 innebär att 2000-talets första årtionde är slut. Det är hög tid för lite begrundan och eftertänksamhet.

Anglofil.se minns Millenniets första staplande steg på de engelska fotbollsplanerna.

Leeds United gick in i det nya årtusendet som serieledare i Premier League med en poäng till godo på Manchester United. De röda jävlarna skulle dock visa sig vara i en klass för sig och vann till slut ligan med 18 poängs marginal till Arsenal. Kevin Phillips i Sunderland, nykomlingarna vilka slutade på sjunde plats, gjorde imponerande 30 mål under säsongen. Roy Keane utsågs till Player of the Year och tackade för sig genom att gå ut och såga den dåliga atmosfären på Old Trafford.

I slutet av januari 2000 avled Blackpool-anfallaren Martin Aldridge av sviterna från en bilolycka. Mer uppmärksammat blev dock legendaren Sir Stanley Matthews död, vid 85 års ålder, en knapp månad senare.

Decenniets första vår bjöd på en del anmärkningsvärda värvningar: Liverpool köpte Emilie Heskey för dåvarande klubbrekordet £11 miljoner från Leicester City, The Foxes ersatte honom med Stan Collymore från Aston Villa (som gjorde hat-trick direkt i debuten) och Derby County lockade tillbaka Georgi Kinkladze till England efter två år i Ajax.

Den 14 maj 2000, på dagen 12 år efter den klassiska FA-cupfinalsegern över Liverpool, åkte Wimbledon ur Premier League efter 14 raka säsonger i högstadivisionen. I maj blev också Chester City nedflyttade till Conference efter 69 års ligafotboll – sämre målskillnad än Carlisle fällde avgörandet.

Manchester City vann sin andra raka uppflyttning när man kvalificerade sig för Premier League, mycket tack vare en målkåt Shaun Goater.

Gillingham vann play-off slutspelet till andradivisionen och nådde därmed den övre halvan av The Football League för första gången i klubbens historia.

Innan säsongen lades till handlingarna vann Chelsea den sista FA-cupfinalen någonsin på gamla Wembley (1-0 mot Aston Villa). Manchester Uniteds beslut att avstå spel i FA-cupen till förmån för VM för klubblag kritiserades kraftigt.

Efter sommarens EM-slutspel i Belgien/Holland, där England misslyckades med att nå kvarten efter en 3-2-förlust mot Rumänien, valde Alan Shearer att tacka nej till framtida landslagsspel.

Vårens roligaste citat bjöd George Best på innan sin död när han beskrev David Beckham:

“He cannot kick with his left foot, he cannot head a ball, he cannot tackle and he doesn’t score many goals. Apart from that he’s all right.”

Så här var ställningen i de fyra divisionerna den 31:a december 1999:

(Inom parantes lagets slutplacering.)

FA PREMIER LEAGUE

44p Leeds United (3)
————–
43p Manchester United (1)
39p Arsenal (2)
38p Sunderland (7)
37p Liverpool (4)
31p Tottenham Hotspur (10)
30p Chelsea (5)
29p Leicester City (8)
28p Everton (13)
27p West Ham United (9)
27p Middlesbrough (12)
26p Aston Villa (6)
24p Coventry City (14)
23p Newcastle United (11)
22p Wimbledon (18)
17p Southampton (15)
17p Bradford City (17)
————–
16p Derby County (16)
14p Watford (20)
09p Sheffield Wednesday (19)

NATIONWIDE LEAGUE DIVISION ONE

51p Manchester City (2)
47p Huddersfield Town (8)
————–
47p Charlton Athletic (1)
46p Ipswich Town (3)
45p Barnsley (4)
40p Stockport County (17)
————–
36p Blackburn Rovers (11)
36p Queens Park Rangers (10)
36p Fulham (9)
35p Wolverhampton Wndrs (7)
35p Tranmere Rovers (13)
34p Norwich City (12)
32p Birmingham City (5)
32p Bolton Wanderers (6)
30p Sheffield United (16)
29p Crystal Palace (15)
28p Nottingham Forest (14)
27p West Bromwich Albion (21)
27p Crewe Alexandra (19)
26p Grimsby Town (20)
23p Port Vale (23)
————–
23p Portsmouth (18)
19p Walsall (22)
18p Swindon Town (24)

NATIONWIDE LEAGUE DIVISION TWO

51p Wigan Athletic (4)
49p Preston North End (1)
————–
47p Bristol Rovers (7)
45p Millwall (5)
43p Burnley (2)
41p Gillingham (3)
————–
39p Notts County (8)
38p Stoke City (6)
37p Brentford (17)
34p AFC Bournemouth (16)
30p Bury (15)
30p Luton Town (13)
29p Wycombe Wanderers (12)
26p Bristol City (9)
25p Oldham Athletic (14)
24p Oxford United (20)
24p Scunthorpe United (23)
23p Cardiff City (21)
22p Wrexham (11)
21p Colchester United (18)
————–
19p Reading (10)
16p Cambridge United (19)
16p Blackpool (22)
14p Chesterfield (24)

NATIONWIDE LEAGUE DIVISION THREE

45p Barnet (6)
44p Rotherham United (2)
44p Swansea City (1)
————–
43p Darlington (4)
39p Hartlepool United (7)
39p Macclesfield Town (13)
38p Northampton Town (3)
————–
37p Halifax Town (18)
36p Rochdale (10)
36p Torquay United (9)
35p Plymouth Argyle (12)
35p Peterborough United (5)
33p Southend United (16)
32p Cheltenham Town (8)
31p Brighton & Hove Albion (11)
30p Hull City (14)
28p Lincoln City (15)
26p Mansfield Town (17)
26p Exeter City (21)
25p York City (20)
22p Shrewsbury Town (22)
19p Carlisle United (23)
17p Leyton Orient (19)
————–
16p Chester City (24)

Hur har årtiondet varit för din klubb? Låt oss ta del av höjdpunkterna så väl som lågvattenmärkena från Millenniets första årtionde!

I ett gammalt nummer av WSC läste jag en gång om en så usel Arsenal-värvning att den till och med blev en fråga för House of Commons. Det var i slutskedet av 30-talet som London-klubben betalade dåtida fantasisumman £14,000 för anfallaren Bryn Jones som inte levde upp till de högt ställda förväntningar ett sådant transferbelopp medförde. ”Dissapointment was mixed with relief when Jones was spared another season by Hitler’s invasion of Poland”, skrev man och visar på att ämnet misslyckade värvningar på intet sätt är nytt bland fotbollssupportrar.

Det tycks oundvikligt och gå ut och ta ett par öl och titta på fotboll utan att ramla in på denna eviga diskussion. Senast var det Robbie Keane-historien som blev startskottet nere på puben. Oavsett om man har sina sympatier i ekonomiskt hårdsatsande Manchester City eller hos hårt ekonomiskt ansträngda Kettering Town kan man relatera till det. Dom finns där som en spottloska i ansiktet på oss supportrar som de facto betalar deras löner.

I egenskap av världens mest penningstinna fotbollsliga – La Liga får ursäkta – har Premier League förstås en uppsjö hårresande exempel och bjuda på, de flesta från mitten av 90-talet och framåt då Sky och ITV började pumpa in stora pengar i fotbollen. Vi vore inte fotbollssupportrar om vi alla delade samma åsikt, så är fallet även med usla fotbollsvärvningar, trots det torde nedan exempel knappast gå att försvara?

Winston Bogarde värvades 2000 till Chelsea från FC Barcelona men backen kom bara att spela sammanlagt nio matcher för klubben under totalt fyra års tid, varav ingen de tre sista åren. Men istället för att söka sig till en ny klubb för att få speltid valde holländaren att sitta ut sitt kontrakt med London-klubben – ett kontrakt värt £40,000 i veckan – och träna med ungdomslaget och spendera lördagarna med att shoppa eller gå på bio.

En annan utländsk spelare behörig under ”what a waste of money”-flaggan torde vara Newcastles £5-miljonersvärvning Marcelino från Mallorca. Skadebenägen – bland annat missade han en hel säsong med en fingerskada… – blev det 15 matcher på tre och ett halvt år för den tidigare spanska landslagsmannen och han torde vara en av många anledningar till The Magpies bekymmersamma ekonomiska läge idag.

Ade Akinbiyi var i början av 2000-talet en av Englands mest hånade spelare. Leicester City värvade anfallaren för £5,5 miljoner, tänkt som ersättare till Emile Heskey, men det slutade med fiasko för både klubb och spelar. Efter sju månader utan mål kallade The Sun honom ”The League’s worst striker” i en rubrik och Leicester-fansen gav honom öknamnet Ade Akinbadbuy. Efter knappt två säsonger skeppades han vidare till Crystal Palace.

Hur var det med Robbie Keane då? När irländaren värvades av Liverpool i juli 2008 efter tjuv-och-rackarspel betalade man £20,3 miljoner för anfallarens tjänster, när transferfönstret öppnade igen i januari köpte Tottenham tillbaka honom för blott £12 miljoner (en summa som uppges kunna stiga till £16 miljoner om ett antal okända kriterier uppfylls). Bara mellanskillnaden överstiger summan av vad ett antal ligaklubbar någonsin sammanlagt betalat i transfersumma. Ändå vidhåller jag att Keane kanske inte riktigt kvalificerar sig på denna lista då han var en gigantisk felvärvning som föll offer för ett spelsystem där han inte passade in. Trots fiasko-stämpeln gjorde Keane fem mål i Liverpool-tröjan och är alltjämnt en av Premier Leagues tio främsta målskyttar genom tiderna.

Scenariot är för övrigt inte helt olikt Chris Sutton-affären som en gång i tiden röstades fram som den värsta transfern i engelsk fotboll. Den dåvarande Blackburn-anfallaren värvades till Stamford Bridge för £10 miljoner av Gianluca Vialli, men efter blott ett Chelsea-mål klev de skotska giganterna Celtic in och räddade hans karriär och köpte loss honom för £6 miljoner. I Glasgow bildade han och Henrik Larsson giftigt anfallspar vilket bland annat renderade i tre vunna ligatitlar.

Fallet Marco Boogers måste också nämnas i detta sammanhang. Holländaren var en dåtida ”videojugge” när han kom till West Ham för i dessa sammanhang blygsamma £750,000 i mitten av 90-talet. I sin andra, och sista, match för klubben blev han något övertänd inbytt mot Manchester United och fick omedelbart rött kort när han sparkade ner Gary Neville. Deprimerad tog han ledigt och åkte hem till Holland. De engelska tabloiderna gjorde en stor sak av att han skulle ha slutat med fotboll och bosatt sig i en husvagn på en campingplats. I själva verket är det en modern fotbollsmyt som bottnar i en felhörning. En journalist ringde till West Ham och försökte få tag i spelaren. På frågan om man bokat flyg hem åt honom svarade en anställd på Upton Park: ”No, if he has gone back to Holland, he’s probably gone by car again”. Nästa dag hade The Suns baksida rubriken: ”Barmy Boogers living in a caravan”. Boogers spelade dock aldrig för West Ham igen utan lånades ut till FC Groningen.

Vilka namn har du på din ”what a waste of money”-lista? Nu vill vi höra dina motiveringar! Och det behöver inte vara några miljonnamn utan går precis lika bra med den enfotade £20,000-värvningen i ditt Conference-gäng.

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.

Hjalmar Söderberg skrev de raderna i “Doktor glas” 1905. Det skulle kunna vara det viktigaste kapitlet, själva essensen, i Emmanuel Adebayors självbiografi. För i matchen mot sin gamla klubb Arsenal bekräftade han – 104 år senare – vad som driver människan.

På något sätt är han allt ihop samtidigt, Emmanuel. Älskad (av Cityfansen, så länge som han inte gör vad han gjorde i Arsenal), fruktad (av alla, så länge som han gör vad han gjorde mot Arsenal), avskydd och föraktad (av de flesta, så länge som han gör vad han gjorde i och mot Arsenal). Han är en briljant spelare. Och han är en idiot. Det är det sistnämnda som den här krönikan handlar om. Den handlar om den största jubelidioten på den här sidan av Joey Barton.

Men jag ska inte moralisera angående Adebayors beteende, det har det gjorts tillräckligt. Jag ska hylla idiotin.

Jag förstår verkligen alla Arsenalfans (det trodde jag aldrig att jag skulle säga, haha) som drevs fullständigt till vansinne av hans 90-meters-rush. Hade en gammal Spursspelare gjort det mot Tottenham hade jag själv gått fullkomligt bananas.

Var firandet respektlöst? Det kan du skriva opp. Men tänk så här: vad vore spelet utan dessa svarta får? Eller så här: vad vore spelare som Adebayor utan den delen av sin personlighet? Svarar ni “bättre” på båda frågor kan ni sluta läsa nu, i så fall får ni inte ut något av den här texten.

Jag – likt de flesta andra – reagerade över rushen. Jag äcklades över att se stämplingen mot Robin van Persie.

Men jag tänkte sen lite till och höll fast vid åsikten att stämplingen var ganska hemsk och att rushen var respektlös… och lite kul. För en neutral åskådare, that is. Inte så att jag som fotbollssupporter inte relatera och sympatisera med dem som nu skyr Adebayor likt pesten. Men kul för att det är aktioner likt den som är enande för fans och viktiga för att hålla temperaturen uppe. För det kan vi väl i alla fall bestämma oss för? Att fotbollen blir ännu lite hetare efter något sånt här? Att mötet på Emirates blir ännu mer laddat efter en avskyvärd doja i fejan och 90 snabbsprungna meter?

- Finns inga ursäkter överhuvudtaget, sa Alan Hansen på Match of the Day.
Jag håller delvis med. Och hoppas att Adebayor och andra kommer att fortsätta med sin idioti – den behövs.

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Om man inte heter Emmanuel Adebayor förstås – då vill man helst bli alltihop på samma gång.

I november 2007 skrev The Football League ett 3-årsavtal med Sky Sports och BBC Sport värt ofattbara 2,8 miljarder kronor. Arrangemanget innebar att TV-jättarna från och med säsongen 2009-10 förutom rättigheterna till 75 direktsända ligamatcher samt play-off också kommer distribuera Ligacupen och Johnstone’s Paint Trophy till tittarna. Merparten av sändningarna fortgår i Sky’s regi medan BBC:s sändningar i huvudsak fokuserar på Ligacupens semifinaler och final, samt att man sänder höjdpunkter från alla ligamatcher på sin webbplats.

Inför säsongen har också TV4 Sport – som drivs separat med TV4 och Expressen som huvudägare – anskaffat rättigheterna till att sända The Championship i Sverige. Viasat Sport satt dessförinnan på ett utgående kontrakt för hela The Football League vilket då även inkluderade ett fåtal matcher från tredje- och fjärdedivisionen.

- En match i veckan är vår ambition under hösten och vintern, säger Jonas Relesjö, presskontakt för kanalens nya satsning, i ett mejl till Anglofil.se.

- Lördagar kl 16 är då vi helst vill sända The Championship.

I vilken utsträckning kanalen kan påverka valet av matcher vill han dock inte avslöja:

- Enskild avtal kan vi inte kommentera men vi har för avsikt att sända ett stort antal matcher lördagar.

Däremot känner vi till att avtalet glädjande nog inkluderar kvalspelet till Premier League.

På lördag sänder man Coventry Citys möte med före detta Premier League-klubben Middlesbrough. I England har Sky Sports till helgen istället valt ut söndagsmatchen Plymouth Argyle-Nottingham Forest.

TV4 Sport väljer alltså att försöka konkurrera med Premier League på den för oss anglofiler klassiska fotbollstiden lördagar kl 16 – trots att de tittarsiffrorna Anglofil.se tagit del av visar att konsumenterna då väljer bort kanalens sändningar.

Lördagen den 15 augusti nådde till exempel ingen av TV4 Sports två Championship-matcher upp i 10,000 tittare då man tävlade med fem direktsända Premier League-matcher på Canal Plus. Bottennotering kom i första halvlek av lördagsmatchen mellan Newcastle United-Reading som sågs av blott 3,000 tittare samtidigt som konkurrenten sände Everton-Arsenal.

Hittills har fem av sju TV4 Sport-matcher sänts lördagar vilket Relesjö bekräftar också är kanalens uttalade ambition. De två matcher som lockat flest TV-tittare i TV4 Sport är West Bromwich-Newcastle United, som sändes lördagen innan Premier League hade premiär, samt Sheffield-derbyt, som sändes en fredagkväll. Den första matchen hade en peak på nästan 50,000 tittare medan The Steel City Derby låg på strax under 30,000. Kanalen uppger att tittarsiffrorna ligger i paritet med den holländska ligan.

Som stor vän av engelsk fotboll, med tillgång till båda kanalerna för att kunna följa båda ligorna, upplever jag det som olyckligt att TV4 Sport valt att till synes konkurrera med Canal Plus – en kanal som dessutom är i TV4-gruppens ägo sedan juni 2008! – istället för att som jag ser det försöka nå ut till så många tittare som möjligt med sin egna genuina produkt.

Det brukar heta att vi konsumenter är de stora vinnarna när två konkurrenter lockar på vår uppmärksamhet. I detta fall känner jag mig dock som något av en förlorare.

Trots att TV4 Sport även sänder fotboll från spanska ligan, holländska ligan, Superettan, Damallsvenskan, Europa League liksom en massa annan sport och TV-program tror jag att man skulle kunna optimera sina Championship-sändningar genom att i möjlig mån välja andra avsparkstider. Då skulle fler välja att utnyttja den lyx som det faktiskt är att kunna följa dessa klassiska fotbollslag i favoritfåtöljen hemmavid.

Sannolikt är TV4:s samarbete med Svenska Spel en starkt bidragande orsak till att man vill sända The Championship på lördagseftermiddagarna. Det är nämligen då Stryktipskupongen avgörs med pling i rutan vilket innebär viktig exponering för spelbolaget hos de tittare som inte har tillgång till betalkanalen Canal Plus.

I Premier League spelas det 380 matcher på en säsong, i The Championship är motsvarande siffra 552 plus kvalspel. Många av de attraktivaste matcherna spelas faktiskt på andra tider än lördagar kl 16. Under förra veckan bjöd exempelvis den engelska andradivisionen på matcher tisdag, onsdag, fredag, lördag och söndag. Kan man inte tänka sig att frångå den klassiska lördagsavsparken hoppas jag att TV4 Sport åtminstone kommer se över möjligheten till att utöka sitt matchutbud från England så fler av oss svårmättade anglofiler kan ta del av kanalens Championship-produktion.

The Championship innehåller denna säsong många klassiska fotbollslag så som Ipswich Town, Newcastle United, QPR, Derby County och Nottingham Forest för bara att nämna några. När Sveriges Television 1969 inledde sina fotbollssändningar från England vann flera av dessa klubbar anhängare vilket gör den engelska andradivisionen oerhört intressant att följa för många. Men väldigt få fotbollsintresserade, likt mig själv, knappar medvetet bort stjärnspäckade Premier League för The Championship när man tvingas till att välja.

Vad tycker du? Lämna gärna en kommentar nedan!

Fotnot: TV4 Sport uppger att den medvetna penetrationen är att 49% av hushållen känner till att dom har kanalen. Enligt en rapport utförd av AGB Nielsen Media Research för år 2008 ligger tittartidsandelen på 1,1% beräknat på Sveriges topp-20 TV-kanaler och innebär att man gått om Eurosport som Sveriges största sportkanal.

Försäsongsmatcherna har börjat och ”silly season” rasar för fullt. Ändå känns det som att något saknas. Ett tomhål att fylla.

Ah, just ja – undertecknad har ju inte levererat sin sammanfattning av föregående säsong ännu.

Men nu är väntan över. Läs, minns, begrunda, såga, hylla… här är den i alla fall: Säsongen 2008/09 i backspegeln!

Säsongens ”hello, is there anyone out there?”: Nya flashiga Darlington Arena rymmer 25,000 åskådare – men klubben hade under tre tusen i snitt. Ser vi till hela öriket kan som vanligt ingen konkurera med skotska Queens Park. Med ett publiksnitt på 733 åskådare blir nationalarenan Hampden Park lätt lite… ödslig.

Säsongens citat 1: “If you can’t pass the ball properly, a bowl of pasta’s not going to make that much difference!” Harry Redknapp efter att ha släppt på Spurs-spelarnas tidigare diet.

Säsongens samma gamla vanliga: Bara fyra av 43 lag i Premier Leagues historia har vunnit ligan. För fjärde raka säsongen slutade samma kvartett topp-4. Men det kunde ha varit värre. Norr om gränsen är det 24 år sedan ett annat lag än Celtic och Rangers fick lyfta pokalen.

Säsongens borta dåliga, hemma aningen mindre dåliga: Supportrarna till West Bromwich fick förutom nedflyttning nöja sig med en enda bortaseger – på nio månader.

Säsongens hemma dåliga, borta aningen mindre dåliga: Bottenkollegan Hull, som gjorde sin första säsong i högstadivisionen, räddade visserligen kontraktet men får ändå priset som ligasystemets sämsta hemmalag. Blott tre poäng på hemmaplan efter den 6 december och totalt en seger på de 21 avslutande ligamatcherna.

Säsongens sämsta tålamod: Bournemouth sparkade managern Billy Bonds efter bara fyra ligamatcher.

Säsongens mest bortkastade pengar: Liverpool. £20 miljoner. Robbie Keane. Övriga kommentarer överflödiga.

Säsongens snabbaste: Steve Sidwell behövde bara 31 sekunder på sig för att ge Villa ledningen mot Everton. Louis Saha tangerade dock den siffran med sex sekunder när han gav Everton ledningen mot Man Utd i FA-cupfinalen i maj.

Säsongens Sir Alex: Sedan skotten tog över rodret på Old Trafford har han inkasserat 25 titlar – och sett 943 managers få sparken.

Säsongens målorgie: Med 84 mål framåt gav uppflyttade Leicester City sina supportrar många anledningar att jubla denna klubbens första och hittills enda säsong i tredjedivisionen. Men faktum är att Liverpool, med färre spelade matcher, hade ett aningen bättre målsnitt.

Säsongens Charles: Insomnia? N’Zogbia? Fråga inte Joe Kinnear!

Säsongens ”det kunde ha blivit så bra”: Liverpool visade mästarklass – men vann ingenting. (Att bryta Chelseas 86 matcher raka hemmasvit resulterar inte i en medalj…)

Säsongens citat 2: “This is the World Footballer of the Year and his performance tonight in terms of his professionalism, his clowning around, was a disgrace to the game of football. I go back to Pele, Maradona, Best, Charlton, Giles, Law, Keane: would you see Keane do that tonight? No way baby! What they saw tonight was an impersonator, a clown, a self-indulgent idiot.” Mediaprofilen och före detta irländska landslagsmannen Eamonn Dunphy om Christian Ronaldo.

Säsongens datum: Den 31:a augusti stänger transferfönstret. Eller? Det fanns frågetecken över huruvida Man Citys värvning av Robinho, likväl grannens värvning av Berbatov, verkligen slutfördes i tid, men money talks.

Säsongens mest tröttsamma: Poängavdragen. Luton, Bournemouth, Rotherham, Darlington och Stockport fick inte en tabellplacering grundad på de sportsliga resultaten. I Lutons fall resulterade poängavdraget i spel i Conference kommande säsong.

Säsongens fuck off: Joe Kinnear, 61 år, gjorde en högljudd comeback som manager, nu för Newcastle. På en presskonferens kallade han flera journalister ”cunt” och svor inte mindre än 52 gånger på sju minuter.

Säsongens judas: Harry Redknapp – igen. Den här gången bytte han Pompey för Tottenham som dessförinnan hade svarat för klubbens sämsta säsongsinledning någonsin.

Säsongens torraste lakan: Är röda och tillhör Manchester United. Overkliga 24 gånger höll de röda djävlarna tätt bakåt.

Säsongens fru: Harry Redknapp’s. Bättre än Darren Bent, ifall vi ska tro på Harry.

Säsongens kryssare: Swansea City svarade för bedriften att spela oavgjort i nästan varannan ligamatch, något som kostade klubben en plats i play-off. Innan årsskiftet spelade Swansea åtta raka utan att varken vinna eller förlora – en match från Southamptons tre år gamla rekord på nio raka oavgjorda matcher.

Säsongens lagkamrater: Andy Griffin och Ricardo Fuller utbytte ”julklappar” med varandra – mitt under pågående match.

Säsongens bad boys: Millwall gick visserligen inte upp till The Championship men lyckades åtminstone befästa sin position som Englands kanske elakaste lag tack vare 98 varningar och 8 utvisningar.

Säsongens stolpe-ut: Division tre-klubben Brighton räddade kontraktet med tre poäng till godo. Kanske hade det gått bättre om man inte haft 26 bollar i stolpen/ribban under säsongen?

Säsongens ”gud finns nog inte”: Shearer blev inte det lyft som alla geordies hoppats på. Nu väntar resor till Scunthorpe och Peterborough.

Säsongens norrman: Fråga Didier Drogba!

Säsongens citat 3: “Don’t even suggest Plymouth is an easy game. Look at it this way. There’s a greyhound going through a field and he sees a rabbit. The rabbit starts running. The greyhound fancies a bit of snap but the rabbit fancies his life. Who runs the hardest? The rabbit, absolutely. That’s been my view on life.” Wolves manager Big Mick McCarthy.

Säsongens trekant: 2005 spelade Charlton, Norwich och Southampton i Premier League. 2009 spelar dom i League One.

Säsongens hemmalag: Liverpool förlorade inte en ligamatch hemma på Anfield. Lite överraskande var det dock Spurs som släppte in minst mål på hemmaplan (10).

Säsongens flytt (eller nåja…): Colchester United spelade sex raka ligamatcher på nybyggda Colchester Community Stadium innan första segern kom. Överlag innebar flytten ingen succé för East Anglia-laget – halvfulla läktare och statistiskt sett ett av League Ones sämsta hemmalag under säsongen.

Säsongens stål: Det första av de så kallade stålderbyna mellan Sheffield Wednesday och United renderade i två utvisningar och 11 varningar.

Säsongens kollaps: Spel i Champions League blev till en sjätteplats för Aston Villa efter en bedrövlig säsongsavslutning. 2-0-segern på Emirates glömmer vi dock inte.

Säsongen manager: Svenskbekante Roy Hodgson har förvandlat Fulham från en nedflyttningskandidat till ett Europa League-lag. Säsongens sjundeplats var klubbens främsta ligaplacering någonsin. Fram till mars månad var Fulham dessutom Premier Leagues starkaste hemmalag.

Säsongens fördomar att besannas: Var det någon Liverpool-spelare som inte fick sitt Merseyside-hem länsat under säsongen?

Säsongens comeback: Burnley spelar i högstadivisionen igen efter 33 år. Nästa säsong alltså.

Säsongens slutresultat: Spurs och Arsenal var först ut redan i oktober i en match som hade nästan allt. I april följde ytterligare två målorgier som hade allt. I Champions League-returen på Stamford Bridge vände Chelsea 0-2 till 3-2 innan Liverpool på nytt tog ledningen bara för att få se Frank Lampard fastställa resultatet till 4-4 i en av turneringens galnaste matcher någonsin. Veckan efter gjorde Andrej Arsjavin fyra mål för Arsenal mot Liverpool. Men på övertid nekade Yossi Benayoun honom att bli matchhjälte. 4-4 och sju mål i den andra halvleken.

Säsongens jojo: Birmingham byter division för fjärde säsongen i rad. I augusti vankas det Premier League-fotboll på St Andrews igen.

Säsongens förlorare: Under 2008/09 vann Tottenham inte en enda match med Gareth Bale på planen. Ja, faktum är att Bale nu har spelat 25 raka Premier League-matcher för Spurs utan vinst!

Säsongens vändning: 0-2 i halvtid mot Spurs blev till seger 5-2 för Man Utd efter 90 spelade.

Säsongen alla får vara med: Det är inte bara storklubbar som Man Utd som roterar i startelvan. Cheltenham använde sig av 51 spelare – nästan fem kompletta startelvor! – under säsongen. Resultatet? Man åkte ur League One.

Säsongens målkåtaste: Ricky Lambert (Bristol Rovers) och Simon Cox (Swindon) svarade båda för imponerande 29 ligamål vardera.

Säsongens målk…, förlåt, ligans målkåtaste: Ryan Giggs har nu gjort mål i varenda upplaga av Premier League sedan starten. Men årets spelare? I rest my case.

Säsongens domarskandal: I matchen mellan Watford-Reading flaggade linjemannen Nigel Bannister för mål istället för hörna och blev för en vecka Englands kanske mest hånade person. Readings manager tyckte å domarteamets vägnar att det var så genant att han erbjöd att spela om matchen, vilket inte FA accepterade.

Säsongens nollor: Brad Friedel kom upp i 167 raka ligamatcher, Edwin van der Sar höll nollan i 11 raka matcher och David James är sedan i mars Premier Leagues mesta målvakt.

Vad har jag missat? Tillägg tages tacksamt emot nedan!

Lisa Ekdahl sjöng en gång i tiden om att hon ville sitta med benen i kors på grund av att jag(?) satt bredvid (förstås). Huruvida det fanns någon som satt bredvid Margaret Finch ska vi låta vara osagt (jag var det i alla fall inte) men expert på att just sitta med benen i kors var hon i alla fall – så pass att när hon dog, vid 107 års ålder, gick det inte att räta ut dem. Man fick istället tillverka en specialkista i vilken man sedan föste in henne “sittandes”.

Trots att det genom åren funnits fotbollsspelare i den engelska ligan som varit ungefär lika stelbenta som Margaret var när hon dog så är det inte därför som vi berättar om henne här (utifall att någon frågar sig varför vi berättar denna skröna på den här sidan). Nej, förklaringen till varför vi tar upp detta ligger egentligen i att Fröken Finch var en zigenarkärring som drog omkring (eller satt still ska vi kanske säga) i skogarna söder om London för en sådär 300 år. Hon var del av det sällskap som kom att gå under namnet “the Norwood Gypsies” – ett begrepp och ett sällskap som stadsborna inne i London snabbt blev bekanta med. Många välbärgade Londoners kom, trots sin rädsla, snart att besöka deras läger för att få sin framtid spådd av någon gammal vis tant. Den bästa utav spåkärringarna lär ha varit Margaret vars hydda låg i det område som (på grund av detta) idag bär namnet Gipsy Hill. Huruvida hon redan då visste att Gipsy Hill skulle bli Gipsy Hill, och att det cirka hundra år efter hennes död skulle stå ett gigantiskt glashus bredvid hennes lilla koja, låter vi vara osagt men att folks misstänksamhet mot hennes folk skulle leva kvar långt in på 2000-talet hade hon nog klart för sig redan innan hon packades in i sin fyrkantiga låda. Att fotbollen skulle spela en roll i att föra myten om, och fördomarna mot, the gypsies vidare tror vi dock inte att ens Fröken Finch kunde förutspå.

Idag finns det Gypsies och Travellers i i stort sett varenda liten avkrok av landet men rädslan/föraktet/misstänksamheten för/mot dem lever kvar hos varje “riktig” engelsman – något som inte minst märks på landets fotbollsarenor. “Pikeys”, “gyppos”, “tinkers” och (Irish) “travelllers” är den yttersta förolämpningen som fans och spelare kan utsättas för. Begreppen används flitigt av många fotbollsfans och av någon anledning så verkar inte etablissemanget betrakta detta som “rasistiska” påhopp. Stackars Freddie Eastwood, en av få romer i dagens ligasystem, är säkert mer än trött på att få höra att han minsann är en “gyppo” – ett faktum som han, till skillnad från en del andra, aldrig har försökt att dölja för någon. Andra romer (mer eller mindre bekräftat) som spelat fotboll i engelska ligan inkluderar Raby Howell (Sheffield United och Liverpool FC), Milan Baros (Liverpool FC och Aston Villa FC), José Antonio Reyes (Arsenal) och (ytterst osäkert) Eric Cantona, (Sheffield Wed, Leeds Utd och Man Utd).

Att rädslan och misstänksamheten för/mot dessa folk (ja det finns ju som ni säkert känner till lite olika versioner av resande sällskap som i politiska sammanhang klumpas ihop i begreppet “Gypsies and Travellers”) lever kvar finns det otaliga bevis på – inte minst inom fotbollen. Några historier har vi tittat lite närmare på och de mest intressanta “fallen” hittar vi i Midlands.

Under tidigt 1900-tal lyckades Derby County flera gånger att ta sig långt i FA-cupsammanhang. Av någon anledning så tog framgångarna alltid slut i- eller strax före finalen. Klubbens ledning funderade länge på vad som orsakade dessa haverier innan man kom på att det minsann var en gammal ”gypsy curse” som låg bakom allt. Så här ska det tydligen ha varit:

När Derby County, år 1895, flyttade till Baseball Ground (klubbens förra hem som fram till dess hade varit hemmaplan för stadens baseball-lag) beslutade man att köra bort ett romersällskap som under en längre tid hade slagit läger i anslutning till området. När detta beslut togs hämnades romerna på klubben genom att lägga en förbannelse över Baseball Ground (att County aldrig skulle vinna någon större titel). County spelade redan tre år efter flytten final i FA-cupen men fick se sig besegrade. Likaså blev det förlust året efter och sedan också i 1903 års final. Inte heller i ligasammanhang lyckades klubben stå som slutgiltiga segrare under lång tid. Under de första åren av 1900-talet åkte klubben upp och ner i ligasystemet men etablerade sig under sent 1920-tal som ett topplag i högsta ligan. Under hela 1930-talet låg man där uppe och nosade på guldet utan att lyckas nå ända fram.

Inför sitt fjärde FA-cupfinalframträdande (mot Charlton Athletic denna gång) år 1946 beslutade klubben (därför?) att försonas med romerna och få bort den förbannelse som vilat över klubben i dryga 50 år. Samtalet och försoningen bar frukt och klubben vann finalen med 4-1 (efter förlängning). Klubben lyckades senare också med att ta hem ligatiteln vid två tillfällen under 1970-talet. FA-cupfinalen har man sedan förbannelsen försvann aldrig förlorat (men då främst på grund av att man aldrig lyckats ta sig hela vägen!).

En liknande ”skröna” hämtar vi från andra änden av Midlands, i Birmingham. Birmingham City var nämligen lika obarmhärtiga mot en grupp “lokala” romer när man flyttade in på St Andrew’s och en liknande förbannelse vilade över klubben och dess hem i 100 år (tydligen satte romerna ett ”bäst före datum” på förbannelsen). Enligt många kan flera ”olyckshändelser” som drabbade klubben härledas till denna förbannelse. Samma säsong som klubben, på riktigt, flyttade in på arenan (och romerna flyttade ut) så åkte klubben ur högsta ligan (redan under klubbens första match på St Andrew’s märktes det att allt inte stod rätt till då matchen blev försenad på grund av häftigt snöfall över Birmingham denna dag); under andra världskriget förstördes huvudläktaren på St Andrew’s efter att en brandman (av misstag?) hade slängt bensin istället för vatten på den eldsvåda som härjade på arenan (läktaren brann ner och City fick flytta in hos grannen Aston Villa) och när arenan byggdes om under 1990-talet upptäcktes att de sopor som hade används som “grund” för en av läktarna hade spridit föroreningar i marken, vilket kostade mer än £3m att rätta till. Under alla år som förbannelsen vilade över klubben och dess hem så vann man (bortsett från några mindre cup-titlar) ingenting.

Flera tidigare managers för klubben ska tydligen ha försökt att få bort förbannelsen utan resultat – en ska ha hängt upp krucifix i elbelysningen på arenan och målat undersidan av spelarnas skor röda i tron om att detta skulle hjälpa medan en annan lär ha pinkat i alla fyra hörn av planen för att få bort det onda från St Andrew’s. Flera City-fans som (av någon konstig anledning) ingår i min vänskapskrets hävdar med bestämdhet att om inte klubben hade varit utsatt för denna förbannelse hade man idag varit ett etablerat topplag i högsta ligan och spelat europeisk toppfotboll långt innan Europacupen för mästarlag blev Champions League.

Tillbaka i verkligheten igen ser vi att Gordon Browns regering, under de senaste åren, har uppmuntrat kommunerna till att ta fram handlingsplaner för att komma till rätta med de problem som skapas då ”resande och bofast befolkning möts”. Kommunerna ska, genom bidragssystem, lockas till att bygga nya boplatser för det stora antal resande sällskap som trafikerar de brittiska landsvägarna – £97 miljoner ska tillsättas för planering av permanenta och tillfälliga campingplatser. Man vill på detta sätt undvika att de slår läger på “olämpliga platser” (det vill säga privat mark). Inte helt oväntat möttes detta av hårt motstånd från vanligt folk och tabloiderna med The Sun i spetsen gick ut med helsidesartiklar om hur hemskt allt kommer att bli när romerna ”invaderar” ängarna kring Englands vackra landsbygdsorter (det vill säga de byar som ofta pryder locket på kakburkarna som säljs i affären). De konservativa politikerna hakade på och konstaterade att “communities across the country are going to face the bombshell of having a traveller camp dumped on their backyard”. Vi ser själva inte riktigt vad problemet är men vi lägger den politiska diskussionen åt sidan och nöjer oss med att hålla tummarna för att någon gypsy curse inte vilar över södra London – man undrar ju dock emellanåt vad det är som gör att vi aldrig vinner någon större titel. Kanske hann Margaret och company trots allt med att förbanna kullarna runt Norwood där djupaste Sarf London idag breder ut sig innan de drog vidare. Vi kan i alla fall konstatera att allt inte står rätt till när vi ser den cirkus som utspelar där då ett gäng yra höns med jämna mellanrum försöker sparka boll på Selhurst Park.

Det var banderollen som mötte Paul Gascoigne när han 1992 kom till Rom och Lazio. “Shag women, drink beer”. Sums him up quite well. Eller?

Jag är inte säker på det. För många är han bara en alkoholiserad hustrumisshandlare och knarkare. För mig – en av de allra största. Lika galen som Gazza var lika briljant var fotbollsspelaren Paul Gascoigne. Det är han själv som – i biografin My Story – beskriver karaktären Gazza och personen Paul som två olika, inte så att han skulle vara schizofren, men som två sidor. Det är – den av media och uppväxtmiljö skapade – Gazza som tar över en buss vid Marble Arch, centrala London och det är Paul som gör ett makalöst mål mot ärkefienden Skottland i EM 1996. Det är Gazza som slår sin fru Sheryl och det är längs Pauls kinder det rinner tårar när han inser att han skulle missa den eventuella VM-finalen 1990 då han i semifinalen blir varnad och därmed avstängd.

Den gamla devisen “You can take the boy out of the country but you can’t take the country out of the boy” – ofta använd på Steven Gerrard, då “You can take the boy out of Huyton but you can’t take Huyton out of the boy”, eller på Wayne “Wazza” (wonder how he earned that nickname…) Rooney med exemplet Croxteth – skulle nog kunna användas på Gazza/Gascoigne också. Gateshead i den nordöstra regionen är han ifrån, Gascoigne. Allra tydligast att det har varit en bidragande faktor till den han blivit är det när man laser om hans umgänge. Jimmy Gardner – Five Bellies, fem magar, kallad – har blivit något av en tabloidkändis i England efter hans utekvällar med Gazza. För ett par år sedan förärade till och med BBC honom med en dokumentär. Det är ungefär som att Zlatans drick/slåss/muck-about-polare skulle visas på SVT. Det är crazy as fuck, såklart. I all ovanlighet var Gazza och Five Bellies alldeles vanliga killar som gjorde olika pojkstreck. En del små, en del lite större.

De kraschade en bil under tonårstiden i Newcastle, de delade på en flaska vodka när Paul var 16, de följdes åt till London, Rom och Glasgow. Toon boys i vått och torrt. Jag har bara sett delar av Gascoignes karriär. Från när han stundtals åter dominerade efter att ha varit förklarad slut – sommaren 1996, Football’s Coming Home, några av mina tidigaste fotbollsminnen – till 2002 i Everton när karriären gick mot sitt slut. Lite av grejen är att Gascoigne aldrig avslutade karriären. Han bara fortsatte, han spelade i Kina, han söp och gjorde rubriker, han tränade med Wolves reservlag, han söp och gjorde rubriker, han blev tränare för Boston United, han söp och gjorde rubriker. Till slut drog han vidare till Portugal för att träna Algarve United. För Gazza var det naturligtvis en katastrof, Algarvekusten. Som att putta en rullstolsburen utför en backe. Det gick nedåt. Fort. Varför? Han söp och gjorde rubriker.

Sen dök han upp i England igen, för några år sedan. Gjorde inte mer väsen av sig än vanligt – en känslosam BBC-dokumentär där han berättade om sina problem, någon fylleskandal, något slagsmål, inte mer. Den vanliga lunken för Gazza. I Channel 4: s relativt nyproducerade Surving Gazza sa sonen Regan -”Förmodligen dör pappa snart”.

Och i en intervju för ITV berättade Gazza själv i våras:?-”Jag blev återupplivad två gånger förra året. Mitt hjärta stannade”. ?En följd av alkoholen. Som han kämpat för att hålla sig ifrån. I mitten av april var han med på Match of the Day 2 med Adrian Chiles och han berättade öppenhjärtigt om hur han varit nykter i tre månader efter att ha spenderat tid på Tony Adams klinik, han verkade frisk och kry. Det värmde ett Gascoignehjärta att se, det gjorde det verkligen. Detta var gången han skulle klara det, sådan var känslan.

De senaste veckorna har han varit nyhetsstoff igen. För tre veckor kom uppgifterna om att han dejtar page 3-modellen Emma Kate Dawson, hälften så gammal som Paul själv. Gazza – eller Paul, vem är jag att avgöra? – såg oförskämt nöjd ut på bilderna The Sun publicerade på paret. Och fan tro’t: han är exfotbollsstjärnan som inte fått positiva rubriker på 10 år, som sägs ha gjort slut på sina sista stålar, som slåss mot ett alkohol- och drogmissbruk… som inleder ett förhållande med en brud på 20-nånting. Han såg löjligt stolt ut, killen från Gateshead. På torsdagen förrförra veckan blev han ledd av ett tåg – full som ett ägg – med destinationen Newcastle från London av Jimmy Five Bellies. Daily Star var då snabba med att publicera nyheten om att Emma Kate inte ville träffa honom. Och dagen efter kom uppgifterna – i samma tidning – om att han hotar att ta livet av sig om hon inte gör det. Hon vägrar! Det är drama kring Gazza igen.

När han fick kritik för sitt hårda leverne under karriären var jag den förste att fördöma klagoandarna. Han var en hjälte i all sin komplexitet. Antagligen var det vad som gjorde honom till en hjälte, han var inte som alla andra. Han visade två fingrar till etablissemanget. Han brydde sig fuck all. Eller så var han bara dålig på att visa det. Men jag tror att han inte kunde dölja vissa sidor offentligt. Och det hedrar honom, han var – och är! – äkta, han har skapat legender, han underhöll en hel värld med sina upptåg under några år. Men man får Gazza i ett paket: med genialitet, med en enorm talang (stundtals var han nog en av de allra bästa), med lustiga historier, med drogmissbruk och kvinnomisshandel. Han var inte frisk då och han är inte frisk nu.

När jag läser om att han återigen lider av självmordstankar blir jag bara deprimerad. Många har försökt att hjälpa honom. Sonen Regan sa i Surving Gazza: ?-Jag tror inte att det är någon mening med att hjälpa honom. Om jag fick önska något vore det att han lämnade oss. ?Ingen har hittills lyckats hjälpa Gazza. Låt nästa som försöker göra det. Jag skulle inte bli förvånad om Paul Gascoigne, Gazza, En Hjälte, håller på att gå ur tiden. Save him. Someone. Please.

”Handful of Clubs Dominating Football”

Rubrikerna ovan är citerade från The Times och är väl inte helt tagna ur sitt sammanhang med den senaste tidens sanslösa övergångar. Speciellt då kanske Kaka och Ronaldo till Real Madrid. Det ”lustiga” är att dessa rubriker inte står att finna i dagens The Times utan kommer från en artikel av Geoffrey Green och publicerades 1:a Januari 1968.

Nu kunde säkert inte Mr. Green skåda in i framtiden utan skrev om det aktuella läget i Englands högsta division då. Det är dock föga förvånande att klubbarna i fokus redan då hette Manchester United och Liverpool, de har ju under väldigt lång tid lett utvecklingen. Endast med något undantag har någon annan klubb stuckit upp med en ”big money transfer”, men dessa övergångar har ju varit undantagen som bekräftat regeln. I alla fall till en viss Rysk herre köpte Chelsea FC.

Man kan ju argumentera att de största övergångarna numer har gjorts av klubbar utanför England, i alla fall tills vi ser hur Alex Ferguson bestämmer sig för att sätta sprätt på de £80 miljoner som Ronaldos prislapp landade på.  Detta argument användes redan i artikeln från 1968 då man påpekade att bara för ett en spelare sålts/köpts för £200,000 i Italien så skulle det inte behöva bli verklighet i England. Om journalisten bara visste vart åt det barkade.

För att återgå till rubriken på denna text, ”Competition undermined by lunatic transfer fees”, så är ju detta en sanning som vi levt med, i ett oförändrat tillstånd, sedan Premier League skapades (ja, i ärlighetens namn en bra tid innan dess också). Med något endaste undantag har en klubb utanför ”the big three” stuckit upp och utmanat om de inhemska titlarna och sedan Chelsea fick ekonomisk dopning har ingen klubb sett ut att kunna utmana ”the big four”. Visst såg det länge ut som om Aston Villa kunde ge Arsenal en match säsongen som just avslutades, men trots att man fått synnerligen bättre ekonomiska medel att använda med sin amerikanske ägare så föll man på målsnöret och de rikaste klubbarnas dominans var intakt. Det ser inte ut som om att någon större förändring lär ske inom en överskådlig framtid heller. Kanske kan ”the big four” utökas med någon eller några klubbar över tid? Något som säkert anhängare till Manchester City i alla fall lär hoppas på.

Å andra sidan är inte sjuka summor pengar liktydigt med framgång, se bara på Queens Park Rangers som de senaste åren ägts av en av världens absolut rikaste personer och som har investerat en hel del i klubben utan någon som helst framgång (så här långt).

Vad leder då denna krönika till? Ja inte vet jag för att vara ärlig, jag är mest nyfiken på hur våra läsare ser på den verklighet våra respektive klubbar lever i och er syn på vad som skulle kunna göras för att få till en förändring? (Om det är en förändring vi vill ha?!)

Ska lönetak införas? Kanske krav på att minst X antal spelare ska komma från klubbens egna led? Ska man begränsa antalet övergångar per kalenderår? Eller vad bör ske?

En sak som jag i alla fall känner mig säker på är att ju längre fotbollen domineras av ett fåtal klubbar så kommer intresset för breddfotbollen bara minska. Se på den ”gloryhunter”-utveckling vi har haft under en lång period inom den globala fotbollen och jämför den med för 30-år sedan. Då föll, i alla fall vi svenskar, till höger och vänster för alla möjliga lag i Storbritannien. Kriterierna för hur folk ”valde” var lika många som det fanns intresserade. Färgerna, klubbmärket, namnet, frisyren på den där elaka centertanken, sångerna från läktarplats, hur arenan såg ut osv. Nu tycks kriterierna vara vilka som är bäst, snyggaste spelaren, vilken bil favoritstjärnan kör eller kanske något annat, för mig, helt irrelevant.

Nu är frågan, vad tycker ni om den problematiska situationen? Är det ens ett problem? Nämn gärna vilken klubb som ni följer och varför det blev just dem.